flisas

Barnen var hos Hanna och John mdn jag tränade och handlade. Sedan åkte vi McDonald - Linus välte ut min Moccashake, klåfingrige unge! Barnmottagningen ringde när jag stod i kön - de skulle ge Linus en tid på Neontalavdelningen eftersom läkaren som egentligen skulle titta på Linus huvud inte kom tillbaka förrän i september. Jag ringde idag på förmiddagen och de lovade att kolla upp det och tyckte att det var länge att vänta till september och sedan hade de alltså fixat det här istället. Nu i eftermiddag kom kusinerna och farmor och farfar för att hjälpa till att gräva på vår uteplats. Snickaren är här och började idag "bygget".

Kanske åker vi till Ekö på torsdag tillsammans med Hanna, John, Marianne och Tommy.

Idag tror jag att sommaren tog slut... Kram.

Jag bröt ihop vid lunch och grät mest. Tänkte att jag skulle gå och lägga mig när gästerna kom. Men jag fick ny energi. Men tålamodet tryter. Blir sur när Klara slarvar bort saker osv... Orättvisst, jag vet - men jag orkar inte... Klara har haft en bra dag med många fina presenter och lekkompisar.
Nu är det mammas 60årsdag nästa vecka - och sen är de värsta dagarna över så sett på ett tag... Eller det förståss - några av våra och mina föräldras bästa vänner gifter sig på lördag... Det kommer kännas konstigt och ledsamt, men samtidigt skönt och roligt... Det är så många känlsor åt alla håll och kanter hela tiden...

Kramar...

... att ingen får ta emot mer än vad den orkar... men idag undrar jag om jag orkar...

Vill orka. Måste orka... Ha varit och tränat - måste träna knät, helst tre gånegr i veckan... och det gick hyfsat bra. Men sen kom jag hem och hittade Klaras födelsedagskort i brevlådan... Folk är så gulliga. En av mammas kompisar skickade små klistermärken med hästar på... Jag började gråta. Och jag gråter sen dess... Vill ge Klara en fin dag. Men orkar inte. Jag har städat nu. 20 prsoner kommer vid 16. Men hur ska jag orka. Kanske ska jag försöka orka till de kommer och sen gå och lägga mig - då får i alla fall Klara roligt... Anders säger att jag inte Måste någonting, och det är ju såklart sant - men jag Vill ju... jag vill orka, vill vara glad, vill njuta av sommaren... men det är så svårt... Tårarna bara rinner, magen gör ont, hjärtat håller på att gå sönder, det är tungt att andas. Mamma skulle varit här idag, hon skulle gett Klara presenter, hon skulle suttit mitt bland barnen... Jag Kan inte fatta att det är sant. Vill inte förstå. Det är över mitt förstånd...

Bilal har i alla fall kommit med på båten mot Cypern, så nu hoppas vi att han kommer hem snart!

Var rädda om er!

Solen sken.
Blommorna var vackra.
Tommy och Linda sjöng så fint - SOm en bra över mörka vatten, Tro och Tears in heaven.
Många människor hade samlats för att ta ett sista farväl av min älskade mamma. Jag Kan inte ta ett sista farväl. Kan inte tro att jag har sett henne för sista gången. Jag såg när bårbilen körde ut henne till kyrkan och jag såg när hon lämnade vår lilla by i bilen, en sista gång... Tårarna brände.
Barnen släppte ballonger på kyrkogården efteråt.
Vi samlades hemma hos oss och grillade korv, drack vin, öl och whisky, och åt tårta.
Det var en fin dag.
Så mycket värme.
Så mycket kärlek.
Så många tårar...
Det var bara ett fel - mamma saknades.

Men dagen var inte fullt så jobbig som jag hade trott. Jag tog mig igenom begravningen, jag kunde stå upp, kunde andas, kunde skratta... Livet går vidare... Nu ska vi försöka hitta en vardag - utan mamma. Utan Klaras bästa vän... Humpe och Malin åker nog hem ikväll. Allt ska återgå till det vanliga - fast inget är som vanligt... Hon som alltid har funnits, finns inte mer.

Tack alla som tänkte på oss i går, som gav oss värme och kärlek, som gjorde dagen till en fin dag, trots allt!

"Mamma, nu missar mormor sin födelsedag. Men jag ska skriva ett brev och rita och sen ska jag skicka upp det till mormor i himeln..." Tårarna rinner. Älskade lilla dotter.

Ett stort tack till dig Lina - en underbar vän!

Bortom bergen ligger sommarn

Bortom dimman ligger den

Bortom mörka vida vatten bor min egen sommarvän

Bortom frosten, bortom stormen kanske rosen blommar än.

Njut av livet den tid du har, ingen vet vad som finns kvar. Ge värme till din vän så kär, visa klart vad vänskap är. År till år som aldrig kommer åter. Låt hjärtat tala till en vän som gråter. Vi människor behöver väl varandra, räck ut din hand - sluta klandra.

Om idag inte var en ändlös landsbyggd och i natt en vild och krokig stig om i morgon inte kändes så oändlig, då är ensamhet ett ord som inte fanns.

Men bara om min älskade väntar bara om jag hör hans hjärta sakta slå, bara om han låg där tätt intill mig, kan jag bli den jag var i går.

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet, jag kan inte säga sorglösa ord, jag hör inte mitt eko slå mot gatan, kan inte minnas vem jag var i går.

Det finns skönhet i flodens silversånger. Det finns skönhet i grynings solens sken. Men då jag ser i min älskades öga en skönhet större än allting jag vet.

Gråt inte för att jag är död, (Barbro Lindgren)

Gråt inte för att jag är död, jag finns inom dig för alltid. Du har min röst, den finns i dig, den kan du höra när du vill. Du har mitt ansikte, min kropp. Jag finns i dig. Du kan ta fram mej när du vill. Allt som finns kvar av mig är inom dig. Så vi är jämt tillsammans.

Vi önskar dig en sömn så lugn och stilla

En vila till en fjärran morgondag

Då ingen oro mer gör dig illa

Och där vi åter möts en dag

Vi hann ej säga dig farväl

Ty döden kom så fort

Men nu vi säga dig vårt tack

Vi evighetens port

Att somna in kan inte vara farligt

Att sväva bort mot ro och frid

En vänlig hand som leder varligt

Långt bort från jordelivets strid.

Skrev den här för några år sedan...

Jag kämpade och brann

medan livet långsamt försvann

bröt ned –

jag stred

för livet i sig

för dig och mig.

Jag önskade att bli kvitt

att få leva fritt

att må väl

i en frigjord själ

att härda ut mina oändliga plågor

som kom i skyhöga vågor.

Men nu, i min döende kropp

ryms varken skräck eller hopp.

Men det är bara kroppen som är ett mål för döden,

ett rov för år och öden.

På jorden stillas aldrig kampen

ingen framgång löser krampen

som den väg som smärtan tvingar mig att gå

jag har kommit dithän att jag vila vill få.

Jag strider

jag lider

Många gånger har jag nu stått med ögat mot döden

nu har jag tappat glöden.

Nu vill jag träda in genom dödens port

jag är ju ingen liten lort.

Jag vet att ingen återvänder

Men här är folk från alla länder

Någon ska nog bli min kamrat

sedan kommer ni ju snart.

Ingen vet när döden på en kalla

men den ropar på alla.

Jag kan ej längre förstå varför jag ska finnas på livets gröna kvist

när döden tillslut tar ut sin list.

Jag har levt i lycka och nöd

tagit det som livet bjöd.

Snart tar döden mig till sin oändliga vila – min kropp ska få vila ut

min smärta får ett slut.

Gråt för det som fanns, inte för att jag inte ska finnas

det är det ljusa du ska minnas.

Jag har sluppit min smärta

Låt mig alltid finnas i mitt hjärta

Va glad för att jag slipper lida

att jag äntligen slipper strida -

mot min västa fiende

Cancern.

som jag skrev för några år sedan...

Jag viskar

Jag skriker

Jag snyftar

Jag gråter-

Du hör inte

Du är död

Jag vrider och vänder

Tills allt blir stilla

Inga ljud

Inga syner

En dröm

Om en svart man i svarta kläder

Han står vid min säng

Han sliter i mig

Alla som fortfarande hoppas och tror

Det finns ingen tro

Inget hopp

Jag är trött på dem som fortfarande klagar

De som gråter

Ingen vet vem som kommer

Ingen vet vem som går

Ingen vet vem som nästa gång träder in i dödens portar

Och får skåda livets blomsterprakt

Snart är det också du

Du som är stark och fri

Vad vet vi om lycka

Vad vet vi om landet där borta

Går jag till stillheten

Det gör alla

En djup och oändlig vila i djup oändlig natt

Allt är så förvirrat. ingen förvarning. Alltid pigg. Ett hjärta för alla. Hon var Mamma Eva för så många. Vi planerade för hennes 60-årsdag den 26 juli - och nu får vi planera hennes begravning istället...

Vi funderar mycket på om Klara ska få se sin Älskade mormor en sista gång - efter obduktionen. Kanske ställer det till mer för henne än vad det gör nytta. Och vi får väl helt enkelt se hur mycket frågor och så det blir. Just nu känns hon så nöjd med att mormor inte kommer tillbaka och är hos Tjipp i himeln. Hon var ju aldrig sjuk heller, så sista minnet är en underbar dag i skärgården, då Klara står på bryggan när mamma kommer med båten och ropar "mormor kommer, mormor kommer..." och hoppar upp och ner. Hon såg inte henne på morgonen. Och jag velar hur vi ska göra. Hon berättar för alla att mormor är i himeln och att de inte kan träffas mer... Som jag tror nu, så kommer inte Klara få vara med när vi ser mamma en sista gång - det känns som om hon är lite liten, och att hon ska få ha minnet av sin mormor som glad och pigg kvar. Det kanske är förvirrande om hon får se henne en gång till, när hon är i himeln, då kanske hon tror att hon kan komma tillbaka fler gånger... Eller så är det otäckt - eller så blir det jättebra...?! Usch så svårt. Vi är väldigt öppna med våra känslor och pratar - utan att "pracka" på henne. Det känns som om hon har "förstått" på sitt sätt - men såklart kommer det komma dagar då hon inte alls förstår och frågorna är många...

Begravningen kommer hon få vara med på - det känns det som. Och Linus oxå - mamma hade velat det, och det gör inget om han skriker. Hon älskade Liv.

Det är jobbigt att leva. Klara undrade om vi skulle vara ledsna idag oxå... Och så sa hon att "det är roligt utan mormor oxå...". Och "nu får morfar och jag gå till lekplatsen och pärla..."

Skuldkänslorna är många... Samtidigt så var det Hennes vilja. Och hon kunde Själv sagt att Nu vill jag iväg till sjukhuset. Jag är så glad att vi hämtade hem henne från sommarstugan som ligger på en ö i Karlshamns skärgård, där hon var alldeles själv tills vi hämtade henne på torsdagskvällen, sedan somnade hon in på natten... Nu vet vi alla fall att hon hade folk i närheten och hon kunde bett om hjälp om hon ville. Och visst, det känns ju bra att vi gjorde som Hon ville - men jag kommer alltid att undra om det hade kunnat se annorlunda ut idag. Om min Älskade Mamma hade funnits idag om jag hade stått på mig. Om jag hade fått fortsätta planera hennes 60årsdag den 26 juli istället för hennes begravning...

Så orättvist, så ofattbart, så jävligt, så overkligt - men ändå så smärtsamt verkligt... Rättvisa och turordning finns inte och man kan inte spola tillbaka tiden... Men jag är i alla fall glad för att vi flyttade tillbaka hit - vi bodde ca en halv kilometer från varandra, och vi träffades ofta. Klara åkte dit i stort sett varje dag, vi fikade och åt tillsammans, när vi kände för det och vi pratade i telefoneon nästan varje dag om det lilla och det Stora...  Hon hjälpte mig oerhört mycket, och betydde så mycket för mig, för barnen, för Anders och många andra. Man ser hennes kläder hemma hemma, man ser blommorna som vi köpte strax innan midsommar och som hon hjälpte mig att välja, man ser hennes bil och jag ser gråa bilar köra förbi och väntar på att hon ska svänga in, jag hör telefonen ringa och jag väntar på att höra hennes röst...

Krama varandra!