flisas

Åtta år... Av oändlig saknad. Hon var allt för mig, för vår familj, för många av våra vänner - alla litade vi på henne,. Hon fixade. Hon ordnade. Hon samlade. Hon förenade. Hon gav mig kärlek. Oss kärlek. Så många kärlek. Ovillkorligt. Förutsättningslöst. Människor och djur. Svart som vit. Liten som stor. Hon tröstade mig - satte plåster på skrubbade knän när jag var liten och fick själen att svida mindre när jag blev större. Hon skrämde iväg sagornas monster när jag var liten, och lärde mig att hantera verklighetens monster när jag blev större. Hon hjälpte mig och gav goda råd. Hon hade alla svar. Hon ställde upp. I vått och torrt. För mig. För min familj. För oss. För många.
Idag när jag satt på gräsklipparen kom en vithårig tant med rullator mot mig. För ett ögonblick trodde jag att det var mamma. Mina ögon fylldes med tårar. Kanske kunde det vara mormor? Men det är två år sedan hon kom gående till oss - hennes ben bär henne inte så långt längre. Det var svårt att se... Tro. Önskan. Längtan. Åtta är av saknad. Av längtan. Evigheten... Aldrig mer... Hon fattas mig - det skär i bröstet. För alltid...
Jag tänkte att jag skulle plocka en bukett blommor och sätta på hennes grav - men jag har inte hunnit idag. För en stund fick jag dåligt samvete - sedan tänkte jag att mina mamma inte brydde sig om det, sån var hon. Och dessutom vet hon att jag aldrig har gillat att plocka blommor... Varken då - eller nu...

Grått - överallt grått.

Femtio nyanser av grått. I sinne. I minne. Synligt. Osynligt. Grått. Svart. Vitt. Olika nyanser av samma. I samma skala. br/> Idag bestämde jag mig - idag skulle jag vara en berömmande, en förklarande, en förstående - mamma. Det funkade nästan till klockan elva - då hade en döv hund tagit en macka på bordet - som i och för sig hade blivit övergiven där, jag hade snubblat över otaliga leksaker, torkat jos på bordet som samme hund hade vällt ut i sin framfart efter mackan, torkat miljoner smulor, hittat två par (av Anders) gympaskor, sura i uterummet = en outhärdlig stank, sanerat kylskåp från gamla varor (fast inte tillräckligt många...), lagt in tvätt i maskinen, hängt upp tvätt, lagt in ren tvätt i garderoberna och hittat smutsig tvätt i Linus garderob - och någonstans där, tröt tålamodet, igen... Jag förvandlades, trots min intuition, att var en bra, förstående och förklarande mamma - till att vara den skrikande, sura, och trista mamman.
Nu, en snabb paus, ett kort reflekterande, försöka komma tillbaka till den förstående, förklarande och trevliga mamman som jag känner igen bättre. Dricka en kort kaffe, innan saneringen av hemmet fortsätter. Anders spelar golf. Jag ska städa, jag ska sudda, jag ska försöka gno fram nyanser igen.

... Och jag gillar det inte alls. Ju långsammare det går - destu mindre företagsam blir jag... Myggan har i alla fall både fått träna ett litet uppletande och lite lydnad, mellan pauserna. 

Olika funktionsuppsättningar. Olika sätt att se världen. Olika sätt att handla. Olika sätt att se detaljer - och helheten. Man se människor i ens närhet som blir irriterade. Tränare. Vänner. Lärare. Syskon. Föräldrar. Man känner blicken, ser att de är irriterade - hör suckarna, viskande ord. Ingen säger något - men man känner det... Barnet blir ledset, oroligt. Vet att något är fel, men förstår inte vad. Brist på förståelse av en situation, ett agerande, ett problem. Och där brister ofta vi vuxna - vi brister i förmågan att förstå barn som tänker och agerar annorlunda. Vi dömer efter hur vi tänker... Det krävs mycket empati för att förstå andra, för att förstå att andra tänker annorlunda. Vi behöver hjälpa varandra att vara bra. Vi behöver hjälpa till med att förklara.

Jag har varit på många föreläsningar och kurser om mental träning, tankesätt, våga vinna, tävlingspsykologi osv... Jag har fått lära mig att jag möter folk för att träna på dem. Folk ä utsända för att jag ska träna... Träna på att tänka annorlunda. Det finns många tillfällen att träna... På sig själv. På sina barn. Sina vänner. Sin familj... Många gånger får jag påminna mig om att människor som jag möter är en gåva, mina barn är den största gåvan jag har fått... Det är upp till mig att upptäcka vad jag kan göra med gåvan - hur jag kan förvalta den, hur jag kan få fröt att växa... Blomma. Många gånger utmanas jag i mitt föräldraskap, i mitt hundägarskap, i möten med vänner och elever... Människor, och för den delen hundar, är fantastiska läromästare om vi vågar ta till oss av de lärdomar som de förmedlar. Väldigt ofta blir jag frustrerad över saker som sägs, och jag kan reta mig på egenskaper - som kanske även finns hos mig, men som blir synliga för mig hos någon annan. Egenskaper som jag retar mig på - kan vara bra i ett annat sammanhang. Tjurighet - envishet... Egenskapen kommer att hjälpa dem att nå sina mål om de möter motgångar. Saker som sägs - kan jag försöka vända på. Jag kan försöka förstå dem. Kanske kan jag tänka om? Kanske är det jag som tänker fel? Jag kan utmana mitt synsätt, och se det från en annan vinkel...
Ibland känns allt övermäktigt, för mycket, för oroligt, för stora känslor och frågor. Ibland är det omöjligt att förstå. Ibland vill jag bara lägga mig ner och säga "nej, stopp, sluta". Jag kan inte förklara. Jag kan inte förstå. Det räcker. Lasta inte mer i min ryggsäck...
Ibland är det enklare. Inte ens det svåra är för svårt. Ibland kan jag verkligen inte förstå... Tur att det kommer nya tillfällen att träna.

Nu vänder det - det blir mörkare igen... Tittar på fotboll. Linus spelar på keyboarden, Sigge på paddan, jag på telefonen... En alternativ midsommarafton går mot sitt slut. En midsommar i Vederslöv istället för på ekö. Men jag är inte bitter - det har blivit sill, nubbe, ridtur, bad, lekar, grill, kransar, jordgubbar, utsikt över en sjön - istället för ett hav... Det kunde varit sämre... Men faktum kvarstår - vi går mot mörkare tider igen...

Ge mig ett s. Ge mig ett e. Ge mig ett m. Ge mig ett e. Ge mig ett s. Ge mig ett t. Ge mig ett e. Ge mig ett r. Men först. Tankar. Reflektioner. Över året som har gått. De senaste dagarna har varit fyllda av reflektioner. Tankar över det gångna året, men oxå tankar inför nästa år. Mitt första år som förstelärare. Kanske det sista.Nu ska nya utses. Jag får söka igen - men kommer jag att göra det? Jag vet inte. Är det värst att kollegor tittar snett? Årets som har gått har varit slitsamt och pressat men framför allt framgångsrikt, utvecklande, givande och inspirerande för mig. Jag har inte sedan lärarutbildningen läst så mycket forskning, rapporter, blogginlägg, FB-diskussioner och debattartiklar med fokus på pedagogik och skolutveckling. Jag har önskat forum på skolan där detta kan diskuteras - det finns flera arenor på nätet. Jag har skrivit blogginlägg för att ventilera min frustration och mina tankar, jag har deltagit i diskussioner på sociala medier. Relationer är viktiga för lärande. Jag anser väl att jag kan skapa en god relationer till de flesta eleverna, att jag skapar ett hyfsat gott klimat i klassrummet för de flesta eleverna - men för att lyckas behöver eleverna även ha god relation till kunskapskrav och centralt innehåll - de ska vara trygga i vad som bedöms. Där finns det en stor utvecklingspotential. De sista veckorna har det rått febril verksamhet på skolan. Vi har slutfört kurser. Jagat elever. Betygsatt. Eleverna vill veta. Det brinner i knutarna. Aldrig tidigare under läsåret har eleverna varit så mottagliga för feed-back och motiverade att prestera. Skarpt läge. En sista chans. Jag försöker varje år att skapa denna känsla så tidigt som möjligt men det är en svår balansgång då jag hela tiden vill vara uppmuntrande, positiv och visa en tilltro till elevernas förmåga att lära sig och utvecklas. Troligtvis underskattar jag ärligheten och överdriver de uppmuntrande orden vilket får konsekvensen att eleverna blir passiva och tänker att det löser sig på något sätt. Den formativa bedömningen är viktig. Att utveckla den. Att synliggöra den. Vi hade ett program som skulle visa elever och föräldrar såväl den summativa som formativa bedömningen. Men käppar i hjulen har gjort att vi är få som använder den - och föräldrar och elever kan inte komma åt den bedömningen jag gör, vilket gör det svårarbetat. Tidskrävande. I skolan kommer tyvärr ofta elever undan genom att vara tysta och inte erkänna att de inte har förstått tills det ställs på sin spets och det är dags för de summativa betygen. Jag ska försöka synliggöra lärandet i klassrummet ännu tydligare till nästa år - genom kamratrespons tex och aktivera eleverna mer som ägare av sin lärprocess genom att lägga tid och fokus på den feed-back som de får av mig och andra. Jag behöver hitta vägar att synliggöra den formativa bedömningen.
Jag kommer fortsätta med exakt samma sak om jag inte ansöker om vidare förstelärartjänst. Jag vill utvecklas. Tänka vidare. Reflektera.
Nu. Vad blir det? Jo, semester. Den kunde börjat bättre. Nu börjar den med besvikelse. Sjukdom. Linus vaknade sjuk idag. Det blir inget Ekö på midsommar. Åtminstone inte imorgon. Barnen har längtat. Vi har längtat. Antiklimax. Liksom den hemmagjorda snapsen i strupen. All mat som är inhandlad blir olagad. Midsommarkläderna, som visserligen inte är strukna, förblir ostrukna (och nä, de hade nog inte blivit strukna ändå...) Kransen kommer inte att bindas, och dansen förblir odansad.
Idag har vi varit på djursjukhuset med båda hundarna. Kenzo fick behandling för sina fistlar. Myggan mätte trycket - som var lågt idag. Vi drar ner på medicinen lite. Jag har kört uppletande med henne - hon är duktig. Ett spår i förgår - och jag inser att det inte är något fel på hennes luktsinne.

Utedag. Revy. Fest för nian. Skolavslutningar. Landslagsläger. Dagarna har gått i ett. Två dagar - innan semester! 

Bilder. Ibland ger de rättvisa. Speglar känslan. Ibland ljuger de, lägger till, drar ifrån, ger en del av helheten... Idag får bilderna tala. Ni får skapa känslan och dra slutsatserna. Jag orkar inte riktigt. Men ledigheten har varit ridturer, fotbollsmatcher, umgänge, skratt, men även frustration, önskan om mer... Önskan om att vi borde göra varandra bra, men ibland gör precis tvärtom...

Ledigheten avbryts för den overkliga verkligheten - 330 betyg ska sättas de närmaste dagarna. Men snart är det sommarlov - och med alla de här lediga dagarna börjar jag vänja mig vid ledighet.