flisas

Bra och dåligt. Positivt och negativt. Vitt och svart. Myggan är blind på sitt ena öga pga näthinneavlossning. Det som är bra är att det inte är en missbildning/medfött/ärftligt fel, utan en skada. Som vi inte vet när den hände. Troligtvis inte förra veckan. Men det innebär att det inte är någon överhängd risk för att det andra ögat ska drabbas. Livslång medicinering, och energisektorn borttagande av ett öga. Hon var så fantastiskt duktig och tålig vid den tidskrävande undersökningen. Stolt matte. Som fick beröm från oväntat håll i väntrummet, då en kvinna kom fram och sa att jag såg så duktig och trevlig ut mot min hund (som för övrigt inte var så lugn i väntrummet)... 

Att först säga nej (för att mat skulle lagas, betyg sättas, bil fixas), och sedan ändra sig/fånga dagen och tillbringa kvällen som fortfarande var varm, vid sjön med glada barn och en hund - det är livskvalitet! 

14 år av glädje. Skratt. Tårar. Frustration. Trygghet. 14 år - i vått och torrt. En fantastisk hund fyller år idag. Jag minns när glädjen i allt han gjorde lös i ögonen, när energin sprudlade och fick oss att le. Trots en svår ryggoperation vid tre års ålder lyckades han riktigt bra - han var en fanatisk duktig sökhund. Och hade han bara lyckats hålla tyst på lydnaden hade han blivit oövervinnerlig! Hans självförtroende växte med söket - och från att ha varit en riktigt skaj valp, blev han en riktig cooling, som korades med höga poäng. Idag fyller han 14 år. Finaste Kenzo!

Att bli firad på morsdag är inget som är speciellt viktigt för mig. Att bli mamma var viktigt för mig. Att dessutom få bli mamma till en fantastisk dotter som steg upp tidigt idag och bakade "mormors äppelkaka" till mamma och mig - det är en ynnerst. 

Det ser ut att bli en fin dag. Jag ska till Lund på föreläsning om klimatet. Myggan är på djursjukhuset. Jag åkte in igår eftermiddag - då jag såg att hennes öga var blått/vitt, istället för brunt. Det rann och hon blundade. Veterinären trodde att det berodde på ett slag, det syntes inga synliga sår. Hon var inte allmänpåverkad. En annan veterinär kom - och trodde också på ett slag och kortison, men ville kolla trycket först. Det visade sig att trycket var förhöjt. "Livslång medicinering, stanna kvar över natten, mäta trycket en gång i halvtimmen, ta bort ögat, gluakom?..." orden studsade i rummet... Jag åkte hem. Framåt kvällen skickade veterinären ett SMS - trycket hade sjunkit, hon hade svarat bra på behandlingen. Jag kan konstatera att hon fattas här hemma. Fina Myggan. Under dagen väntar fler besked. Det känns lite konstigt att åka iväg, men jag kan ju inte göra så mycket... trots att man vill göra allt... Och så har jag så ont i min rygg - det gör ont att ta korta steg, långa steg, sitta, ligga, hosta, nysa - ja till och med rida...

Jag har suttit på APT - nya "förstelärare" ska utses. Vårt uppdrag går inte ut förrän vid jul. Nu ska tjänsterna bli permanenta. Andra får söka - och vi får söka om... Om man vill... Det muttras. Ibland av avundsjuka? Ibland med rätta. Alla borde vara förstelärare. Vill inte alla utveckla undervisningen och förbättra måluppfyllelsen för eleverna? OM jag inte söker igen - eller om jag inte får tjänsten - hur kommer min tjänst att se ut då? Vad är det jag gör idag - som jag då inte kommer göra? Troligtvis kommer jag göra samma sak. Jag är i Första hand lärare. Varför ska jag söka igen? Varför söker inte alla? Jag tar för givet att alla mina kollegor på min skola, och lärarna på mina barns skola, har ett starkt intresse för att utveckla sin undervisning och sprida dessa tankar på skolan. Jag tror inte att Alla lärare är lika bra - men många är bra. Många gör så gott de kan... Skulle vi alla jobba bättre, mer, och mer utvecklande om vi fick mer i lön? Vad skulle vi göra då som vi inte gör idag? Kanske skulle skolorna och läraryrket locka bättre studenter - vilket kanske i sin tur ger bättre lärare? Vad är det som skiljer en förstelärare från någon annan? Alla lärare på vår skola - jobbar i arbetslag - vi hjälper varandra. Vi tillhör också ett ämneslag - där vi försöker hjälpa varandra. Jag ser en massa som skulle kunna utvecklas på skolan - men blir det bättre med förstelärare? Jag vet inte... jag vet inte om jag vill söka tjänsten igen - inte om det handlar om att andra kollegor ska titta snett, missunna - trots att de hade lika stor rätt och samma möjlighet att söka tjänsten som jag hade. Jag vill att vi ska hjälpas åt, stötta varandra, utveckla tillsammans, dela med oss - att vi tillsammans ska bli bättre. Jag vill fortsätta att utveckla min undervisning, i första hand som lärare - jag kommer göra det oavsett om det blir av formen som förstelärare.

Kompisar sprang göteborgsvarvet igår... Jag har gått en runda med mitt ben. Benet som inte riktigt följer med. Jag provar att ta korta steg, längre steg - hela tiden får jag tänka på att lyfta benet. Jag parerar. Stiger jag snett, missbedömer, halkar - så smärtar det i ryggen. Jag försöker luta mig lite framåt - då hugger det i ryggen. Jag försöker räta på mig - det är omöjligt. Jag hade velat kunna springa - kanske inte en halvmara - men några steg. Idag känns det omöjligt. Men jag kunde gå en runda. Jag hörde några fåglar kvittra. Jag kände regnet. Jag såg min lilla hund springa. Glad. Det gör mig glad.
Jag funderar på att mata in elevernas resultat i dexter från de nationella proven. Jag kan konstatera att elevernas resultat stämde väl överens med de betyg som eleverna hade i höstas. Lotta Karlsson skriver i bloggen mitt flippade klassrum (http://mittflippadeklassrum.wordpress.com/2014/05/11/nationella-prov-i-nationens-intresse/) "Vilken ”tur” att min bedömning av deras kunskapsnivå, efter 4,5 år på högskolan och 12 år av pedagogisk erfarenhet, stämmer överens med de statliga kontrollerna. Hurra- det betyder ju att jag är tillräcklig kompetent att bedöma mina elevers kunskapsnivå!" ... "Vilken ”tur” – eller? Betygsättning handlar ju inte om ”tur”." Vi har många lektioner - vi bedömer olika delar. Formativ bedömning. Summativ bedömning. Vi överhopas av administration - jag försökte få dexter att underlätta i vår rapportering - men misslyckades, idiotförklarades och insåg att det är bättre att lägga tiden på att föra in varteviga resultat istället för att tjata med dem. Det nationella provet är ju knappast en formativ bedömning - snart lämnar vi över eleverna till gymnasiet - och de frågar inte efter resultatet i NO. "Vad är nationella proven egentligen? Vad är syftet? Är det det verkliga testet? Det som räknas? Misstror staten en hel yrkeskår så till den grad att de inte tror att vi lärare själva är kapabla att ta reda på detta utan statliga kontroller? Är alla test test, för att testa, om vi klarar av det verkliga testet? Och vilket är i så fall ”det verkliga testet”? Vad skulle hända om vi tog bort nationella proven helt? Skulle vi ha en hel yrkeskår som inte skulle vara kapabla att sätta betyg? Skulle vi ha en skola full med elever som inte hade en aning om var de befinner sig kunskapsmässigt? Eller skulle vi ha en skola med betydligt lägre stressnivå för både lärare och elever, en skola som inte handlar om likformighet utan som handlar om att ge varje elev verktyg och förutsättningar att lyckas utifrån sina förmågor?
Jag tror att en elev som får förutsättningar att lyckas är en elev som fylls med självförtroende. Och om man kan gå ut och möta det verkliga testet, resten av livet, med en stor portion självförtroende i skolryggsäcken, ja då först tror jag att vi har uppnått skolans viktigaste uppdrag - då har vi gett alla elever förutsättning för att lyckas!
Självförtroende kan aldrig mätas i nationella prov."
Jag tycker att de nationella proven i NO är bra- det är bra frågor - men jag tycker att det kunde finnas en nationell provbank som vi kunde plocka frågor av - och rapportera in efterhand. Någon som är duktig på att hitta på bra frågor, kunde rekommendera, och vi kunde utföra, och Skolverket kunde få in resultat. Ingen stor grej, bara frågor bland alla andra. Frågor som är genomtänkta.

En spark - spiken i kistan?

Mission completed - baron i mål som trea, trötta groomben, mätt och belåten efter grillning. Nöjd och glad att få vara en del av teamet baron/Yvonne! 

Dagar som jag oroade mig för - gick över förväntan. Elevensvaldagarna är avklarade. Solen hjälpte oss på vägen. professionalism och ett leende räddade oss. Vi jagade några elever - vi fick några att göra mer än vad jag trodde, Många gjorde mer utan att vi jagade dem. Vi brydde oss. Vi samarbetade. Vi försökte. Vi letade. Vi hittade. Vi ville. Många gånger mer än eleverna. Vi ger inte upp. Vi fortsätter leda. Finnas. Le. Bry oss. Vi vill att eleverna ska lyckas. Alla vill lyckas - men efter tillräckligt många misslyckanden är det lättare att fly än att misslyckas.
Igår var det första maj - med växjöloppet inplanerat för Klara och Anders. En mil. 56 minuter. Jag är imponerad!
Imorgon är den första distanstävlingen planerad för 2014 - Yvonne/Baron i Karlshamn. Det blir spännande! Och Klara ska spela säsongens första seriematch. Kul!