Vi har vinter. Igår tog jag mig tid, innan kursen, trots att jag egentligen(?) skulle laga mat, tid att vara ute med Sigge som ville åka skidor. 

Imorgon är det föräldrakurs igen. Och jag har knappt gjort läxan - vill ju vara duktig, och göra det jag ska. Men det ligger på lut. Finns i mina tankar. Jag vill ju vara en bra förälder. En bra lärare. En bra ryttare. En bra hustru. I alla fall för de flesta, i alla fall oftast... De där läxorna vi skulle göra - de där valen barnen skulle få göra, det gör jag. Jag ställer frågorna "vill du ha den röda eller den blå tröjan?", "vill du göra läxan för eller efter maten?", "ska vi ta ris eller pasta till köttet?"... Oftast. Jag försöker behandla dem med samma respekt som jag behandlar vuxna. Jag vill ge dem "rötter och vingar" - ge dem självkänsla, mod, självförtroende, ansvarskänsla och samarbetsförmåga, vilket anses vara viktiga förmåga att ha i ett demokratiskt samhälle. Mina barn ska överleva - men även få känsla av framgång och inflytande - de ska uppleva att de lyckas.
Det är viktigt att vi inte fastnar i problem utan förstärker det positiva. Att vi hittar på roliga saker - om det så är att läsa en bok, göra en utflykt, baka tillsammans... Vi försöker ta vara på vår familj, vår tid, vara kreativa, engagerade, effektiva och positiva. Vi inser (inte alltid) att det inte blir bättre - vi får inte mer tid. Dygnen har 24 timmar - alltid. Det är lätt att "vardagen" tar över. Att man inte hinner se varandra. Att man tar varandra för givet. "Lite skoj - varje dag".
Två dagar på kort tid - har jag haft bra dagar på jobbet. Den ena dagen började med att tre, oberoende av varandra, kollegor, berättade hur fin jag var... Oavsett om det var sant eller inte - eller vad det var som gjorde att de sa det just den dagen - så värmde det. Fick mig på lite bättre humör. Log lite mer. Den andra kände jag att jag lyckades nå fram till eleverna, jag hade bra samarbete med mina kollegor, jag hann hjälpa många - jag hade roligt på jobbet! Det är viktigt - det är viktigt att trivas, att känna sig duktig, fin, omtyckt, viktig. Jag ska tänka på att tala om det för andra oxå...
Till sist tänkte jag tala om för er, så att ni inte behöver göra den läxan - det är fruktansvärt kallt i vattnet nu. Jag gick igenom idag vid kanten, vid vassen, när jag skulle leta upp en boll. Så kallt! Tur att jag inte hade längre hem!

Kaos när man kommer hem. Det bidrar inte till att jag blir en bättre, mer tålmodig förälder/matte/hustru. Då kommer alla känslorna på en och samma gång... Åt alla håll. Samtidigt. Hunden, som är roten till kaoset - blir rädd - men jag inser också att hon egentligen inte är roten, det är vi, bristen på uppmärksamheten... Jag ska hämta killarna/laga mat/gå dn runda... Och sen på föräldrakurs med förhoppningen att bli en mindre reaktiv förälder, en mer harmonisk förälder. Bli lite mer den jag var - eller den jag tror att jag var. Eller lite mer den jag vill vara. Lite gladare. Vi fick höra dikten av Barbro Lindgren, mitt lilla barn. Tänk vad många tankar man har haft om hur man vill vara/hur man inte vill vara/hur andra är... 

"Om du vill kan du stanna hemma från cupen imorgon - jag tar barnen, så kan du rida, läsa en bok, ja du får helt enkelt egentid". Prioritera. Val. Jag är inte bra på såna beslut... Linus första hockeymatch - mot en ridtur med stallkompisar... Jag är inte bra på välja och välja bort - det blir kaos i mig... Vill ringa mamma och be henne bestämma... Vill lämna över till någon annan. Efter mycket vånda stannade jag hemma. Jag såg allt jag skulle hinna - städa, plocka, rida, tvätta, lägga in tvätten, gå ut med Myggan, rätta... Jag är inte bra på att ta det lugnt - sätta mig i soffan, dricka en kopp kaffe och läsa boken som jag fick låna av Helen - när jag ser allt som behöver göras här hemma. Då kan jag inte koppla av... Valen, bortprioriteringar, gör att jag känner mig som en svikare och otillräcklig. Samtidigt som jag inser att det är precis detta som jag gillar - att ha saker att göra, att känna mig behövd - som mamma, vän, lärare, stallledräng, ryttare, matte... Vad vore jag om jag inte hade alla mina roller att spela?
Det här inlägget tog exakt 3.20 att skriva... Under de minuterna har jag sett en mängd saker jag behöver göra... Julgardinerna ska ner, nätet som i somras låg på jordgubbarna har blåst iväg och borde plockas in, en vinflaska på bänken vittnar om att återvinningshinken borde tömmas, Mygga kom med en dammtuss i munnen = dammsugning på schemat, och så var det hennes öron... Nä, det är verkligen inte lätt att vara Lisa. Hennes hjärna är kaos. Men nu ska hon ta på sig ridkläderna, busa en stund med Myggan i snön, och åka till stallet. Där kopplar hon av. Där är hon i stunden, för stunden, en stund. Sen kommer hon hem igen - och då jobbar hon på. Energiskt. Effektivt. Och sen - kanske... Kanske! Troligtvis har familjen redan kommit hem då...

Idag var jag en av de föräldrar som skrek på sina barn. Som inte orkade mer. Jag är inte stolt över det. Är jag mänsklig? Jag vet inte när det gick snett idag. Kanske var det när smällarna ljöd på jobbet. När jag fick ta hand om killarna som hade bråkat på en lektion... Eller när jag läste Carolinas fina dödsruna i tidningen. Eller när Sigge vägrade att gå hem från dagis - bildade hög. Och jag böjde mig ner för att lyfta upp gelehögen - och det smärtade i ryggen så att det svartnade för ögonen. Eller när jag insåg att Myggan hade bitit sönder Klaras gympabyxor och kompisens vante... Eller när diskmaskinen var full med ren disk, och diskbänken full med smutsig. Eller när jag insåg att vi kommer hem vid halv åtta ikväll, och då är det ingen som hinner och orkar laga mat - jag var tvungen att laga mat innan jag skjutsade till innebandyträningen. Eller när jag inte fick tag på Anders, när jag behövde styra upp kvällen. Eller när jag såg Myggan utanför tomten... När Linus fotbollskläder skulle packas och gympaskon var borta... Jag vet bara att jag inte orkade längre. Skriket kom. Tryck över bröstet. Jag ville vråla ett vårskrik... Gå i ide. Vila. Styra upp.
Barn ska få kärlek, mat, och omvårdnad - och helst vill vi skydda dem från all världens olycka och besvikelser. Vi föräldrar ska helst vara robotar - vi ska helst inte vara ledsna, arga, trötta eller ilskna... Vi ska inte genomgå kriser, eller ens ha en dålig dag. Tänk om någon ser oss?
Barnen är en del av mitt liv. Mest på gott - men ibland på ont. De delar mitt liv, och jag finns med i deras. En dag ska de klara sig utan oss föräldrar. Livet är ibland svårt - kantat av ledsamheter, besvikelser och sorg. Föräldrar kan tappa tålamodet, orken och koncentrationen.
Jag genomgick inget föräldratest innan jag blev mamma. Ingen kollade om jag var lämplig. Och även om det hade gjorts ett test hade man inte kunnat förutse hur mitt liv skulle bli - vad jag skulle gå igenom, och vad som skulle påverka mig senare i livet. Om jag skulle ha ett jobb - eller vara arbetslös. Om jag skulle vara frisk - eller sjuk. Om jag skulle ha tid, ork och pengar för att vara den perfekta föräldern...
Jag har förändrats sedan jag fick mitt första barn... Jag har varit med om saker som har påverkat mig. Jag lyckas inte alltid vara perfekt. Jag är inte alltid lugn, harmonisk och tålmodig. Jag skriker ibland på mina älskade barn - ibland till och med utan att det är speciellt befogat. Ibland är det inte deras fel. Inte mitt heller. Troligtvis vårt. En massa omständigheter. Jag orkar inte alltid göra rätt. Det är inte rättvist. Inte mot barnen. Inte mot mig. Inte mot oss. Vi gör oss inte rättvisa.
Vad vet vi om föräldern som sitter mittemot oss på utvecklingssamtalet, eller föräldern som tappar tålamodet i affären när barnet lägger sig ner och skriker? Vad vet jag om förälderns dag? Liv? Vem är jag att döma?
De flesta föräldrar är överens... Barnen är det viktigaste vi har. Vi vill ge dem det bästa. Vi vill att de ska vara lyckliga. Att de ska känna sig trygga och vara glada. Vi vill att livet ska vara som på facebook - god mat, ett glas vin i förgrunden, en fin klänning på en sommaräng eller en skiddag i strålande sol. Men barn klarar nog att vi föräldrar är mänskliga? Om vi förklarar. Och lyssnar. Jag hoppas det. Och jag vet att mina barn ger mig en chans till - och man får hoppas att andra också gör det... Att vi inte dömer varandra för hårt när vi inte orkar...
Idag orkade jag inte. Imorgon är en annan dag...

En liten stund av oändligheten... 

Efter en dag...

Idag är det min morfars födelsedag - en av de bästa personerna i mitt liv... En hjälte. En kämpe. En hjälpare. En överlevare - som dog av magsjuka, efter att ha överlevt polio och lungcancer...

Energi för en frusen vintersjäl...

Vi cyklade/gick till holmarna. Myggan fick leta barn och vi grillade. På morgon plockade jag plast i hagarna. Nu i eftermiddag är Anders och barnen i ishallen, jag har jobbat(!) lite och sorterat kläder: slänga/skänka/spara... Imorgon väntar jobb - det inleds med en studiedag. 

Tex borde jag nog inte torka av diskbänken, plocka undan alla innebandyklubbor, lägga upp kuddar och filtar i soffan - förrän på kvällen. Då skulle jag ju bara behöva gör det en gång per dag (istället för ca sju...). 

Barnen och jag har gått en runda med Myggan. Jag ska fixa amerikanska pannkakor. Går och tänker på ett par saker - som liksom ligger och gror lite i mitt huvud... Jag gillar inte när man skapar konkurrenter av vänner - när man tvingar dem bli det. När man lovar saker som man inte håller. När man säger saker som man inte menar - kanske för att vinna skratt eller sympatier, eller vänner...

Vardagen närmar sig. Anders jobbar. Jag och barnen har varit på klubben och tränat lite agility med Myggan. Vi har ätit lunch. Jag ska städa lite. Gå en runda med Myggan.
Jag tittade bakåt lite, när jag tänkte på vilka förhoppningar jag har på 2014. Ibland är/har jag varit klok som en bok... Och jag inser att jag har det ungefär som jag tänkte... Att jag lever det liv jag vill leva.
"2012: Mitt största nyårslöfte för "livet i allmänhet" är att fortsätta planera min tid så att jag hinner njuta av vardagen och göra mer av det som får mig att må riktigt bra. Det är ju liksom vardagen som är själva livet jag lever. Jag vill ha en bra vardag!
Jag vill fortsätta ha många drömmar och målbilder... Och kanske har de flyttats något - från hundarna till hästarna. Jag är beredd att jobba hårt för att nå dit jag vill. Jag har flyttat dem lite från de mätbara resultaten, till de mer vardagliga måtten av resultat - lycka, glädje. Ett leende, ett skratt, en ny erfarenhet...
Det finns så mycket jag vill säga. Så många jag vill tacka för året som har gått. Fantastiska individer som bidragit till att år 2011 kommer att gå till historien. Min familj. Mina vänner. Mina stallkompisar. Det är tur att jag aldrig kommer bli något stort, att jag aldrig kommer bli tvungen att ta emot något fint pris på någon scen. För mitt tacktal skulle förmodligen bli det drygaste någonsin..".
"2013: Vad ser du mest framemot med år 2013? - Också en svår fråga. Jag försöker ju att inte se för långt fram - utan försöker hitta något att se fram mot idag, den här timmen. I det lilla vara nöjd med det lilla. Jag njuter av en stund vid datorn med en kopp kaffe just nu och ser fram mot att åka till ishallen med mina barn om en stund (även om jag hatar att åka skridskor). Men jag ser fram emot nya utmaningar med pållarna. Jag ser fram emot att se mina barn utvecklas och växa och lära sig nya saker. Och jag ser fram mot en Libanonresa med familjen. Och bebben som ska födas av våra fina vänner i byn! "
Och jag ser tillbaka på 2013 - och inser att jag är rättså duktig på att vara på dagarna, jag är rättså duktig på att planera min vardag som jag hoppades på 2011. Att jag oftast även tar vara på vardagen. Att jag har drömmar och målbilder. Att jag har många att tacka för att jag kan leva det liv jag lever.
Inför 2014 är mina förhoppningar att ryggen blir bättre - att jag kan springa en runda, och lyfta Sigge eller sätta mig på en stol utan att det gör ont. Att min familj får fortsätta vara frisk. Att jag ska vara duktig på att använda tandtråd, och att mitt hår ska växa ut så att jag kan göra en fläta (även om jag trivs som jag är oxå). Att jag ska skratta mycket, och sprida glädje runt mig. Att jag ska ha tålamod - framför allt med mina barn - räkna till 10 innan jag skriker... Att vi fortsätter att prioritera det vi vill, det vi behöver.

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
Mot rymdens norrskenssky och markens snö;
Det gamla året lägger sig att dö...
Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
I årets första, skälvande minut!
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
Och ring in till sanningen till oss, som famla!

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten,
Och ring hugsvalelse till sargad barm
Ring hatet ut emellan rik och arm
Och ring försoning in till jordens släkten

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
Och ring den frusna tiden åter varm
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
Men ring till sångarhjärtan skaparglöden

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
Förtalets lömskhet, avundens försåt
Ring in det rätta på triumfens stråt,
Och ring till seger mänsklighetens fanor

Ring, klocka, ring... och seklets krankhet vike;
Det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
Ring in den tusenåra fredens rike!

(Nyårsklockan är en dikt av lord Alfred Tennyson som i original heter Ring Out, Wild Bells som publicerades 1850. Den svenska översättningen, som innehåller versraden "Ring, klocka ring" är gjord av Edvard Fredin och gavs ut 1890, ett år efter hans död.)
"Ut med det gamla - in med det nya." Hur ska jag tänka 2014? Vad är viktigt? Dags att summera året, och tänka framåt... Kanske ska jag följa visdomsorden från någon okänd:
VISDOMSORD:

Sluta oroa er för åderbråck, rynkor och andra jävligheter!
Låt Er leva efter mottot; livet skall INTE vara en resa ner mot graven, med målsättningen att anlända säkert, i en attraktiv och välbevarad kropp, utan snarare en sladdning in från sidan med chokladkakan i en handen och vinet i den andra, och med en kropp som blivit ordentligt använd, för att inte säga fullständigt utsliten, samtidigt som man skriker: "WOOHOO, vilken jävla åktur!"
Å än en gång tänk på detta:
"Har man skrattgropar i låren, borde det vara tecken på ett lyckligt underliv".

“Det finns en förlösande styrka i att vara klar och uppriktig över var man är.” //Jesper Caron. Frågorna nedan kommer från Jesper. De är oerhört svåra att svara på - och jag ska träna på det. Tänka mer. Formulera mer.
Vad har varit allra bäst med året som gått? Vilka är dina tio bästa minnen, ögonblick eller upplevelser?
Jag inser att det är svårt att skriva... det finns så klart många. Många gånger rullar vardagen på - barn lämnas, hämtas, jobba, laga mat, städa, en ridtur... Men så slår det mig att det är de små händelserna som bildar en helhet - det bildar livet jag skapar. Ska jag räkna upp några så är det Libanonresan, Myggan, Polen och Tjeckien, mina tävlingar på Amigo, ett Väggabesök med goda vänner, de där dagarna i Stockholm, fikan på trappan en tidig vårdag, promenaden genom skogen, landslagslägret, stunden då jag satte mig och läste för mina barn...
När kände du dig som mest älskad under det gångna året? Vem eller vilka umgicks du med då? När gav du som mest kärlek till någon annan och till vem?
Min familj. Min Anders. Han gör mig hel. Mina barn berikar mig. Speglar mig. Glädjer mig. I stallet med hästarna och fina vänner. Med vänner som bryr sig om mig - som ringer eller hör av sig, trots att det borde varit "min tur". På jobbet när man blir uppskattad. Det finns oerhört många i min närhet som gör mig så fantastiskt glad, som ger så mycket. Ingen nämnd - ingen glömd.
När hade du som roligast under året som gått? Vad gjorde du då? Vilka var dina bästa skratt under året?
Troligtvis ungefär samma som ovan.
När kändes det som bäst att vara du under året som gått? När var du som lyckligast?
Vilka var dina största bedrifter under året som gått? Överträffade du dina eller andras förväntningar? Gjorde du något genombrott? Började du med någonting eller slutade du med någonting som du idag är stolt över?
Jag har delvis börjat med ny tjänst. Jag gillar att försöka utvecklas. Lära mig nytt. Bli bättre på det jag gör. Jag har ridit två femmilstävlingar.
Vad är du som mest tacksam över från det gångna året? Vad är du som mest tacksam över i ditt liv idag?
Jag är oerhört tacksam över min familj. Som bär mig. Som står ut med mig. Som låter mig utvecklas. Jag är oerhört tacksam att jag fick en sista stund med min fina vän som gick bort.
Vad var värst under året som gått? Vad vill du slippa att behöva uppleva igen? Vad var en utmaning för dig? Vad gjorde mest ont?
Det gågna året har varit ett ledsamt år - vår älskade Fräs och Stimma dog, samt vår fina CarolinaFina. De här händelserna överskuggar allt annat som har gjort ont - men det finns mindre händelser som gör ont. Som skaver. Som ett skavsår på hälen. Som kliar som ett myggbett. Det finns samtal och kontakter jag borde tagit... Det finns ord som aldrig skulle sagts. Tankar som aldrig skulle tänkts. Det gör ont i mig när jag skriker på mina barn - trots att jag vet att det lika väl kan vara jag som gör fel, jags om inte orkar... Mitt diskbråck har gjort - och gör - väldigt ont rent kroppsligt. Något annat som gjorde väldigt ont i mig var när Estrella blev halt ett par dagar innan SM - hon hade känt så fin.
"Enda sättet att misslyckas är att inte lära sig av sina misstag.”// jim Rohn
Skriv upp ett par små och stora beslut du fattat i livet. Jag menar den typen av beslut som du tyckte verkade extremt svåra eller kanske omöjliga att uppnå eller lyckas med när du fattade dem. Beslut som du fullföljde trots din egen och kanske andras bristande tro och mot alla odds. Beslut som du fattat som du idag är stolt över och som representerar dig när du är som bäst och som mest kraftfull!
En svår fråga. Jag tänker ibland att jag fattar så många beslut - hela dagarna tar jag beslut. Ibland blir det rätt - och ibland blir det fel... Många är inte så avgörande...
"Det är i de ögonblick du fattar beslut som ditt liv formas.” //Anthony Robbins
Skriv ned allt som du skulle vilja ha, dela, skapa, uppnå, ge bort och lära dig under det här året. Då menar jag inte allt som du tror att du kan få utan mer som en önskelista där allting är möjligt. Tänk dig att du har Alladins lampa med obegränsat antal önskningar. Inkludera finansiella mål, relationer, hälsa och karriär, resor och upplevelser, saker du vill lära dig. Vad som helst som du vill skall hända under det här året. (Inkludera också mål som leder till att du tar din del av ansvaret för att minska den globala uppvärmningen. ) Ställ äggklockan på 20 minuter och skriv ned så mycket du kan komma på. Minst 40 saker. Tänk på att bibehålla ett topptill- stånd tiden ut.
Tänk vad svårt det är att komma på saker som jag verkligen vill, önskar... Det mesta är att få vardagen att fungera på ett smidigt sätt, att leva även i vardagen, kunna vara delaktig i mina barns skola och aktiviteter - se dem utvecklas, hinna läsa fler böcker för dem, att hinna rida mer, träna mer hund, kunna springa utan att benet domnar, resa - en skidresa och en solsemester, leva några månader utomlands i värme, rida fler tävlingar, få möjlighet att se Yvonne rida VM i Frankrike, hinna träffa fler vänner, skrika mindre på mina barn - göra dem rättvisa, föröska förstå mina medmänniskor, döma mindre och säga mindre oöverlagda saker, få elever att lyckas och bli stärkta, fred på jorden, ...
Från listan du nu skrivit så välj ut dina Topp 3 mål. Vilka mål vill du helst uppnå? Känn vilka mål som inspirerar dig mest. De målen som får dig att brinna inombords av engagemang.
Skriv ned varför du vill uppnå dessa mål. Varför är det ett absolut måste att du uppnår dessa mål? Vad skulle bli bättre i ditt liv när du uppnått detta? Skriv så känslomässigt och engagerande du kan!
Det finns en enorm styrka i att ta första steget. Skriv ned en ett litet steg som du kan ta i riktning mot ditt mål redan nu. Ett första steg. Om du bestämt dig för att börja träna så kan ett första steg vara att ta en promenad eller se efter på internet vilket gym som passar dig bäst. Om du bestämt dig för att köpa en ny Audi så åk till handlaren och ta en provtur. Om du har satt som mål att åka till Hawaii så hämta en resekatalog och informera dig om resemålet. Det viktigaste är att du tar ett konkret steg i riktning mot målet du vill uppnå.
“Att ta det första steget är den viktigaste delen av varje upptäcktsfärd och utan tvekan den mest betydelsefulla.” //Platon
Jag ska ta fler första steg... Ta fler kontakter. Behålla kontakter.
"Ingen kan få dig att må dåligt utan din tillåtelse.” //Eleanor Roosevelt
"När är NU rätt tillfälle? - Författare okänd

Man övertygar sig själv om att livet kommer att bli bättre efter det att man gift sig, fått barn, sedan fått ett till. Sedan är man frustrerad över att barnen inte är gamla nog att vara mer tillfreds och man vore mer tillfreds om de vore det.
Efter det så är man frustrerad över att man har tonåringar man måste klara av att hantera. Man kommer verkligen bli glad när de är ur det stadiet. Man intalar sig själv att livet kommer att bli fullkomligt när ens partner skärper till sig, när man skaffar en bättre bil, när man kommer iväg på den där resan när man är pensionerad.
Sanningen är att det inte finns ett bättre tillfälle att uppskatta livet än just nu. Om inte nu, så när?
Ditt liv kommer alltid vara fullt av förändringar. Det är bäst att erkänna för sig själv och bestämma sig för att vara lycklig ändå. Lycka är vägen. Så, värdesätt varje ögonblick du har och värdesätt det ändå mer för att du delat det med någon speciell, speciell nog att spendera din tid med ... och kom ihåg att tid inte väntar på någon.
Så, sluta vänta ...
Tills din bil är färdigbetald.
Tills du skaffar ny bil eller nytt hem.
Tills barnen flyttar hemifrån.
Tills du börjar plugga igen.
Tills du slutar plugga.
Tills du går ner 10 kg.
Tills du går upp 10 kg.
Tills du blir gift.
Tills du skiljs.
Tills du får barn.
Tills du går i pension.
Till sommaren..
Till våren.
Till vintern.
Till hösten.
Tills du dör.

Det finns ingen bättre tid än just nu att vara lycklig.
Lycka är en resa inte en destination. Så arbeta som om du inte behövde pengar, älska som om du aldrig blivit sårad och dansa som om ingen såg dig!"