flisas

Min stallkompis Anne skriver många kloka ord på sin blogg. Hon skriver om julen som barnens högtid. Familjens och samvarons tid. All stress som julhandel, julbak, matlagning, pyssel och städning leder till ska vara som bortblåst på själva julafton. (Fast om jag ska vara ärlig så har vi knappt stressat... ett par sorters julgodis, klappar mestadels inhandlade på nätet, julfirandet på bortaplan, några tomtar i hörnen och huset städas dagligen, året runt...) Då ska huset vara rent, stämningsfullt och vackert. Maten ska vara god, varm och dekorativ. Man ska ha handlat alla genomtänka julklappar och slagit in dom vackert - något som jag verkligen tänker varje år att jag ska lägga mer tid på, men så står jag där med femtioelva klappar, ett sorters papper, etiketter som tar slut, tejp som klibbar ihop och ett trytande tålamod... Givetvis ska klapparna vara fairtrade, ekologiskt, biodynamiskt, återvunnet, klimatkompenserat, rättvisemärkt och samtidigt något som mottagaren kommer att uppskatta. Barnen ska vara söta, tindra med ögonen och hålla sams. Mamman ska vara glad. Granen ska vara grön och snön ska vara vit. Det är där som idealet brukar brista. Vädret är ju en faktor som människan hittills inte lyckats kontrollera. Jag hoppas att vi aldrig lyckas bemästra den kraften. I år var det en grön jul, en varm jul - alla släktingar hade något att prata om när de samlades i stugorna. "Den varmaste julen i mannaminne". Det enda som hade varit bättre hade väl varit om stormen som blåst över Sverige i ett par dagar hade kommit ett par dygn tidigare, då hade det inte behövt bli en tyst stund i stugorna... För så är det - vid jul ska familjen samlas, släkten träffas - vare sig man vill eller inte... Vi har ingen stor släkt och klarar av det snabbt. Andra träffas i olika konstellationer i flera dagar.
Jag tycker inte illa om julen, och ursprungstanken med att samlas till fest när det är som mörkast, är fin. Men vi människor har en förmåga att over-do julen, som vi gör med allt annat. Vi vill så väl, för vem vill inte ha den perfekta julen? Vi ser Astrid Lindgrens alla jular framför oss... Kanske är det bra att sikta mot stjärnorna, för man brukar ju hamna någonstans bland trädtopparna. Om man kunde acceptera det så vore det väl bra. Anne skriver, så sant: "Men om man siktar mot stjärnorna, så vill man nå stjärnorna. Då nöjer man sig inte med en tallkotte, även om den sitter på den allra högsta tallen." Jag vill inte hoppa över julen, men jag tycker att det är synd att gemenskapshögtiden ska präglas av så mycket stress, slitningar och utanförskap. I år valde min mormor att stanna hemma på julafton - hon var inte pigg. Då åkte pappa till Marianne... Första gången jag inte träffade dem på julafton - i mitt 34 åriga liv... Tider förändras. Det går - men någon tår fälldes trots allt. För tiden som fanns. Då allt var enkelt. Och alla var glada?! Då snön låg på marken och mamma stod vid spisen...
Vi har haft en bra jul. En avslappnad jul. En god jul. Och idag är det vardag igen. Med fotbollsturnering och tennisturnering. Det är, trots att det är mysigt, rättså skönt att julen är "över"... Jag hoppas att ni har haft en fin jul med nära och kära, att ni får en trevlig fortsättning och att det blir ett gott slut som på alla sagor...
För att kunna se alla bilder måste du klicka på december 2011...

Det är lätt att bli bitter, ledsen, förtvivlad, trött, hjälplös, reducerad... Det är så mycket hemskt som händer - en familj som får lämna Sverige efter 11 år, någons hem som brinner ner till grunden, och kanske det som i dagarna berör mest - en tioåring i Ljungby som har mördat en fyraåring...
Det finns nog ingenting som är så svårt att förstå. Att ondskan kan finnas i ett barn... Ondska förresten, visste han vad han gjorde? När förstår han vidden av det? Hur går man vidare - som förälder till ett barn som har mördat ett annat barn? Jag blir rädd... Ser mina egna barn. Vi föreställer oss att det värsta som kan hända är att förlora ett barn. Men är det inte ännu värre att ha ett barn som har dödat? De två värsta mardrömmarna för en förälder... Allt det som vi är som mest rädda för - i en händelse... Vad gör ett barn till en mördare? Vi vill har förklaringar - tidningar, radio och tv börjar omedelbart leta efter förklaringar till onda handlingar, förklaringar som journalisterna håller fast vid, som ska lugna läsarna, lyssnarna, tittarna. Jag läser en krönika på ämnet. Vi vet ju så lite om tioåringen som mördade fyraåringen. Det är en tragedi som stör vår uppfattning om hur det är att vara barn. Vi vet så lite om vad tioåringen kan ha varit med om, hur hans liv sett ut, hur hans föräldrar är, vilken kulturell, social och ekonomisk situation familjen befunnit sig i. Orsaker finns rimligen, de är troligen fler och samverkande, men är det meningsfullt att omedelbart famla efter dem, innan vi har pusselbitarna? Vad händer nu? Två familjer har slagits sönder - på två sätt. Båda får hjälp och stöd. Det är lätt att vilja hämnd, att låta det primitiva ta över. Men han är ett barn - ett barn med ansvaret att bära vetskapen om mordet så länge han lever, som rimligen behöver vård, behandling, hjälp under lång tid framöver. Sakta kommer verkligheten komma ifatt honom. Han får sitt straff.
Vi påminns om att ondskan finns i olika skepnader, runt omkring oss - och den visar sig på olika sätt... Plötsligt känner jag att den där tröttheten, efter att ha sovit väldigt dåligt i natt, ha varit en levande napp - inte känns så jobbig.Jag fanns ju där för mitt barn. Gav värme och tröst - när natten kändes svart... Räcker det? Räcker det för att gå hel ur det här? För att forma empatiska barn? Och känna sig nöjd?
Otillräckligheten är så påtaglig... igår hade vi reducerats till Familjeföretaget AB, som gick i skift här hemma, som hann med en snabb puss i dörren vid två tillfällen. Mormor har trillat, och har nog aldrig känts så gammal. Hon är ju gammal. Och hon klarar sig väldigt bra själv. Men när jag besökte henne igår såg jag även rädslan och ensamheten i hennes ansikte. Nu har bebben vaknat... Jag ska ge honom tid... och kärlek...