flisas

Det är morgon. Resten av familjen har redan åkt iväg på fotbollscup. Linus ska spela. Jag ska träffa en gammal vän och gå en promenad med hundarna, och sedan rida. Solen stiger över sjön. ljuset har återkommit - i alla fall för en stund på dagen. Snön ligger som ett tunt vitt täcke. Barnen kunde testa isen igår, utan att bli blöta. Lite mer vinterkänsla. Jag klipper och klistrar för att göra en fotobok över de senaste två åren. Så många minnen. Sommar. Lediga dagar. Libanon. Jul med mormor - förra julen. Skridskor. En båtutflykt. Ett stjärnfall...
En pepparkaka i tre delar. En önskan. Alltid samma. Det omöjliga - men det enda jag verkligen skulle vilja. I åtta år snart har önskan, längtan, varit densamma. Den handlar om mamma. Att hon ska komma tillbaka. För en sekund, en timme, för alltid. Just det spelar ingen roll - bara jag fick träffa henne igen. Och många gånger tänker jag på hur det hade varit. Vad jag skulle säga. Vad vi skulle gjort. Hur det skulle blivit... Min önskan har varit så verkligen, så innerlig. Hoppet tänds alltid när jag får min önskan - när jag ser stjärnfallet eller de tre pepparkaksbitarna i handen... Kanske blir hoppet lite mindre för varje gång... Men jag hoppas att jag alltid kommer att ha ett litet hopp. Om att en gång träffas igen... Aldrig mer är en hopplös känsla. Men jag kanske ska våga önska mig annat nu? Jag har det bra. En familj att älska. Vi klarar oss bra. Jag behöver inte fundera över hur det kunde varit. Det hade bara varit fint att få dela lyckan, livet, med mamma... Om så för bara en liten stund... Men jag finns, jag klarar mig. Jag har det bra. Jag har tagit mig upp från känslan som någon sjöng:
"Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret.
Att du inte finns till, fast jag trodde på dig.
Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute?
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden!
Om du inte finns till, vad ska jag göra då?
Du måste finnas du måste, jag lever mitt liv genom dig!
Utan dig är jag en spillra, på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans. Jag vore ingenting om du inte fanns!"
Det finns andra som bär mig när jag inte orkar. Och ännu lever hoppet...

Julafton i bilder

Anders bakar knäckebröd. Barnen springer runt och sjunger: "Hejsan och hoppsan och fallerallera!
När julen kommer ska varenda unge vara gla´! ...
Men gamla mormor gäspar
och säger liksom så,
att julen den är roligast för alla som är små.
Om ingen går i fällan och aktar sig för den,
ska alla nästa år få fira jul igen."
Ögonen ska tindra, man ska akta sig så att inte tomten ser att man bråkar, nyper och bråkar... Det ställs krav - alla ska vara glada, det är barnens högtid. Jag minns hur man såg fram mot julen. Den korta julen. Där man satsar allt på ett kort. När man vill känna lycka, och framför allt vill man att alla andra ska vara glada, att man knappt hinner känna glädjen själv.
Jag blir inte stressad av julen. Jag tar det med ro, men jag kan känna stress över att inte veta om alla är nöjda. Har vi missat något? Jag minns hur en kollega innan jul frågade vad jag gillade mest med julen. Jag svarade ledigheter. Att vara tillsammans. Lugnet. Hon menade vad jag ville äta... Men det är inte maten jag uppskattar... Inte sakerna. Min önskelista - kan i och för sig vissa dagar vara lång och bestå av snälla barn, mer lön, större bil, solsemester, skidsemester, massage, snällare kropp - men oftast vilar jag i att jag redan har allt jag behöver. Tillräckligt snälla barn, den snällaste mannen, en kul fritid, ett jobb jag trivs med...
Igår gjorde jag en "bildsammanfattning" på fb, eller jag gjorde inget, datorn gjorde det år mig. Samlade ihop några bilder och statusar från året. Det var en blandning av familj och hästar - det sammanfattar rättså bra mitt liv just nu. Mycket annat hinner jag inte med. Och så tänkte jag att det ändå är det jag vill ägna mig mest åt - familjen och stallet. Just nu är jag nöjd med det - även om jag väldigt gärna hade velat hinna träna mer, träffa fler vänner, träna hunden mer, gjort fler spabehandlingar... Men just nu.
Vi har firat jul ett par dagar med Humpes familj. I år saknade vi gammelmormor. Hon som alltid har varit med... I år besökte vi henne på sjukhuset, och hade vårdplanering för henne. I slutet av månaden flyttar hon till korttidsboendet i Ingelstad. Just nu finns det inget hopp om att hon ska kunna bo själv igen. 93 år, snart 94. Det har gått fort - eller det kanske det inte har, men det behövdes så lite för att hon skulle bli liggande.

Varje dag när jag ska tala om vilken dag det är - måste jag tänka. På riktigt. Dagarna går ihop. I en värld där det snurrar, där allt händer lite fortare än vad man ibland hinner med, som lackar mot jul medan svetten rinner - kan en matkasse vara den bästa vännen. Bra mat. Hyfsat billig mat. Och jag tjänar tid på att inte handla. God mat. Igår modifierades fisksoppan - det blev färska räkor, aioli och baguette till.
250 g morötter
600 g potatis
1 gul lök
0,25 vitlök
0,5 fänkål
2 tomater (laktosfri)
1 msk smör
1 krm cayennepeppar
1 liter vatten
1,5 msk fiskfond/1 buljongtärning
1 pkt crème fraiche med saffran/1 pkt crème fraiche (laktosfri)
1 pkt saffran (laktosfri)
ca 500 g lax
2-3 krm salt
1 krm vitpeppar
Skala och tärna morötter och potatis. Skala och hacka löken och vitlöken. Ansa och hacka fänkålen (till laktosfri klyfta tomat).
Smält smör i en gryta och stek morötter, potatis, lök, vitlök och fänkål tillsammans med cayenne utan att det tar färg i ett par minuter. Häll på vatten, fond/buljongtärning, crème fraiche ,(tomat och saffran i laktosfri) och låt soppan sjuda under lock i ca 15-20 min tills potatis och morötter i princip är klara.
Skär bort skinnet från laxen och dela den sen i tärningar.
Rör i lax. Sjud i ca 8-10 min, tills laxen är klar.
Smaka av soppan med salt och peppar.
Servera.
Idag var det en frestelse med gravad lax och i måndags köttbullar och rostade grönsaker.
Idag hämtade farmor och farfar barnen. Jag hälsade på mormor. Vid första anblicken på henne rann mina tårar. Hon såg så dålig ut. En sköterska med student samt en läkare kom. Jag pratade med dem, och det visade sig att hon har vänt på dygnet lite, pigg på natten och morgonen. Det är inte lätt med ett ständigt mörker. Hennes värden såg allt bättre ut, och läkaren hade plockat bort många av hennes tidigare mediciner. Hon hade skojat lite med patienterna jämte. Och när jag kom in till henne igen, hade hon vaknat till och frågade om barnen, tänkte på julen och barnens julklappar. Hon har det bra där hon är nu. Just nu, i den här situationen. Mina tårar torkade.
Jag åkte hem till barnen. Linus skulle på innebandy, Klara på fotboll, farmor hade lagat mat. Jag och Sigge satte oss i badet. en lång stund. Avslappning. Mys. Igår kväll visade det sig att det fanns en lucka för mig att ta mig till stallet idag. Men det fanns ingen häst. Och kanske var det bra. Lite kvalitetstid med Sigge. En stund i vaket tillstånd. Två dagar kvar. Sedan. Jullov.

i vörtbrödet! 

Idag stekte jag köttbullar. Jag tänkte på min mamma som aldrig gjorde köttbullar "för de blev ju aldrig som mormors". Hon gjorde biffar istället. Sen satte vi oss vid bordet och då sa Sigge "köttbullarna ser ut som biffar". Ibland sluts cirklar... 

Jag slits mellan hopp och förtvivlan - inser att ibland kommer döden i vägen för livet. Slits för att kunna räcka till. Finnas för alla. Hur ska jag kunna göra rätt? Jag kan inte det här?
I natt hade mormor trillat, hemtjänsten hittade henne på golvet. Hon fick åka ambulans till sjukhuset. Marianne ringde på morgonen och berättade. D hade Anders åkt till jobbet. Jag skulle åka med Linus på innebandy, och jag fick inte tag på kompisen härifrån som han kanske skulle kunna åka med. Jag åker med linus. Tårarna trillar. Jag vill vara överallt. Finnas. För dem som behöver mig. Var behövs jag mest? Linus får skjuts efter samlingen och jag och sigge åker till sjukhuset. Hon ligger i sängen. Jag har aldrig, förrän i fredags, sett min mormor ligga i sängen. Marianne och pappa var också där. Kanske behöver hon komma runt ett korttidshem, eller ha ett annat boende? Marianne bad mig kolla upp det. Var börjar man? Jag kan inte det här. Jag ringde vår Majsan, som berättade hur det brukar funka. Det är sjukhuset som ska vårdplanera innan hon åker hem. Imorgon får jag nysta i det här. Frustration. Ledsamhet. Litenhet.

400 betyg deffade. Lagat mat. Luciatåg för Linus avklarat. 

Det finns mycket, och många, som är fantastiskt/a på Sigges dagis. Men. Det finns vissa saker som är riktigt dåligt. Jag förstår att man inte kan vara alla till lags. att det alltid blir dåligt för någon. Men jag känner att det är gång på gång... Hur kan man flytta frukosten till 7.15? 45 minuter tidigare? Jag har försökt. Verklige. Men det är så svårt. Att få iväg en trilsken treåring på morgonen. Att behöva stressa på morgonen. Visst vi kunde stiga upp tidigare, men hur mycket... Inget är tillräckligt. Vi har alltid haft lämningstid 7.15, men det har inte spelat någon roll om vi kommer 7.20. Eller 7.25. Men nu sitter de och äter om man kommer 7.15. Och allt därefter är för sent. Att lämna efter frukost innebär 7.45. Då kommer vi försent till våra jobb, och då måste Sigge äta hemma. Detta splittrar oss. Detta förstör. Så många gånger varje vecka får jag be honom skynda sig. Vakna. Snabba på. För att inte komma för sent till frukosten... Och så är det, det där med stägningsdagar. Och vädjan till föräldrar att hämta tidigare en gång i månaden, innan klockan 16. En vädjan. Alla vill vara till lags. Den här veckan stänger de kl 16 på onsdag. Och inte nog med det, de har dropinfika till kl 16 imorgon... Det innebär att jag måste gå tidigare från jobbet tv¨dagar i rad...? Hur tänkte de nu? Jag vill hjälpa dem, jag vill hämta tidigare, jag vill att Sigges föräldrar ska komma på dropinfika - vilka ska han fika med annars? Jag vill vara till lags. Jag vill finnas där. Men sprid ut det... Hjälp oss föräldrar att vara bra. Är inte dagis en form av service? Som ska hjälpa och inte stjälpa? Just nu känns det inte så... Just nu känns det som om det är svårt att hinna. Göra rätt och vara bra...

Jag skulle kunna skiva om den långa färden mot kaos. Som mer bara händer. Man vet inte vad som orsakar kaoset - treåringen, en katt, ett ostädat hem, en inre stress, jag själv.... Cirklarna rubbas. När jag saknade det som jag aldrig(?) gjort - jag ville sitta och fnittra med tjejkompisar på ett caf'e, gå på julmarknader med vännen arm i arm, sitta och skratta hysteriskt så att tårarna rinner (när gjorde jag det senast), jag vill pyssla och göra fint här hemma, slå in fina, roliga och söta paket till mina nära och kära. Men jag sjunker ner i soffan. varje kväll. oförmögen att göra något annat. jag vill sitta och titta mig omkring i mitt rena hem, ljus i varje hörn. Jag vill gilla alla leksaker som ligger spridda överallt, alla innebandybollar och mål som ligger utspridda... Jag sitter och tittar på kaoset, som kallas mitt hem, min borg. Min fristad. Min plats på jorden. Ibland känns väggarna närmare och golvet grusigare och luften svårare att andas. Ibland vill jag fly. Det blir fel på filen, fel på kläderna, fel på klubban, fel på Boolibompa. Svetten rinner. Tålamodet ger vika. Försvinner i takt med svetten som sipprar längs ryggraden. Jag hör gurglande som blir ett skrik i strupen. Jag förvandlas till en argbigga, en bitterfitta av rang och redan innan orden har lämnat kroppen, ångrar jag dem. Men det är försent. Ibland är jag långt ifrån den hysteriskt fnittrande tjejen, eller den pyssliga mamman jag vill vara... Det var igår en bit av vilddjuret i mig visade sig.
Jag behöver inse att bara för att det står "innebandymatch" för Klara, Anders och Linus en helg - så innebär det inte att Hela helgen är uppbokad för Alla. Visst jag hinner göra det jag vill och behöver. jag har hunnit rida, men lite med andan i halsen, och jag har hunnit se matcherna, handlat och plockat lingonris till Klaras luciakrona...

En ridtur med Charlotte och Liselott. På finaAmigo. I gråskala. Dimma. Båtupptagning i dimma. 

Time-out.
Ett samtal. Mitt i utprovningen av nationellt prov - en man från Umeå ville träffa oss, diskutera uppgift. Och så kom samtalet. Samtalen. Allt på en gång.
Mormor hade trillat. Förra veckan. Men såret såg illa ut. Hon var satt på en taxi till akuten. Själv. När jag pratar med kvinnan från Kinnevaldsgården, ringer det. Det är skolsköterskan. Jag försöker få tag på pappa för att få honom att åka till mormor. Han svarar inte. Under tiden jag försöker ringa honom - ringer dagis. Och när jag lägger på ringer Anders. Sigge är sjuk. Anders är i Ängelholm. Någonstans där bryter jag ihop. Händerna skakar. Ibland kommer livet i mellan... Och varken livet, Sigge eller mormor brydde sig om snubben från Umeå... Det är för mycket. Vet inte vart jag ska ta vägen. Som en åsna mellan hötappar, eller mellan aska och eld... Jag får tag på pappa. Jag ringer skolsköterskan - det var inget brådskande. Jag packar snabbt ihop - säger hejdå till Umeåkillen, lämnar mina kollegor, och åker och hämtar en febrig Sigge på dagis.
Inget allvarligt. Men allt på en gång. En dag när det redan är mycket. Mormor har kommit hem. Sigge sover på soffan. Jag rättar prov. De stora barnen är på innebandy och fotboll, Anders är på väg hem. Jag ska laga mat. Jag ska andas. Men först...

Innebandyvinst i lördags.


Snart läkt hoppas vi! 

Igår var vi fyra tjejer som var inbjudna till carolinas sista "fest" som hon själv kallade det - på kyrkogården och sen hos Jesper. Jag minns det som igår. Hur trött hon var, hur späd rösten var - för att vid två tillfällen bli helt klar och tydlig. Hon sa det som hon hade samlat oss för. Jag minns hennes kram, minns hur svårt det var att säga hej då. För alltid. Hur svårt det var att vända henne ryggen, gå därifrån och veta att det var sista gången. Jag minns hur levande hon ändå var den dagen. Det var svårt att förstå att hon var så sjuk... Så sjuk att hon sövdes ner timmarna senare, för att inte vakna mer...