flisas

Känslan...
när man tappar fotfästet...
när allt snurrar för fort...
när man inte hinner med...
när man inte orkar mer...
när blodet rusar
när tårarna bränner
när 300 betyg ska sättas...
när ens kollega blir sjuk och man får göra hela det "omöjliga" ensam...
när datum, fikor, små glasspengar, träningar, golghelger, tennishelger, utflykter, avslutnngar bara snurrar runt...
när man hör hur man skriker fast man inte vill - på de som står en närmast för att en gympapåse skulle packas, men Linus hävdar bestämt att "vi har inte gympa" - och man efter att ha skrikigt tar fram veckobrevet och inser att "de har ingen gympa"...
när man inser att man inte hör för att man inte lyssnar - när man sviker sitt barn och skriker på det - utan anledning...
när man bara måste skrika... skriket växer...
när man inte hinner det man vill - för att det finns så många Måsten
när jag inte ens hinner gå till kiropraktorn - eller någon annan som kanske skulle kunna hjälpa mig med ryggproblemet, strålningen ner i vänster ben
när man inte hinner gråta - för om en timme ska jag möta 60 elever och då kan inte mascaran ha runnit...
och i eftermiddag borde jag hinna ta ut ett pass, och så skulle jag vilja rida - men så är det Klaras kör och fotboll... mat som ska lagas och ett hem som borde rensas... betyg som ska sättas...
när till och med älska känns övermäktigt...
Den Känslan Är För jävlig...
Den känslan får mig att undra om det är ett klokt drag att jobba 100% nästa år - trots att det aldrig var min tanke...
Nu. Andas. Dansa. Pausa. Andas. Allt i en triangel...

En del dagar blir man mer påmind än andra om vad man verkligen saknar.
På facebook. I affären. På fotbollen. På Aftonbladet.
Mors dag.
Du fattas mig - det skär i bröstet. Tårarna fyller ögonen. Gråten i halsen - bildar en klump.
Anders spelar golf. Killarna och jag har tittat på Klara när hon spelade fotbollsmatch. Återigen en match i regn. En match de förlorade - men Klara gjorde mål. Tredje matchen i rad.
Jag bakar mammas äppelkaka. Tänker på mamma. Önskar att hon var här. Om det inte hade regnat hade jag packat picknickkorgen med den nybakade kakan och satt mig på kyrkogården. Men det spelar ingen roll var vi är. För hon finns inte. Och det gör ont.
En del dagar - gör det mer ont än andra... Idag är det en av de dagarna.

Det som verkade som en så bra idé när den uttalades i söndags - Yvonne skulle ta med killarna på fotboll och jag skulle rida (Anders är i Stockholm) - kändes mindre bra framåt den regniga kvällen. Även om jag hade förberett mat. Och även om Baron gick riktigt bra i paddocken. Men efter att ha flyttat några hästar, fyllt vatten osv så var klockan lite för mycket för att idén skulle kännas lika bra. Det var mitt beslut att göra på det här sättet. Men jag blev ändå stressad när tiden rusade. Innan vi fick mat. Innan Sigge hade fått pyjamas och killarna hade kommit i säng - när dessutom det lät märkligt efter ett strömavbrott från behållaren till golvvärmen i nya tillbyggt höjdes pulsen ytterligare. Jag kände irritationen komma. Jag blev inte den förebild som jag vill vara - såhär kan man vara. "Såhär är jag och du kan lära av det om du vill."
Linus ville berätta om fotbollen, att kompisen hade sagt att han inte tyckte om honom, Sigge ville ha mer crème fraiche på pastasalladen - och jag ville bara få killarna i säng, duscha, få tyst på pumpen, måla naglarna... Jag vill ju vara närvarande. Lyssna. Visa kärlek. Respekt. Det tar ju inte så lång tid extra. Jag vill ju inte lägga skuld eller skam i deras små hjärtan - det var ju mitt val. Det var jag som gjorde fel val. Tog för lång tid på mig...
Barnen kom i säng. Det var inget problem. Bara lite senare än vanligt. Jag duschade efter att ha tittat på pumpen - och inte hittat någon av- och påknapp - och gick ner i källaren och tittade på värmepumpen. Jag ringde Martin som kom - drog ut en sladd - och ljudet slutade. Nu ska jag bara måla naglarna innan det är dags att krypa ner i sängen.

Idag har jag besökt CarolinaFina. Allt mellan himmel och jord - liv och död - förintelse, miljöförstöring, litet och stort, hundar, hästar och ungar har diskuterats. Trevligt. Hoppas att vi snart får anledning att ses igen!
Förra väckan var en vänt-vecka på jobbet - jag hade förberett det som kunde förberedas, jag hade skrivit det som behövdes, det som kundes... Jag väntade på att denna veckan skulle komma - med extra allt. Det är frustrerande att inte kunna göra saker när man har tid. För sedan händer allt - och nu blir det ett par hektiska veckor innan betygen ska sättas. Jag vet det - man kan inte göra mer än att förbereda. Jag kan inte rätta innan provet är skrivet, jag kan inte läsa arbeten eller laborationsrapporter förrän eleverna har lämnat in dem...
Förra veckan nuddade jag vid att jag hade ansökt om att bli förstelärare - att jag inte hade tänkt det, och att jag kanske inte gillar fenomenet, men ändå frestades att söka när min chef frågade om jag inte skulle. Jag vände på frågan - varför inte? Någon annan kan ta ställning till varför? Men jag tänkte att jag skulle förklara varför jag kan känna mig skeptisk till fenomenet... Björklund menar att framför allt de riktigt duktiga lärarna ska få rejält höjd lön, och dessa lärare ska även ha möjlighet att ta sig vidare uppåt, bli förstelärare, lektorer, studera vidare, forska. Och då tänker jag att om alla bra lärare gör karriär - då stannar de halvbra och dåliga med eleverna? Jag hoppas att jag har fel - men jag har sett det förr - att de bästa och mest engagerade lärarna som är omtyckta bland personalen och bland eleverna byter jobb... Det finns både bra och dåliga lärare. Engagerade och oengagerade... Vår skola och våra elever har rätt till de bästa lärarna. Egentligen borde skolan sträva efter att fortbilda Alla lärare. Jag vill jobba med eleverna. Jag vill jobba med mina ämnen. Jag vill utveckla mina metoder, jag vill få fler elever att klara "mina" ämnen... Jag vill vara i klassrummet och inte sitta på min kammare... Kanske behöver inte det ena utesluta det andra - men det kommer nog bli så att jag jobbar mer procent nästa år, för att hinna både det ena och det andra. Björklunds insatser och fokus borde, enligt mig, ligga i klassrummet.

Jag är ledig. Jag är mamma. Jag är lärare. En stolt sådan (precis som Ola Håkansson som skrev en bra artikel om ämnet http://www.dagenssamhalle.se/debatt/vi-aer-manga-laerare-brsom-aer-arga-5364?vote=0&fb_action_ids=10151386642121394&fb_action_types=og.likes&fb_source=other_multiline&action_object_map=[539081642800601]&action_type_map=[%22og.likes%22]&action_ref_map=[]) - jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan vad jag jobbar med, och stolt talat om att jag är lärare. Då ler inte personen som har frågat mer. Den tittar medlidsamt. Och frågar: "vilket ämne?" - "Ma/NO". Personen ser ännu mer sorgsen ut... Och frågar lite mer hoppfullt: "vilka år?", när jag svarar på högstadiet dör allt hopp, all gnista och personen suckar och säger att det måste vara det svåraste - "Ma/NO på högstadiet"...
Det har skrivits mycket om skolan på sista tiden. Alla talar om sin åsikt - alla får ha en åsikt för att de har gått i skolan och vet därmed hur det är... Vi lärare säger ofta inte så mycket. Vi har fullt upp...Fullt upp med det som vi tycker är viktigast - arbeta med barnen. Ge dem en bra utbildning. Ge Sverige en framtid. Samtidigt som vi tröstar barn som mår dåligt i pressen av betygshets, barn som inte har kompisar, barn som har fel kompisar, ungdomar som har hamnat i trubbel, eller som har föräldrar som har hamnat i trubbel eller hamnat mitt i en slitsam skilsmässa... Idag känner jag ändå att jag vill ge min bild av skolan - och välkomna dig till ett besök i densamma.
Vi lärare är nog de första att skriva under att det finns brister i det svenska skolsystemet - för få politiker Vet hur det är i skolan, de har inte sett Verkligheten. Åtgärderna står på tur - utan att vara genomtänkta. Resultatet har blivit en ökad administrativ börda - mer av vår tid går till dokumentation, mindre tid till planering och till våra elever... När svenska elevers resultat sjunker gentemot andra länders elever - är det lärarna som granskas och kraven på dokumentation blir ännu högre - ännu mer orimliga. När vi får sitta alltmer vid skrivbordet - skriva handlingsplaner, omdömen, iup, redovisa, åtgärdsprogram, sammanställa... - så minskar tiden med eleverna. Vi ser eleverna allt mindre. Vi skulle behöva mer tid att prata med dem. Stödja dem. Finnas där.
Jag anser att en viss dokumentation är nödvändig. Men någon borde tala om hur det ska gå till, någon borde ge oss tid. En del lärare drunknar i administrations- och dokumentationsfloden, en del skjuter upp strömmen med fördämningar – men den brister ofta till slut. Betyg och omdömen ska skrivas – det blir tröttsamt och slitsamt. För mycket. Vi behöver hitta vattenhjul som snurrar av sig själva – bedömningarna måste ske kontinuerligt och under tiden. Vi behöver använda dokumentationsdatabaser som någon har byggt upp – vi behöver bygga upp rutiner och viljor att se problem som möjligheter.
Ofta läser man rubriker om skolan... Debatten har i vår handlat mycket om att höja lärarnas löner - det handlar inte bara om det. Det handlar inte bara om resultaten som sjunker... Utan det är lärarna har allt sämre betyg när de söker in på linjen. Nu ska ”förstelärarna” styra upp undervisningen - på vår skola kallas de utvecklingslärare. Det är bara ord. Och trots att jag inte gillar begreppet och inte hade en tanke på att söka. Så sökte jag när rektorn bad mig... Eleverna har för få datorer - eller jobbar de för mycket vid datorn... De stökar i klassrummet - pillar på sin mobil och har keps på huvudet - ni är så välkomna att hälsa på! Vi lärare måste få känna att det vi gör är viktigt. Att politiker tror på oss. Att föräldrar tror på oss.
På mitt jobb möter jag en annan verklighet än den som målas upp i tidningarna. Eleverna är nyfikna. De kräver min energi - och jag ger dem den. De fyller också på min energi. Det är roligt att undervisa! Jag möter elever som vill lära sig - och jag möter de skoltrötta. Det är lika stora utmaningar. Jag möter elever som lyckas - och som misslyckas. Så många känslor. Så många möten. För alla finns samma mål - att ta sig ut i vuxenlivet, få en ljus framtid. Vi lärare känner stolthet inför vårt yrke. Men vi tvingas se det inskränkas allt mer – och jag ser allt fler duktiga lärare i min omgivning som söker sig bort från skolans värld. De vill inte längre vara en bricka i dominot, ett experiment, en spottkopp. Det är oftast de som brinner mest – som slutar först...
Jag gillar ”mina ämnen” – det som så många andra inte gillar. Sverige behöver naturvetare och tekniker men svenska ungdomar väljer inte dess utbildningar på högskola och universitet i den utsträckning som skulle behövas. Inte ens på gymnasienivå väljer tillräckligt många naturvetenskap- eller teknikprogrammet. Barnen hör hemma när föräldrarna tycker att Ma/NO är svårt. Detta leder till att barnet tycker att det är svårt och tråkigt... Det är en ond cirkel. Den börjar vid middagsbordet... Vi måste bryta den. Jag kan bli orolig när jag tänker på detta och samtidigt är jag väldigt glad för att mina egna barn åtminstone kan få hjälp hemma för att tycka att matte och NO är enkelt, utmanande och roligt.
Att prata om datorn vara eller icke vara – känns fel. Jag är trött på det. Jag jobbar på en skola som har en dator till varje elev – fortfarande använder många papper och penna. De lärare som använder vanliga tryckta böcker, randiga eller rutiga papper, pärmar och färgpennor, de behöver aldrig försvara sig. Mina elever är yngre än Hotmail och Google, de gick på dagis när Facebook grundades, det är liksom inte läge att snacka om IT eller inte med dem. Det är en självklarhet, och rättighet, att använda datorn. Det finns annat som vi borde prata om (den här listan lånade jag från http://matteochno.wordpress.com/page/2/ som skriver en blogg om Ma/NO/tk och IT):
"Hur får vi en ökad måluppfyllelse i svensk skola?
Hur får vi elever som skrattar mer? Som det lyser om?
Hur får vi elever att tro på sig själva? Som vågar prova och vågar misslyckas?
Hur får vi en varierad undervisning?
Hur kan vi utveckla och bedöma alla förmågor i LGR11?
Hur får vi en likvärdig skola?
Hur får vi en inkluderande skola?
Hur kan vi säkerställa att alla elever lär sig hur de lär sig bäst?
Hur övar vi eleverna i kommunikation? I källkritik? I entreprenörskap?
Hur får vi svenska elever bättre i matte? På samarbete?
Hur lär vi eleverna att ta ansvar för sin egen inlärning? Hur ger vi dem verktygen för att göra det?"
Svaret på frågorna kanske är IT – eller kanske en lärare som brinner för uppdraget, en bra skolledning eller en bra skolpolitiker, ett samtal kring middagsbordet mellan föräldrar och barn – troligtvis är det bästa om vi alla samverkar och jobbar mot ett gemensamt mål.
Jag vill inte sluta. Jag tycker om mitt jobb. Jag tycker att jobbet är viktigt. Jag gillar det kreativa i jobbet – flexibiliteten, att ha många bollar i luften, att träffa människor – att undervisa, stötta, hjälpa, rätta, planera... Och jag skrattar på mitt jobb. Fortfarande. Jag vill fortfarande möta elever. Jag har fortfarande ambitioner. Jag vill fortfarande utvecklas som lärare – som människa. Jag får möta Sveriges framtid – och kanske påverkar det Sverige någon gång det som jag gör i mitt klassrum! Jag får vara delaktig i högstadieelevernas många gånger ganska tuffa år – jag får dela glädje och sorg, stress och trams med kreativa, pratsamma, ungdomar mitt emellan barndom och vuxenvärld.

Cupen då Klara gjorde en Zlatan. Laget fick straff och hon hörde inte att hon skulle byta - utan tog straffen själv. Målvakten räddade, men Klara tog vara på returen och satte den! Måååål. Och så är det en bild på finaste Helen.

Vår utsikt - tröttnar jag nog aldrig på. Vissa morgnar/dagar/kvällar är magiska.

Första maj - en vårdag. Med växjöloppet för kidsen. Med ridning för mig. Med lek för Linus och Klara. Grillad korv i solskenet. Med golf för Anders. Med fotboll för Klara. Sigge somnade i vagnen med fotbollsskor och en fotboll i famnen. Tur vi har varit lediga idag - hur skulle vi annars hinna? Strax ska jag steka fläsk och göra löksås - samla ihop oss inför morgondagen - då väntar, skola, jobb, dagis, fotboll, tennis. Igår fick vi besök av en homestaylare - ska bli spännande att se vad hon kan ge för förslag för ett mysigare, hemtrevligare hem! Och av Kim som kikade på brasan och kom hem på en kopp te - helt plötsligt säger Anders "parkerade du på gräsmattan här framme?" - det hade hon inte gjort, men hon hade glömt handbromsen - och haft tur för bilen missade både stolen och störa eken, och gled inte ner i diket eller sjön... Idag på morgonen blev det ovanligt tyst när Sigge gick ner själv - när jag kom ner hade han hittat kanelkryddburken - den var överallt. På honom,, bordet, mattan, ipaden... Imorgon kommer farmor och gör den utlovade och efterlängtade vårstädning som var min födelsedagspresent!
Såg just en bild på facebook och läste en artikel på nätet - min gamla konfimationsprästs hus hade brunnit ner och han dog. Så tragiskt.