flisas

En Annan dag - dagen efter annandagen. Vi har haft en fridfull jul. Sköna dagar. Fyllda med det som vi gillar. Nu jobbar Anders igen. Men han och Linus började dagen i ishallen. Killarna och jag fortsatte till klubben och tränade lite agility med Myggan. Klara mötte upp farmor i stan. Mest är det sköna dagar - med en skogspromenad, hockeymatch, cuper, ridturer, möten med vänner och släkt - men emellanåt tryter tålamodet på alla klubbor, leksaker, allt grus (var är snön?), all tvätt, allt roddande... Och varje gång jag önskar mig lite lugn, en kopp kaffe i stillhet, en egen tanke utan att bli avbruten - tänker jag på vår fina vän som inte finns med oss längre. Och på hennes man. Och deras barn. Jag får dåligt samvete för att inte Jag orkar. Jag hörde en strof i Marlene Ernmans julsång: "Och jag ska alltid bära dig, i mitt hjärta genom tiden. Bortom allting här hemmavid, bortom stjärnorna i decembertid. Kanske mörkret bara är, skuggorna av änglarna som vakar över oss..." Jag kan bara relatera till när mamma dog - det var det värsta som har hänt mig. En del av min värld rasade, en del av mig dog. Jag blir aldrig densamma mer. Att förlora sin älskade partner så tidigt är få som har varit med om. Jag minns vad en vän till mamma sa när mamma dog "det här har ju inte ens jag,som är så gammal, varit med om - min mamma lever fortfarande". Och jag tänker att det inte är många som verkligen kan förstå vad J går igenom nu. Vi kan bara gissa. Andra ord som någon klok vän sa till mig när mamma gick bort var att det värsta redan hade hänt - det var många gånger tröstande att tänka så. Många gånger var det jobbigt - men aldrig blev det värre än vad det redan hade varit... Även om jag inte trodde det då - så kan jag nu tänka på mamma utan att börja gråta... Men det har tagit tid.

Med hopp om en fridfull jul.

Igår var det begravning för vår fina CarolinaFina. Finaste. En fin begravning. Men det var så fel. Min kropp gjorde ont. Magen. Huvudet. Den var iskall. Inombords var det kaos. Lilla flickan som säger "mamma" och går fram till den egenmålade kistan - full med teckningar från barnen och handavtryck i olika storlekar - hon tittade på kortet. Hon såg glad ut. Mitt hjärta frös till is. Aldrig mer. Aldrig mer?
"Det är svårt att mista en vän, så svårt att mista en vän.
Något fint går itu.
Här är jag, var är du?
Jag vill tro, att vi träffas igen.
Som en fjäril som lyfter från blomman,
som en fågel som lämnar sitt bo
söker själen sin väg mot det höga,
så har jag hört,
så har jag lärt.
Är det sant, så vet du det nu.
Här är jag, var är du?
Det är svårt att mista en vän,
så svårt att mista en vän.
Något fint går itu.
Här är jag, var är du?
Jag vill tro, att vi träffas igen"
Vi sjöng. Orden man hoppas på. Och man undrar.
En solist sjöng låten som Jesper hade valt... "Jag vet att jag inte är någon skönhet eller så
om du lämnar mig kan jag väl det förstå
för vad har jag ge dig som ingen annan har
jag är ingen särskild medans du är underbar

Aldrig ska jag sluta älska dig
du är allt jag har och allt jag ber om
hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig
att du är där för mig som jag är där för dig
ge inte upp

Livet är en gåta du är gåtans svar
allt annat må försvinna om du blott stannar kvar
för också när jag tvivlar det känns som allt är slut
jag sjunker ner i hjälplöshet och inte hittar ut

Aldrig ska jag sluta älska dig...
du är allt jag har och allt jag ber om hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig att du är där (är där) för mig (för mig) som jag är där för dig ge inte upp

När jag klantar mig
när jag sviker dig
när jag sabbar och förstör
var kvar ändå
tro för oss två för du vet vad jag än gör
ja vad jag än gör

Så aldrig ska jag sluta älska dig...
du är allt jag har och allt jag ber om
hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig
att du är där (är där) för mig (för mig) som jag är där för dig
ja jag är där för dig

Aldrig ska jag sluta älska dig...

Ge aldrig upp
Älskar dig så"

Carolina hade själv valt låten "Jag ser":
"Jag ser att du är trött
men jag kan inte gå alla steg för dig
Du måste gå dem själv
men jag vill gärna gå dem med dig

Jag ser att du har det svårt
men jag kan inte gråta alla tårar för dig
Du måste gråta dem själv
men jag vill gråta med dig

Jag ser att du vill ge upp
men jag kan inte leva livet för dig
Du måste leva det själv
men jag vill leva med dig
Jag ser att du är rädd
Men jag kan inte gå i döden åt dej
Du måste smaka den själv
Men jag gör död till liv för dej
Jag gör död till liv för dej

Idag satt jag på skolavslutningen - mina fina elever sjöng "Ängel" av Uno och Irma. Mina tårar rann. Precis som på en skolavslutning för sju år sedan när två kollegor sjöng den och mamma hade dött... I alt lever Carolina. Minnen. Saknad. Förtvivlan över det som inte finns. Och som aldrig kan ersättas.Så länge vi minns - så lever de vi saknar. "Låt denna natten få bli lite mindre lång... Åh ängel bred dina vingar i ett vitt och vackert ljus, låt det lysa över alla svarta ljus, som en strimma utav hopp - för nu så är det jul..." Löften. Hopp. Glädje och sorg går hand i hand.
I eftermiddag har körtjejerna samlats här hemma - de ska sjunga med Amy Diamond i Konserthuset ikväll. De har gjort pastasallad. Klätt sig i fina kläder. Nu har de åkt. Vi ska in och titta. Vårt liv rullar på... Men i våra tankar finns ständigt den sargade familjen...

Jag har spelat innebandymatch mot Linus lag - det tog ca 5s innan jag gjorde första målet. Även i andra bytet gjorde jag mål. Jag gjorde 2 av mammornas totalt 3 mål (det tredje gjordes när vi var i  ca tio mammor på plan). Barnen gjorde 11... Men å vad det är kul att göra mål! Kul att spela också, trots förlust. Känner mig ändå lite som en segrare - om än en härjad, slagen sådan. Jag minns nu varför jag inte kan springa... Benet hänger liksom inte med...

Det är mitten av december. Vi är, de allra flesta av oss, väldigt trötta och längtar efter julledighet. Många av oss är stressade och pressade av allt som borde hinnas med, både på jobbet och privat. Luciatåg, avslutningar, betygsättningar, julstök, briljera eller griljera skinka, julklappsinköp... Trötta... Även om jag var ännu tröttare i fredag - då när mina 320 betyg skulle vara "definitiva" - allt skulle vara rättat, bedömt och dessutom kommunicerat med eleverna med kommentarer som leder dem framåt i sin lärprocess och kunskapsutveckling, jag ville hinna prata med dem som är lite kantstötta i sin självbild, de som mer eller mindre har gett upp - ge dem lite tro, lite ärlig ögonkontakt och värme - och dessutom skulle jag vara glad och käck och gå på julfest, som jag helst skulle hjälpt till att fixa... Många säckar - inte bara julklappsäcken ska knytas ihop. Det krävs sin lärare att utföra detta. Nu när energin börjar ta slut, för såväl elever som lärare - behöver vi lärare som mest vår kunskap, våra bläckfiskarmar, våra ögon i nacken - fatt snabba beslut och höra o agera på flera olika signaler i klassrummet - vi behöver vår uppfinningsrikedom för att försöka fånga elever som är på flykt såväl bildligt som bokstavligt. Mer nu, än någonsin, behöver elever bli sedda och bekräftade. De flesta är inte hopplösa eller ouppfostrade eller ens ovilliga att lära... De allra flesta vill göra rätt. Vara duktiga. Vi lärare får aldrig ge upp. Vi kan aldrig skylla på eleverna. Vi behöver pusha, utmana, styra, leka, tvinga, lyssna, vägleda - allt i lagom doser. Vi behöver ingen kadaverdisciplin eller låsta dörrar. Vi behöver tro, hopp och kärlek.
Vi kan bli bättre. Jag kan bli bättre. Svensk skola kan bli bättre. Vi kan lära varandra. Dela med oss. Vi kan bli bättre på att möta olika elever. Bättre på att skapa en bra relation till eleverna vi undervisar. Bättre på att ge eleverna eget ansvar och låta de vara varandras resurser. Vi kan bli bättre på att tala gott om det vi gör.

Det finns några saker som gör mig mer ledsen än andra...
Det ena är när jag får höra av föräldrar att "nä, tyvärr går det inte att leka" (idag heller - min anmärkning...) Det går aldrig. Jag läste en artikel i Aftonbladet för någon vecka sedan - det ar tvillingar som hade bjudit in till kalas - ingen kom. Det gör så ont i hjärtat på mig. Hur känns det i barnen då?
En annan sak är när jag får höra att barn - som jag vet inte är sjuka - sägs vara sjuka. Det finns föräldrar som säger det till sina barn, kanske för att förklara ett beteende eller ett tillstånd - kanske av välmening? Jag blir bara ledsen. Varför talar man inte sanning - och om man inte vet sanningen - varför tar man då inte reda på sanningen? När man säger "sanningar" till sina barn - tror barnen på det... Och för dem vidare. Vilket blir sanning för många andra oxå...
Det finns saker som gör mig mer lycklig än andra också - men det får li ett annat blogginlägg, för nu ska jag sätta mig i soffan och snuffa en stund på mina barn.

Luciatågsmorgon för dagisbarnet...

Min vardag rullar på. Trots att en annans har tagit slut. Trots att en annans aldrig kommer bli som den har varit. Men så länge vi minns - lever hon. Och hur overkligt det än känns för oss - så är det smärtsamt verkligt för någon annan. Igår fanns hennes dödsannons i tidningen - det känns ju absurt. För en vecka sedan låg jag på hennes sängkant och pratade med henne - nu finns hon inte mer, aldrig mer. Aldrig mer är så stort. Så ofattbart. Det är svårt att ta in...
Anders och barnen är i ishallen. Vi tänkte försöka köpa de första julklapparna senare idag. Och varje dag i media läser jag om hur dåliga vi lärare är. Hur dåligt det går för svenska elever... Pisa undersökningen visar att vi blir allt sämre - på Tc var det slumpvis tre elever som valdes ut - de hade varit i Sverige mindre än ett år... Rättvist? Hur ser det ut i resten av Sverige? Att läsa om hur dåliga vi är bidrar inte till en lärares, eller en elevs, välbefinnande. Jag känner inte mindre press, eller stress - jag känner mig inte mindre otillräcklig... Jag försöker vare dag göra elevens dag lärorik - vi siktar mot hög måluppfyllelse - samtidigt som jag försöker se alla elever och försöker få dem att må så bra som möjligt i skolan. Jag planerar, dokumenterar och kommunicerar... Jag strider om resurser, mindre grupper och bra läromedel som jag anser att eleverna har rätt till. Och jag tycker många dagar att jag gör ett bra jobb. Min förhoppning är fler ska se att vi gör vårt yttersta. Ge oss förutsättningar att lyckas. Ge och lugn. Pengar. Mindre grupper. Mer tid.
Jag skulle kunna skriva mycket om det här... Jag vill inte tappa sugen. Jag vill inte se allt vi gör som ett felsteg och ett misslyckande. Men jag lånar Carina Bergfeldts/Aftnbladet ord för att avsluta - jag har annat att göra, planera lektioner, rätta, dokumentera, plocka undan, fixa i ordning labben: "Någonstans på gränsen mellan länderna som har allt och länderna som har inget falnar glöden och skolan blir bara stress. Du måste plugga för att få höga betyg, för att komma in på gymnasiet, för att få en bra universitetsutbildning, för att få jobb. Plugga för att du måste. Inte för att du vill. Vem kan lära eleverna att själva poängen med skolan är att få lära sig? Regeringen? Oppositionen? Lärarna? Föräldrarna? Kommunerna? Alla ovan nämnda. Väcks glöden kommer betygen av sig själva. Varsågod, Jan Björklund, den här texten får du också citera högt när helst du vill."
Vi har alla ett ansvar att vända trenden. Väcka glöden. Om du som förälder, du som elev, du som politiker tar ditt ansvar - så lovar jag att jag ska ta mitt, precis som jag har gjort i 13 år...

Idag när jag red fick jag beskedet. Min fina vän har somnat för gott. Jag red för henne. Det är lätt att tänka på alla gånger man borde hört av sig, alla samtal man aldrig ringde... Men jag försöker tänka på alla samtal vi hade - de enkla och de svåra, de ärliga - alla träningspass och alla rundor vi gick - ridpassen som utmanade oss och ridturen i våras som delvis gick på samma stigar som idag. Jag vill minnas hennes klokhet, hennes  analysförmåga, ödmjukhet och omtänksamhet. Jag vill komma ihåg stunderna vi fick, och inte tänka på allt vi inte gjorde. Vi trodde att tid fanns. Och nu finns hon inte längre. Hon fattas mig. Det skär i bröstet. 

Idag vill jag ringa mamma. 

Idag ringde telefonen. Det var min vän. Min fantastiska vän. Som kämpar. Som ville möta oss vänner. På skakiga ben och med rinnande ögon gick jag genom korridoren. Fem vänner. En fantastisk stund. Tårar. Ångest. Rädsla. Glädje. Frid. Lugn. Så många känslor...