flisas

Det är lätt att falla i kommunikationshindersproblematiken...Att man befaller - för att få kontroll över en situation, att man ger råd - för att påverka, att förmildra - för att få barnet att känna sig bättre, ta bort smärtan, att förhöra - för att få reda på vad barnet gjorde för fel "vad hade du gjort honom då?", att distrahera - för att skydda barnet genom att byta ämne, att psykologisera - analysera beteendet gör att kunna förklara motivet "du gjorde nog så för att...", att sarkasmera - för att visa hur fel beteendet var genom att gå barnet att känna sig löjlig, att moralisera - för att visa barnet det rätta sättet, genom att veta allt...
Vi kommunicerar, utifrån våra värderingar, attityder och tankar. Genom ord, tonfall och kroppsspråk. Ibland är budskapet klockrent - alla tre kanalerna säger samma sak, ibland säger de tre kanalerna tre olika saker... "Jag är inte arg..." Säger rösten, medan kroppsspråket och tonfallet säger något annat... Lyssna aktivt. Lyssna efter känslor. Återspegla känslor. Leta efter alternativ och utvärdera konsekvenser. Följ upp. "Kommunikation är nyckeln till all mänsklig utveckling eftersom vi inte kan skapa oss själva förrän vi har blivit skapade - det vill säga sedda, bemötta och bekräftade - av en annan." (Anna Andersson) Alla törstar efter kärlek och bekräftelse - även de som är utmanande och upproriska.
Ja, imorgon är det föräldrakurs igen, förra gångens tema om kommunikation och kommunikationshinder, gav många tankar. Det är lätt att ge råd/förhöra/distrahera/psykologisera...
Och ibland är faktiskt precis det man vill göra - ge råd, ta över deras smärta, förmildra, få dem att tänka annorlunda nästa gång, vara snälla kompisar. Ibland kan det inte vara fel...? Eller?

Snart är sportlovet slut. Jag har inte kläckt ur mig en enda gång "att det hade varit lättare att jobba", faktiskt inte ens känt det. Imorgon börjar jobb/skola/dagis igen. Få ihop möten, med träningar. Livet. vardagen. Linus gjorde mål på en innebandymatch idag. Lycka. Sverige förlorade OSfinlaen i hockey. Jag läste något (http://ud75.wordpress.com/), och kom att minnas ett möte vi hade på habiliteringen för ett par år sedan. Vi skulle få träffa en ny läkare - Linus var med. Hon var sen till mötet. Mötet tog ca tjugo minuter.  Frågorna haglade. Linus satt i knät till att börja med. Skruvade snart på sig.  Linus tröttnade efter ca 10... Han hörde varje ord som yppades och jag såg hans blickar på mig. Han var misstänksam, och med all rätt. Hans liv diskuterades över huvudet på honom och hans tillvaro beskrevs utifrån problem. Min kropp skrek att det var fel. Fel forum. Och även om det var sanningar som sades och tänkt som en hjälp, så kändes det fel. Jag gjorde ett verbalt övertramp. Jag berättade hemligheter - för någon som vi inte kände. Jag tummade på mina egna principer för hur man ska bemöta barn i samtal - på den plats där jag förväntade mig att de skulle vara bäst på att hantera barn och föräldrar. Borde det inte vara så att den instans i samhället som ska stötta och hjälpa barn med olika diagnoser också ska vara den som är mest professionella i sitt bemötande av dem? Man ska inte kunna skylla på stress - eller inhyrda läkare. De här barnen har redan fått utså för mycket... Och många gånger - deras föräldrar oxå. Att sitta på möten, att vrida på ett barns problem, att se saker som inte fungerar - att tro att man ska få hjälp, för att sedan inse att man ändå är väldigt ensam.
Ingen vill ha ett "annorlunda" barn, ingen vill behöva skämmas över sitt barn. Ingen vill att ens eget barn ska vara det som ställer flest frågor, skrika och skratta högst... Alla vill ha ett "lagom" barn - ett barn som är duktig på fotboll, omtyckt av kompisar, som sitter still i skolan och svarar på tilltal... Man vill att barnet ska utvecklas, blomma, få rötter och vingar... Man behöver hjälpas åt. Men det är svårt - dörrar är ofta stängda mellan habiliteringen/skolan/BUP. Man är ofta ensam... Föräldrar undrar ofta hur de ska orka - de måste orka. Det finns inget val. Vuxna sviker barn varje dag på skolor, i familjer, i vården och omsorgen. Det finns många vardagshjältar som gör fantastiska insatser - det gäller att träffa rätt personer... Det gäller att vi är många som orkar. Många som bryr oss. Att vi hjälps åt. Tar hjälp. Ställer upp. Det är många som sliter sitt hår för att få vardagen att fungera för sitt barn. Som vrider ut och in på sig själva. Klandrar sig själva. Som inte räcker till... för sitt eget barn... Det är en tuff känsla.

Idag har jag suttit i Ingelstads sporthall igen - Klara spelade fotboll. Sedan åkte vi och tränade lite agility med Myggan. Det är spännande. Jag känner att jag fortfarande har en del känsla i mig. jag ser när det blir fel. Hur man kan ge hunden rätt förutsättningar, hur barnen de är mest de som tränar) kan göra för att underlätta för M att göra rätt.
Jag gör mycket för att det ska underlätta - för mina barn, mina djur och "mina" elever... Och vi människor skyller ifrån oss... Alltid är det någon "annans" fel. Jan Björklund kommer med ett nytt förslag i veckan - skyller på än lärarna, än eleverna, än föräldrarna... Någon annan... Han vill vinna valet - snarare än att rädda skolan.
Ann-Charlotte Marteus skrev i Expressen idag: "När det går dåligt för elever skyller de ifrån sig: "Jag hade otur", "Min lärare är dålig". Inte konstigt att de är stressade. Om de tror att de inte kan påverka sina resultat själva, utan att allt hänger på yttre faktorer, måste ju grundtonen bli frustration. Och besvikelse.
Jenny Strömstetd i expressen, skrev en krönika att "De är luststyrda, visar generationsforskarna. De har en osviklig "känna-efter" radar som med föräldrarnas hjälp är kalibrerad på att undvika allt som smärtar och är tråkigt och som leder till personliga uppoffringar.
De kommer möjligen också att lyckas med sin bedrift att glida genom livet utan att känna mjölksyran bränna i låren eftersom det fortfarande inte finns något svar på vilka krav som deras framtida värld kommer att ställa på dem."
Ann-Charlotte fortsätter: "Asiastiska elever får lära sig självdisciplin. Läraren kräver ansträngning och det betalar sig. Eleverna är i lägre grad offer för sin klassbakgrund än svenska barn.
Det här är ingen kulturell skillnad, underströk Schleicher. Inget mysko buddho-kamikaze-jox, alltså. Man har bara fattat, i Shanghai med omnejd, att det är bra att ställa höga krav på alla elever. Och att lära dem ämnen på djupet. I matte: lära dem att förstå själva begreppen.
I Sverige kör man tillämpad, praktisk vardagsmatte. Man lär inte ut begreppens innebörd och magi. Vilket leder till att svenska barn blir medelmåttans fångar.
De bästa huvudena i landet ska vilja bli lärare. Då måste lönerna upp, ordentligt, för de skickliga. Men pengar är inte allt. Om lärarna är stressade, pappersöverhopade och saknar inflytande över sitt arbete kommer inga lönelyft i världen att göra yrket attraktivt.
Svenska föräldrar får IG av PISA. I inget annat land känner sig rektorer så pressade av krävande föräldrar som i Sverige. Föräldrarna vill ha. Men de bidrar inte på det sätt de måste om resultaten ska förbättras.
Föräldrar behöver inte lägga ner en massa tid, enligt PISA:s rön. Men de måste inpränta i sina barn att kunskap och bildning är viktigt, inpränta vikten av ansträngning. Fråga varje dag: "Hur var det i skolan? Vad lärde du dig i dag?"
Om föräldrar tar skolan på allvar och ger barnen respekt för lärdom, om barnen lär sig självdisciplin och om lärarna kan sitt ämne, fortbildas ständigt och får hjälp med administrationen, då skulle vi få skolan att fungera.
Då skulle vi inte behöva nedlåta oss till fjantiga diskussioner om huruvida lärare bör ha rätt att låsa dörren till klassrummet.
En bra skola är enhetlig; alla lärare och klassrum genomsyras av samma normer och höga målsättningar. Skolan måste styras. Men hur ska det ske i ett land med världens mest decentraliserade och fragmentiserade skolmarknad?"

Jag blev lärare för att underlätta och hjälpa - jag ville vara kompetent och professionell, ödmjuk men utstråla självförtroende. Kanske rolig också? Jag blev förstelärare också. Inte för pengarna. inte för att jag tyckte att det var en bra väg att gå, inte för att jag tyckte att jag var bättre än någon annan - kanske mer för att jag redan "gjorde" jobbet. Delvis skapar förstelärararskapet prestationsångest - vad gör jag, som inte de andra gör? Kommunen säger att det räcker det vi gör - att vi har fått uppdraget för att vi duger som vi är, för det vi redan gör... Det enda jag vill är att öka elevernas måluppfyllelse, att se till så att de lyckas så bra som möjligt, att de går hela ur det här...

Jag klarade inte det - jag städade inom en timme. Och sigge plockade fram igen. Men nu är killarna på innebandy - och jag har plockat undan igen... Jag dricker te. Ensam. Snart kommer Klara hem från fotbollsträning. Jag satt och tänkte. Tänkte att jag har bloggat länge nu - ungefär 8 år. Och de har nog varit de åren i mitt liv, som har varit mest omtumlande. Jag skriver aldrig för att få tröst. Jag skriver för att sätta ord på mina känslor, tankar och smärtor. För att placera dem utanför mig själv. Det hjälper ofta. Ofta lämnar jag orden och tankarna när jag har skrivit dem. Tankarna blir lättare att bära. Och orden får mig att minnas.
Jag minns min mamma. att hon alltid hade öronhängen. Minnena blir allt färre av henne. Det är åtta år sedan hon dog, snart. Jag vill inte glömma. Alla texter jag har skrivit om henne. Bara orden är nya, smärtan är densamma år efter år - små nyanser. Jag vet inte hur många ord jag har beskrivit min mammas död med under de här åren. Jag vet bara att de är många.
När mamma dog föddes en ständig oro om att min värld när som helst kan gå under igen. Den oron finns ständigt i min kropp. Den gör att jag håller de jag älskar på en armlängds avstånd. Vågar inte riktigt. Samtidigt gör den att jag håller om mina barn, min man och dem jag älskar extra hårt. Viskar ett extra ord.
Sorg innebär livslång bearbetning av den allra största av smärtor. Jag känner mig tjatig, men det är vad sorg är. Den ger sig inte. Den må bli till en viskning med åren, men den hörs likväl. Jag vet hur det känns när marken rämnar, när cirklarna rubbas och ingenting blir sig likt, någonsin.... Hur allt som var ens värld plötsligt blir till ruiner omkring en. Och styrkan som krävs för att bygga upp allt igen. Och jag bygger fortfarande...
Det värsta är inte sorgen i sig, utan vad den berövar en. Den kan göra att man är oförmögen att se de potentiella lyckliga ögonblicken. Den gör att jag inte ser vad jag har - bara vad jag saknar, och inte kan få. Den lägger en skugga över allt jag älskar. Och den gör mig rädd. Rädd att låta någon komma ända in. För förlusten blir så mycket större då. Men livet är kärlek. Det är det enda som är värt något.
Min mamma finns inte i någon himmel. Hon finns inte i varje steg jag tar. Hon finns inte på min axel. Hon finns inte. Hon finns i min ryggrad, i mitt skratt, i min brist på tålamod. När jag tittar på mina händer - ser jag hennes. Hon finns i alla oss som finns kvar. Hon finns i min bror och i mina barn. När jag ser på Klara kan jag se hur hon har ärvt styrkan, beslutsamheten och klokheten - jag minns en av mammas och Klaras sista dagar i livet - de tillbringade en dag tillsammans när Linus och jag åkte till halmstad. Jag minns hur mamma sa att Klara alltid kommer vara speciell för henne. Hennes första banbarn. Hon berättade att de hade pratat om döden, och livet... Hon har ärvt det som kommer att leda henne rätt. Det är en tröst, ändå. Att hon finns i oss. Att hennes atomer lever vidare...
Visst skapar tiden en distans till vissa smärtsamma upplevelser. Att de blir svårare att se klart och tydligt. Jag minns den första tiden. hur jag undrade om det någonsin skulle gå att leva igen. hur jag somnade med tårar i ögonen och undrade hur livet skulle kunna fortsätta. Varje morgon vakande jag - torkade spåren av tårarna, och genomlevde vardagen. Nya erfarenheter och intryck, skapar en distans till smärtan. Medvetna beslut om att försöka utveckla mig och mitt liv. Mycket händer utom vår kontroll - öde eller slump. Men många gånger finns det en viss makt - den vill jag använda. Sorg och smärta är hinder för lycka - man måste ta sig förbi hindret... Och hur stor sorgen än är - så är kärleken till personen alltid större... För sorg är kärlek. Sorg är lycka som har lämnat kroppen. Den gör ont, men den är ett bevis på att kärleken till någon är så stor att förlusten av personen skapar en smärtsam saknad. Därför det krävs mod att älska. För kärlek gör förlusten så mycket större. Jag försöker att minnas det vackra i det. Det får göra ont, men det vackra i sorgen är kärleken. Och kärleken dör aldrig.
Tiden och sorg suddar ut minnen. Redan nu, efter snart åtta år, är det så - minnena, bilderna är få, och de blir bara färre med åren. Jag minns knappt min mammas kramar... Och ändå tror jag att hon kramade mig ofta...

När jag kommer hem har myggan ätit upp en bit av vår puff och smakar på mattan... Jag blir arg - jag vet att det är troligt att det hjälper föga - men det är skönt i kroppen att skrika (lite). Och efter en stunds skrik kommer sanset, kreativiteten, lusten att lösa problemet,

Vad innebär en bra dag på jobbet? Att man får brandlarmet att gå, skolan får utrymmas, 500 elever i kortärmat ute när snön faller, brandbilar kommer... Det kunde varit värre... Det kunde varit på riktigt. Det kunde varit elever istället för Helena och jag. Brandmännen kunde varit fula...

Kenzo fick tömma sitt öra igen. Troligtvis har han en tumör på tassen oxå - eller en infektion... Men i vilket fall behöver den nog tas bort. Hur mycket ska man "krabba" med en gammal hund? Vad är värdigt? Hur ont gör det?
Anders spelar hockey. Linus har tränat innebandy. jag la Sigge - Linus åt och duschade, och så hade han och Klara plockat undan alla Sigges attiraljer som han "behöver" för sin "hockeyträning", och det är inte lite - inte en boll, och en klubba, en massa skydd, många mål...Vi har ansvarstagande barn. De gör många gånger så gott de kan. Det märktes förra gången på föräldrakursen oxå, när jag skulle skriva ner situationer/beteenden som gör mig irriterad, arg, provocerad, sårad och uppgiven...Jag kunde inte. Jag insåg att mina barn inte gör mig besviken/arg/provocerad/sårad... Det faller tillbaka på mig. På mina känslor - på annat som har hänt... som får mig att inte orka möta mina barns behov. Jag skrev att jag kan bli irriterad när Linus inte gör läxan det bästa han kan - men inser att jag inte gör honom bra i de situationerna. Om inte jag orkar - orkar inte han... Det är intressant att tänka på att om man känner sig irriterad på ett barns beteende så söker barnet kontakt, om man känner sig arg/provocerad så är barnets mål makt/kontroll, om man känner sig sårad vill barnet ha beskydd/försvar och känner jag mig hjälplös är barnets mål reträtt... Det är alltså mina känslor som kan ge mig ledtrådar till barnets mål med en konflikt...
I min familj, när jag var liten, var det inte många gånger jag mötte ilska. Mina föräldrar bråkade inte. Pappa var nog aldrig arg på mig, och mamma bara vid ett par tillfällen som jag kan minnas. Jag hörde inga skrik och hårda ord. Jag bråkade inte heller speciellt mycket - eller jag fick i alla fall inget gensvar. Jag har inte fått lära mig att hantera ilska... Det är naturligt... Men upplevs destruktivt. Ilska väcks när våra gränser är överskridna eller när vi känner att vi behöver försvara våra gränser eller vår integritet. Det är ett psykologiskt svar på vanmakt. Det frigörs en massa kemikalier i blodet som gör oss starkare, snabbare och gör oss avskräckande. Den ger oss styrka att få bort hindret - verkliga eller inbillade - som är i vägen. Rudolf Dreikurs sa: "Människor tappar inte humöret, de använder det." Ofta skadar ilska ett förhållande, det är sårande - vi bör hitta positiva sätt att använda vår ilska. Självkännedom. Känna igen sin ilska. Handla. Lösa problemet innan det blir värre - innan vi exploderar. Om vi ignorerar kan problemet försvinna på annat sätt, vår ilska kan växa i intensitet tills den driver oss till en handling som desperat och tanklös - vi tappar kontroll över handlingen eller kan ilskan sjuda inom oss - vi blir sjuka av det, får huvudvärk, magsår, hjärtattack... För att handskas med vår ilska kan vi handla - kämpa, får bort hindret. Vi kan minska målets betydelse - se saker i rätt perspektiv. Vad är viktigt? Vi kan ändra våra mål - hitta alternativ. Vi ska försöka vara goda förebilder, leda med ord som hjälper barnen att hitta konstruktiva uttrycksformer, undvika en maktkamp och ge barnen alternativ och tillåt barnen att vara med och påverka olika beslut när de blir arga.
Jag ser de "typiska" beteenden på mina barn: förstabarnet som tar ansvar för sina syskon, som är en högresterande person, och som behöver känna sig bra, perfekt. Mellanbarnet kan känna sig överflödig och säker på sin ställning - kan vara känslig, bitter eller hämndlysten, samtidigt som den kan vara en god diplomat eller medlare. Det yngsta barnet är ofta bortskämt, betraktas som en baby, blir självisk, kreativ och ofta smart...

Det här citatet från "okänd" hoppas jag hör mer till förra veckan - men är lika sant nu som då: 

"Katastrofer", "flattastrofer" och "trattastrofer" - kenos blodöra är tillbaka. 

Hittills två silver. Kalla och hellner. 

"Jag älskar dig." Och lilleman svarar: "jag älskar dig". Det är stort i mammahjärtat. Han har inte gjort det så länge, och jag blir liksom förvånad varje gång... 

Tid med barnen. Inbaxad i ett mål med sigges strumpor på händerna som målvaktshandskar... Lite dom en kassler i nät. Med sigges klubba i handen... Ett öga på Linus träning. Och så var maten färdig när vi kom hem. Och myggan var trött efter en lekdag hos joggi. Lite mer tillfreds. 

Åh nej. Dränerad på energi. Pausa. Försök tänka om. Innan du blir arg. Innan du blir orättvis. Idag blev jag missförstådd. Jag la mig i det jag inte hade med att göra. Det blev fel. Missförstånd. Jag sa fel ord. Personen gick därifrån. Jag vet inte hur jag menade. Jag vet inte exakt vad som blev fel. Men jag kände att det blev fel. Och det var inte meningen. Jag ville inte såra, kränka eller vad jag nu gjorde - jag vet inte hur det kunde bli så fel... Men jag tror att vi vill samma sak. Men vi nådde inte fram. Hann inte reda ut. Jag försökte leta upp personen senare, men hittade inte hen... Jag fick ringa upp. Hen hade verkligen blivit arg. Varför stannar man inte upp då. Frågar vad jag menar? Reder ut? Ber mig förklara - det jag inte alls menade. Tolkningar. Jag borde känna mig lugn nu. Vi har pratat. Hen förstod. Tror jag. Men jag blev bara dränerad. Tom. Trött. Det är så lite - som kan göra så fel.
Nu ska jag snart köra tre killar till innebandyträning. Den yngste får följa med på en höft. Snart drar jag på mig leendet igen - hoppas bara att jag inte blir arg innan...

Om jag skulle höra någon annan berätta det som jag berättar - skulle jag tro att de överdriver, att de blir sönderstressade, att hälften vore nog... Men detta är sanningen vi lever i - och många gånger gör vi just det vi vill. Söndagen för oss - bestod av kyrkosång för Klara, ridning för mig, klara lekte med en kompis, Linus spelade innebandycup, Klara spelade innebandy, Anders spelade innebandy och så firade vi pappa... Och så lyckades jag hinna bada Kenzo, klippa klorna på hundarna, kamma Kenzo, jobba lite, gå promenad med Mygga - och inse att Kenzo hade blodöra. Vilket ändrade våra planer för måndagen något. Anders fick börja dagen hemma, ringa veterinär och åka till veterinär - och Mygga passade på att bita sönder baksidan på baksätet när hundarna lämnades ensamma tio minuter utanför anders jobb. Kenzos öra blev tappat - och nu stolpar han runt med bandage och tratt, han fick en kemisk kastrering mot en fistel, och så skulle vi ha koll på hans testikel som växte lite, men hjärtat lät bra, och han var bra i hull. Jag tog över bilen med hundarna. Jobbade hemma med att rätta labbar och äta lunch innan jag hämtade killarna för att fara till örondoktorn med Linus - allt så bra ut. Vi åkte hem - fikade med Klara och Lova. Jag gick en runda med Myggan. Baren gick ut och lekte - åkte pulka. Jag åkte till stallet - och red en finfin runda på Baron, i sällskap med Kim och Misha.
Jag tänkte på förra veckans föräldrakurs när jag läste några ord på fb ur "Det är aldrig kört!:
STYRKA OCH MOD OCH SKILLNADEN DÄREMELLAN

Det krävs styrka för att vara tuff.
Det krävs mod för att vara ömsint.

Det krävs styrka för att hålla garden uppe.
Det krävs mod för att sänka garden.

Det krävs styrka för att övervinna.
Det krävs mod för att ge sig.

Det krävs styrka för att vara helt säker.
Det krävs mod för att våga tvivla.

Det krävs styrka för att passa in.
Det krävs mod för att vara annorlunda.

Det krävs styrka för att känna en väns smärta.
Det krävs mod för att känna sin egen smärta.

Det krävs styrka för att dölja sina känslor.
Det krävs mod för att visa dem.

Det krävs styrka för att uthärda övergrepp.
Det krävs mod för att sätta stopp för det.

Det krävs styrka för att stå ensam.
Det krävs mod för att luta sig mot någon.

Det krävs styrka för att älska.
Det krävs mod för att låta sig älskas.

Det krävs styrka för att överleva.
Det krävs mod för att leva.

Det handlade om att inge mod och ge självkänsla. Att förbereda barnen för att modigt möte de svårigheter som livet kommer föra med sig. Det handlade om att pausa - att förhållningssätt kan förändra reaktioner och beteenden hos andra. Vi kan aldrig förändra andra människors beteenden, men genom att förändra vårt eget förändras omgivningens reaktion. Den enda person du kan förändra är dig själv. Jag kan lyssna på min känsla och välja mitt beteende som är till nytta för mig och barnet. Ett barn som beter sig illa är ofta missmodigt - någonstans har barnet förlorat modet att möte livets olika problem med ett positivt beteende. Vi ska visa förtroende, bygga på barns starka sidor, värdesätta barnet och uppmuntra självständighet för att få en positiv spiral.