Jag tror att jag kommer gilla vara ledig på måndagar. Bara jag kan tänka bort att jag missar konferensen på jobbet. Och det har jag i alla fall kunnat idag. Idag har jag och Limpan tagit en lugn morgon och sedan varit i stallet, och han fick rida Zeini, och sedan åkte vi till sjukhuset och åt lunch, innan det var dags för besök på ögonmottagingen. Han var duktig. Han ser hyfsat, lite sämre på vänsterögat. Och sedan for vi hem, fikade, och K kom hem. Och ganska snart var även A hemma, och jag äkte till stallet för att rida Philippa. Det gick ganska bra. Jag red på ett stort fält för konditionsträning i backe. Första galoppen upp, trodde jag att hon skulle bralla av mig. Hon stack och gjorde riktiga krumbukter. Men jag lyckades hålla mig kvar! Precis när jag stod för att gå ut med henne, så ringde telefonen. Det var från ett anat stall, som hade hört talas om mig via en kollega. Hon behövde hjälp med 7 hästar, hade ridhus och lät trevlig - men det ligger typ 2,5 mil härifrån. Det lät spännande. Men samtidigt har jag ju pålle att rida nu, och det ligger nära = det tar ganska lite tid i jämförelse... Får nog återkomma i ett annat stadie i mitt liv?!

Konversation mellan mor och 4-årig son i morse:
- Hur gammal är du mamma?
- 33
- Hur gammal är pappa?
- 33
...- Stackars er

Dagarna går så fort. Har ju tagit emot en ny sjua på jobbet. Och inser att det är kul att jobba, när man har elever på jobbet. Jag har så svårt för oeffektivitet. Har ridit en del. Tränat Stimma en del. Varit en aning besviken - tredje reserv på SM gör liksom ingen glad, så nära... Hon går bra på träning. Jag har kört spår idag på morgonen. Hon är klockren. I upptag, på pinnar, i spåret. Lydnaden är mer osäker. Ska snart gå ut och köra ett pass med henne. Anders spelar golf. Barnen leker - Alma är här. Imorgon börjar min 80%tjänt med en ledig måndag. Linus och jag ska till ögon.
Och så har himlen fått en ny ängel - Elin, Eric och Hannas fina farmor, lämnade jordelivet i torsdags.

Ingen rolig dag på jobbet. Oeffektiv. Tjatig. Jag vet att det är nytt lag. Att jag ska ha tålamod. Att vi måste prata oss samman. Att allt som vi gjort inte var bra. Men jag vill inte vara den som ger mig jämt... Men framför allt har nätet legat nere hela dagen, vilket innebar att vi inte ens kunde komma åt våra egna dokument... Tur att jag har jobbat några år och faktiskt kan säga av mitt hjärta "det ordnar sig". Det blir bra. Jag åkte hem istället. Hämtade Linus. Städade. Släppte frustrationen. Andas.

Klara är inne på sin andra tennisträningsvecka.

Anders stannade kvar i Köpenhamn. Jag har jobbat - lyssnat på komiker och rappare, suttit i möten. Hämtat Linus - Klara kom senare från Agnes, de går på tennisskola även denna veckan. Klippt gräset. Lagat mat. Tränat Stimma - testade med bara handtecken på inkallningen, och det funkade väldigt bra idag, ska utvärdera detta. Nu njuter jag av lugnet. Dricker äppeljos - sommarens vinglas är utbytt. Sommaren är slut. Men idag kände jag något som kunde liknas vid nyfikenhet inför det nya läsåret, arbetsglädje. Hoppas det håller i sig... Imorgon ska det nya arbetslaget mötas igen - i fredags, första dagen, hade vi en sandlådekonflikt angående de nya arbetsplatserna...

Jag känner mig ofta ensam. Jag har ingen som jag kan prata med - eller det har jag, flera stycken, hur många som helst. Och jag gör det kanske, ibland, men det som står här i min blogg tror jag inte att någon hört mig säga i ord. Att skriva är för mig ett sätt att släppa ut mina tankar och känslor. Att skriva är att göra det synligt – verkligt. Då blir det så verkligt, att det är så jag känner, att jag har kunnat sätta ord på känslor som nästan är overkliga. Det är såhär verkligheten är och på ett sätt så trivs jag med det. Jag är mig själv närmast.

Jag önskar att jag hade hunnit säga allt som jag ville säga. Vi satt tysta i bilen. Jag ville inte gråta framför dig. Jag ville inte göra dig ledsen eller orolig. Kanske log jag, pratade om  lättsamma och enkla saker. Förlåt. Det kändes som om jag visste – men ändå förstod jag inte alls. Ingenting… Det som jag lutar mig tillbaka mot – är alla samtal vi har haft. Allt vi sa. Man blir aldrig färdig. Man vill inte förlora någon man älskar, man vill ha mer tid. Så är det bara. Man är aldrig redo för döden, man är aldrig redo att mista någon man älskar.

Det finns ingen rättvisa. Döden handlar inte om det… Jag önskar bara att du hade fått stanna kvar hos oss. Ditt liv blev alldeles för kort. Jag förlorade min mamma alldeles för tidigt. Mamma, jag saknar dig så.

Jag har förändrats så mycket. Kanske har jag öppnat ögonen och blivit vuxen? Världen ser så annorlunda ut nuförtiden. Jag blir aldrig mer den jag en gång var. På gott och ont.

Jag har lärt känna alla människor på nytt. Jag ser sidor hos familj och vänner som jag inte sett förut. Jag är en helt vanlig människa som har fått lära sig att acceptera det som händer.

Nuförtiden lurpassar sorgen. Då var den ett stort svart hål. Nu har jag vant mig – nu har jag mer kontroll över sorgen.

Jag vill inte helgonförklara min mamma – jag vill minnas henne som Hela henne. Inte som ett helgon, någon som förlorar sin personlighet och får gudomlig skepnad. Hon var verkligen mamma. En trygghet. En klok människa.

Idag kom Fia på besök, pappa och Marianne passar henne– mammas älskade hund. Som varken jag eller pappa kunde ta hand om när mamma dog. Det gör mig ont – men i den tiden som var, var det rätt. Åh, vad jag saknar henne. Idag spelar Anders golf. Barnen är hos kompisar. Jag ska strax hämta dem. Att man kan längta efter dem när man har umgåtts så mycket i sommar!? Älskade barn. Imorgon är det jobb. Jag började i fredags. Det är sig likt. Några saknas. Igår var vi på kräftskiva hos Hanne och Jonas. Trevligt och mat och dryck i överflöd.

Jag vet det. Jag inser det. Att jag bloggar sällan. Det händer inte mycket. Anders jobbar. Jag är hemma, och ibland känner jag mig så onyttig när jag går här hemma - lagar mat, städar, klipper gräs. Speciellt igår när regnet öste ner hela dagen - det känns som om sommaren är slut. Mitt år börjar. Så känns det. Att efter sommaren börjar mitt nya år. Jag har alltid varit i skolan värld och just därför tror jag att det känns så. Nya chanser. Nya utmaningar. Nya möten. I år längtar jag inte. Men på fredag komemr det nog ändå vara kul att träffa alla.
Anders spelar golf nu, barnen är i Moheda. Imorgon ska jag till Ullared. Jag har sprungit, och sedan cyklat för att kika efter svamp, och sedan tränat med Stimma. Hon gick bra. Jag drar ut på belöningen igen. Berömmer och leker med henne mellan momenten. Hon går så bra. Önskar bara att det kan kännas så bra på tävlingar oxå!
Det har varit många kalas i sommar. Och i söndags innan Nours kalas, bröt K ihop. Hon grät och grät - över mormor. Pratade, grät och kramade. Älskade K. Det var länge sedan hon var så ledsen.

Vanliga Svenska våfflor

Utan jäst och bakpulver

Du behöver

• 6 dl mjölk
• 3 dl vetemjöl
• 3 ägg
• 2-3 msk smör
• 0,5 tsk salt

Gör så här:

Häll hälften av mjölken i en skål. Vispa i mjölet och saltet till en jämn smet. Häll i resten av mjölken och därefter äggen. Grädda. Alternativt kan du smälta smöret och hälla i det i smeten. Då behövs inget smör till gräddningen förutom till första laggen.

 

Jag bakade våfflor till Linus och mig till lunch. Jag har varit och ridit. En lite lugnare ruda idag. Anders har börjat jobba. Då känns det som om semestern är slut. Ikväll ska vi fira Ebba. Nu ska jag nog klippa lite gräs.