flisas

Ja, nu är det mycket tennis. Jag önskar att jag hade kunnat börja spela med, nu när mammorna från V-löv ska börja spela, men för mig är det ju inte läge nu... Och just nu är det okej att sitta i soffan, läsa bok, titta på TV, äta chibbe och vänta... Även om det kanske hade varit roligare att göra Något. Linus var trött när han kom hem från Anja för en stund sedan och ville gå och lägga sig. Det blir väl lite hockey så småningom på TV, och till dess... så väntar jag... Och det vet jag en till som gör - min fina kollega som väntar knodd (en annan än den som jag skrev om för några dagar sedan) ligger inne efter att vattnet gått. Och helst skulle väl bebben ligga där typ 10 veckor till, men varje stund den stannar är en seger! Och jag hejar och tänker på dem! Jag väntar gärna...

Från kaffeberoende med ett högt antalet kaffekoppar per dag - till nolltolerans - till att "nu är det i alla fall inte äckligt längre" - till okej då jag tar väl en kopp för blodtryckets skull - till att jag kokar en kanna till mig själv, bara för att det är gott... Livet är föränderligt. Nyss hemkommen från ett "kafferep" hos Sandra och Elin. Linus gick in till Anja och Klara är med Anders på tennisturnering. Kanske ska jag koka en kopp kaffe som sällskap?

Dagen kunde börjat bättre... Klara mådde lite pyton och Linus skrek i ett par timmar för att han hade så ont i örat. Han ville klippa bort örat, sa att hans kulle dö och hade vatten i örat, och stoppade in en toarulle i örat för att torka. Vi fick komma in till öronjouren och snabbt konstaterades en öroninflammation i det örat som han har tappat röret... Penicillin. Och hem igen. Till en pigg K. Och dagen har bara blivit bättre... Det som är skönt är att jag känner när det är på riktigt. Han är tydlig.
Ikväll har jag gått en prommis med hundarna, och det sista jag gjorde var att gå omkull... Men det gick väl bra. Men igår på tennisen, K spelade match, så vred jag mitt knä och det small till, och jag misstänker att det är den inre menisken som inte är riktigt som den ska...
Nu tittar K och jag på Bonden, A spelar tennis, och Linus bar jag precis upp i sängen, eft4er att han hade somnat i soffan.

Dagen som för övrigt har ägnats åt hästen, pulka, skidor och baravara... Snart kommer Sandra, Eric och Elin.

Sitter och tittar på hästar på TV, och saknar ridturerna och mina hästflickor. Men egentligen spelar det ju ingen roll alls - jag har en Liten i magen, och det spelar roll!
Linus och jag är hemma. Anders är på hockey och Klara hos Agnes - de ska sedan fortsätta, sent på kvällen, till tennishallen. Vi har varit en runda och åkt skridskor och åkt pulka i Tomtabacken, det är lite annat än Vederslövasbacken... Tyvärr har jag suttit med sammandragningar i två timmar i fredags kväll och sedan dess kommer de med jämna mellanrum, så jag tar det mest lugnt. Men igår tog jag en tur med skidorna och Stimma. Sedan fick Stimma åka till Helen, eftersom S löper. Min vän och kollega har desto mer sammandragningar - hon har legat inlagd hela julhelgen, och hon är bara i v. 23. Där finns mina tankar. Liksom hos A&A:s valpköpare som har fått akut leukemi, och hos bloggvännen Linda som just nu inte alls mår bra - en småbarnsmamma med cancer. Det är lätt att bli ödmjuk. Dessutom har min förkylning äntligen gett med sig. Nu finns bara spår kvar - bland annat en punkt i ryggen - kan det vara ett revben med en spricka, jag har nämligen aldrig hostat så mycket i hela mitt liv tror jag som den senaste månaden...

Nu är det jul igen, nu är det jul igen... Känner saknaden efter det som en gång var - men mest tacksamheten för det jag har. Tacksam för åren, för livet jag lever. Ligger på sängen - hör Linus nere som leker, Anders åker skidor med Stimma och Klara är hos en kompis, känner små puffar i magen och lägger handen som svar, puttar tillbaka. Hör om ettåringen som ligger på sjukhus, allvarligt skadad - hans föräldrar dog i en bilolycka igår. Undrar vem som håller hans hand nu, undrar vem som ska ta hand om honom, om han överlever... Undrar hur hans liv kommer bli...
Jag ska snart göra mig klar för avfärd mot Moheda. Pappa tar med mormor dit en stund. Jag vill inte att någon ska vara ensam vid jul, allra minst vid jul. Aldrig så ensam som i juletid...
God jul alla vänner. Ta hand om varandra och dig själv.

Igår fick vi jullov. Igår tog mina krafter slut. Jag sov dåligt - kanske berodde det på hostan, kanske berodde det på julen - men "måsten", samveten, hopp om glädje, om saknaden... - kanske berodde det på tumultet som utbröt mellan en förälder och en elev dagen innan... Jag vet inte, jag bara vet att när klockan var nio fanns det inga krafter kvar. Vare sig jag ville eller inte. Vi firade jul med Humpes familj, pappa och Marianne samt mormor. Jag orkade vare sig vara glad eller social. Jag kände mest att jag var så trött att jag höll på att gå sönder och kände hur tårarna brände... Då hade jag haft julshow i skolan, sagt god jul till mina elever - till några som jag vet kommer ha en fin jul, till andra som jag vet inte kommer ha det bra, till en som kommer ihåg en annan jul när polisen hämtade pappan och satte barnen på ett "hem"... Sedan fick vi julmacka och avslutade lite jobb, innan jag åkte ner till stan och fixade lite innan det var dags för läkarbesök.
Det är inte alla som får blodtryckshöjande medicin vid jul... Och ett hot, eller löfte, om sjukskrivning om det fortsätter så här...
Idag väntar mest en dag med vila. Humpe och Malin har varit här och ätit frukost. Nu skulle de vidare. Hälften av vår jul är avklarad. Andas. Hämta krafter. Jag vet att den återkommer. Idag är jag redan piggare än igår. Jag märker att jag har svårt att fullfölja saker - jag börjar och glömmer vart jag är påväg. Stannar i tanken. Jag vill ju inte vara en trött mamma, som knappt orkar skratta och prata, som barnen får tassa på tå för att hon blir så sur när orken tar slut. Det finns hopp, det finns oändlig glädje.
Nu hoppas jag att ni får ha en skön helg, njuta av era kära och äta god mat.

god saffranskaka/muffins 15 st Fick det här receptet när jag var och handlade häromdagen, gud vad gott och saftigt det blev, och så lätt att laga... Skillnaden på denna kaka är att man använder råsocker istället för vanligt socker. Man kan välja att göra som en kaka eller som muffins. Perfekt att bjuda på till jul! Ingredienser 75 g margarin 2 1/2 dl råsocker, strö 2 ägg 2 dl filmjölk 1 paket saffran 1 dl russin 3 dl vetemjöl 1 tsk bakpulver Glasyr: 2 dl flor råsocker 25 g milda culinesse Gör så här Rör margarin och råsocker lätt och luftigt. Tillsätt äggen, ett i sänder. Blanda i filmjölk och saffran. Blanda russin, mjöl och bakpulver och rör ner i smeten. Fördela smeten jämt i muffinsformar, fyll formarna till 2/3 eller om du väljer att göra en kaka, bred ut smeten på bakplåtspapper på en plåt. Grädda mitt i ugnen i 200 grader i ca 15 minuter. Glasyr: Blanda margarinet med florsockret till en slät glasyr, späd ev med vatten. Bred glasyren över muffinsen/kakan. Barnen och jag har åkt skidor i skogen idag. Det funkade utmärkt - men plötsligt uppenbarar sig skogsägaren, och de flesta vet att det är ungefär som om djävulen himself uppenbarar sig. Jag kallar på hundarna. Kenzo ivrig och skäller kommer till mig och Stimma står i mina hasor, medan mina knän börjar darra. Linus tjatar på. Frågar och frågar - och tillslut måste han muttra något. Och så får han ur sig att jag ska vara försiktig med hundarna i skogen - jag går i försvar och hackar fram att våra hundar är absolut rena på vilt - vilket stämmer till punkt och pricka. Han påpekar att de har sju matstationer i skogen och 30 rådjur som inte får bli skrämda. Och att en hund verkar ha varit framme vid en matplats. Vi fortsätter i motsatt riktning som han. Och jag pustar ut. Vi blev inte utskällda, och jag började inte gråta eller trillat ihop i en blöt fläck... Vi åkte hem och gjorde muffins och Lailas julgodis samt en ny laddning av kocklandslagets godis. Tidigare idag har vi varit hos hästen.

Nu börjar jag bli trött på att inte orka - en förkylning som inte vill ge sig, jag hostar, snörvlar och kraxar och ett lågt blodtryck som la ner mig för räkning i fredags igen. Jag vill ut och bygga kojor i snön, åka skidor och springa upp och ner i pulkabacken - men jag orkar inte... Inte en chans... Men snart är det jullov, då kanske jag orkar?! Men jag har orkat vara på jobbfest i fredags kväll och igår kväll var vi hos Helen och Ulf, och så var jag med Klara i stallet och inhandlade några julklappar. Idag har vi fixat granen, skottat en massa, Anders har handlat lite och nu spelar han tennis. På onsdag har jag fått en läkartid för att kolla upp det låga trycket - som de troligtvis inte kommer att göra något åt, men som de ändå ville kolla upp.

Nu måste jag uppdatera er - jag vet att många undrar hur det är med stjärngossen som trillade. Plåtarna skickades till Lund. Han låg på IVA. Han hade fått en skallbasfraktur. Det var allvarligt, men stabilt. Nu har han fått komma till barnavdelningen. Han har pratat lite med sina klasskompisar och skrattat lite, och vill komma hem. Bra tecken. Nu hoppas vi att det inte stöter till några komplikationer, att det fortsätter gå i rätt riktning. Men oj vad jag har tänkt på honom, tänkt på hur snabbt ett liv kan förändras, slockna...
Jag var hemma med Linus i tisdags, han var hostig och hade feber. Anders var hemma igår. Nu är han pigg igen och var på dagis idag.
I går kväll var jag med arbetslaget på Hockey, men först var vi hemma hos Annika och fick god fisksoppa. Tyvärr har jag känt lite sammandragningar ett par dagar. Hoppas att det inte blir mer.
Anders är ute och skottar, det har toksnöat hela dagen, och det snöar fortfarande. Vilken vinter vi har fått!

Grattis finaste lucian Hanna - idag är det din födelsedag! Vi tänker på dig!
Vi började dagen med ett fint lussetåg med dagisbarnen. En krona som hamnade runt halsen, en pepparkaksgubbe som hjälper henne, ett par tomtenissar som kryper upp på bordet. Linus och jag åkte sedan till hästen och gav den mat, innan vi skulle fortsätta till luciafirande på jobbet. Jag såg två ambulanser stå utanför kyrkan när jag kom dit, och förstod att något hade hänt. Men det visade sig vara värre än vad jag trodde i min livligaste fantasi... Nästa luciatåg var inställt fick jag reda på av en man i dörren, men jag fick komma in och prata med dem. Och fick då veta att en stjärngosse i sista ledet hade svimmat och trillat baklänges ner i stengolvet, strax därefter hade det börjat blöda ur hans öra. Hur det har gått med honom vet jag inte, men jag såg när ambulansmännen bar ut en till synes livlös elev och nu finns mina tankar ständig hos honom.
Det blev inget logopedbesök idag eftersom hon var sjuk. Istället åkte vi hem och kammade hundar och städade. Nu har vi hämtat K.

Kväll. Och det känns. Ögonen börjar bli tunga. Hektiska dagar. Igår: ridning med Klara - det gick bra, stan med barnen, Agnes och morfar och Marianne, och på kvällen lämnade vi barnen till de sistnämnda och åkte på sökmiddag hos Liselott. Det är fascinerande - hur ett gäng, ganska olika personer, men med ett gemensamt intresse, kan ha så mycket roligt och intressant att prata om - och då inte bara om det gemensamma intresset. Och även om några saknades igår så var det väldigt kul - kanske ännu roligare eftersom vi inte träffar dem så ofta nu för tiden. Jag inser hur mycket jag saknar gemenskapen i sökskogen - Klaras ridtid den här terminen har inte underlättat, samt att vi faktiskt inte har någon sökhund... Idag har vi åkt skidor, haft tre kompisar till barnen här, åkt pulka, fikat, ätit, satt betyg, fixat och donat - nu spelar A tennis, barnen har lagt sig - det är luciafirande på dagis imorgon kl. 7... på vår lediga dag... och så kanske vi hinner med ett luciatåg på jobbet oxå, och så ett besök hos hästen och logopeden.
Nu ska min onda rygg/rumpa/ben vila. Det strålar ner i benet, och jag får liksom tänka för att lyfta det...

Äntligen dagen som vi längtat efter, men det var med blandade känslor vi gick mot UL:et. Vi vet varför man gör det, att man inte alltid får se det man vill se. Vi fick titta länge. Bebben ville inte riktigt visa upp sitt hjärta från den perfekta vinkeln, vilket gjorde att vi fick titta extra länge. Och till slut höll jag nästan på att bli lite nervös, men hon försäkrade oss om att det såg bra ut. Och vi fick med oss 4 bilder hem. Det är väldigt speciellt att få se sitt barn för första gången. Jag kunde inte slita blicken från skärmen. Kunde inte få nog av synen av Vårt Barn. Vårt barn som vinklade. Sprattlade. Pussade.
Farmor och farfar har passat barnen eftersom dagis var stängt idag - och bakat pepparkakor, lussekatter samt knäck idag. Jag gjorde landslagskockens tryffel igår - dock utan konjak, och de kan jag verkligen rekommendera. Tack snälla för hjälpen idag.
Det är en hektisk vecka, med prov och betygsättning, samtal och lektioner. Luciafirande, som vi klassföräldrar ska hålla i. Träningar. Lite sliten kropp, som i kväll var lite för yr för att kännas okej.
Men så ser jag bilden av alla våra fina barn, och njuter i känslan. Ler.

Hes och hostig har jag varit - men inte speciellt förkyld i övrigt. Och lite huvudvärk från och till har gjort att jag har varit lite seg. Men dagarna har gått. I lördags var jag in Göteborg med jobbet - med spanjorer och tjeckier. Och igår var det julbord för dem på jobbet. Igår hann även Linus och jag med bad (sista för terminen), pållen samt ett besök på ögon. Han skelar ju, såklart, fortfarande, men synen är inte sämre, tack och lov. Och så åkte vi skidor. Då kom det stora brytet. Det är jag inte stolt över. När jag och Linus beter oss som två treåringar, och tillslut skriker båda två... Mitt tålamod var långt, länge... Skidorna trillade hela tiden. Typ 15 gånger på 20 meter... Vi skulle åka runt åkern. När vi kom ca en tredjedel av sträckan och skidorna hade trillat av mååånga gånger, började både Linus och jag tröttna. Linus ville hem, och då tyckte jag att vi skulle gena, istället för att gå i Klaras spår runt hela åkern. Det var Då det körde ihop sig. Och Linus skrek. Slutade helt att göra som jag bad honom. Slutade lyssna. Och vara trevlig. Jag hotade med att åka ifrån honom om han inte slutade att gnälla och skrika. Jag gjorde så oxå, men fick såklart åka för att hämta honom efter en liten stund. Fortfarande skrikande. Det går inte att resonera med honom då. Jag lockar och pockar, lugnt och stilla, mer och mer skrikande... Mer och mer hysteriskt... Och det är här någonstans som jag tappar tålamodet, och därmed upphör jag att vara stolt över mig själv... Det slutade med att vi tog av honom skidorna, som jag bar hem och Linus traskade över åkern. det som började som ett idylliskt äventyr i romantisk miljö, slutade i tårar, hysteri och tråkigheter... Han var så duktig från början, kämpade på. Det var så synd att det inte fick gå hela vägen... Jag tror att de som såg mig åka skidor när jag var liten - ser mig i honom. Tydligt. Frustrationen. Humöret. Tårarna. Det går igen.
Men vi blev vänner. Idag har det varit dagis, skola, jobb. Fika på fritids och gympaavslutning för Linus. Imorgon är dagis stängt. Farmor och farfar ska passa L. Och A och jag ska få titta på Grodan. Känner mig nervös, men även förväntansfull.