30/3; fredag
Det här är nog den bästa låten just nu...
Solen lyser, en liten oro i mitt hjärta för hunden som just nu ligger på operationsbordet, och när jag passerar dagisgrinden ringer det. "Djursjukhuset". Snabbt talar hon om att jag inte behöver bli rädd, men talar oxå om att det nog blir en väldigt stor operation, då vargtanden är skadad långt ner och därför inte kan rotfyllas, utan måste dras och den roten har ofta växt in i käkbenet, vilket kan leda till fraktur... Och så fanns det andra tänder som behövde dras... kanske kan de inte göra allt idag... Men än så länge gick det bra.
Sigge piggade på sig igår, och pappa körde tjejerna till tennisen och jag tog med mig killarna till idrottsskolan.
Här hemma är det kallt idag - värmepumpen har problem... Jag bakar kladdmuffins. Och inser att jag inte kan diska och torka av efter mig eftersom jag inte har något varmvatten...
29/3; torsdag
Idag gick jag med ledset öga återigen in på ögonmottagningen med ännu ett barn. Sigge skelar. Jag har sett det. Läkaren och BVCsköterskan har sett det. Ögonkliniken - en läkare och två¨sköterskor - såg det när han fick följa med Linus dit för någon vecka sedan... Jag vill liksom inte vara med om detta igen... Men jag gör det så gärna för mina älsklingar såklart - vill det bästa för dem! Men en ortopedist och en läkare samt droppar i ögonen senare - hade fortfarande ingen sett skelningen och värdena på ögonen var bra! Med ett något lättat hjärta gick jag ut. Tyvärr verkar Sigge må riktigt dåligt av dropparna - han tycker att det är riktigt jobbigt när pupillerna är stora och solen skiner. Han skriker, och jag undrar om det gör ont eller om det bara är obehagligt? Snart ringer ögonmottagningen och kan säkert svara på mina frågor.
I kväll blir det pappas lott att passa pojkarna - rodda idrottsskola, mata gröten osv. Anders jobbar och jag ska köra tjejerna till tennisen. Hoppas att det blir bättre framåt kvällen med hans ögon, annars blir det inte roligt för morfar (eller för mig att lämna honom).
Och imorgon är det Kenos "tur" att åka till doktorn - han måste operera bort en hörntand som han slagit av. Det är ju aldrig roligt att söva en gammal hund - men proverna de tog var bra, så vi hoppas på det bästa!
I kväll blir det pappas lott att passa pojkarna - rodda idrottsskola, mata gröten osv. Anders jobbar och jag ska köra tjejerna till tennisen. Hoppas att det blir bättre framåt kvällen med hans ögon, annars blir det inte roligt för morfar (eller för mig att lämna honom).
Och imorgon är det Kenos "tur" att åka till doktorn - han måste operera bort en hörntand som han slagit av. Det är ju aldrig roligt att söva en gammal hund - men proverna de tog var bra, så vi hoppas på det bästa!
28/3; onsdag
Idag ska jag ha kemikurs för några gymnasieelever. Linus och jag har skrotat här hemma på förmiddagen - läst, spelat spel, pusslat, spelat basket. En skön förmiddag i solen. Imorgon ska våren ta slut enligt prognoser - därför bjuder jag på lite vårbilder från de senaste dagarna!
äter glass
Hiho och Sigge
Hiho och Sigge
far och son sover gott i soffan
Klara
Sigge
Lite vårbilder, Linus skjutsar Sigge
26/3; måndag
Ibland önskar jag...
...att jag kunde hoppa av karusellen med barnhab, möten, utredningar osv... (inte för att mötet idag var jobbigt på något sätt - mer än att man då tvingas höra alla svårigheter - istället för att se lättheterna...) Att jag "bara" kunde få vara mamma. Utan att behöva slås för rättigheter. Utan att behöva undra vilka rättigheter vi har.
... att jag bara kunde få gå ute och titta på de fina krokusarna, bära lite kvistar och vårstäda - utan en massa jobbiga tankar i huvudet... (inte för att det bara är jobbiga tankar som kretsar därinne, men ändå...)
...att andra kunde se vår fina gosse som den han är - utan att försöka ändra honom, träna honom eller tycka saker om honom... (inte för att alla gör det - men ibland känns det så... vi - de flesta av oss, har svårt för att acceptera olikheter) Han är verkligen inget komplicerat barn, tvärtom - han är ofta väldigt enkel att ha och göra med.
... att livet var lite enklare...
Och väldigt ofta önskar jag att min mamma levde, barnens mormor... Att Linus slapp leka att han åker till mormor - utan att han faktiskt kunde göra det. Att han kunde minnas henne...
Och just idag önskar jag dessutom att dammsugaren funkar lite bättre än vad den gör - dags att lämna in på lagning igen...
...att jag kunde hoppa av karusellen med barnhab, möten, utredningar osv... (inte för att mötet idag var jobbigt på något sätt - mer än att man då tvingas höra alla svårigheter - istället för att se lättheterna...) Att jag "bara" kunde få vara mamma. Utan att behöva slås för rättigheter. Utan att behöva undra vilka rättigheter vi har.
... att jag bara kunde få gå ute och titta på de fina krokusarna, bära lite kvistar och vårstäda - utan en massa jobbiga tankar i huvudet... (inte för att det bara är jobbiga tankar som kretsar därinne, men ändå...)
...att andra kunde se vår fina gosse som den han är - utan att försöka ändra honom, träna honom eller tycka saker om honom... (inte för att alla gör det - men ibland känns det så... vi - de flesta av oss, har svårt för att acceptera olikheter) Han är verkligen inget komplicerat barn, tvärtom - han är ofta väldigt enkel att ha och göra med.
... att livet var lite enklare...
Och väldigt ofta önskar jag att min mamma levde, barnens mormor... Att Linus slapp leka att han åker till mormor - utan att han faktiskt kunde göra det. Att han kunde minnas henne...
Och just idag önskar jag dessutom att dammsugaren funkar lite bättre än vad den gör - dags att lämna in på lagning igen...
25/3; söndag
Dagarna har gått så fort... Jag har ridit - idag var Jennie och jag ute med Estrella och Amigo på långrunda i sol. Vilken energikick! Fina hästar. trevligt sällskap och gott tempo! Och jag har tagit grönt kort, inför en eventuell tävlingsdeut! Jag har andats. Varit. Jag har jobbat. Det har varit roligt att jobba, träffa elever och kollegor. Dagarna har gått utan några speciella händelser. Tänk om alla inlägg i min blogg bara var svarta och mörka. Existentiella funderingar. Ond, bråd död. Det orkar man inte som läsare med. Så idag blir det ett av de vardagliga inläggen - utan vare sig toppar eller dalar. Det ryms ju så mycket i mig. Allt måste få finnas. Både det djupa och det ytliga. Precis som livet självt. Det är så oerhört lite vi vet om varandra. Alla dessa människor vi passerar dagligen. De är ju bara en annan jag egentligen och drar förmodligen runt på samma tillkortakommanden, brustna drömmar, glädje, besvikelse och frustration som de flesta av oss. Jag träffar många människor i olika sammanhang - inte minst på jobbet. Jag ser en yta. Ibland får jag förmånen att skrapa och rista lite på ytan, komma innanför ett skal. Och det är nog det som fascinerar mig mest. Jag vill hjälpa andra att utveckla sina lättheter. Det är så viktigt - för det är de som bygger en människas självkänsla. En trasig självkänsla är svår att reparera, men har du en självkänsla som säger att du duger, då kan du bli en tillgång, både för dig själv och för andra. Det är ingen lätt uppgift - och vi måste hjälpas åt.
Imorgon fortsätter livet. Med dagisuppföljningsmöte. Skola-dagis-jobb. Fotboll. Ridning.
Imorgon fortsätter livet. Med dagisuppföljningsmöte. Skola-dagis-jobb. Fotboll. Ridning.
18/3; söndag
Nu får det bli ett snabbt söndagsinlägg... jag orkar inte er än så idag. Dagarna har gått i ett. Jag har jobbat - det har mest varit kul. Och så har jag rättat två klasser nationellt prov i kemi - jag hoppade av den anledning över fotbollscup i Moheda idag för Klaras lag. De vann! Klara gjorde 4 mål! Ridit en del - bland annat en långrunda på ca 3mil (lite irriterad blev jag dock över att inte känna någon träningsvärk alls, men kul var det), ett par mysrundor och något dressyrpass har det blivit. Det har varit tennisträningar, fotbollsträningar, idrottskola, möten och ridlektioner i en salig blandning. Ikväll var jag på musikal i kyrkan som Klara var med i. Sigge har blivit snorig. Fyrhjuling, har efter något år, blivit lagad och körd, och gått sönder igen... Nu är det tid för återhämtning...
14/3; onsdag
Grattis humpe på din dag - såna här dagar önskar man att man bodde lite närmare varandra!
Vi har fått besked på röntgen. Fontanellerna är ihopväxta, men inte fogarna innanför - vilket gör att hjärnan kan växa och ingen operation behövs! Tack till alla som tänkt på oss.
13/3; tisdag
Röntgen gick bra - lilleman var så duktig. Men vi har inte fått några besked ännu.
Sedan har jag haft kafferep med Eric, Hanna och Jenny - trevligt, men Sigge missade hela kalaset med sin nya "granne", Jennys Oskar. Men vi får träffas igen!
Rävagårds första föl har fötts idag, så barnen följde med mig upp och tittade på miraklet. Anders hämtade sedan barnen och jag och Kim red en runda i "nästanljushelavägen". Underbara vårkänsla.
Jag läste en text - ett brev som hade skickats till Johan Kants. En skildring av lärarens vardag. Och även om jag trivs som lärare, så är igenkänningsfaktorn hög. Jag känner igen känslan av otillräcklighet och frustration, känslan av att aldrig vara riktig klar, och få vara riktigt nöjd, av att vara misstrodd och ifrågasatt av alla, av alla som vet hur och vad en lärare ska göra - alla utom läraren själv... Dokumentationen för att haryggenfri - men vem hjälper den? Jag tycker skribenten sätter huvudet på spiken när han skriver: “Jag vill inte bli misstrodd. Jag vill att rektorer, skolpolitiker och journalister m.fl. ska utgå från att jag är ett proffs tills motsatsen bevisats. Nu är utgångsläget väldigt mycket att något är fel om inte motsatsen bevisats.” Jag delger er brevet här...
"Vad ska man säga? Jag har jobbat som lärare i tio år och jag älskar/älskade det jobbet. Men jag slutade. Det var lite som att göra slut med sin första flickvän. Men just nu vill jag inte tillbaka. Vad kan det bero på?1. Jag vill inte bli misstrodd. Jag vill att rektorer, skolpolitiker och journalister m.fl. ska utgå från att jag är ett proffs tills motsatsen bevisats. Nu är utgångsläget väldigt mycket att något är fel om inte motsatsen bevisats. Detta leder till en situation som påminner om Josef K:s i Processen. Man ska dokumentera allt man gör, så att man kan bevisa att inget felaktigt har skett. Det finns ingen tydlig anklagelse, så för att föregripa en potentiell anklagelse (vilken som helst) så måste man visa att man aldrig gjort något fel. Det ska skrivas pedagogiska planeringar, trots att alla vet att undervisning inte kan följa en planering. Den måste kontinuerligt planeras och planeras om utifrån förutsättningar. Lik förbaskat ska det lämnas in ett litet papper som beskriver något som i själva verket inte kommer att inträffa.
Sedan ska alla kunskapsresultat dokumenteras på sådant sätt att andra kan ta del av den – inte ändamålsenligt – dvs. så att jag kan hålla reda på vad eleven kan och kan tala om det för eleven – utan så att vem som helst kan läsa och förstå det. Dessutom är betygs- och uppföljningstrycket så stort att man får lägga på tok för mycket tid på att försäkra sig om att man tar upp alla föreskrivna mål och allt innehåll och att alla betygskriterier används vid bedömningen (för man kan inte missa någon del för då får eleven F). Detta går ut över friheten i arbetet. Det går ut över medinflytandet och gör lärarjobbet mer till ett kamrersjobb än till ett pedagogiskt arbete
Sedan ska åtgärdsprogram upprättas och möten hållas. Att det tar tid och fokus från själva åtgärderna verkar ingen tänkt på. Det är viktigare med pappren än det man gör. Om ingen planering finns, om resultaten bara finns i mina anteckningar om inga åtgärdsprogram upprättas då har inte undervisningen planerats, inga resultat uppvisats och inga åtgärder vidtagits – för det finns ingen tillit. Ingen verkar längre räkna med att någon lärare kan vara samvetsgrann, engagerad och ansvarsfull. Alla är skyldiga till motsatsen bevisats.
Och till och med när alla planer är skrivna och alla lektioner, prov, bedömningsformer och omdömen gjorda och dokumenterade, kommunicerade och förankrade – enligt konstens alla regler och i enlighet med alla bestämmelser – så ringer ändå någon förälder (som aldrig kommit på utvecklingssamtal och som inte har en aning om all denna myckna dokumentation och allt detta monumentala arbete) och klagar och river upp himmel och jord över att deras barn “bara” fått Godkänt som betyg. I dessa lägen har du inget stöd att vänta från din rektor. Det spelar ingen roll hur mycket du dokumenterat, hur bra utvärderingar du har och hur engagerad du är. Du får inget stöd utan får ensam ta smällen och får på sena kvällstimmar sitta i timmar med föräldern och tålmodigt förklara vad betyget beror på. De litar förstås inte heller på dig som lärare. Det spelar ingen roll att eleven sagt att man är “bästa läraren” – de vet ju, de har ju läst i tidningen, att alla lärare är inkompetenta.
2. Jag vill undervisa. Men undervisningen ges inte mer plats än de schemalagda lektionerna. Man förväntas teleportera sig från ena änden av skolan till den andra för att hinna till nästa lektion. Och man verkar tro att läraren kör samma gamla lektioner om och om igen och att lektioner tarvar varken förarbete eller efterarbete.
Det tar tid att botanisera runt på nätet och att läsa på i olika böcker och diskutera med kollegor. Man kanske själv måste gå på ett studiebesök eller gå en kurs ibland? Man kanske rentav måste sitta en stund i lugn och ro och tänka? Men inga möten kan du utebli ifrån och inga lektioner ställas in. Från 7.30 till 13.00 kan du vara i arbete utan rast eller mat. Det viktiga är att du är där (på plats) inte kvaliteten på din insats. Nej, det har inte bara hänt en gång.
3. Jag vill vara ledig någon gång.
4. Jag vill att det jag gör ska tas på allvar. Jag vill få tid och möjlighet inom ramen för 45 timmar (inte 50, inte 60) att göra research för undervisningen, hitta inspiration så att jag kan sprida glöd och engagemang, tid att analysera resultaten i klasserna och framförallt tid att tänka ut, formulera, testa och utvärdera min undervisning. Ska du göra det du har utbildning till måste du jobba 10 timmar gratis i veckan. Om du reducerar dig själv till en kopia av dig själv eller till en megafon för ett läromedel och skriver omdömen som du i hemlighet skäms för, ja, då kan du kanske få fason på din arbetstid och ha tid till dina egna barn.
5. Jag vill få kunna göra fel. I den nuvarande misstroskulturen finns inget utrymme för misstag. Allt måste vara på plats. Alla papper inne i tid. Alla betygskriterier bedömda. Allt innehåll behandlat. All närvaro införd. Alla telefonsamtal ringda. Alla PK-orden sagda. Jobbet är omänskligt. Gör du minsta miss så har du inte gjort det du ska. “Good enough”-nivån är att allt ska vara gjort. Och den inbäddade kritiken, eller öppna klagomålet uteblir inte heller. Även om du gjort rätt på allt i åratal så är kan du räkna med att någon lagt märke till att du la in omdömen i en klass lite sent eller glömt frånvarorapportera i en klass. Då väger kvaliteten på undervisningen och relationen till eleverna plötsligt lätt.
Slutligen I nuläget verkar alla utom lärarna själva veta vad som ska göras i skolan och hur det ska göras. I tidningarna slås de sviktande resultaten upp på förstasidorna och diverse förståsigpåare lägger ut texten kring vad som måste göras. Alla kan lägga till nya arbetsuppgifter åt lärarna som allt som oftast genererar ännu ett papper. Forskarna skriver i raljerande ordalag om lärarnas felaktiga betyg, lustiga och bristfälliga omdömen och utvecklingssamtal; eller om deras bristande IT-kompetens; eller om hur de inte följer kursplanen. Alla kan säga vad som är fel, men ingen verkar kunna göra rätt. Det är kanske lättare att döma, kritisera och recensera än att undervisa?
Att alla utom en själv kan formulera vad man ska göra är typiskt för de mest simpla, ofria och okvalificerade jobben. Telefonsäljare följer ju ett färdigt manuskript. Numer så har de stora skolföretagen börjat med standardiserade lektioner. Läraren förväntas inte längre vara kompetent att förebereda, genomföra och utvärdera sin egen undervisning. Det behövs gemensamma planeringar, standardiserade lektioner och centralt framtagna prov. Det verkar kanske harmlöst men är ett tydligt bevis för proletariseringen och den ökande ofriheten i ett stolt yrke, Sveriges viktigaste.
I nuläget kommer jag inte tillbaka. Nej, fan heller.
Är det inte så att läraryrket är samhällets viktigaste arbete? Eller vad säger ni SKL?"
Imorgon, och en och en halv vecka framåt, ska jag jobba...
Sedan har jag haft kafferep med Eric, Hanna och Jenny - trevligt, men Sigge missade hela kalaset med sin nya "granne", Jennys Oskar. Men vi får träffas igen!
Rävagårds första föl har fötts idag, så barnen följde med mig upp och tittade på miraklet. Anders hämtade sedan barnen och jag och Kim red en runda i "nästanljushelavägen". Underbara vårkänsla.
Jag läste en text - ett brev som hade skickats till Johan Kants. En skildring av lärarens vardag. Och även om jag trivs som lärare, så är igenkänningsfaktorn hög. Jag känner igen känslan av otillräcklighet och frustration, känslan av att aldrig vara riktig klar, och få vara riktigt nöjd, av att vara misstrodd och ifrågasatt av alla, av alla som vet hur och vad en lärare ska göra - alla utom läraren själv... Dokumentationen för att haryggenfri - men vem hjälper den? Jag tycker skribenten sätter huvudet på spiken när han skriver: “Jag vill inte bli misstrodd. Jag vill att rektorer, skolpolitiker och journalister m.fl. ska utgå från att jag är ett proffs tills motsatsen bevisats. Nu är utgångsläget väldigt mycket att något är fel om inte motsatsen bevisats.” Jag delger er brevet här...
"Vad ska man säga? Jag har jobbat som lärare i tio år och jag älskar/älskade det jobbet. Men jag slutade. Det var lite som att göra slut med sin första flickvän. Men just nu vill jag inte tillbaka. Vad kan det bero på?1. Jag vill inte bli misstrodd. Jag vill att rektorer, skolpolitiker och journalister m.fl. ska utgå från att jag är ett proffs tills motsatsen bevisats. Nu är utgångsläget väldigt mycket att något är fel om inte motsatsen bevisats. Detta leder till en situation som påminner om Josef K:s i Processen. Man ska dokumentera allt man gör, så att man kan bevisa att inget felaktigt har skett. Det finns ingen tydlig anklagelse, så för att föregripa en potentiell anklagelse (vilken som helst) så måste man visa att man aldrig gjort något fel. Det ska skrivas pedagogiska planeringar, trots att alla vet att undervisning inte kan följa en planering. Den måste kontinuerligt planeras och planeras om utifrån förutsättningar. Lik förbaskat ska det lämnas in ett litet papper som beskriver något som i själva verket inte kommer att inträffa.
Sedan ska alla kunskapsresultat dokumenteras på sådant sätt att andra kan ta del av den – inte ändamålsenligt – dvs. så att jag kan hålla reda på vad eleven kan och kan tala om det för eleven – utan så att vem som helst kan läsa och förstå det. Dessutom är betygs- och uppföljningstrycket så stort att man får lägga på tok för mycket tid på att försäkra sig om att man tar upp alla föreskrivna mål och allt innehåll och att alla betygskriterier används vid bedömningen (för man kan inte missa någon del för då får eleven F). Detta går ut över friheten i arbetet. Det går ut över medinflytandet och gör lärarjobbet mer till ett kamrersjobb än till ett pedagogiskt arbete
Sedan ska åtgärdsprogram upprättas och möten hållas. Att det tar tid och fokus från själva åtgärderna verkar ingen tänkt på. Det är viktigare med pappren än det man gör. Om ingen planering finns, om resultaten bara finns i mina anteckningar om inga åtgärdsprogram upprättas då har inte undervisningen planerats, inga resultat uppvisats och inga åtgärder vidtagits – för det finns ingen tillit. Ingen verkar längre räkna med att någon lärare kan vara samvetsgrann, engagerad och ansvarsfull. Alla är skyldiga till motsatsen bevisats.
Och till och med när alla planer är skrivna och alla lektioner, prov, bedömningsformer och omdömen gjorda och dokumenterade, kommunicerade och förankrade – enligt konstens alla regler och i enlighet med alla bestämmelser – så ringer ändå någon förälder (som aldrig kommit på utvecklingssamtal och som inte har en aning om all denna myckna dokumentation och allt detta monumentala arbete) och klagar och river upp himmel och jord över att deras barn “bara” fått Godkänt som betyg. I dessa lägen har du inget stöd att vänta från din rektor. Det spelar ingen roll hur mycket du dokumenterat, hur bra utvärderingar du har och hur engagerad du är. Du får inget stöd utan får ensam ta smällen och får på sena kvällstimmar sitta i timmar med föräldern och tålmodigt förklara vad betyget beror på. De litar förstås inte heller på dig som lärare. Det spelar ingen roll att eleven sagt att man är “bästa läraren” – de vet ju, de har ju läst i tidningen, att alla lärare är inkompetenta.
2. Jag vill undervisa. Men undervisningen ges inte mer plats än de schemalagda lektionerna. Man förväntas teleportera sig från ena änden av skolan till den andra för att hinna till nästa lektion. Och man verkar tro att läraren kör samma gamla lektioner om och om igen och att lektioner tarvar varken förarbete eller efterarbete.
Det tar tid att botanisera runt på nätet och att läsa på i olika böcker och diskutera med kollegor. Man kanske själv måste gå på ett studiebesök eller gå en kurs ibland? Man kanske rentav måste sitta en stund i lugn och ro och tänka? Men inga möten kan du utebli ifrån och inga lektioner ställas in. Från 7.30 till 13.00 kan du vara i arbete utan rast eller mat. Det viktiga är att du är där (på plats) inte kvaliteten på din insats. Nej, det har inte bara hänt en gång.
3. Jag vill vara ledig någon gång.
4. Jag vill att det jag gör ska tas på allvar. Jag vill få tid och möjlighet inom ramen för 45 timmar (inte 50, inte 60) att göra research för undervisningen, hitta inspiration så att jag kan sprida glöd och engagemang, tid att analysera resultaten i klasserna och framförallt tid att tänka ut, formulera, testa och utvärdera min undervisning. Ska du göra det du har utbildning till måste du jobba 10 timmar gratis i veckan. Om du reducerar dig själv till en kopia av dig själv eller till en megafon för ett läromedel och skriver omdömen som du i hemlighet skäms för, ja, då kan du kanske få fason på din arbetstid och ha tid till dina egna barn.
5. Jag vill få kunna göra fel. I den nuvarande misstroskulturen finns inget utrymme för misstag. Allt måste vara på plats. Alla papper inne i tid. Alla betygskriterier bedömda. Allt innehåll behandlat. All närvaro införd. Alla telefonsamtal ringda. Alla PK-orden sagda. Jobbet är omänskligt. Gör du minsta miss så har du inte gjort det du ska. “Good enough”-nivån är att allt ska vara gjort. Och den inbäddade kritiken, eller öppna klagomålet uteblir inte heller. Även om du gjort rätt på allt i åratal så är kan du räkna med att någon lagt märke till att du la in omdömen i en klass lite sent eller glömt frånvarorapportera i en klass. Då väger kvaliteten på undervisningen och relationen till eleverna plötsligt lätt.
Slutligen I nuläget verkar alla utom lärarna själva veta vad som ska göras i skolan och hur det ska göras. I tidningarna slås de sviktande resultaten upp på förstasidorna och diverse förståsigpåare lägger ut texten kring vad som måste göras. Alla kan lägga till nya arbetsuppgifter åt lärarna som allt som oftast genererar ännu ett papper. Forskarna skriver i raljerande ordalag om lärarnas felaktiga betyg, lustiga och bristfälliga omdömen och utvecklingssamtal; eller om deras bristande IT-kompetens; eller om hur de inte följer kursplanen. Alla kan säga vad som är fel, men ingen verkar kunna göra rätt. Det är kanske lättare att döma, kritisera och recensera än att undervisa?
Att alla utom en själv kan formulera vad man ska göra är typiskt för de mest simpla, ofria och okvalificerade jobben. Telefonsäljare följer ju ett färdigt manuskript. Numer så har de stora skolföretagen börjat med standardiserade lektioner. Läraren förväntas inte längre vara kompetent att förebereda, genomföra och utvärdera sin egen undervisning. Det behövs gemensamma planeringar, standardiserade lektioner och centralt framtagna prov. Det verkar kanske harmlöst men är ett tydligt bevis för proletariseringen och den ökande ofriheten i ett stolt yrke, Sveriges viktigaste.
I nuläget kommer jag inte tillbaka. Nej, fan heller.
Är det inte så att läraryrket är samhällets viktigaste arbete? Eller vad säger ni SKL?"
Imorgon, och en och en halv vecka framåt, ska jag jobba...
12/3; måndag
Sigge har nog den sötaste BVC-sköterskan - hon ringde idag och frågade hur helgen hade varit, ville kolla hur vi kände oss... Vi är inte så oroliga - inte i allmänhet, men vissa stunder blir vi det såklart. Strax efter att hon ringde - ringde röntgen. Vi får komma imorgon bitti - håll era tummar.
11/3; söndag
Fånga dagen. Ta vara på ögonblicken. Ta dagen som den kommer. Var spontan. För ett par dagar sedan blev jag påmind om hur viktigt jag tycker det är.
Idag var en dag när det var lätt att BaraVara. Jag red på morgonen. Resten av dagen har vi varit. Ute. I solen. Lekt med barnen. Bollen i burken. Cyklat. Ätit hos pappa och Marianne. Badat bubbelbad med Sigge. Lekt skogslekar och hoppat studsmatta.
Idag var en dag när det var lätt att BaraVara. Jag red på morgonen. Resten av dagen har vi varit. Ute. I solen. Lekt med barnen. Bollen i burken. Cyklat. Ätit hos pappa och Marianne. Badat bubbelbad med Sigge. Lekt skogslekar och hoppat studsmatta.
Småkillarna
Fångadagen
9/3; fredag
10 månader av oändlig kärlek. Idag blir Sigge 10 månader. Han är en självklar del av vårt liv. Han har tagit våra hjärtan i besittning. Älskade. Sigge.
8/3; torsdag
Sigge och jag har varit på musikstund. Han är glad. I mitt öga trycker det fram en tår. Mina käkar är spända. Jag ser min glada, älskade, vilda pojke. Jag blir rädd. Men där i stunden mår jag bra. Jag träffar en vän, och får berätta. Jag har pratat med vår BVCsköterska idag (hon var inte där igår) - hon trodde att det skulle gå ganska fort att få tid för UL. Jag försöker vila i det vi vet just nu. Försöker att inte oroa mig. Försöker vara tacksam... Snart ska jag hämta de stora barnen - sedan väntar tennis och idrottsskola. Livet pågår.
BVCbesök
Så var vi där igen. Den ofrånkomliga oron, trots att jag gick därifrån och faktiskt inte var så orolig, men så kommer de tankarna... från orden som de sa. Hur sa de? Vad menade de egentligen? Vikt- och längdkurvan såg fin ut. Men huvudkurvan har planat ut - och fontanellen verkar ha växt ihop... Då kan inte hjärnan växa. Då måste man skära upp skallbenet. En hyfsat ofarlig operation... Detta ska kollas upp, på sjukhuset. Likaså skelningen, som jag har påtalat för några månader sedan, men som inte läkaren såg förra gången, hade nu blivit mycket tydligare och det var inte längre någon tvekan om att Sigge skelar, utan ett faktum. Detta ska kollas upp, på sjukhuset... Och here we go again... Alla våra barn har litet huvud - så det kanske inte finns någon anledning till oro, och Linus skelar, så det har vi ju liksom koll på... Inte så orolig, men ändå... min älskade lilla Sigge!
7/3; onsdag
Jag skjuter iväg ett inlägg från höften, sådär liksom på en höft. Inte för att det finns så oerhört mycket att säga, mer för att det finns tid... Snart ska vi åka till BVC - vägning och mätning på schemat. Sigge kan nu ta fyra, fem steg, utan att hålla i sig - mest i sidled. Han kan!
Jag jobbade måndagen - det gick bra. Jag red på kvällen - höll på att sitta av ofrivilligt från Raams, men lyckades klamra mig fast. Han blev rädd för ett vägarbete. Igår red jag en runda på honom - kanske sista, han ska troligtvis flytta till Danmark inom kort! Turen blev fin. En tur att minnas. En speciell häst. Jag kommer sakna honom.
Jag jobbade måndagen - det gick bra. Jag red på kvällen - höll på att sitta av ofrivilligt från Raams, men lyckades klamra mig fast. Han blev rädd för ett vägarbete. Igår red jag en runda på honom - kanske sista, han ska troligtvis flytta till Danmark inom kort! Turen blev fin. En tur att minnas. En speciell häst. Jag kommer sakna honom.
3/3; lördag
Fin vårdag. Lite kall. Men fin. Sigge och jag är hemma. De andra barnen tittar på Anders som spelar innebandy. Klara har återigen visat vilken fin storasyster hon är, och underbar dotter - som sätter andra före sig själv, trots att hon helst hade velat något annat...
I onsdags när jag kom till jobbet frågade många hur det kändes. Jag svarade att det hade känts bättre innan jag kom dit... För när jag kom dit - var inget planerat, eller jo, en som var sjuk hade planerat lite, en annan var hos tandläkaren med sitt barn, en annan var hemma med sjukt barn och den sista skulle på ett annat möte. Tillslut lyckades vi träffas en stund i alla fall - alla utom hon som var sjuk förstås - hennes tankar skulle vi försöka förstå... Efter en liten stund var en tvungen att gå - arbetstiden var slut. min frustration var stor - för mig var ju inte detta ett projekt bland alla andra. Det var nog lite viktigare för mig... Jag fick i alla fall ihop ett schema och indelning och struktur för dagarna.
Torsdagen sedan var helt okej, kul. Att stå framför, och mitt bland, eleverna igen!
Fredagen började med läckande bajsblöja, bajs på golvet, i sängen och på min tröja, ett glömt melittafilter, ett termoslock i kaffekoppen - vilket gjorde att kaffet rann ut - och utspilld mjölk... Det kunde liksom bara bli bättre... Den fortsatte med fruluftsdag runt bergundasjön i underbart solsken med goa kollegor, trevliga elever och fina Stimma. Hemma blev det fika på trappen med familj och vänner innan stallet väntade på K och mig. Vårkänslor i luften.
Sigge har tagit sina första stapplande steg i veckan på sina 9månadersben. Ett stort steg för den lilla människan, ett litet för mänskligheten... Jag har försökt få det på film - men lyckas aldrig. Han reser sig mitt på golvet, utan stöd, och ibland tar han ett steg!
I onsdags när jag kom till jobbet frågade många hur det kändes. Jag svarade att det hade känts bättre innan jag kom dit... För när jag kom dit - var inget planerat, eller jo, en som var sjuk hade planerat lite, en annan var hos tandläkaren med sitt barn, en annan var hemma med sjukt barn och den sista skulle på ett annat möte. Tillslut lyckades vi träffas en stund i alla fall - alla utom hon som var sjuk förstås - hennes tankar skulle vi försöka förstå... Efter en liten stund var en tvungen att gå - arbetstiden var slut. min frustration var stor - för mig var ju inte detta ett projekt bland alla andra. Det var nog lite viktigare för mig... Jag fick i alla fall ihop ett schema och indelning och struktur för dagarna.
Torsdagen sedan var helt okej, kul. Att stå framför, och mitt bland, eleverna igen!
Fredagen började med läckande bajsblöja, bajs på golvet, i sängen och på min tröja, ett glömt melittafilter, ett termoslock i kaffekoppen - vilket gjorde att kaffet rann ut - och utspilld mjölk... Det kunde liksom bara bli bättre... Den fortsatte med fruluftsdag runt bergundasjön i underbart solsken med goa kollegor, trevliga elever och fina Stimma. Hemma blev det fika på trappen med familj och vänner innan stallet väntade på K och mig. Vårkänslor i luften.
Sigge har tagit sina första stapplande steg i veckan på sina 9månadersben. Ett stort steg för den lilla människan, ett litet för mänskligheten... Jag har försökt få det på film - men lyckas aldrig. Han reser sig mitt på golvet, utan stöd, och ibland tar han ett steg!