flisas

Ridturer. Cirkus - med kamelritt (Linus ville helt plötsligt inte rida och mamman fick hoppa in). Samkväm. Musikal. Fotbollslägret. 





















Innebandyturnering. 

Om mina barn hade blivit så arga, för så lite, skrikigt så högt och så länge som jag gjorde idag - så hade jag sagt till dem att det inte var okej...

Ledigheten går mot sitt slut. Det slår mig - alla är inte så förunnade att de lever med dem som man helst vill umgås med, de man älskar, de man helst delar sina dagar, bekymmer och glädjeämnen med.
Jag har städat hela huset - tvättat golvet. Sopat rent. Anders spelar golf. Barnen leker i olika hörn. Barnen - så speciella på sina speciella sätt. Jag får ofta höra att "hen är så snäll", "hen är så omtänksam", "hen är så duktig", "..." - kompisar ringer, vill leka... Ett annat barn får aldrig höra det... Få är de gånger när någon ringer... Jag älskar alla mina barn - men ibland är det olika svårt att visa det, ofta för att andra tycker saker, lägger värderingar och gör det svårt... Imorgon börjar vardagen. Skola. Dagis. Jobb. Några barn får jag kämpa mer för, de tar mer energi - jag behöver stödja mer, ge mer energi, jag måste agera skyddsnät - på ett helt annat sätt. Det beror inte i första hand på barnet - det beror främst på de krav som andra ställer på barnet, på hur barn ska vara. Det är orimliga krav som får barn att må dåligt - som gör att de inte lyckas.
Imorgon är det utvecklingssamtal för Linus. Möten för barn. Med barn. De vuxna vill väl. Barn vill lyckas. De vill höra att de kan, att de lyckas. Skolan är ibland dålig på att tala om det som inte går att mäta. Alla barn försöker göra bra saker - men alla har inte förmågan att lyckas i den måttstock som skolan mäter med i skolan.
Läroplanen är solklar: ..." Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. "... "Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper."... "En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika. Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla."... " Alla som arbetar i skolan ska uppmärksamma och stödja elever i behov av särskilt stöd, och samverka för att göra skolan till en god miljö för utveckling och lärande. Läraren ska ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande, stärka elevernas vilja att lära och elevens tillit till den egna förmågan, ... " ...
Nu ska jag passa på att gå barfota på mina rena golv, och kamma Kenzo - han är nybadad och släpper en massa päls...

Idag har jag...

En dag snubblade jag över boken "Mindfullness i hjärnan" där Åsa Nilsonne skriver om acceptans kring lidande och smärta som ju skapar stress:
"Smärta upplever vi när vi råkar ut för tråkiga händelser av olika slag. Lider gör vi när vi inte kan acceptera vår smärta. Och jag får påminna igen: att acceptera betyder inte att tycka om eller slå sig till ro med något utan att leva med och agera i den verklighet som är, inte i den vi önskade att vi levde i. Om jag får diabetes och inte kan acceptera detta, tråkigt som det är, kommer jag inte att kunna göra det jag behöver göra för att må så bra som möjligt. Att jag accepterar läget - min diabetes - gör att jag kan leva mitt liv på ett så bra sätt som möjligt, trots sjukdomen."
Det är kloka ord - acceptera, men inte ge upp, då kan vi komma vidare... Smärta är så mycket. En del sorters smärta minns man inte hur den kändes. Hur det kändes att föda barn... Hur ont jag hade i ryggen - för ett år sedan, för ett halvår sedan, för någon månad sedan? Jag minns att jag inte kunde raka bikinilinjen eller böja mig ner och ta shampoflaskan - man jag minns inte hur ont det gjorde... En del smärta är lättare än annan att acceptera. Jag möter föräldrar ibland som har svårt att acceptera en situation - jag känner själv så ibland... Man accepterar lite i taget. Försöker gå vidare - även om vägen är krokig...
Jag kämpar med mig själv, min egen situation - men även med andras situationer i min professionalism som lärare. Jag har stridit för rätt bemötande, rätt hjälp, för att de ska orka, för att de ska lyckas. Jag är mamma - jag är lärare. Jag förstår båda sidor. Jag ser skolans brister, såväl som lärare, som mamma - hur man inte lyckas möta alla barn på bästa sätt, att barn inte får rätt hjälp. Jag hör alla som tänker, tycker och har krav på skolan - de som inte själva har läst någon pedagogik eller jobbat i skolan. Jag hör hur dålig den svenska skolan är... Men det är inte den enskilda lärarens fel. Många lärare jag möter - på mitt jobb och på barnens skola - är fantastiska. De brinner för sitt jobb, för elevernas bästa - de gör sitt bästa. Vi erkänner att vi gör fel, vi försöker - vi står vid skampålen så gott som varje dag i media. Vi vill göra rätt. När folk frågar vad jag jobbar med - säger så gott som alla att de aldrig skulle stå ut. Och "högstadiet" - det värsta... För stora grupper... För mycket dokumenterande... Hårda ord... Hög ljudnivå... Men mitt jobb är utvecklande, spännande och utmanande. Jag har möjlighet att påverka - få barn att reflektera, dra slutsatser och skapa nya perspektiv. Jag tycker om mitt jobb. Nästan varje dag. Och många gånger känner jag inte igen bilden av skolan som målas upp i media... Jag välkomnar alla att komma förbi - vara med, se själva...

Med risk gör att vara tjatig - ännu en skön helg går mot sitt slut. Jag fick avsluta jobbveckan med ett påklistrat leende - glad utanpå men ledsen inuti... Där ambition och vilja inte gick hand i hand med andras tankar... 






Och sedan fick vi besök av Jenny, Nisse, Oskar och Kim - hockey och grill - tyvärr förlorade lakers. 












Ikväll sprang klara en mil - på en timme och 7 minuter, inklusive kissepaus. Inte dåligt för fn 11åring?! Anders spelar innebandy. Jag har landat i soffan. Helgen går mot sitt slut. 

Ibland får vi lärare bättre förutsättningar än andra gånger... Ibland är förutsättningarna för att lyckas bättre än andra gånger. Ibland får vi tänka om - tänka om och göra bättre. Göra rätt utifrån förutsättningarna som finns. Vi kan skapa självkänsla och självförtroende - vi kan sänka. Vi kan få elever att misslyckas. Vi kan ha förväntningar som inte är rimliga - de stämmer inte överens med förmågorna hos individen. Vi människor mår bäst när kraven är lagom och när våra förmågor stämmer någorlunda med förväntningarna på oss...
I skolan finns det en kursplan för grundskolan - alla ska nå samma mål, utvärderas på samma sätt - formas och stöpas i samma mall som sina jämnåriga. I skolans värld skall alla barn nå upp till samma mål, följa samma mall med sina jämnåriga. Men förmågorna hos barn med npf är ofta ojämna. Förväntningarna och förmågorna stämmer inte överens. Man misslyckas. Gång på misslyckas man. Efter tillräckligt många misslyckanden ger man upp. Uppgifter behöver ibland begränsas - mycket oftare för en del. Och en del behöver utmanas. Om vi ställde lagom krav på varje barn - men vem är man att bestämma att ett barn inte "klarar mer"? - , efter dess förmåga, så hade vi klarat många av de barn som numera mår väldigt dåligt, som är hemma från skolan, som har tappat tron på livet och som har föräldrar som sprungit sig blodiga mot väggar. Vi hade fått fler ungdomar som gick hela ur det här. Med självkänsla och självförtroende. Som tog sig igenom - kämpandes, men nöjda.
Vissa funktionsuppsättningar är svåra att förstå. Det gör personens prestationer ojämna. Något som fungerar en dag - fungerar inte nästa. En del saknar helt motor om de känner obehag, i nya situationer, när de inte vet vad som ska hända... De flesta vill göra så gott de kan - de flesta vill lyckas. Jag är trött på att höra att elever är ouppfostrade, slöa, skulle kunna prestera mer, lata, att de underpresterar, att om föräldern bara slutade dalta, om barnet bara fokuserade och gjorde läxorna... Det är frustrerande. Vad vet vi? Det är frustrerande att se mycket yngre personen kunna det som en äldre person inte kan - "lillebror kan"... Det är förödande för barn att få höra detta - barn som kämpar och försöker - men ändå misslyckas - gång på gång... Det är kränkande att man, som förälder, möts av detta när man lägger så otroligt mycket tid på att få det att fungera för sitt barn. (http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2318352-kommuner-sviker-barn-med-funktionshinder): "Det är lätt att tro att det är sorgen över att få ett annorlunda barn som gör att många föräldrar är hårt pressade, mår dåligt och blir sjukskrivna. Men studier visar att påfrestningen som det innebär att få veta att ens barn har en funktionsnedsättning liknar andra kriser. Det är starkt och överväldigande och överskuggar till en början det mesta, men efter att den första krisen klingat av värdesätter de flesta föräldrar tiden tillsammans med sitt barn enormt. Kärleken till och värmen från barnet är det som håller föräldern uppe. Det som stressar och dränerar är den livslånga kampen för att få rätt stöd. ... Att fokusera på barnets svagheter upplevs av de flesta föräldrar som oerhört påfrestande. Det naturliga är att alltid se på sina barn lite överdrivet positivt; det ligger i föräldrarollen att vara barnets främste supporter och bortse från de mindre charmiga sidorna. Att gång på gång tvingas göra tvärtom och fokusera på allt det negativa, är definitivt inte bra för föräldra-barn relationen."
Ibland, när vi vet om problemen - med eller utan diagnos - när vi vet om svårigheterna och lättheterna, men väljer att fokusera på svårigheterna, och när vi skyller misslyckande på ekonomi osv... Då är det tjänstefel. När ett barn misslyckas är det inte barnets fel - det är de vuxna runt barnet som behöver anpassa, begränsa och förändra sitt förhållningssätt.

En ovanligt skön tisdagkväll, med familjen, ute, i ljus, vindstilla...