flisas

Hela Vedeslövs vattenresavoar tömdes i vår tomt i fredags.

Idag blir det mest bilder... för idag hade det inte blivit någon rolig text... den hade mest handlat om hur jag funderar över om man kan ta bort gipset, för att sätta dit det på återbesöket - det gör lika ont med gips som utan, det är liksom bara otympligare... Och jag har ju klarat mig utan länge... Ja, ja det finns väl en anledning... Det hade handlat om hur jag längtade efter en ridtur, om en vattenläcka i trädgården och om regn... Men ni får titta på bilder istället!

Idag packade jag iväg killarna och mig till vårdcentralen, vidare till röntgen och sedan akuten. Gipsad och klar på två timmar! Handen i gips. Isotopröntgen senare. Jag sa nog inte riktigt hela sanningen till läkarna... inte hur mycket jag har ridit eller hur länge det faktiskt har gjort ont... Nu är det ju egentligen inte värre än vad det har varit de senaste veckorna, det gör ju liksom lika ont, kanske hamnar jag inte riktigt lika ofta i lägena?! Och jag ska försöka att hålla mig borta från ridningen, åtminstone över helgen, bara ta in och ut ett par gånger i helgen... Det vill bli bra... Just nu känns det lite trist. Eller mycket. Men snart kommer farmor och farfar - farmor har lovat lussebak! Och ikväll kommer Anders hem!

I fredags var jag på middag med distansföreningen - när jag skulle åka sa Linus: "mamma du är svart på ögonen", "ja, jag har sminkat mig..." "kan du tvätta bort det?" -det var nog länge sedan jag sminkade mig...
Igår var det BVCgrupp. Sjukdomar handlade det om. Inget nytt under solen. men det är spännande att träffa de andra mammorna. Hur framstår jag i den konstellationen? Som en besserwisser mamma, som redan kan allt, som ler lite överseende mot de andra, och som de andra undrar varför hon är här? Som en riktig lantis? Som en som flyr hem och barn för att rida? Det gör jag ju lite - jag tänker att det är just i den här perioden av livet jag Vill göra det. Jag har ju faktiskt ganska mycket tid med mina barn nu - när jag börjar jobba sedan blir nog prioriteringarna andra... Jag ser de andra - men bara en liten del av dem. Jag ser den delen som är deras Nya identitet - mamman. Den oroliga, den rädda, den glada Mamman. Jag hör deras tankar om hur de tror att de har dränkt sitt barn, fast de hör att det skriker, jag hur hur en mamma har svårt att få rent barnet efter att det har ätit - vet inte hur man tvättar barnet... och så har ju barnet så mycket leksaker vid bordet (och framför mig ser jag tvååringens bilar, dockor, pussel och cyklar som ska sitta vid bordet för att barnet ska äta...), jag hör också funderingar om amning, mat och sovning - och tänker att mycket är ändå lika... Just nu känner jag att jag gärna hade haft ett eget rum till Sigge, (bygget är faktiskt på gång! Stommarna finns... Snickarna är här. Det bullrar, slamrar och rivs, byggs upp och sågas... Många beslut måste fattas. Och jag minns hur jag trodde att det skulle vara roligt att inreda... men innan det roliga kommer så måste så mycket bestämmas, färg och form på eluttag, lister, dörrhandtag.... så när väl finliret kommer så har man tröttnat på att ta beslut...), och försökt få bort nattamningen. Men först måste han nog bli av med snoret... Och så fort jag har sagt det, så känner jag en kluvenhet... När nattamningen försvinner, behöver han inte mig på samma sätt. Nu är det den enda stunden då jag Verkligen behövs... När jag är den enda som kan trösta... Samtidigt hade det ju varit så skönt att få sova en hel natt! Och han Behöver ju inte maten på natten längre, och jag kan ju fortsätta amma tex på kväll och morgon ändå...
Min tumme gör fortfarande ont - de är svullen och väldigt öm i "snusgropen". Och i vissa lägen. Men inte hela tiden. Idag hade jag bestämt att jag skulle ringa till VC - sagt och gjort. Men innan de hann ringa tillbaka så ansåg jag projektet övermäktigt, och avbokade telefontiden, och fortsatte med min "HjälptillSjälvhjälp"... Orkade inte.
Stimma löper och är just nu hos Sandra och Eric. Tack! Första veckan. Sen får vi se...
Igår lekte Linus med Carl - det var kul! Han vill inte gärna gå till dagis. Han är glad tills vi kommer till skolgården, där börjar han smyga... Blir osäker. Ovillig. Jag kan förstå honom - han kommer när alla precis har börjat leka. Det är inte så lätt. En gullig "fröken" har uppfattat detta, och frågade mig om det. De ska tänka lite på det, att försöka förbereda de andra barnen på att han kommer. Skapa honom en plats. Eller kanske vi kan ändra tider - komma en halvtimme tidigare... Vi får se. Snart blir det ett möte mellan habiliteringen/förskolan/oss oxå. Spännande. Kluvet. Imorgon är det Köpenhamndags för A igen.

Buffes kladdkaka.
smält 200 g smör och låt kallna
Rör hastigt ner 4 dl socker, 2 dl kakao, 2 tsk vaniljsocker, 1 1/2 krm salt och 4 ägg - ett i taget. Grädda i 15-18 minuter i 175 grader.

Idag är det ingen vanlig dag - idag är det Hihos 14årsdag! 14 år. Av glädje. Respekt. Han fick inte följa med på morgonpromenaden, men vi busade med en boll när vi kom hem. Lika busig nu som då... Sigge somnade i vagnen. Men vakande ganska snabbt idag. Jag har städat, tvättat, tittat på Grey, matat och ätit. Jag lyssnar på ljudbok (En annan del av Bromma) och roar Sigge, och räddar honom när han ställer sig mot något och sedan trillar. Baka tänkte jag göra när Linus kommer hem om en timme. Tiden går ganska långsamt idag - vi hade planer, men de blev inställda. Sigge börjar bli trött, men jag tänkte att han kunde få somna när vi hämtar Linus. Ikväll är det idrottsskola och tennisträning. Jag undrar lite hur andra mammalediga får sin tid att gå - de där dagarna som känns ovanligt långa. De som "bara" har ett barn... Jag har ju varit där - men jag minns knappt. Vi bodde i lägenhet. Gick till parken och gungade. Och tränade hundarna. Men idag är jag nöjd med att inte göra mer än så. Idag är jag nöjd...

När farmor ringer och frågar om de ska vara barnvakt så att jag kan rida - är jag inte svår... Jag red tillsammans med Anne i det fina vädret på förmiddagen - och trots att vi var tvungna att snedda i skogen vid asfaltsläggning och var nära att sjunka rejält, så mycket att jag bara kunde stiga av finaBaron, tre stora lastbilar och att Babbis fjantade rejält några gånger, så var Baron duktig med positiv energi hela vägen. Och trots att mitt hjärta för en kort stund stannade, och jag glömde att andas - så var runda fin!
Min tumme är verkligen inte bra ännu - det är liksom i leden, vid basen. Snart följer vi emd Klara på fotboll. Snart är det kväll, och det tackar jag för - jag är trött, jag sover för dåligt, Sigge äter för mycket... Snart är det dags...?!

Igår var Sigge och jag hos Jenny, en kollega. Vi var fyra mammor och fyra bebisar. Alla bebbar föddes inom fem månader. Alla är ungefär lika stora. Det är spännande. Fyra mammor. Fyra kollegor. Tre av oss har män som delvis jobbar borta. Tre av oss har tre barn. Två av oss har "stora" barn. Tre av oss är no-lärare. Tre av oss är äldre än 30. Alla bor i hus. Alla renoverar hemma. Två av oss är gifta med en Anders. Någon eller några ska jobba mer eller mindre i vår. Tre bebbar tar napp. En kryper. Alla ler. Alla mammor har frågor och funderingar. Inte om samma saker - men om något. Så lika - så olika. Så spännande. Tack Jenny och tack till er alla för en mysig förmiddag.
I kväll skulle vi fira finaElin som har fyllt ett år - men Anders är så snorig att vi avvaktar. Och ja, då blev det ju en lucka, en lucka för ridning. Jag red i mörkret igår oxå. Idag skiner solen. Sigge och jag gick en promenad, han somnade, och jag tog en kaffe i solen på trappan. Läste en stund. Nu har jag städat, fixat mat åt oss. Snart kommer de stora barnen hem. Kanske ska jag försöka räfsa lite i eftermiddag, eller åtminstone köra en sväng och försöka samla upp löv med traktorn - tummen håller nog inte för räfsning...

Helgerna går så fort - ja alla dagar egentligen... Ridning fredag, lördag, söndag. Klara kalas i fredags kväll, ridning lördag (hon trillade av, men det gick bra), Anders kalas i går, tennisbanefix idag. Och så farsdagmiddag i Moheda för oss alla idag. Sigge har druckit välling - nu är det inte mycket amning kvar. Jag ammade för första gången idag precis nu när han kröp ner i sängen. Och så äter han ju en del på nätterna - det får vara nästa projekt, Anders projekt... Sigge kryper, och det går fort! Nu ligger barnen i sina sängar och Anders spelar tennis.
Jag tänker på Mia och Jonas som har mist sin fina Doris. Jag tänker på andra vänner som behöver en kram, en hand att hålla i, lite energi. Jag tänker på er... Ni finns i mitt hjärta.

Min bästa tid är nu... med en kaffekopp, sovande Sigge rastade hundar, med en bok... Men det finns många bra stunder - en ridtur, en lekstund, en mysstund i soffan... Allt har sin tid... Men ibland känns det som om jag längtar för mycket efter Något annat - något längre fram, att jag glömmer att njuta på vägen. Påminner mig själv om det. Älskar ju detta Livet. Igår blev Sigge ett halvår. Ett halvår! Igår lämnade jag in lapp om fortsatt ledighet - men från och med feb/mars ska jag börja jobba på fredagar. Tyvärr verkar det som om det blir fysik och teknik... Som om det inte är nog ångestframkallande att tänka att man ska Börja jobba... Men det kommer bli kul oxå - jag gillar mitt jobb. Och Anders vill gärna vara hemma lite. Och det kan jag förstå! Igår var Sigge på BVC. 9100g och 71cm. En kurva över "normalkurvan" på såväl längd som vikt. Och så sa hon att det bara är att bestämma när han inte ska få mer mat på nätterna - han Behöver inte det... Anders jobb! Tuffa nätter. Klara är fortfarande väldigt hostig - det blir liksom inte bättre... Jag har ont i min kropp - nacke, tumme... Dricker Can jang och hoppas att det inte blir något av förkylningen som lurar i vassen... Idag kommer Anders hem från Köpenhamn igen.

Min kropp värker (värst är tummen). Själen gråter. Trött. Jag kan kanske förstå hur föräldrar som inte får sova på nätterna har det... I natt var nog den första natten då något av våra barn faktiskt har varit vaken länge - typ tre timmar. Sigge vaknade och kunde inte somna om. Hungrig? Pigg? Ont? Jag kände panikkänsla och trötthet. Frustration. Maktlöshet. Rådvillhet. Var finns supernannysarna som man kan ringa? Jag skulle behöva tala med ängeln som finns i rummet - behöva en kram, behöva ett råd, behöva en frist. Ett andningshål. En ventil. På morgonen sov vi såklart gott när klockan ringde. Jag fick väcka Anders, då vakande Sigge. Ny dag. Jag provade att ge Sigge välling - det var ingen höjdare. Kanske var det fel napp? Jag blandade vällingen med grötpulver och den slank ner. Linus bröt ihop av en macka som hade gått sönder - jag bröt ihop. Ville vara någon annanstans.
("en dag lämnade jag allt
man kunde låta tiden vara
det känns som andra sidan jorden
vi kanske hade alla svaren
jag har kämpat med en dröm
jag ville inga brustna hjärtan
inga slitningar i blodet
jag ville hitta Söndermarken
om jag kommer dit igen
har du en plats där jag kan vila
ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån
ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån" )
Linus blir förtvivlad. Vill ha förlåtelse. En kram. Kvarstående aggressivitet. Missriktad aggressivitet - en hund som får en känga för att den blir glad när vi ska gå ut, en snäsig ton mot någon som inte har förtjänat det, men som tar åt sig... Skrik. Samtidigt som jag inte vill vara någon annanstans. Detta är mitt liv. Mina älskade. Mina fina. De som får mig att vilja leva... Kommer till dagis - och inser att Linus överdragsbyxor är borta. Orkar inte. Linus är ledsen - vill följa med hem. Jag går en runda. Sigge somnar. Jag letar upp byxorna som är hemma. Åker med med till dagis. Tar en kopp kaffe - hoppas på John Blund, men inser omöjligheten. Läser en stund, men hoppar upp och ner av saker som ska göras.
Nu kom betongbilen och jag ska fota lite... Vi blandar och ger. Tar. Suger. Bryter ihop. Kommer igen? När jag tänker efter är jag ju inte trött - inte så förfärligt mycket i alla fall. Jag är mest långsam - inte hågad. Jag ska försöka vila mig i form. Ta tag i saker när Sigge vaknar. Le mot honom. Leka med Linus. Åka och rida ikväll - en lektion, den första på typ ett år! ("Det är hårda tider, folk går på knäna, vi måste lämna allt det här igen
Ja, är det inte alldeles klart, min vän?
Du var inte född när jag dansade i gryningen
När visionen tog mig som håller liv i mig är
Gå inte in i det! Det finns ingenting att hämta där!
Bara den stora hungern som aldrig kan mättas, min vän
Du måste köpa ihjäl dig för att få kunna jobba ihjäl dig
Du måste va som alla andra för att dom andra ska se dig
Hur många drömmar har du kvar när du fyllt tjufem?
Hur många stora planer? Hur många vägar hem?
Vem slåss för Gud idag
Vem slåss för kvinnan, för dom svaga
Allt det där det låter som en gammal riddarsaga
För mycket folk överallt, skogarna dör, haven dör
Allt rusar in vidare i mardrömmen och ingen tycks veta varför
Och förändringarna dom tar hundratals år
Det går långsamt, så långsamt men, Isabella, det går
En dag ska du lära dina barn nånting bättre du med
Lära dom att lyssna, lära dom att se lite mer, lite mer, lite mer
Vacker är den som reser sig, som vågar tro
Som törs ett ja i alla nej, som vågar bygga bro
Över hav av bitterhet, över ödsligt nattkvarter
Vacker den som är sårbar, vacker den som ser
Du är vacker Isabella, som ett rådjur i skogen
Som en stjärna på himlen, som en flicka mitt i natten på krogen
Som äppelträdgårdarna i maj runt Kivik
Som vinden, som regnet, som själva livet")

11, 12 (när Anders kom hem), 2, 4, 6... Vaken. Få iväg barn. Gå en promenad. Försöka sitta och vila mig, läsa en bok, dricka en kopp kaffe - ta igen några förlorade minuter. Men jag ser saker att göra. Reser mig. Min fina Sigge är förkyld - är det därför han vaknar ofta? Är det för att han inte får så mycket mammamat på dagarna (det går hela dagar utan att jag ammar)? Är det en fas? Ett är säkert - han har nog aldrig sovit så dåligt som nu...
Bjuder på Laleh idag med Ängeln i rummet - hon sjöng den i lördags till Eva.

Jag tror aldrig att ett halvår har gått så fort... Snart har vi goa lille kille blivit 6 månader. Idag gjorde han riktiga krypsteg - ta sig fram ålandes har han gjort länge och likaså stått och svajat på knä... Han har två tänder. Han skrattar. Och han är förkyld, igen. Så är det nog att vara trea... Klara skulle spelat tennisturnering i helgen, men hon hostar väldigt mycket så vi hoppade över det.

Upp och ner... Ner och upp... Bra och dåliga besked. Trevliga stunder varvade med jobbigare. Livet. Ibland enklare. Ibland betydligt svårare. Livet förändras. Alla helgons helg. Mamma. Gravar. Ljus. Det är mörkt nu - men det blir ljusare igen. Barnen och jag satt vid mammas grav. Klara snörvlar och gråter, viskar, jag håller om henne, gråter. Skakar. Folk kommer. Tänder ljus. Ser oss. Jag tror vi var fina - trots att vi grät - det var en fin stund. Älskade mamma - älskade Klara. Det var inte bara mamma som dog då för 5 år sedan - det var en bit av Klara och en del av mig.
Lovet är slut för barnen. Vardag igen. Den här veckan har vi hunnit med att vara. Leka. Träffa kompisar. Rida. Idag dog världsettanhästen direkt efter målgång i en världscuptävling, mitt på banan. Han trillade ihop. Dog. 4 fel. 15 år. Ryttaren står bredvid och ser hur hästen rycker och livet rinner ur den stora livfulla hästen. Hjälplös. Han plågades inte - det gick på ett ögonblick. Inför fulla läktare, TV-kameror och en förtvivlad ryttare. Hickstead RIP. Så sorgligt. Så tragiskt. Tårar...

Det som var en jobbig kväll igår - blev en supertrevlig kväll med goa vänner och 13 barn. Anders kom strax efter oss. Och hem kom vi samtidigt. Idag har jag lämnat barnen på teleborg, ridit en lång runda (Sigge sov hela tiden), hem och duscha, hämta barnen och få lunch på köpet - Klara skulle shopa med Marianne och stannade kvar i stan. Linus, Sigge och jag åkte hem - städa (jävla grusgång - jag har faktiskt kommit på ett antal förslag till nissarna: a) fixa grusgången, b) fixa städhjälp åt oss och sälj hundarna c) köp ett Stort antal klädesplagg till vår lilla snigel (Sigge) som slemsuger hela vårt golv några gånger per dag) och fika och slappa framför Grey, läsa en bok och vänta på idrottsskolan... Anders ska ut med jobbet ikväll. Jag har ont i min kropp - en bråkande tumme, en hoppande käke och en värkande rygg - är de största bekymren just nu. Ja Hanna, jag tar nyponpulvret och hoppas på mirakel!

Nu känns det som om jag inte orkar mer... Rodda. Planera. Fixa. Städa. Passa. Få ihop. Pussla. Nu tog orken slut. Idag var vi på Leos med Linda och hennes barn - det var trevligt. Sedan skulle vi till habiliteringen med Linus och träffa både arbetsterapeut och logoped. Men där var det en missuppfattning - arbetsterapeuten hade väntat en timme tidigare på oss, så henne fick vi inte träffa idag. Och det var henne jag helst hade velat träffa... Besvikelse. När vi kom hem bakade Linus och jag. Jag städade. Dammsög och tvättade golvet. När hundarna kom in var det ogjort arbete - den "nya" grusgången (som de dessutom inte har gjort klart, men anser är klar med ett nytt slags grus - besvikelse) drar in en massa skit... Besvikelse. Och strax innan jag tar in hundarna ser jag hur en bil saktar in - jag ser en hund komma över vägen. Kallar in dem. En kvinna ringer och säger att de så gott som snuddade nosen på en svart hund - besvikelse. Anders är i Köpenhamn. Han berättar att han kommer hem vid ungefär 7 - besvikelse. Vi ska till Anna och Arvid - hur tänkte han här? Mat? Trötta barn? Trött man - han åkte vid 4... Försöker få ihop morgondagen - många viljor. Många aktiviteter. Men det är ju roligt oxå - alla ska få sitt (jag ska rida, barnen ska vara på teleborg hos farmor och farfar hos kusinerna, Klara ska shoppa med Marianne, Linus ska på idrottsskola, Anders ska på innebandy...). Jag önskar bara att någon annan ville vara logistiker i den här familjen för en dag... Nu vill jag bara sätta mig soffan - läsa en bok... inte dra fram dammsugaren för tredje gången idag... (vilket i och för sig ingen ber mig om, men den gråa beläggningen på mattan gör det omöjligt för mig att koppla av i soffan...).