flisas

Tre år sedan mitt liv, mångas liv, förändrades. Det skulle aldrig bli detsamma. Mamma dog, en del av mig dog. Det är en tuff dag - många minnen. Och framför allt känslan av tomhet kommer över mig. Saknaden är enorm. Tårarna bränner. Vi har ätit äppelkaka, den som mamma ofta bakade på Ekö. Solen har försökt ta sig igenom. Vi har försökt leva.
Tyvärr har det kommit in alger i det tjugogradiga vattnet. Linus fick in en fullträffsspark rakt på min käke - det gör riktigt ont.
Idag gör det ont.
Idag är det Tovas födelsedag - grattis.
Imorgon är en ny dag. Och trots allt, det blev lättare att andas, jag kan andas, det kunde jag knappt för tre år sedan. Jag trodde inte på alla de som försökte säga att det blir lättare med tiden - att tiden läker alla sår... Kanske är det ändå sant? Även om hon alltid kommer fattas mig - även om det emellanåt skär i bröstet.
Jag måste oxå berätta om den tidiga morgonen, när jag skulle gå ut och kissa, och märker att att Hiho knappt kan stå på benen, han är sne, gnyr och kröker rygg. Jag blir rädd, och hämtar Anders. Han piggnar till lite, Anders sover nere. Och idag har han varit som vanligt. Men det var två rädda människor som såg sin älskade hund ha ont(?) och jag tror att vi båda trodde att Hihos sista stund var kommen... Vi vet inte vad som hände. Vi vet bara att när den stunden är inne, då Hiho lider, så vill vi hjälpa honom. Vi har pratat om det. Vi tror att vi kommer vara förståndiga - kanske inte starka. Vi har en skyldighet, och rättighet gentimot våra djur. Men vi är glada att den stunden inte var idag... Idag är jag inte stark... Kanske imorgon?

Humpe och barnen, och hela vår familj är på Ekö. Sol. Bad i 17,5 grader varmt vatten. Grillning. Nu har Malte lagt sig, och de andra tittar på Bullerbyn.
Jag vill gratta Erik och Sara som fyllde år igår!
Njut av sommaren och var rädda om er!

Igår var vi hos Linda - en god och trevlig dag. Det vara bara ett minus K blev getingstucken under foten, och har fortfarande ont i foten. Hon är inte speciellt gnällig av sig, men hade svårt att sova i natt, och ikväll var det rött, svullet och kliade mycket.
Annars har K klarat av två kalas - ett i går kväll och ett idag. Eric och Sandra var här i går kväll. Jag, Stimma och Kenzo var ute och sprang och Sverige åkte, efter straffar ut ur u21 mot England.
Idag var jag med hundarna och tränade. Tack Mia för spåret! Spåret gick bra, fint upptag och alla pinnar - förutom att jag brände sönder min hand av linan så det blev flera blåsor - men efter ca fyra timmar i vatten, kändes det bättre, och nu r det ok. Det kunde dock gått värre. Jag gick omkull på en klipphäll med vitmossa, men det var inte det värsta. Efter spåret blev jag kissenödig och satte mig och kissade. Reste mig upp och ca en halv meter ifrån mitt kissställe låg en svart huggorm! Jag körde även sök med Kenzo.
Linus vill och klarar det ganska bra just nu - att vara utan blöja!
Ikväll har i fått god mat hos Anne och Olof!

Anders är hemma nu. Och ungefär halv sex tog min energi slut. Ungefär när jag insåg att Linus har låst in sig i huset... Vi sitter och äter. Linus blev sur för att han inte fick saft till maten. Jag sa då att han fick vara inen till han blev glad igen. Jag hade låst framsidans dörr för att det inte skulle bli tvärdrag. Sedn drog han ut handtaget i altandörren - oups, innelåst... Jag ropade på Martin - han meckade en stund. Linus var ledsen till en början därinne i huset, Klara på utsidan. Jag försökte vara lugn. På något sätt skulle vi ju få ut honom... Och mycket riktigt efter en stunds fixande och trixande hade Martin skruvat bort handtaget och hämtat ett från sig och fått upp dörren. Martin är vardagshjälten på vår gata idag! Och som sagt det var ungefär där energin tog slut... En stund senare kommer Anders hem till en trött fru.
Vi har varit vid badet två gånger idag. Nellie följde med hem. Jag har städat och lagat mat. Fixat fika. Kört uppletande med Stimma. Jag älskar att vara ledig, speciellt när det är fint väder - man kan ha sämre dagar. Ta dagen som den kommer. Det är så roligt att få vara med barnen. Linus visar att han förstår mer och mer. Han hjälpte mig att hänga tvätt ikväll. Vi pusslade och barnen badade i badkaret. Anders la ett kort spår till S och mig på fälten som de just slagit. Lite svårt att få fäste i blåsten, men vi kom rätt såväl i påsläppet som i spetsvinkeln och fick pinnarna.
Imorgon väntar ett Årydbesök, och så ska K på disco. Imorgon är Anders sista jobbdag innan semestern. Jag har gjort en lista över vad som behöver/vad jag vill ska fixas i sommar. Vi får se vad som hinns med...

Ett snabbt inlägg. Jag har ett huvud som värker. Vaknade med migrän på morgonen - men det gick över efter ett par tabletter. Nu är det tungt igen. Linus vakande tidigt i dag och skrek - han var tokvarm. Men efter ett par timmar, var det bättre, och han har varit hyfsat pigg idag. Vi har varit vid sjön. Kört pappa hem från VC - han fick en remiss till ögon för sitt dubbelseende. Jag körde ett lydnadspass med Stimma - det gick bra. Det har varit lite dåligt med lydnadsträning ett tag. A är i Malmö. Och K ska sova hos Eric och Sandra.

En skön semesterdag till! Sol och klarblå himmel. Bad - men vattnet är kallt, för alla utom Linus. Vatten ä hans rätta element. Där kunde han gå innan han kunde det på land, där simmar han som en fisk och dyker och hopar i från bryggan utan att blinkar. Travar rakt ut i det okända utan att vända blicken mot hans lilla mamma på stranden, som verkligen inte känner för att hoppa i efter honom, men skulle göra det utan att blinka om det behövdes.
Jag började dagen på VC - lite hudproblem sedan Linus föddes. Kanske hormonbalansen som blev störd? Nu har jag i alla fall fått salva och hoppas att det blir bättre. Sedan städade jag, barnen vakande, åt frukost och städade vidare, innan jag gjorde pannkakor och en kompis till K kom och vi åkte till Masjön. Ikväll har A spelat golf, och Margareta kom hit och hälsade på. Sedan gick vi en runda och hälsade på pappa och Marianne. Nu är det fotboll (U21 Sverige Serbien och Sverige leder med 3-1). Imorgon åker A till Malmö. Snart har han semester.

Idag har Linus och jag varit hos talpedagogen - som fortfarande, och inte oväntat, bedömer honom som sen. Hon skulle skicka en remiss till psykolog. Kanske kan han få gå på "språkförskola" - men då får det inte finnas någon annan diagnos, och därför behöver han göra en psutredning. Hon nämnde autismdrag? Hon tänkte på hans bilekar och att han inte leker så mycket med andra barn. Nåväl, det gick bra han var samarbetsvillig och sedan gick vi ner på stan och handlade lite. Sedan mötte vi upp Sandra, Eric och Klara vid badet. De hade bakat supergoda bullar! Tack snälla för fikat och för att K fick vara hos er idag!
Ikväll har jag klippt gräs, cyklat en runda med Stimma och Anders har spelat lite golf. Pappa är inte hel pigg - han ser dubbelt och är trött. Men idag var han på ett jobbmöte och han rör sig och pratar. Han hade fått en lapp där det stod att misstänkt diagnos var krampanfall - vilket säkert är sant, men bara delvis tror jag. Han kom ju inte in med krampanfall - även om det var det som gjorde att han snabbt blev sämre. Kan han ha fått en stroke först som inte syntes på hjärnröntgen - de sa ju att den inte kunde ses i akut skede? Borde man inte kontrollera det i så fall?
Nu ska vi dricka lite te. Våra halsar gör lite ont. Och en tå (igår fick det bli den lilla löparrundan - det var omöjligt att springa för en ond tå, eller leden vid tån, huallux svalgusen?, - och jag vet inte ens vad jag har gjort), och en höft.
Och så har vi fått en god nyhet av goda vänner - de ska gifta sig! Grattis kära vänner, Helen och Ulf! Och ett stort grattis till de som gifte sig för ett par helger sedan, men som jag tror att jag har glömt gratta - Lena och Niklas!

Här haglar det. Ibland var det kallt, ibland var det varmt. Ibland regnade det. Underbar dagar - där bilderna får tala. För att se samtliga bilder får du klicka ute till höger på "juni".

Vi har gått en runda. Vi har hälsat på pappa. En trött pappa. Men vid hyfsat gott mod. Inga mer besked - och ibland kanske inga besked är bra besked? Jag är trött. Oändligt trött. Lite är självförvållat - en sen kväll igår, en blöt kväll, men en mycket trevlig kväll! Vi började hemma hos Jens, med bål och många skratt, och fortsatte pubrundan på PM och Harrys och fortsatte till en källare på öster som var inredd till pub - där man fick köpa till självkostnadspris. Färden hem blev lång. Och idag har jag ont i både fötterna, nacken och ryggen. Jag sov på det förstklassiga hotellet "henkeochlinda" - tack snälla! Men allt är inte självförvållat - det beror också på en oro i kroppen. En sorg. En ensamhet. I sorg är man ensam. Aldrig kan någon riktigt förstå hur man känner - även om många försöker förstå. Och jag orkar inte berätta. Kan inte berätta. Kan inte sätta ord. Och samtidigt är det ingen direkt sorg. Och oron har släppt. Lite. Försöker leva nu. Men det komemr så många känslor. Det är inte bara chocken efter att nästan ha förlorat ännu en förälder för i känslan kommer sorgen efter mamma tillbaka, gör sig synlig igen. Gör sig påmind. Och jag känner mig ensam. Många säger till mig att de inte skulle klara av att förlora en förälder - hur skulle de klara sig? Jag måste. Jag måste överleva. Det finns liksom inget val... Vad är alternativet? Jag fortsätter skratta och le - fortsätter leva, döljer mycket bakom vardagliga rutiner, som jag gjort i tre år snart. Tre år, strax efter midsommar... Det grå syns inte. Det bottenlösa svarta hålet - som visserligen går lite snabbare att komma upp ifrån nu, men det är bara för att bilden av mamma sakta tonas bort, och det vill jag inte heller. Jag vill fortfarande kunna känna henne, fortfarande vill jag räkna med henne - fortfarande hoppas jag att hon en dag kommer inrullande i den lilla grå bilen och stannar på vår uppfart... eller att det är hon som ringer. Det går inte att visa smärtan som bränner inuti kroppen - sorgeåret har gått. Jag vill nog inte att alla ska se heller, vill inte att att man ska tycka synd om mig - jag har ju det bra - jag vill bara att folk ska förstå (och där är bloggen bra...). Livet är ju bara en illusion ibland av det omgivningen tror att de ser. Men det är skönt att det finns folk som frågar hur man mår, och som vill höra sanningen - de som vill tränga bakom masken. Men också är lyhörda för att man inte alltid orkar visa sin sårbarhet och ledsamhet.
Barnen har kommit hem från Moheda - tack farmor och farfar för att ni har tagit hand om våra barn. Vi har packat inför eköresan imorgon. Där traditioner kommer brytas. Ingen stor skara folk kommer, men däremot goda vänner, Ulf och Helen. Humpe och Malin ska till Rom med Malins pappa som fyller 60, och i ejermarkshuset ska "gamlingarna" vara. Det blir annorlunda - men just i år känns det skönt att ta det lugnt, få vara med goda vänner och bara va.
Glad midsommar.

Trött kropp. Hektiska dagar. Fysiskt och psykiskt. Och igår firade vi dessutom med en pubrunda på jobbet - som slutade sent. Idag har vi fått middag på slottet, och sedan åkte Anders och jag och handlade midsommarmat. Vi var inte ensamma i affären. Barnen är fortfarande i Moheda - de var där i går när fritids var stängt och vi var på olika jobbfester. Pappa fick komma hem igår. Alla prover är bra. EEGt vet jag inte ännu. Han är såklart trött, men Marianne tar hand om honom. Tack alla som har tänkt på oss, för alla varma ord och samtal - ni är guld värda.

Jag har tagit ledigt på förmiddagen - eleverna skulle bara titta på film och fika. Ja ska hälsa på pappa, klippa gräs, fixa lite här hemma. Samla mig. Jag har precis ätit frukost och sitter och hoppas på att inga nyheter är bra nyheter. Marianne fick in en säng bredvid pappas igår - hon hade ringt om det blivit någon förändring. Tack snälla Mia och Lina för era tankar. Det känns skönt med fina vänner som tänker på oss. I eftermiddag ska jag jobba, in på natten. Det är revy - jag ska vara hårdrockare, mattelärare och Caroline af ugglas. Kram till er alla!

Inte en tillräckligt vacker dag för att dö?! Trots att solen sken från klarblå himmel, trotsade pappa döden. Marianne hade åkt in med honom på morgonen, och det misstänktes en stroke. De röntgade. Och det verkade rättså bra. Men så plötsligt blev det sämre - han var helt borta och de fick ingen kontakt med honom. Vi packade snabbt ihop från ett somrigt Ekö, och jag bad Marianne P åka dit och vara stöd och hjälp för Marianne. (Tack snälla alla snälla Mariannar, Stinakajsa, Jörgen och alla andra som tänkt på oss idag.) Vi kom dit, och då hade läkaren tyckt att Humpe skulle komma från Sthlm - för det var mycket ovisst. Och när jag kom dit sa sköterskan att det inte såg bra ut - han var inte kontaktbar och märkte nog inte att jag kom dit. Det var riktigt otäckt. Han skulle ner på ny röntgen efter konsultation av överläkaren, och så fick han Stesolid för att kunna ligga stilla. Vi tog en snabb fika, och när vi kom upp igen, var han vaken. Han såg dåligt, munnen hängde lite och han sluddrade lite Men han var vaken, han kände igen oss, han kunde prata, skratta och ville ha mat. Efter en stund kom barnen och Anders, och sedan åkte vi hem för att få i oss lite mat och jag hämtade Humpe på flyget och vi åkte tillbaka till sjukhuset. Fortfarande stabilt läge. Han lever. Vi vet inte vad det beror på eller vad som hände - kanske en stroke, kanske ett ep-anfall som löstes av stesoliden. Vi vet inte vad som händer, men just nu lever han. Och kanske vågar vi hoppas på en fortsättning? Det har varit en turbulent söndag. Från skratt, till gråt. Från visshet om livet, till ovisshet om allt. Från glädje till sorg. Fån liv, till död - eller åtminstone nästan död. Och tillbaka. Tillbaka till livet. Tillbaka till? Kroppen är trött. Men det kommer dröja innan den kommer till ro. Jag är inte mogen ännu. Jag klarar det inte. Jag behöver min pappa. Min älskade pappa! Var rädda om er.

Tack Mia - jag kan faktiskt bli riktigt varm i kroppen när jag tänker på oss! Vi var duktiga. Vi tog bakspår, vi missade ett föremål, men vi reste oss och tog oss samman och gjorde en Bra lydnad. Nu har vi visat att vi kan få fullt på specialen, och vi kan göra en bra lydnad - även om bra kan bli bättre - och om alltid finns, så är vi duktiga. Och jag kan bara hoppas att vi klarar allt samtidigt! Nu är det sommaruppehål - kankse tar jag tag i lydnadslydnaden - och så ska jag träna lite långiktigt och målmedvetet mot, förhoppningsvis, bättre och stabilare resultat.
Och jag kan bli varm i hjärtat när jag tänker på Lillebror. Som idag sprang in på dagis, och glatt sa "hejdå", och som har varit glad i kväll och la sig utan protest efter ett bad.
Och jag får en skön känsla i kroppen när jag tänker på att betygen är satta - nu är det "bara" resten kvar... Övernattnig med åttorna imorgon t.ex.
Jag vill också gratta Sofie som har fått en pojke, och Mia som (jag har nog glömt skriva det) har "fått" en SUCH!
Lite tråkigare är det att min fot har svullnat efter att ha stukat den i skogen igår, och det känns långt upp i vaden. Men den är inte av, den kommer bli bra. Det vill bli bra...

Vi började med bakspår. Alla pinnar - efter att ha fått en liten snurr och tapp och jag gick tillbaka till ett "säkert ställe" och hon tog upp spåret och kom i mål med alla pinnar på 25 minuter. Uppletande började med tre skick och tre föremål - men sedan fick vi inte det sista... Lydnaden var en fröjd - viket fler a andra deltagare och tävlingsledaren kom fram till mig efteråt och sa! Det började med 10 och 9,5 på fria följet. Inkallning 9. Framåtsändande 9 och 8. Kryp 9! Skall 6 och 5,5 - det var ett skall under tystnad samt såklart studs. Metall 9. Tung 9 och 7,5. Hopp 8 - islag. Stege 7,5 och 8,5 - hon snubblade uppepå och sedan blev hon lite osäker ner. Plats 10. Jag trodde verkligen inte på cert. Men jag var nöjd med var dag. Vi hade kul. Men det blev en andra plats på 575,75. Vinnaren hade 578.
Hoppas att ni har haft en bra dag. Till sist vill jag tacka farfar som passade barnen så att Anders kunde spela golf. I veckan ska jag ha friluftsliv med mina åttor tisdag-onsdag. I morgon ska betygen vara satta, och på onsdag alla sjuors skriftliga omdömen. Dessutom ska vi träna in revyn som vi ska spela för niorna.

Sitter och tittar på fotboll. Sverige mot Danmark. D leder med 1-0. S (Kjellström) missade en straff.
Igår var Sandra och Eric här. Drack vin och drink, spelade UNO och pratade. Trevlig kväll!
I dag har Anders och Eric fiskat med Klara, Agnes och Linus. Agnes och Klara fick många, och några stora, abborrar. Det blev gott!
Humpe och Malin kom förbi på en snabb lunch och fika - de var på väg till sommarfest.
Nu kommer snart K och Agens hit - de skulle sova hos Agnes, men K ringde precis och sa att hon längtade hem och undrade om det var okej om de kom hit istället. Alltid välkommen. Söta unge. På tal om unge så var Linus nya uttryck idag "mamma min unge". Jag sa vid ett tillfälle att Linus var min unge, och sedan tog han efter.
Det blev tyvärr ingen träning för Kenzo idag - han är fortfarande halt sedan förra söndagens bad. Imorgon ska Stimma och jag åka till Hestra och tävla.
Ha en fortsatt bra helg!

Jag hatar datorn - den stängde ner sig. La av. Skulle uppdatera. Just nu. Mitt i det långa inlägget jag skrev. Börja om. Börja om från början. Var var jag? Var jag i betygsätningen? Lektioner med tidsfördriv? Lämningen på dagis - som var bättre enda tills jag skulle gå, telefonen ringde och ingen hade tid för Linus. Han blev ensam. Lämnad. Lämnad ensam. Ledsen. Var jag i spåret som slutade i en vinkelvolt - jag kom ingenstans och fick vända tillbaka. Precis som Stimma fick göra när hon gick det sedan. Hon såg förvånad ut, men vände, och gick ut i sankmarken. Jag kanske var i uppletande eller på lydnadsplanen? Kanske skulle jag just berätta att Klara har varit på tennis med Agnes ikväll, eller att Linus har varit glad och mysig för att en sekund senare bli förbytt? Han drar mig i håret, nyper mig och drar mig i kläderna och sparkas. Jag är till en början lugn. Tålmodig. Men känner att tålamodet tar slut. Ryter till på honom, samtidigt som jag försöker förklara för honom att han gör fel, och håller fast hans händer. Vill inte gå och lägga sig? Trött? Frustrerad? Arg? Ledsen? Han är bestämd och viljestark - precis som sin mor. Kanske är det därför han framkallar såna starka känslor hos mig. Alla känslor på en och samma gång. Huller om buller. Vad vill han? Jag förstår inte. Jag öskar av hela mitt hjärta att han snart har ett språk som gör att vi Verkligen kan Förstå varandra, att vi kan förklara och vara säkra på att vi vet var vi har varandra. Visst har han utvecklat sitt ordförråd. Men det är långt kvar till en kommunikation där man vet att den andra förstår. Mitt hjärta. Mitt hjärta blöder för honom. Mina tårar rinner. Jag älskar honom. Han gör mig glad. Ledsen. Arg. Vill förstå honom. Vill veta hur jag ska göra. Sa jag bara finnas där för honom. Ta hans hårda nypor i mina händer - leda honom rätt. Eller ska jag gå därifrån. Vill vara en bra mamma. Som gör rätt. Det bästa för honom...
Var jag där - mitt i frustrationen? Mitt i livet? Ingen som vet - ingen som vet. Nu är jag här...

Ännu en varm dag. Skillnaden är bara att jag har jobbat idag (sista rycket nu - prov och rättningar, lektioner in i det sista. In i kaklet. Eleverna går i å till den 16! och jag jobbar till dagen innan midsommar!) - igår var jag bara ledig.
När jag kom hem hade A köpt en ny rem till traktorn och jag klippte gräset. Åt mat. Och jordgubbar. Svenska - man ska passa på den korta (även om den har blivit längre) som de finns! Och så har jag cyklat med Stimma. Och sett ännu en orm. Jag och cykeln på ena sidan om den, S på den andra. Men den låg still. Kanske var den död? Jag tog i alla fall kort på den. Bildbevis. Brun med sicksack.
Jag läste en bra krönika av Klaus-Peter i Smp idag om barn, och döda föräldrar. Man tittar in i barnens ögon. Ser sig själv. Sina föräldrar. Man tittar in i ögonen ofta - men ibland ser man verkligen varandra. Ligger och tittar på varandra - man kan varken höra, känna eller lukta - man blir upptagen av blicken från det lilla barnet. Känenr den varma andedrkten. Så nära. Blicken fastsvetsad. De vill säga något. Så tydligt. Och trots att de inte bemästrar språket så säger de något. Linus tittar på mig. Vi förstår varandra. Ibland. Utan ord. Jag kan höra honom. Och blir panikslagen. Klara kan ställa frågan - hon är klok. Hon vill veta. Vi kan prata om det. Diskutera. Jag kan försöka förklara. Men med Linus är det ordlöst. inga ord räcker. Inga kan förklara - inga ord kan få honom att förstå. Det är så svårt att svara på frågan. "Finns du här för mig för alltid". Man andas djupt. Biter sig i läppen. Kämpar mot tårarna - ibland kommer de ändå. Frågan är så svår. Man kan inte lova. Jag har blivit lämnad av min mamma, för tidigt - mitt i ett andetag. Utan förvarning. Det enda man kan göra är att svara att man älskar honom - säga det med ord. Han tittar på mig och jag smeker honom över kinden. Pussar hans huvud. Han förstår. Jag hoppas det i alla fall. Jag tänker på döden varje dag - blir isande och kall, rädd. Vill inte dö. Varje andetag kan var det sista - jag vågar knappt andas. Måste andas. Mamma lever genom mig.