Ja vad säger ni - ridsport Är underhållande - åtminstone publiken! (Fick den här rekommenderad från havrepappan.)

När Linus och jag gick till dagis regnade det - när Sigge och jag tog en promenad nyss sken solen. Våren är på väg! Igen... Jag gick för Maximilian som slutade andas precis innan han tog sina första steg... jag gick... för att jag kan! Men något som stör mig när jag går, och rider, är att mina tår somnar på högerfoten - kanske är en nerv i kläm i foten, men troligtvis kommer det från ryggen... Det har varit så förut - nu har det varit så länge...
Nu sover Sigge gott - och jag tar en kopp kaffe. Njuter av lite tystnad. Stillhet. Snart är alla barn vakna och hemma igen. Då njuter jag av det. Det är konstigt att dagarna, kvällarna och nätterna - och till och med en helg - kan kännas lång - bara för att inte Anders är hemma. Det är konstigt att man kan tänka så många gånger att man önskade att han var här - att Om han var hemma, skulle vi kunna t.ex. sätta upp tavlor, fixa det sista på barnens rum, städa garaget osv - trots att jag inte tror att vi hade gjort det även om han var hemma - då hade vi säkert tagit en extra ridtur eller en golfrunda... När han inte är hemma är det ingen idé att skjuta upp saker... jag får ju liksom göra dem ändå. Torka bort en fläck. Stoppa in en maskin tvätt. Diska vällingflaskan. Plocka undan... Då kan jag ju lika väl göra det direkt. Jag saknade honom i natt när Sigge ville ha en flaska - det har han ratat flera nätter, men inte när jag är själv. Jag saknade honom när Hiho skällde vid halv sex - det är ingen idé att skrika på honom - han hör ju inte ändå... Det var bara att stiga upp - tassa upp - för att inte väcka Sigge... Smyga tillbaka och hoppas att varken jag eller Hiho väckte honom... Det gick bra. Sedan saknade jag honom när jag vakande och insåg att Sigge fortfarande sov - men det var dags för Klara att stiga upp... Jag saknade honom när jag inte kunde få upp en burk... Men jag hoppas och tror att han har det bra på sin regatta! Att han kan njuta av friheten på det Stora havet, av att få uppleva något som man sällan får chans till.
Något annat som jag hoppas - men kanske inte tror - är att Karl-Evert vet att det inte är mina hundar som har bajsat flera gånger utanför hans hus utan att jag har plockat upp det... Vi får fortsätta att hoppas, tro och älska - så länge vi kan, för att vi kan...

Vad långa morgnarna, dagarna, kvällarna och nätterna känns när man är gräsänka - enda till söndag... Att vara ensamstående är nog inget för mig... jag måste nog tänka på det när jag är sur, grinig och tråkig!
Jag har passat på att rida måndag, tisdag och onsdag - och söndagen är planen att jag ska snylta till mig lite barnvakt på ett eller annat sätt för att få mig en tur i sadeln. I tisdags satte jag mig på en blivande(!) stjärna - Ts. Vi var tre stycken som red. Igår såg jag hur Anna kom ca 100 meter på den blivande(?) stjärnan innan han ville trava, hon försökte säga till honom att han inte skulle trava, han satte sig på bakhasorna, halkade och gick runt - med Anna under sig... Det var läskigt att stå vid sidan och se det. Både Anna och TS blev halta - men ingen allvarligt skadad...
Lördagen tillbringade jag på distanstävling - Amigo/Yvonne och Agil/Natahalie 80km, Etra'l/Ester 40km CR - alla godkända! Bra jobbat. Om allt går enligt planen så blir min tävlingsdebut nästa lördag i Hökensås - på Esterella. Skräckblandad förtjusning - det som var så enkelt att säga att jag ville, känns lite mer läskigt ju närmare tävlingen vi kommer. Men kul ska det bli! För övrigt har Linus varit lite krasslig,. Och så har vi haft föräldrasamtal på habiliteringen - ett möte bland alla andra. Vad händer - egentligen? Vad kan man förvänta sig? Vad vill vi? Vad kan de? Nya mål. Nya dagar. Nya lättheter - och svårigheter. Jag har hittat en massa bra tips på nya appar som vi testar. Här och nu finns ingen större oro från vår sida - oron ligger mer i framtiden...?! En dag i taget. Carpe diem. Lev i nuet. Men jag längtar i alla fall till söndag när Anders åter kommer hem - han är i Norge för att jobba och för att segla till Danmark.

Nuförtiden ska vi välja allt - elbolag, pålägg (vi ska gilla allt på mackan), abonnemang, färg på underkläderna... Ibland, ganska ofta, har jag genom åren önskat att Någon Annan kan bestämma. Och i många fall har det varit mamma jag har syftat på - hennes omdöme litade jag på. Hon visste, ibland bättre än jag själv, vad jag ville ha och vad jag behövde. Många dagar känner jag att jag bestämmer så mycket på jobbet - att jag inte vill bestämma mer när jag kommer hem. Och jag kan, på riktigt, känna att det inte spelar så stor roll - någon annan kan få bestämma och jag behöver inte ens ha frågan - alltid... Förr hade jag åsikter om det mesta - och jag lät nog ofta folk höra dem. Jag ahde svar på frågorna. Men kanske blev frågorna för många - och svaren blev inte alltid tagna på allvar... Jag kan höra frågorna som jag själv haglar över mina barn... jag kan höra svaren, som jag ändå inte lyssnar efter...

"Åsa Erlandson undrar varför barnen tillfrågas om precis allting - hela tiden

En insändare i ÖP:

"Sex skäl till varför lärare INTE ska ha högre lön

1. Läraryrket är kvinnodominerat. I Sverige har vi en lång tradition av att ge kvinnor lägre lön. Det är viktigt att hålla fast vid seder och bruk. Varför ska just lärare bryta mot detta?

2. Liksom prästerskapet drivs lärare av ädlare syften än en världslig lön i kronor och ören. Deras gärningar är ett kall, en mission som ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar. Vad skulle hända om lärarna plötsligt blev karriärister och började räkna pengar om nätterna i stället för att skriva åtgärdsprogram?

3. Även lärarna måste ta sitt samhällsansvar. Om de ska ha högre lön vill alla andra också ha. Ett logiskt resonemang eftersom ingen vill ligga lägre än en lärarlön. Akta så att inte krisen kommer och tar dig.

4. Drömmen om att lämna korp-hockeyn och lira puck mot riktiga ishockeyspelare är något som brinner i varje östersundares hjärta. Hur ska den drömmen kunna slå in om alla kommunens pengar ska gå till lärarnas löner? Arenor är inte billiga att bygga.

5. Lärarnas huvudsyssla är inte längre undervisning eller uppfostran. De ägnar mer tid åt administration än åt eleverna. Sådant bör inte premieras. Byråkrater och pärmkramare har vi tillräckligt av i vårt land.

6. I lärarnas yrke ingår ett visst mått av kunskapsförmedling. Kunskap är tråkigt, jobbigt och något man bara plockar fram vid prov. I ett land där en smartphone är var mans egendom är kunskap av mindre betydelse. Det du inte kan googla är inte värt att veta. Lägg hellre extra lön på telefontillverkare.

Visst är det bekymmersamt att ingen längre vill bli lärare och att lärare hoppar av, men i ett land som är i ekonomisk balans gör det inget att medborgarna är analfabeter."

 

Denna regniga dag ägnas åt lämning/hämtning av barn + extrabarn, städning, promenad, bakning - och ikväll blir det stallet för att förberda inför morgondagens tävling då Amigo och Yvonne, samt Agil och Etral med Esther ska tävla och jag vara hinknissa.

En tisdag, med måndagskänsla. barnen och Anders har försvunnit åt olika håll. Sigge ligger i vagnen och sover efter en runda i regn och rusk - höstkänsla, fast det är vår... Jag njuter av tystnaden. Jag ska städa lite, fixa och få ordning. Men först en kaffe. Jag njuter - precis som jag har njutit av att ha familjen nära en vecka. Imorgon ska jag jobba igen - kemikurs för gymnasieelever som vill pröva högstadiet kemi. Jobb, fast ledighet. En kluven känsla. Jag tvingas ut i verkligheten - men lite på låtsas.
Imorgon ska jag möta jobbets verklighet en stund - trots att detta hemmalivet är den verkliga verkligheten... Jag ska möta människor som jag inte känner. Och människor som jag känner. Mitt jobb består av möten. Möten med barn, och vuxna som mår bra. Möten med dem som inte gör det... Möten, med och om, barn som av en eller annan anledning inte har det bra, blir ofta mer laddade än andra typer av möten. Dessa möten skriver Malene om. En del möten - i hundklubben, hyresrättsföreningen eller fotbollsklubben - kan visserligen också sätta känslor i svall, men inte tillnärmelsevis på det sätt ett möte kring barn med olika svårigheter ofta gör. "Vid vissa möten jag deltagit på har det ibland varit så laddat av frustration och uppdämda känslor att hade någon tänt en tändsticka i rummet så nog sjutton hade rummet exploderat i ett inferno av rök och eld... Vid andra möten jag deltagit i har det känts som osynliga istappar hotfullt hänger från taket så jag fått ducka för att inte få allt rakt i huvudet, eller taggtråden som ligger runt andra möten... Fast ibland, och nu kommer vi till de bästa mötena, är upplevelsen snarare som om man kliver in i en jättestor, god och fluffig gräddtårta - fylld av de godaste jordgubbar... Vad är skillnaden? Är det tecken på något? Enkelt kan man kanske säga att det ena mötet består av människor som ännu inte hittat ett sätt att kommunicera, där förtroendet mellan mötesdeltagarna är låg, där diskrepansen mellan orsaken till svårigheterna hos barnet och hur stora svårigheterna egentligen är - är stor, där förståelsen att man INTE förstår allt - är liten. När möten som inte fungerar avslutas går de två parterna - föräldrarna och lärarna tillbaks till sin lilla grupp, föräldrarna till sig och lärarna till lärarrummet... När jordgubbstårtsmötena inträffar har man däremot hittat ett sätt att kommunicera på, man har ungefär samma syn på svårigheterna och vad som orsakar dem, man har förtroende för varandra och man har en förståelse för att man kanske inte förstår allt. Man behöver inte gå tillbaka till någon grupp - man ÄR en grupp. Tydliga tecken på att det kommer att bli ett möte med taggtråd är till exempel när personalen säger; "vi kan redan allt om detta", "jag har jobbat med detta så många år att jag kan detta", "vi ser inga problem här", "nej, vi märker inte att hen är mobbad eller utanför", "vi har gjort allt vi kan och ändå gör inte ni er del", "vi har ju gjort ändringar och kommit överens om dem och sedan håller inte hen sin del och därför blir det såhär". Ingen lärare eller socialtjänsteman eller liknande vill tillhöra gruppen som håller i ovanstående möten. Trots det ser möten kring barn med svårigheter alldeles för ofta ut ungefär så. Tänk om man som personal/"proffs" istället kunde gå till mötet med öppet sinne, med jordgubbstårta i fickorna. Med förståelse att man faktiskt inte förstår allt, att man inte ser allt, att man inte kan just det barn man sitter och pratar om, att föräldrarna, hur de än ser ut eller beter sig faktiskt står barnet närmast och när man ser en förälder som ser väldigt, väldigt trött ut så beror det på att just de här mötena och allt annat kring barnet faktiskt formligen äter upp hen inifrån och ut. Man kanske känner, som personal, att man gjort allt, men det kanske inte är "rätt" allt, alltså måste man genom samtal hitta nya sätt att göra allt ännu en gång (man kan ju göra "allt" på många sätt). Men är det bara personalens fel när ett möte inte fungerar? Nej, det är klart att det alltid behövs minst två för att få till en bra dans, men och detta är väldigt viktigt. Föräldrarna är i underläge, personalen är fler, har "rätten" på sin sida och ser inte barnet alls lika mycket och lika ofta (hur kan man göra det när man har 25 elever till, varav ytterligare några med särskilda behov) som barnets föräldrar. Jordgubbstårtsmötena är lätta att fixa när man har de där eleverna där det mesta flyter, men av egen erfarenhet, som förälder, lärare och stödperson, vet jag att det är mycket svårare att få till ett bra möte kring de barn där man verkligen behöver ha ett gott samarbete. Är det bara personalens ansvar? Nej, det tar, som sagt minst två personer för en bra dans, men tänk själv när du kommer till ett hotell och vattnet i kranen droppar. Det är ett problem, det måste lösas. Du vill ha ett bra bemötande även när du kommer med information om saker som inte fungerar, personalen bakom disken får inte (även om det väl händer) bli grinig för att du klagar på något. Personalen bakom disken har det största ansvaret för att mötet med dig som hotellgäst fungerar. Så är det i mötet mellan lärare och föräldrar till barn som har svårigheter. Ta bort dina förutfattade meningar om vad föräldrarna gör som gör att det inte fungerar kring barnet (om du har några sådana), gå till mötet med öppet sinne, tänk att om jag kan mycket kring dessa frågor så är det bra, men jag kan alltid, alltid, alltid lära mig mer och just den här eleven och denna elevens behov behöver jag ta reda på. Satsa på mötena med föräldrarna till barnen med särskilda behov, se till att det känns som gräddtårta med jordgubbar, både när ni börjar och slutar mötet - för det är faktiskt enda sättet att få det att fungera kring barn med svårigheter. Barn gör bra om de kan - föräldrar som är bleka, ledsna och frustrerade vill sitt barn det bästa. De håller på att gå sönder av all kamp de för - på alla plan - för sina barn. Stjälp oss inte - hjälp oss, vi och våra barn behöver, nämligen all hjälp vi kan få!"
Jag har ju suttit på båda stolarna... Jag har själv suttit på möten och gråtit. Jag har själv haft möten för att ha haft möten. Jag har själv känt meningslösheten på mötena. Maktlösheten. Skyllt på ringa resurser. Och gjort upp planer som inte kan hållas. Jag har oxå skyllt på någon annan. Känt otillräckligheten. Jag vet hur det känns - för mig åtminstone. Jag vet ju aldrig hur det känns för någon annan... Men kanske kan jag lättare sätta mig in i en annan förälder som av någon anledning har det jobbigt med sitt barn. Jag vet också hur stolt man är när man sitter på möten och "allt är bra", när barnen fungerar och kan det som begärs. Jag vet hur det känns när människor på möten känns som isbitar och där orden ackompanjeras av taggtråd - och jag vet hur det känns när orden på möten klingar som jordgubbar med vispgrädde... Jag vet hur jag, både som förälder och som lärare, vill barnens bästa. Hur jag vänder mig ut och in för att alla ska ha det så bra som möjligt... Alla? Alla... Alla!

Linus skulle leka med Olliver idag - men vaknade med ont i halsen och trött kropp. Besvikelsen är stor. Klara sjunger in en skiva idag! Jag ska ta mig ut och lägga lille Siggisen.  Jag tänkte, i brist på egen bloggning, rekommendera havrepappan. Läs till exempel om varför vi hästflickor alltid är så snygga, fräscha och unga... eller hur man styr en häst...

Måndag och påsklov. Vi har inlett med att hämta en kompis till Klara och spelat bowling med finaste Helen. Och fikat. Sedan åkte vi hem och åt lunch. Nu leker barnen ute. Sol. Men blåsigt.
Jag läser en text av Anders Reitmaier - en av våra fina vänner som vi träffar på tok för sällan, som vi fick en underbar hund av och som jag tycker är en av Sveriges bästa hundförare- och tränare. Jag har stor respekt för hans (och hans frus) kunnande och han har hjälpt oss otaliga gånger genom åren, främst då vi bodde i Halmstad. För alla gånger som jag har brutit ihop, och han har samlat ihop bitarna och fått allt att funka igen. Han är enormt engagerad och går in i allt med öppna ögon, och brinner för sina uppgifter. Han är noggrann och lämnar inget åt slumpen. Nu ligger inte hans fokus på hundar längre, nu finns det annat som han ägnar all sin tid åt. Han tar otriligt fina bilder och så skrev han en fin text... Nu har en låga slocknat - en av deras vänner. Han skrev en text, och jag kopierar den här, den säger så mycket... Han skrev att han tror på henne, att han tror att hohn ska klara det - det gjorde hon inte. Hon lämnade man och en liten dotter i helgen...

Det är en tsunami…..

Det är ett flyg där tekniken slutar fungera…..

Det är en bomb som briserar…….

Det är en bil, det är en isfläck, däck som inte biter, bromsar som kämpar en hopplös kamp….

Det är en hastighet som är bara ett uns för hög…..

Det är ett ögonblicks oupmärksamhet…..

Det är en sjukdom som drabbar utan rättvisa, utan syfte, utan mål och mening…..

Det är ett besked som når oss en kall decemberkväll…..

Det är en vän och allt stannar till för en tid…..

Verkligheten blir ännu lite verkligare och mina tankar vandrar. Vandrar till vännen, vandrar till de som finns runt omkring henne, vandrar till verkligheten som verkar sakna förnuft.

Till den verklighet som verkar slå blint omkring sig, tar vad den kan ta och slår vad den kan slå. Verkligheten som du och jag inte rår på, som inga dem eller vi rår på och plötsligt övergår min sorg i vrede.

Vrede mot denna meningslösa verklighet som omger oss alla, använder och missbrukar oss, gör oss till marionetter utan mening eller mål.

Verkligheten som låter oss irra omkring på stigar som inte har någon början eller slut, som inte är till för någonting alls mer än att göra oss mer förvirrade.

När vi äntligen förstått rycks bladet ur vår hand och efterlämnar en tom, gapande, stirrande handflata som återigen tappar balansen, slutar förstå…..

Om tummar som hålls hjälper, håller jag tummarna tills mina fåriga händers knogar vitnar och sedan håller jag dem lite till.

Om böner hjälper, ber jag med hög röst tills mina stämband bara är skrovliga blad och inte orkar återge ens skuggan av min röst, därefter ber jag tyst till orden stockar sig i mitt huvud och sedan ber jag igen……

Jag tror på dig, du klarar det här…..

Det är en tsunami…..