flisas

Hemma. Min Borg. Med min familj. Med nin bättre hälft. Jag har haft det bra. I lera, sol och regn. 12 mil, sen tog äventyret slut. En häst dog efter att ha kraschat in i ett träd. Uae vann. 38/170 hästar tog sug i mål. 

20 år... Vi har delat livet i 20 år. Livet.
Jag lever med den man som är "mannen i mitt liv". Han kom in som gänglig tonåring i mitt liv och med åren har han bara blivit ännu finare - han är allt det som jag inte är... Han är den som är noggrann när jag slarvar. Han lyssnar när jag pratar. Han tar ansvar när jag är tankspridd. Han är tryggheten när verkligheten och jag själv skrämmer mig, han är perfektionisten när jag är en slarvmaja, han tänker före när jag tänker efter - och han älskar mig mest när jag förtjänar det minst. Min livskamrat. Min bättre hälft. Min trygghet. Min verklighet. Min kärlek. Min idol. Mitt allt...
Ord är onödiga. Du vet redan allt. Vi står så nära varandra att vi nu för tiden kommer på varandra dagligen med att tänka samma tankar. 20 år tillsammans. Och jag hoppas att det blir många fler.
Idag är jag många mil ifrån er, min älskade familj. Och det är ni som gör det möjligt. Tack. Oändligt tack. För möjligheten. För att ni står ut. För att ni är ni.

Ett hotell med wi-fi. Några bilder ett par ord. Trötta ögon. 






Anders vann klubbmästerskapet i golf idag. Jag har sett en massa gravar. Och klara har kommit hem. Saknar min familj, men har det bra. 

Om ungefär en timme är jag påväg mot Frankrike och VM för baron och Yvonne! Och jag är så tacksam för att jag få vara en kugge i teamet! Efter otaliga timmar på barons rygg känns det bra att vara med. Det är en ynnerst. 

Klara är avvinkad / hon ska till England en vecka. Hon kommer saknas här hemma! 

Vi går mot höst.

Ursäkta... det blev en massa fel, men nu har hackern fixat (en del text har ju funnits i menyn - men nu är det nog fixat?), men tyvärr kan jag inte få bort detta inlägget, utan ni får leva med ett till synes "meningslöst" inlägg. Gör om - gör rätt. Fixa. Sopa. Ordna. Skjut från höften. By The way - rektorn skickade mail, hon vill träffa mig imorgon för att försöka förstå min frustration. Jag svarade att jag nog har gråtit färdigt. Redo att kriga igen. Som alltid. Ett fall. Borsta av knäna. Trolla med knäna - le, pole position. Snabba kast. Känslorna utanpå. Innanför. Överallt. Åt alla håll. Bryta ihop - komma igen. Starkare? Det enda jag vill är att bli tagen på allvar. Att få eleverna att lyckas. Få dem att växa. Jag vill ha diskussionen innan jag behöver bli ledsen och frustrerad. Jag vill få jobba i lugn. Jag vill få ge bra förutsättningar. Jag vill... Men inte idag.

Nedplockade på jorden igen. Inspirationen är bortblåst. Lusten dödad. Verkligheten kom ifatt, snabbare än vad jag hade kunnat ana.
I våras påtalade vi, för jag vet inte i vilken gång i ordningen, vikten av mindre labbgrupper i kemi. Jag sökte fakta. Kolla med andra skolor. Letade underlag. Alla var eniga. Svart på vitt. Vi lämnade förslag på hur organisationen skulle kunna organisera. Idag fick vi reda på att labbgrupperna i kemi blir 31 st. Jag bröt ihop. Jag kan inte stå för den undervisningen. Jag kan inte ens ta in så många elever i kemisalen utan att det kan bli farligt. Mina tårar trillade i frustration. Efter att många stenar hade vänts - hittade vi lärare en möjlig lösning, även om det fanns många om och men... Varför kan inte ledningen prata med oss, försöka hitta lösningar, förklara deras dilemman, låta oss vara delaktiva - utan bara leverera sanningar, ta död på vår kreativitet och lust. Varför måste jag bli ledsen och känna hopplöshet, bryta ihop, för att sakta ställa mig upp igen... Och när eleverna står framför mig kommer jag att le.

Kaffet på termos - Anders fixade innan golfen. Jag och Sigge sov länge, eller i alla fall Sigge, jag låg och klappade på honom, snuffade och njöt. Laddade batterier inför kommande vecka, kommande veckor. Jag tänkte på skolstarten. För mina barn, för andras barn. De stora barnen är på fotbollsläger.
I flera veckor har jag varit tillsammans med mina barn, konstant. Det finns korta tillfällen när jag har tänkt att de skulle nog bli gladare om jag var någon annanstans just nu - men för det mesta har lovet inneburit vila, frid i huset, glada miner. Det har för det mesta varit enkelt.
Att vara mamma och lärare, innebär att man ständigt har kunskapsutveckling i huvudet. Vill utveckla sina egna barn. Jobba med brister. Lära dem. Visa dem. Förstå dem. För att kunna hjälpa dem. Vi har övat. Tragglat. Snart kommer jag gå över skolgåren som mamma, som lärare. Jag kommer inte alltid att le. Jag kommer inte alltid att möta föräldrar som ler. Snart kommer dagarna som går i en rasande fart - jag passerar osynliga gränser som kräver olika roller. Riddarutrustningen byts snabbt mot ridkläder som snabbt byts ut mot mjukisbyxorna eller jeans. Känslorna kommer växla i samma takt - tårar som bränner, kämparanda, skratt, silkesvantar... Jag kommer kämpa och strida, för alltid för mina barn, för mina elever. Jag vill dem så väl. Alla väl. Vill att alla ska lyckas. Växa. Utvecklas. Jag vill hitta lösningar med barnet i fokus - jag vill ha förståelse.
Jag har själv känt tårar som bränner, frustrationen som bubblar i kroppen och förnedringen. Tårarna som bränner, och som ibland syns i ögonvrån ska inte tolkas som nederlag - kanske är jag bara trött, eller beredd på strid. Tystnaden ni möter kanske inte beror på ointresse - men möten efter möten med blottade känslor kan få vem som helt att vilja hålla tyst. I rollen som kämpande förälder får man många gånger dra samma historia gång på gång, blotta sig, sin familj - sitt älskade barn. När ni hör mina hårda ord, mina skrik, min frustration - försök förstå utan att döma. Se dem som löften - inte som hot. Jag har många gånger mött personalen på fritids med vånda. Ett snabbt möte i en trång korridor bland föräldrar och andra elever. Hur har dagen idag varit? Jag har fällt ner blicken - inte velat möta andras när vi går över skolgården. Jag som lärare ska försöka möta er föräldrar med respekt. Jag ska försöka hitta lösningar, utan att klandra, mästra. Jag ska försöka göra det diskret - inte inför andra föräldrar i trånga korridorer. Inför ditt barn. Jag ska låta er vara förbannade, frustrerade, glada, ledsna och arga - tillsammans ska vi försöka hitta en lösning. Jag ska försöka...
Vi i skolan gör oftast så gott vi kan - försöker se alla barn, men slåss mot för stora grupper och för lite pengar. Jag känner till rättigheter och skyldigheter - för föräldrar, elever, mina barn och för skolan. Och jag vet att alla parter måste samarbeta, lyssna, och försöka förstå varandra för att vi ska lyckas, för att barnen ska få utvecklas. Vi måste respektera varandra. Ge varandra spelrum. Vi måste spela som ett lag, inte fungera som motståndare.

... Myggans ettårsdag. Kanske är hon, precis som Marianne benämnde henne, "den mest perfekta hunden". Hon överträffar sig själv hela tiden, och våra förväntningar - ofta tänker vi inte på att hon är då ung som hon faktiskt är. Hon följer oss. Nära. Piggt. Lyhört. Precis som om hon vore en av våra gamla, lydiga hundar. Vi glömmer ofta hur lite vi har lärt henne...

Imorgon är min semester slut. Min hjärna börjar ställa in sig. Formulerar tankar. Viljor. Funderingar. Ställs inför ställningstaganden. Semestern har inneburit så mycket lugn, till och med min rygg har sakta blivit bättre - det tog nästan en hel sommar, innan jag kunde sätta mig utan att få tårar i ögonen - fortfarande gör det väldigt ont att nysa och hosta, men skratta går bättre. Den har inneburit ställningstaganden - men då mest i form av "vilken sjö ska vi åka till", "vilka kläder ska packas ner", "vad ska vi äta"...
Nu börjar jobbet närma sig. Första mötet med eleverna, första dagen, första lektionen för terminen. Kanske ett av de viktigaste mötena under hela året. Jag vill att eleverna längtar lika mycket efter skolstart som efter sommarlov. Men jag vet att inte alla gör det. Jag vet att för en del börjar pinan, misslyckanden igen. Precis som en del återkommer till sin trygghet - så återkommer en del till sitt helvete. Jag vill att mina elever ska känna en längtan tillbaka till skolan. Inte bara till klasskompisar utan också till själva lärandet, kunskapen. Kunskapen och lärandet ska vara i centrum - redan från start, jag är inte mycket för långsamma uppstarter med lek och stoj. Såklart är det viktigt få ihop gruppen, bygga vi-känslan - men det kan göras under ordinarie lektionstid. Många elever längtar efter struktur. Efter att få komma tillbaka i invanda mönster. Skolan är en trygg punkt för många. Det får vi inte glömma i vår iver att bygga grupprelationer utanför den vanliga undervisningen. Relationer och gemenskap ska ständigt byggas in i den ordinarie undervisningen. Jag vill få dem uppmärksamma på att valet är deras. Att det finns flera vägar att välja... Att det finns olika mål att nå. Att det finns hopp och möjligheter.

Vi är tillbaka efter strålande dagar på Gotland. Vi har sett Klara göra hattrick, och laget lyfta sig - de tog silver i cupen som spelades i 33 graders värme. Vi har badat. Suttit uppe länge i i den ljumna natten. Varit i Blå lagunen, på sommarland och vattenland. Vi har grillat i solnedgången på stranden. I dag började Anders jobba igen. Uppvaknade efter en skön sommar. Brutalt uppvaknade. Han fick ett meddelande på morgonen innan han körde att en kollega hade omkommit i en MC-olycka igår. Jag har sett rubriken. Jag har läst nyheten. Jag har sett det på TV. Svart rubrik. Hennes dotter som åkte med skadades allvarligt. Jag saknar ord. Ord om jobbångest och lyckliga dagar känns banala. Mina tankar finns hos hennes familj.