flisas

Det är morgon. Bara Sigge och jag (och två hundar och två busiga katter är vakna). Sigge äter päron och jag dricker kaffe. Morgonstund har guld i mun? Helst kanske jag skulle ligga kvar i sängen ett par timmar till - innan säsongens sista fotbollsmatch, en ridtur för mig, tennisträning och tennisbanefix väntar för Anders - innan dagen drar igång på riktigt... Jag tänkte på alla helgmorgnar som jag har stigit upp för att träna och tävla med hundarna. I helgen läste jag på fb att de hade grillpremiär i skogen - och jag kan sakna det, jag kan sakna människorna i skogen. Lika mycket som jag nu är nöjd med att hinna iväg till Klaras ridning på lördagsmorgonen... Vi har gamla hundarna (Kenzo är aktningsvärda 12 och Stimma 10) - de har liksom gjort sitt bästa, och i och med det är det inget svårt val var jag ska tillbringa mina lördagsmorgnar...
Jag är ju en "tävlingsmänniska". Jag har vinnarskalle. Jag vill prestera, jag vill lyckas... Jag har tävlat. Jag har lyckats. Och misslyckats. Misslyckats även med "andra" har tyckt verkat lätt... Jag har så när som tappat lusten att hålla på med det som jag tyckte var allra roligast, för att pressen blev så stor... Vi har, genom åren, haft förmånen att träna med och för några av, vad jag anser Sveriges duktigaste hundmänniskor i de discipliner som vi har tränat - Anders och Annica Reitmaier, Kenth och Niina Svartberg, Mona och Anders Kjernholm, Sofie Åkerberg, Pigge Ohlsson för att nämna några... De har hjälpt oss och bidragit med otaliga råd - och vi har sett dem lyckas och vi har sett framsteg hos oss själva... Att träna och tävla var en väldigt stor del av vårt liv. Ambitionsnivån var hög. Och oftast träningsglädjen. Men det fanns dagar som jag var tvungen att börja med ett träningspass bara för att det på kvällen innan hade gått så dåligt och jag inte kunde jobba om inte tex "fjärren" funkade... Jag kände stress, press och ångest utöver det som är sunt. Ofta gav mig träningen ett andrum - där jag kunde koppla bort andra tankar och endast fokusera på "oss". Hunden och jag. Ett flow. En glädje. Ett samarbete. En lek.
Det fanns kurstillfällen som jag valde tränare efter om jag trodde att personen i fråga skulle vara "snäll" - ge mig den önskade kritiken och försöka strunta i det som jag redan visste och det som jag försökte ställa mig över för tillfället. Det var så mycket som var så fantastiskt bra - men som sällan påtalades för det fanns ju saker som behövdes tränas på... (Eller kanske var det bara jag som hörde det som jag redan visste, det som var negativt...) Det var ju bara en upplevelse jag hade - det var aldrig någon som sa att vi var dåliga, tvärtom... Vi fick vara med de "stora" barnen och leka. Ingen annan krävde att vi skulle prestera. Pressen kom från mig...
Många gånger önskar jag att jag hade njutit mer av tiden på tävlingsbanan med både Hiho och Kenzo - den var ju så kort. (Med Stimma upplevde jag inte samma press - och det berodde nog en del på att jag vid det laget mest tränade själv, satte egna mål och insåg att tiden var begränsad.) Våra fina killar var inte alltid lätta att tygla - stor energi och lätt till ljud... Jag önskar att jag hade funnit mer ro i det jag gjorde. Istället för att känna prestationsångest.
Redan när Kenzo var mycket ung fick jag ofta höra vilken stor potential han hade. Hur långt vi skulle nå. När det inte riktigt blev som vi (eller framför allt alla andra förutspådde) blev jag frustrerad och såg att det var jag som var begränsningen. Han opererades för L7S1 när han var 3 år. Vi kom tillbaka med råge. Vi nådde mål. Högre mål än vad som kunde varit möjligt med en dålig rygg. Han fick flera cert i sök och han var en reserv på SM. Vi tävlade elitlydand. Med Hiho erövrade vi lite framgångar på agilitybanan, i spårskogen och i sökskogen. Och i de gröna kläderna var han kung.
Jag är glad att jag träffade människor som fick mig att tro på oss igen. Jag är glad att jag fick höra att vi hade potential, och att det peppade och hjälpte oss. Att vi ibland kunde ställa oss över de där detaljerna som var så svåra att få till. (Men jag är ledsen för att vi aldrig kunde få bort ljudet på kenzo - tänk om... Ljudet eskalerade. Han var tyst som en mus när han var liten. Men med självförtroendet och glädje ökade det - trots många metoder att få bort det...) Nu när Kenzos tävlingskarriär är över - kan jag ju se att jag gärna hade varit med på ett SM (jag är ju tävlingsmänniska med höga prestationskrav), men det jag saknar mest är ändå samspelet och glädjen att träna med honom (och grillningen med gänget i skogen).
På senare år har jag lagt mindre tid på hundarna och mer tid på hästarna. Där har inte funnits samma prestationskrav för mig. Jag har inte tävlat där. Och jag hoppas att jag kan fortsätta att tävla med hästarna samtidigt som jag rider för att jag mår bra av det. När jag rider gör jag det för att träna men oxå för att koppla av - på hästryggen försvinner så många andra tankar. Jag kan inte fokusera på att både rida och lösa personliga och världsliga problem. Jag kan inte ha med mig barnen på samma sätt som jag hade när jag tränade hundarna. Det är tid för Mig. För att jag Mår Bra av det. Jag hoppas att, om jag någonsin, ska träna en hund igen - så kan jag för att det för att det är kul och för att vi mår bra av det. Jag hoppas att jag kan göra det för gemenskapen, för att få sitta i skogen varje lördag och fika och grilla. Jag hoppas och tror att vi kommer nå våra mål - att vi hittar drivkraften och motivationen att ge oss ut på tävlingsbanan, för det har varit fantastiska år.

Jag kom ihåg att nämna för Linus lärare idag om XX igår. Tre timmar senare ringer rektorn upp och berättar att han har pratat med eleven och dennes föräldrar. Han tyckte att det var viktigt att reagera. Tacksam. Och lite förvånad. Ikväll har det varit fotboll och tennis, och så skulle det varit innebandy för pappan - men den var inställd.

Igår råkade jag sätta på ett program om mobbning på SvT. Jag såg. Jag grät. Jag blev berörd. Jag blev frustrerad och kände maktlösheten och frustrationen hos föräldrarna. Det var en film från USA - men mobbing förekommer överallt. Överallt. I Sverige oxå... På TC. Det är lätt att gömma sig bakom floskler, det är lätt att blunda och släta över. Lyssna utan att känna.
Idag kom Linus hem och sa att XX tyckte att han var äcklig. Hans snor var äckligt. Linus har en näsa som konstant rinner - vi vet inte varför. Han berättade för oss och jag gjorde en minnesanteckning i min hjärna om att berätta det i skolan. Tala om det andra vuxna kanske inte ser. När ens barn berättar att någon känner "äckel" över dem - gör det ont. Det är inte första gången Linus berättar att XX är dum och säger dumma saker - det är inte alltid om honom... Om vi vuxna får höra att ett barn blir kränkt, utsatt, mobbat och inte tar det på allvar - blir dubbelt utsatt. Att inte bli tagen på allvar sårar. Barn som förklarar vad de utsätts för, men som ingen tar på allvar och ingen hjälper på riktigt - slutar berätta. Och i värsta fall kan det sluta som i filmen - de tar livet av sig...
Det är ofta vi vuxna inte ser mobbingen - speciellt på högstadiet. Och nu sker mycket via datorn. Det är mer eller mindre osynligt. Och många gånger vill vi inte se. Vi vuxna sviker gång på gång. Vi har bortförklaringar och förklaringar. Vi försöker medla och få barnen att be om förlåtelse.
Jag möter föräldrar i skolan som är förälder till ett mobbat barn - de kommer till skolan fulla av oro och frustration. Jag hör hur de svarar i filmen, jag hör oss lärare svara, "barn är inte alltid snälla... det är alltid två parter... vi kommer göra allt på skolan... högstadiet är en jobbig tid...". Vi klappar på axeln, ser tårarna i ögonen - och undrar i vårt stilla sinne Vad Vi Kan Göra... Det ligger på oss vuxna att se till så att barn inte mobbar andra barn - att barnen mår bra. Vi måste se, ingripa och lyssna på riktigt. I vårt samhälle finns det så lite tolerans för det annorlunda - som jag skrev om igår - vi måste jobba på att förklara och acceptera.

Det var länge sedan världen var så vacker som idag. Idag ser jag löven på träden. Idag ser jag gräset. Idag har jag hämtat ett par av mina nya glasögon!
Och inte nog med det - idag är det höst. Lätt luft att andas. Luft som når ändå ner i lungorna. Som fyller lungorna med liv. Och snart beger jag mig till stallet för en tur med de finaste.
Idag har jag Allt.

Många dagar känns livet som "ett enda stort nollbyte" - som min kollega uttryckte sig igår... Men idag har jag fått den där pausen, den där ställtiden, den där tiden då jag hinner Vara, städa, leta (var är den förbannande Lilla gympaskon?), äta, tvätta, sitta i solen och njuta, titta på busiga kissar som leker, läsa en tidning, sitta med gosiga katter i knät, läsa en bok för Sigge, diska och plocka upp ur diskmaskinen, sortera tvätt, se regnet strila utanför fönstret, fika och skrota med min älskade lilla Sigge (som nu sover gott), blogga, ringa alla de där samtalen (till tandläkaren för att byta en tid, till skolsköterskan för att be henne titta på Linus fot - men hon bad mig ringa till Aktiv Rehab och där fick vi en tid på torsdag)... jag kommer snart att hämta mellanbarnet och efter det dröjer det inte länge förrän stora flickan med kompis kommer hem. Jag kommer hinna träffa barnen - sitta och prata med dem, baka och fika - och ändå kommer jag att hinna få min egentid i stallet med finhäst och goa tjejer. En sån här dag är guld värd - för mig, för alla...

Jag är hemma medan Anders är på fotboll på den nya arenan med de stora barnen - Sigge och jag skulle följt med men eftersom vi redan har varit på Klaras fotbollsmatch idag och ska iväg ikväll till Anne och Olof så mesade vi ut - vi blev bekväma. Lät Sigge sova gott i sin vagn några timmar. Och jag har plockat tvätt. Tvätthögar tar energi. De växer. På höjden och mentalt. När vi hade tvättstugan i källarna såg man inte dem, nu syns de, och de suger... och blir lätt berg. Som är svåra att bemästra. Tvätthögar, liksom högar av post - suger energi... Jag ska nog snart ta tag i en posthög oxå... Någon gång för länge sedan läste jag att högar i trappan, tar väldigt mycket energi - posthögen och tvätthögen fanns säkert oxå med i artikeln...
Igår åkte vi till VC med Linus - han hade trillat från klätterställningen på fritids dagen innan och kunde fortfarande inte gå på foten. Inget var brutet konstaterades det på röntgen, men han har krupit i två dygn... Så ont har han - men nu i eftermiddag går han på foten lite. Det känns bra!

Bilder från simlångsritten!

Ledig dag - då jag lämnade barnen (alla utom Sigge), var hos optikern och banken, sprang ut och in i några butiker och städade, innan det var dags att hämta Limpan igen. Ikväll blir det en ridtur. Och imorgon är det jobbdag igen. Jobba. Pausa. Jobba. Jobba. Jobba. Pausa. Pausa. Dagarna. Kvällarna. Nätterna. Det går så fort. Och det märktes att jag nästan (sånär som på en timme) var vaken ett dygn mellan lördag och söndag - först en distansritt och sedan en kräftfest med dans in i natten. Jag önskar att jag hade lite mer tid för vänner - det finns många som jag saknar lite väl mycket nu, som jag har träffat alltför lite på sista tiden. Ingen nämnd, ingen glömd - men ni är många, och ni är inte glömda, inte bortvalda, inte ersatta... Men jag hoppas att ni har det bra - lever era liv, älskar och har det gott!