Barnen har klippt sig. Med lite muta gick det bra även med Linus.
Sedan kom Klaras kompis Clara och då ville lillebror Linus att Elias skulle stanna - och det ville han. Jag blev nästan löjligt glad - en kompis ville leka med Linus! Nu har de lekt med bilar, kurragömma (samma ställe hela tiden), byggt torn och inte nudda golvet på fyrtio minuter. De håller ett hiskeligt tempo. Senare i eftermiddag kommer Linda med barnen. Då tror jag bestämt att det blir våfflor.
Anders är i Köpenhamn och imorgon möts vi i Göteborg. Igår red jag två lektioner - jag råkade komma lite tidigt och fick även vara med i gruppen innan eftersom det var sitsträning och de behövde en som longerade. Perfekt.

Idag har jag varit på kyrkogården och lagt kransar på gravarna. Vemod. Tårar. Biter ihop. Vi åkte till Leos lekland. Jag klättrade runt med min röda handväska. När vi åt på MAX kom en tanke i huvudet... Tänk om jag fick prata med min mamma - om så bara för tio minuter. Hade jag valt det då? Självklart. Men vad hade jag sagt? Det är så fel. Idag är jag inte glad. Idag är min energi förbrukad - inte hela tiden, och den fylls på med jämna mellanrum, för att sedan pysa ut igen... Men jag har städat, och tränat Stimma - lydnad som gick bra, men oxå ett spår med bakspår. Nu har jag lagt ett kort till som jag snart ska gå ut och ta. Ikväll är det ridning. Jag red igår oxå - en lång runda i skön höstluft. Och på kvällen var jag på klubben och tränade med Stimma. På dagen jobbade jag lite och körde spår och uppletande. Upp och ner. Ner och upp. Sakta. Andas. Det vill bli bra. Nu ska jag hämta Limpan.

Jag jobbar - skriver åtgärdsprogram, fixar prov, försöker koncentrera mig... men mina tankar finns på dagis där psykologen besöker Linus i verksamheten. Det går som det gör. Han är vår kille - han är underbar.
Jag tog en paus - körde ett uppletande i en sår ruta som gick brant uppför - Stimma gjorde det superbra! Sedan körde jag ett spår. Ett bra upptag - ett bra spår. Igår kväll cyklade jag en runda med henne - och körde sedan lydnad på en upplyst parkering i byn. Hon var duktig och pigg.
Nu är det dags att ta tag i jobbet igen - för att återigen kunna ta en paus... Det kallas ekvation.

Höstlov. En fin höstdag. Lite regn i luften. Stilla på sjön. Jag vakande för många gånger i natt - det är mina axlar som krabbar. De hoppar ur led titt som tätt - åt alla håll, framåt, utåt, nedåt... Jag skulle kunna ligga i typ framstupa sidoläge, men jag hamnar inte alltid där när jag sover. Jag kan inte somna på rygg eller på mage. Vänsteraxeln har hållit på så sen i somras, och då har jag undvikit den sidan, men nu hoppar även högeraxeln flera gånger per natt... Nattsömnen blir störd. Jag vet inte vad jag ska göra åt det? Jag tror inte att alternativet operation finns - jag har ju gjort det utan bra resultat. Träning är svårt eftersom jag inte kan lyfta armen högre än 90 grader utan att den hoppar ur... Det krävs ett par tankar på detta... Nu väntar nog ett lydnadspass med Stimma, i eftermiddag bär det av till biblioteket för prisutdelning för Klara.

...denna helgen är nog det som jag glömt skriva. I fredags fick vår älskade AronÅkeBoJon somna in. Han blev 18 år. Han var väldigt speciell - när han var liten övergavs han av sin mamma i stallet och kom till oss, väldigt liten och rädd. Hon sov i chipspåsar, ställde sig på telefonen, låg alltid på mitt skrivbord när jag pluggade, suttade i mitt hår... Och många är vi som minns hur vår Aron fick alla sina andra namn - han försvann när vi skulle hem från Ekö en gång. När vi hade åkt båt och skulle in i bilen smet han från buren, och vågade inte komma fram, Mamma och jag åkte ner dagen efter, men han kom inte fram, vi hörde honom, men fick åka hem utan honom ännu en gång. Dagen efter det åka mamma och Monica ner - och då kom han fram. Välbehållen - men under tiden hade Humpe hitta på namn till en ny katt - Aron fick alla...
Vi sörjer honom. men han fick ett värdigt slut. Somnade lugnt och stilla med Marianne nära sig. Han var uttorkade eftersom hans njurar plötsligt hade slutat fungera. Vi tänder ljus. Minns. Saknar. Precis som lille Eltons (de var han som jag skrev om för ett par dagar sedan) familj gör - Elton somnade igår. Alldeles för tidigt, men efter lång tids kämpande.

Det har i stort sett regnat hela dagen. Jag har bakat kolakakor, fått fika av Sandra och Eric, arit på Klaras fotbollsträning, gått en runda, kör ett kort spår med Stimma, som gick bra, samt ridit två hästar. Nu har barnen ch jag badat bubbelbad och så står en ugnspankaka med blåbär i ugnen.
Här kommer fortsättningen på fruarna:

Har tagit en promenad i regnet. Linus leker med bilar. Klara spelar på datorn. Anders fiskar. Snart är fotbollsträning för K. Igår var vi hos Helen och Ulf - tack för god mat. I fredags var det ystning. Det var så roligt att träffa alla goa vänner igen. Och så hade vi besök av Linus psykolog. Han var vår Linus - han var sig själv. Mest i alla fall. Och det är bra. Det bästa. Han är vår Linus. Psykologen får tolka som hon vill - jag är glad att han visade sig som den han är. Då kan hon ju göra sitt jobb. Analysera honom - och ingen annan. Det känns bra nu. På tisdag gör hon dagisbesök, sedan ska vi får reda på hur hon tänker, hur vi ska gå vidare.
Jag har kört ett par spår fredag och lördag - de har gått bra. Bra påsläpp åt både hållen.
Nu är det höstlov. På fredag åker vi till Göteborg på Winnerbäckkonsert med Eric och Sandra. Bor på hotell. Och sedan tävlar S och jag på söndag.

Vår bröllopsdag. Två år - det känns ju nästan löjligt när vi har varit tillsammans i 15... Men jag minns vår dag med glädje - det är en av de absolut roligaste i mitt liv! Jag är så tacksam, så kär och så glad för att Anders står ut med och älskar mig, precis som jag älskar honom. Min vante. Min kära gamla tröja. Min vän.
Men nu sitter jag mest och andas. Njuter av skumpa. Tända ljus. Försöker tänka bort allt på jobbet - alla kryss som ska sättas, alla åtgärdsprogram som måste skrivas. Och detta måste göras den här veckan - sen är det höstlov. Fokus på Höstlov. Men först... Och så ska A åka iväg... och Klara är lite sliten.
Kanske ska jag gå ut och köra ett lydnadspass med Stimma. Jag körde ett kort spår innan jobbet idag. Eller kanske jag bara ska sitta här... och orka... ingenting...
Skål.

Kolla in detta:

Rättså trött efter en jobbdag. K var hemma idag - lite snorig och ont i huvudet - men hyfsat pigg idag ändå. Anders åkte till psykologen med Limpan - och det gick bra. Han gjorde det han skulle. Han hade lekt och samarbetat i hennes lekar och hon hade sagt att hon inte kunde se de autistiska dragen som talpedagogen pratade om... Under tiden hade K ringt farmor och bett henne komma hit. Snälla farmor gjorde såklart det, och A kunde åka och jobba och när vi kom hem stod maten på bordet! A och jag gick en runda i mörkret ed hundarna och sedan körde jag ett lydnadspass med Stimma, som gick bra.

"I Sverige definieras sorg som ett nederlag. Jag har aldrig förstått det där. Varför ska en sörjande människa skämmas? Vi andra tassar runt henne som runt en spetälsk. Är hon sjuk? Smittar det där askgrå ansiktet? Kan jag bli som hon om hon gråter när jag står bredvid?
Alla, du också, kommer att drabbas av sorg i livet. Det är en del av våra villkor. Ändå lyckas vi förminska sörjande människor till en form av paria, en utstött, en icke önskvärd. Vi ryser i hela kroppen, går förbi, låtsas inte se.
Men nederlag bygger en människa. Det som jag för några år sedan såg som ett sorts ständigt och dagligt sönderfall är i dag medaljer i minnesskåpet.

Sorg, död, utsatthet, missbruk, skilsmässor, uppbrott är kvitton på att vi levt. Varför ska vi skämmas för det? Varför ska vi huka i regnet? Varför ska en enda av oss behöva fejka ett leende för att en livrädd med- människa inte ska känna obehag?
Vad det här landet behöver är fler mötes-platser, fler arenor, där vi kan träffas och spegla oss i varandra, sådana vi verkligen är, i all vår skröplighet, fulhet, utsatthet och rädsla. Där vi kan visa våra ärr utan att skämmas.
Vi är vackra, sexiga, oemotståndliga, lyckliga, lätta sommarbarn med gräsfläckar på knäna. Men vi är också tungt grubblande vinterdjur med snöhjärtan och frusna tårar.
Problemet uppstår när allting runt omkring oss, medierna, tv, skönhetsideal, internet, reklamen, våra egna tillkortakommanden skriker åt oss att vi inte är något värda om vi slokar en vecka, en månad eller ett helt år av våra liv.

Jag är stolt över min sorg. Jag skäms inte över att berätta hur små begravningsbyråns minsta kistor ser ut. Jag är inte rädd för att minnas hur jag spilldes ut som vatten när de kom tillbaka med vår förstfödde son, död och varm, så lik mig med sin lilla trubbiga näsa.
Också mitt i den stimmigaste lek med Milo kan jag bli omkullvräkt av sorgens kraft, som Alexander blir av Jan Malmsjös hemska präst i slutet av "Fanny & Alexander" när Bergman blir Stephen King och den helvetiske prästen kommer tillbaka från de döda. Jag hamnar på golvet. Milo ser på mig med sina nya, oändligt visa ögon, och jag kramar honom som en frälsning och när jag kittlar honom så att han kvider av skratt är jag inte längre ensam i rummet. Förutom Milo finns båda mina andra barn med. Så länge jag minns min sorg, så länge spelar det inte någon roll att jag är rädd för allting i den här världen.
Sorgen är en grundlag i mitt liv. Jag har accepterat det. Jag skäms inte längre.
Jag märker också att allt det som hotade mig till livet är sådant som nu bygger mig. Det som gör mig sårbar gör mig också stark. Min rädsla är min styrka
När en sorg gått över, stillat sig som en storm, är den magiskt vacker att ha i sin hand. När en höststorm stillar sig och löven ligger vid dina fötter som ett eldrött hav är luften som klarast, tankarna som lättast att nå. Förbanna inte din sorg eller dina neder-lag. De hjälper dig i genom det här livet. Får du leva länge har du snart ett prisskåp som är din alldeles egna kraftcentral. Vi möts där! Och i det ofrivilliga leendet som bor i all sorg."

Jag håller inte med om allt - sorgen blir inte vacker, men däremot är jag den första att hålla med om att en sorg ger en enorm kraft. En svaghet är också en styrka. En svårighet tvingar fram mod och oanade inre resurser.

En skön söndag bland datum som berör. Igår var det beräknat att vår lilla ängel skulle födas för fyra år sedan, men samma dag hamnade jag på förlossningen med värkar - då ville Linus ut - han stannade dock till beräknat datum tillslut. Den 20 för tre år sedan gifte vi oss! >br/> Idag har solen skinit - vi har fixat i trädgården, jag har ridit ett par hästar, tränat Stimma (om två veckor tävlar vi i Ronneby - träningen gick bra!).
Igår red jag oxå, och så var vi hos våra vänner i Åryd - tack för god mat och underbart sällskap och skönsång!

Trött. Jag har varit på Ingelstad naturbruksgymnaie med åttorna idag. Hållbar utveckling. En bra dag med hästskjuts, fiske, ormar och traktorkörning. Fortsatte att rida en sväng och sedan skulle Ks lilla pålle rastas. En bra dag. Men nu är jag trött. Trevlig helg.

Ännu ett besök hos psykologen med Linus. Jag tycker att det är jobbigt. Han gör inte det han "ska", och jag tänker bara på hur det ska "bedömas". Min älskade son. Samma son. Vilken hjälp har han rätt till? Är han ett barn med speciella behov? Han är ju liksom bara en liten kille. En perfekt kille. Men just nu känns det mer som om vi letar fel... Och det är klart att det kan vara bra att göra det, men... Alla känslor på en och samma gång. Nästa gång får A följa med honom dit.
Ikväll red jag. Och när jag kommer hem, så har Stimma varit försvunnen. Stuckit. En man hade kommit med henne, efter att ha ringt polisen som berättade att ägarna fanns i Halmstad. Annica och Anders kunde ju dock berätta att hon bodde i samma by...
Nu har jag rättat en massa kemiprov. Och nu är det läggdags.

Nu är det mycket som handlar om vilja. Och många gånger känns det som om min vilja är större än eleverna. Jag jagar dem, pratar med dem. Vill så gärna få dem godkända - nästa vecka sätter vi omdömen/mittterminsbetyg. Och sätter jag en massa "IG" - så innebär det en massa åtgärdprogram. Eleverna vill inte göra något - men de vill lyckas. Man kan inte räkna potenser, om man aldrig har gjort det...
Ikväll har jag i alla fall lyckats hinna rida en runda - det är en Lisa för själen. Igår tränade jag Stimma - lydnad. Hon var så duktig. Ikväll tog hon sig en runda i mörkret - inte lika duktigt. Hon kom dock tillbaka rättså snabbt. Men jag hann bli både arg och rädd.

Idag har varit en lite jobbig dag. Det är så många känslor. Så mycket stress. Så mycket oro. Så mycket rädsla. Jag började med att jobba, men innan jag ko dit hade jag nästan brutit ihop. Jag tänkte att jag kanske skulle åka hem och lägga mig och gråta en hel dag. Bryta ihop. Men jag körde. I Dänningelanda såg jag en liten kille som sprang till sin farmor. Tårarna rann. Och plötsligt står en polis och vinkar in mig. Jag försöker torka tårarna, le. Jag blåser och visar körkortet. Jag jobbade. Mycket på kort tid. Tog hand om elever som skolkade. Som hade det svårt. Men sedan var det dags att åka tillbaka till verkligheten. Hämta barnen. Kör K till helen. Fortsätta mot psykologen med Linus. Han hade svårt att göra det an skulle. Han skulle bygga likadana torn som hon gjorde - han byggde jättehöga torn. Han skulle peka på bilder, men ville hoppa studsmatta. Och jag kände en rädsla för vad som ska hända. Rädsla för diagnoser, fack, bedömningar. Rädsla för mina egna känslor. Och jag kände en overklighetskänsla - vad gör vi här? Älskade sonen och jag. Linus och jag fortsatte till goa Helen som hade gjort kaka. Vi gick en runda i solen, och sedan shopade K och jag. Nu sitter vi i soffan - fredagskoma, rödvin. Humpe är här - imorgon åker i till Ekö.
Läste en dikt på en blogg där sonen är väldigt sjuk i cancer - där kan man snacka rädlsa...

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna.

Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst eller vilja mest.

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas.

Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och ta del av det
att falla till botten,
slå sig hårt och komma igen.

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast.

Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit.

Det är rättså intressant att jag var "tvungen" att skriva idag. Det är typiskt mig. Jag gillar att skriva. Jag behöver skriva. Jag kan nog konstatera att jag kommer fortsätta skriva, även om det inte blir i samma utsträckning, det vet jag inget om, som tidigare. Några har sagt att de saknar min blogg, men det viktigaste var att jag gjorde det. Mitt lilla skötebarn. Min vän. Min ventil. En länk med omvärlden, men även med mig själv. Den som lever får se... Kram

Idag skriver jag. Fast jag inte skulle. Eller vaddå skulle? Min blogg. Jag gör vad jag vill. Kanske är det ingen som läser, men jag gör det för min skull. Det r så många känslor i mig, som måste ut. Idag var det första mötet hos barnpsykologen. Bara Anders och jag. Vi skulle ge en korrekt, ärlig, självutlämnad bild av oss, och av vår son. Hur går det? När man inte vet själv. Jag vet inte vad ja ska tro. Men jag grät bara en gång. Det var när jag berättade att mamma hade dött. Jag känner ibland att jag knappt orkade andas eter att hon hade dött, jag var nöjd med att överleva och finnas för barnen, men orkade med något extra... Har det bidragit till en senare utveckling? Psykologen hävdade bestämt att så inte var fallet. Mötet kändes bra, och imorgon ska Limpan och jag dit igen. Men idag saknar jag min mamma. Mycket. Hon hade hjälpt mig genom denna situationen. Jag hade blivit ett litet barn igen. Hon hade sagt hur jag skulle tänka, och funnits här för oss. Det är trots allt en lite konstig, annorlunda, förvirrande och ovan situation. Någon annan ska bedöma oss, vår Linus...Älskade barn. kväll har vi försökt ta ställning till hundra påståenden - försökt göra det sanningsenligt och rättvist.
Och mitt i allt detta har jag haft tokmycket på jobbet. Och varit på utvecklingssamtal med vår duktiga stora, lilla tjej.

Kanske blir detta det sista blogginlägget på ett tag? Kanske för alltid? Kanske är bloggen död? Jag skulle kanske inte tro det - jag kommer säkert att ha ett behov av att skriva även i fortsättningen, men jag vet ännu inte i vilken form, och tills vidare får man följa mig på facebook, och säkerligen här vid vissa tillfällen. Som det är nu känns det som om bloggen har spelat ut sin roll, den har varit ett stöd för mig, en vän, en trogen kamrat, ett bollplank - de har fått mg att lära mig en massa om mig själv. Kanske känner jag att jag vill fortsätta att blogga i framtiden, och den framtiden kanske är i morgon, men i alla fall är det inte just nu. Eller? Jag är inte säker. Jag känner att jag blir osäker när jag formulerar de här orden. Jag vet inte hur det blir... Jag älskar att skriva. Jag kommer fortsätta att skriva. Jag har gillat era kommentarer. Men en blogg som inte uppdateras så gott som dagligen är ingen bra blogg... Vi får se...
Idag har det i alla fall städats. Farmor och farfar har varit här och hjälpt oss. Hela dagen. Och så är det typ storm ute, och regn. Och jag red en runda i kväll. I regn och blåst. Imorgon väntar örondoktorn för Linus med nytt hörseltest. Och på torsdag är det som jag fruktar, men även längtar efter, det första psykologsamtalet i utredningen av vår älskade son. Bloggen kanske behövs?
Tack alla!