flisas

Små onda jävlar
vad gör dom här
öppnar jag dörren utan att se vilka det är
små onda jävlar
säg mig hur kom dom hit
jag kan inte minnas att jag bjudit in dem på visit
så hjälp
hjälp mig den som kan
och säg mig när jävlarna vann
mig över på sin sida

Små onda jävlar
små onda jävlar
små onda jävlar
säg mig, vad har jag gjort för ont

Nu är det inte hemorojder - nu är det lössen som är de små djvälarna! Klara hade löss igår! Alltid på en söndag! När apoteket är stängt... Ringde runt och fick tillslut på medel hos Ejermark. Räddarna i nöden. Nu har jag satt mig in i problemet. Läst in mig. Kan allt om löss! Raderat gamla myter om äckliga hår... "Löss trivs bra nära hårbotten. De kan varken hoppa eller flyga. Det krävs därför nära kontakt hår mot hår för att lössen ska kunna krypa över och smitta en ny person. Risken för spridning av löss via kammar, hårborstar eller mössor är mycket liten. Lössen har svårt att klara sig utanför hårbotten som är varm och fuktig, där de kan suga blod. Om en lus skulle fastna i en mössa kan den överleva där i ca ett dygn, men efter bara fyra timmar är den i så dåligt skick att den inte kan fortplanta sig. Barn som nyligen blivit smittade och vuxna som har löss har ofta inga symptom och kan därför lätt smitta andra utan att själva veta om det. Det är med andra ord lätt att hela familjen drabbas om någon i familjen får löss. Många som får löss skäms och tror att problemen beror på dålig hygien. Så är det inte. Löss trivs faktiskt bättre i rent hår än i smutsigt hår. Dagens problem med huvudlöss beror snarare på dålig kunskap om löss, och att så få tar sig tid att regelbundet undersöka om de är drabbade. Dessutom vågar många inte prata om att de har löss. Det är därför viktigt att berätta för andra på dagis och i skolan om du har löss. Gör du inte det är risken stor att andra drabbas och att du själv får tillbaka lössen - det är ju någon i din närhet som smittat dig!"
Tipset är att köpåa NitFree.
Alltid lär man sig något! Nu har jag lärt mig mycket om löss.

Jag "följer en blogg där jag läste det här idag: "Med tiden så upptäckte jag saker. Lite av min sköna naivitet försvann någonstans mellan 25-30. Jag blev vuxen. Upptäckte svek, ånger och otillräcklighet.  Upptäckte att jag att försökte vara till lags.  Att det var jobbigt att vara obekväm. Alltid den där leende Lotta som var så jävla glad och käck jämt. Jag har jobbat hårt de senaste åren med att försöka hitta tillbaka till den där naiva tonårstjejen men kanske med en knivsudd mer pondus. Försökt att lära mig sätta ner foten och säga vad jag tycker.  Det senaste året har jag ju fått mer än nog av min beskärda del från  livets hårda törn. Detta trodde jag inte när jag satt på höskullen med mina ridbyxor instoppade i ett par gamla sköna stövlar." Det kunde varit jag som skrev det. Den spralliga Lisan med ridkläder, där livet lekte i ett sandslott - med fina vänner och en underbar familj, där pengar fanns och himlen var sådär oskyldigt, naivt blå, jag var glad, hade självförtroende i lagom mått, jag hade hyfsade betyg, jag var frisk -även om min kropp redan då började prydas av diverse ärr på grund av dåliga leder, jag träffade min underbara man tidigt, vi hade roligt, vi skrattade... vi var förskonade från mycket. Och är fortfarande - jag har det bra! Jag lever ett liv som jag vill leva med en familj som jag älskar, jag mår bra, men jag har gått på en del törnar, mött en del motgångar, märkt att inte alla är dem som jag tror, känt otillräcklighet. Jag har känt sorg, jag lever med min sorg - men känslan av lycka är ändå större, måste vara större. Jag ser mina barn, min man, mina vänner och känner kärlek, glädje och lycka. Vill leva.
Idag har vi varit hos psykologen - hon hade egentligen inget att säga. Visst fanns det observandum - en del i grovmotoriken till exempel. Men han är duktig på att slå kullerbyttor tex, men inte på att cykla. Han är ojämn. Hade har lite svårt att hålla fast i en aktivitet - men det känner inte vi igen hemifrån. Här leker han ganska enformigt och länge med en och samma sak. Sedan härmar han mycket - vilket han började med sent, typ i somras. Och så är det ju språket. Hon föreslog att en specialpedagog kunde komma ut till dagiset, hon föreslog även att en sjukgymnast kunde titta på honom, samt att en anmälan skulle skickas till språkförskolan, vilket vi faktiskt gärna skulle vilja, i alla fall känns det så i nuläget. Det känns bra. Vi har förtroende för henne. Jag fällde bara ett par tårar. Utlämnad. Ensam. Ändå var det ju positivt. Ingen klar diagnos. Toppar och dalar. Inget solklart fall. Han är duktig på mycket! Han utvecklas! Vi tackar inte nej till något - så länge det inte blir negativt för honom, man får kanske ompröva om det blir så att han känner sig obekväm i situationerna. Han är ett litet barn. Jag lämnar över diagnostänkandet, och hur man kan hjälpa honom, till någon annan, jag koncentrerar mig på att vara mamma. Hans bästa. Vilar i det.

En utflykt till Virserum med eleverna skulle bli en bra start efter lovet. En konstutställning med workshops - men så hade studierektorn dubbelbokat oss, så vi fick packa ihop oss i bussen igen och åka hem, några elever komemr få åka på onsdag igen...
En lektion. Möten. En snorig Linus. Nattsvart ute - natt? Go natt. Tänker på en vän, mina tankar finns hos henne och hennes man idag, och samtidigt läser jag denna artikel om tystnaden kring missfall... Jag citerar, och håller med, Calle: "Vi är extremt många som är med om samma sak. Låt oss prata öppet om det. Låt oss skita i de tolv veckorna och ta glädjen när den kommer och sorgen när den kommer.
För en sak vet jag: tar man ut glädjen i förskott får man i alla fall vara glad en gång."
Imorgon ska Anders och jag träffa psykologen som har träffat Linus. Få veta vad hon tänker så här långt. Det är med blandade känslor, som jag har skrivit tidigare...