flisas

Gick veterinärbesöket bra? Tack för att ni frågar. Och jag vet inte hur jag ska svara. Resultatet var väntat. Förr eller senare. Svart på vitt. Jag har sett hur ögat blir allt blåare/vitare. När trycket mättes var det det högsta värdet någonsin - 45. När hon först kom in i våras var det 33, någonstans över 25 börjar det göra ont. Det har hållit sig runt 13, men nu... Nu är det ohållbart - ögat måste bort, så fort som möjligt. Men eftersom "vår" veterinär är borta nästa vecka, blir det på fredag om två veckor. Hur kommer det fungera? Hon ser ju inte med ögat som det är nu, därför blir det ju ingen större skillnad, mer än till utseendet...
Idag vakande jag till min bästa utsikt. Sol över dimhöljd sjö. Idag väntar, inte mindre än, tre vänner. Tack för att ni tar tag i det som jag inte gör! Jag är evigt tacksam!
Jag läste i SvD(http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/regeringens-atgarder-loser-inte-problemen-i-skolan_4054869.svd) idag, det som debatten har handlat om så många gånger. Sjunkande PISA-resultat, det har skyllts på allt möjligt - lärarkvalitet, pengar, antal vuxna i skolan, läromedel, IT, förkunskaper, studievana... Men idag skriver de om det Verkliga problemet - att få elever att delta aktivt i den undervisning som faktiskt ges. Artikeln i sig är kanske inte heltäckande, och det behövs både mer pengar och fler vuxna i skolan. Det finns någon märklig slutsats - och frågan kvarstår när man har läst artikeln "Vad ska den obligatoriska skolan göra då med de elever som artikelförfattaren lyfter fram i sitt exempel? Sluta satsa på dem, sluta jobba på att motivera dem, sluta lägga resurser på dem (och bryta mot skollagen...)?". Det finns mycket jag saknar i skolan - bra läromedel, bra övningar, mer speciallärarhjälp, mer tid, fler datorer/ipads som fungerar och kan göra eleverna redo för den Riktiga världen, bra verktyg för att visa den formativa bedömningen som kan synliggöra elevens lärandeprocess - men det jag saknar mest är tid för elever som verkligen inte vill - som anser att det inte spelar någon roll. Det finns elever som vill, som kan, som inte förmår, som saknar grunder - men det finns oxå de som inte vill. Jag vill veta varför de inte vill. Jag är av den åsikten att de allra flesta verkligen vill göra rätt, vill göra så gott de kan, så bra de förmår - de absolut flesta vill lyckas. Det finns elever som kommer till varje lektion, men som ändå inte lyckas. Det finns elever som kommer till varje lektion - utan att delta. När tappade vi dem? Det gjordes försök på 70-talet enligt artikeln - lärdomen från den studien var att när elever inte tar studierna på allvar, hjälper alltså varken pengar, stödundervisning eller förlängd skolgång. Just de åtgärder som den nya regeringen nu vill satsa på. Var kom likgiltigheten ifrån - när började skolan "inte spela någon roll"? Jag är inte heller av den åsikten att allt måste vara roligt. En del saker bara måste man göra. Allt handlar inte om motivation. Allt handlar inte om lust. Jag har inga problem med att motivera det vi gör i skolan, eller hitta roliga uppgifter, nödvändiga uppgifter eller hjälpa dem som har det svårt. Om de är där. Om de deltar. Om de är aktiva.

- sol,
- promenad med sökträning och duktig hund
- och luft som var lätt att andas - hela vägen ner i lungorna,
- glada barn
- spel och lek
Ibland är det lätt att vara ledig!
Nu hoppas jag bara att det ska få fortsätta att kännas lätt - ikväll väntar ett besök hos en ögonspecialist för Myggans del...

Vardagsglädje:
- lov
- duktig agilityhund
- rena golv
- två vänner som har hört av sig och vill ses - i ungefär samma sekund som jag tänkte skriva ett inlägg om att inte hinna träffa sina fina vänner. Ingen nämnd. Ingen glömd. Men ni är saknade. Och ni är för många.
- ugnspannkaka i ugnen

Dagarna går. Sjukgymnast i dag på morgonen med Linus. En snabb resa i tiden. Flashbacks. Så många människor jag har mött med, och för, Linus skull. Den här människan träffade vi när han var 4 år. Då hade resan börjat. Den började långt tidigare. När jag tänker tillbaka vet jag knappt hur och när det började. På vägen har vi fått än den ena, än den andra förklaringen, diagnosen osv… Som många gånger har varit felaktiga. I nuläget finns ingen diagnos.
Det har handlat om ett snett huvud, skelning, tal, öron, ögon...
Vi har träffat logopeder, sjukgymnaster, psykologer, kuratorer, läkare, ortopedister, synkonslulter, arbetsterapeuter... Hela tiden med hopp om någon som kan ge oss ledtrådar. Alltid i tron att någon vill och kan hjälpa oss. Alltid med önskan att få den hjälp vi har rätt till, den kompetens som behövs. Möten efter möten. Samtal efter samtal. Det var inte så att vi inte behövde medicinsk behandling, vårdbidrag eller möjlighet att ta ut tillfällig föräldrapenning – men, det vi mest av allt önskade och ville ha, var stöd i att få hela vår situation att fungera. Vi ville att sonen skulle må bra och utvecklas. Vi ville ha en fungerande vardag och allra mest ville vi göra rätt. Vi ville ha ett kunnigt bollplank, någon att vända sig till med funderingar och frågor. Vi ville ha möjlighet att diskutera och förstå, vi ville ha någon som kunde mer än vad vi själva kunde... Förhoppningen var stor när vi skulle träffa habiliteringen. Tyvärr visade det sig att vi återigen stod tämligen ensamma. Vi fick inte ens möjligheten att träffa andra föräldrar i samma situation. Vi passade inte in. Teamet runt oss, som vi hade hoppats på, uteblev. Habiliteringen kunde inte vara det kunniga bollplank vi önskade, för det var inte så de arbetade. De kunde inte göra någon kartläggning av de verkliga svårigheterna som fanns, de kunde inte sätta in stöd, för det var inte så de jobbade. Sonen fick en timstock, som ingen förklarade vinsten och nyttan med, han fick träffa logoped någon gång, och tillgång till bad, vi fick träffa en läkare som gjorde en snabb bedömning på knapp svenska efter att ha träffat L femton minuter - en bedömning som jag bedömde var helt fel, och som jag aldrig skulle vilja visa någon, de gjorde ett par skolbesök - utan tydlig uppföljning eller tydliga råd och riktlinjer till skolan, han fick träffa en arbetsterapeut ...
Det är inte lätt att få den spindeln i nätet som man behöver. Det är inte lätt att få tillgång till det stöd och den hjälp barnet och föräldrarna har rätt till för att barnet ska få bästa möjligheter att utvecklas efter sin förmåga. För att föräldrarna ska få vila. Inte vara utredare, stridspiloter, lärare osv för sina barn. De ska få vara föräldrar. Jag har hittat hjälp och stöd i föräldragrupper på nätet. I kloka vänner och kollegor. I bloggar. Där erfarenheter kan delas - kunskap kan spridas. Det enda man vill är att få en fungerande vardag - där barnet får och kan utvecklas efter bästa förmåga. Alla barn.
Hur kom det då sig att vi är tillbaka hos sjukgymnasten som var en av de första vi träffade? Jag läste en blogg om sensomotorik. Jag tog kontakt med en kvinna i Stockholm som jag läste om i en blogg, som vi för övrigt kommer träffa nästa vecka, och började leta på nätet efter hjälp lite närmare. Någon som kunde se hela människan. Någon som jobbar med att få sinnen och motorik att samverka. Om motoriken och/eller samspelet med något sinne inte utvecklats fullt ut kan det ge svårigheter: Barnet kan få problem med balansen, bli klumpigt, få svårt att läsa och skriva, ha otydligt tal, ha svårt att koncentrera sig, vara över- eller underaktivt, få svårigheter att tolka sociala signaler och följa lekregler, vilket ger beteendemässiga brister mm...Brister i detta samspel ger effekter som beskrivs som ”utvecklings- och neurologiska dysfunktioner”. Alla människor föds med en uppsättning primitiva reflexer i kroppen. Reflexer är rörelser som vi gör ofrivilligt och omedvetet. Hos spädbarn avlöser de varandra och ser till att de ålar, kryper, reser sig upp, går och springer. När de kan kontrollera sina rörelsemönster har högre nivåer i hjärnan kopplats in. Sedan tränar de sig tills detta sker automatiskt. Först då de kan göra flera saker samtidigt har de förutsättningar för att lära nya kunskaper och färdigheter.
Jag valde att kontakta sjukgymnasten som vi var hos för flera år sedan - och som vi en gång hade "valt" bort för att vi trodde att vi skulle få den hjälpen hos habiliteringen. Jag berättade vår historia. Visade en del av frustrationen. Ensamheten - och gång på gång beklagade hon. Hon blev bekymrad över hur det går till. Om man på något sätt kan underlätta, hjälpa, stötta och utveckla - vill jag göra det. Det funkar bra nu. Vi har en fungerande vardag. Han utvecklas. Lär sig nya saker. Svårigheter. Och Lättheter. Idag var Anders på utvecklingssamtal på skolan. Ett samtal som ingav hopp. En känsla av att vi spelar på samma arena. Att vi hjälps åt.

Anders kom tidigare än vad jag förväntade mig från Stockholm. Jag fick en bonuskväll i stallet. Med Charlotte. En höstkväll. Mörkret hann sänka sig. Inte ens en stjärna lös upp vår väg. Det var kallt om händerna. Och fötterna. En föraning om vad som komma skall. En förvarning om vintern. Det var inte en av de härligaste turerna. Men ändå... Sällskap. En fin vän. En varm, stark häst under mig. Spridande värme. Energi. Boost. 

Ett av tre utvecklingssamtal är avklarat den här veckan. Bedömning. Analys. Utveckling. Framåtsyftande mål. ...

Idag är det vår bröllopsdag! 7 år. En av de Bästa dagarna i mitt liv. AllTimeHigh! Kärlek. Glädje. Fest. Gemenskap. Dagen idag har inte varit så glamorös. Jobb. Snitsla en bana genom skogen till helgens pay and race - i regn. Ett besök hos pappa som gjorde en hjärtoperation förra veckan. Köttbullar och mos. 

Söndag. Regn. Vi samlades i gympasalen - hela familj, delar av Jönssons slöt upp - och spelade innebandy, tränade gymnastik, skrattade. Hade kul. Vi har ätit pannkakor. Myggan och Anders är på golfbanan. Jag ska försöka formulera några av mina tankar. Det är så många i mitt huvud. En del strukturerade. Andra mindre sammanhängande. De handlar om samma sak, eller helt olika... Jag gillar mitt jobb. Jag är stolt över att vara en del av skolan. Jag känner glädje när jag går till jobbet. När jag möter mina elever. Jag ser inte skolan som ett problem. Men den skapar stundtals frustration. Att inte kunna hjälpa på det sättet jag anser vara bäst, pga tidsbrist , pengar eller resurser... I debbaten hör an hur lärar träffar elever som svär åt henne, ber henne dra åt helvete, spottar på henne, som blir klassens clown för att höras - en pajas som inte längre kan stå med rak rygg utan kommer krypande, gråtande till sina kollegor efter lektionen. Dag in och dag ut. Jag möter inte dem, men jag hör dem. Vems är felet undrar alla... När blev det så här? Är det kommunernas fel? Björklunds fel? Sossarnas fel? Lärarstatusens fel? Birro frågar det enda rätta (http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/forst-och-framst-foraldrarnas-ansvar/) "Vad är det för ett samhälle vi skapat i vår frihetliga iver att lösgöra alla människor ifrån alla givna sanningar? Vilket samhälle får vi om vi framför varje barn dumpar en samling redskap och nycklar och sedan ber dem sätta ihop dem efter eget huvud? När gjorde Sverige sig av med alla gemensamma värdegrunder? Ett land utan sanning blir ett land av inbillat fria individer. Vår drift att avsäga oss allting har skapat ett land där alla drivs av sin egen lag, sin egen vilja, och där varje försök att beskriva hur den något större bilden ser ut, varje försök att lyfta blicken, förpassas ut och bort. Familjen är samhällets minsta och viktigaste beståndsdel. Hur den än ser ut. Neil Young sjunger: "Although my home has been broken, it's the best home I ever had". Alltså är det först och främst föräldrarnas ansvar att skolan ser ut som den gör. Det är föräldrarna som alltid i alla lägen har ansvar för sina barn. Det går inte att skylla på tidsandan, på förskolan, på idrottsklubben, på kompisgängen, på lärarna eller på politikerna. Sverige är ett land som anser sig stå fritt och progressivt. Den lögnen har ett pris och vi betalar det priset genom att kapa alla band av tillit till våra barn. Vi tror att samhället ska ta vår roll som föräldrar. Det är inte skolledningarnas fel att barnen slår varandra på skolgården. Det är barn som slår barn. Och barnen är vårt ansvar som föräldrar i första hand. Det är alltså föräldrar som uppfostrat, eller låtit bli att uppfostra, sina barn till att slå ett annat barn."
Jag är förälder - det kommer jag alltid att vara. Jag är lärare. Jag kommer troligtvis vara lärare ett tag till, även om jag börjar inse att jag kanske har någon slags kris, kanske är det dags att sadla om? Jag läste vad Gustav Fidolin skrev, och jag hoppas att han håller sitt löfte: "Jag vet att läraruppdraget idag inte har de bästa förutsättningarna. Hade allt varit bra med skolpolitiken hade jag stannat i mitt klassrum. Men jag vill göra mitt för att lärare ska få tid för sitt arbete och en lön som värderar yrket som ett av de viktigaste vi har. Jag vill inte att alla som söker till lärarutbildningen ska komma in, utan att många ska vilja jobba med detta det mest spännande av alla yrken." Jag hoppas att han kommer skapa förutsättningar för att lärare ska få vara lärare. Att de ska vilja vara lärare. Jag hoppas att han håller vad han lovat, att: "Man ska tidigt få de grundkunskaper man behöver, för att senare kunna tillgodogöra sig andra ämnen. Det ger elever som mår bättre, och mer trygghet i skolan." Jag tror på skolan. Jag tror på mina elever. Jag tror på mig. Och jag hoppas att jag får fortsätta tro.

Petra Kranz Lindgren (http://petrakrantzlindgren.se/) skrev igår ett inlägg som träffade mig rakt i hjärtat: "”Inte ha gummistövlar!” Tio minuter senare och 200 meter hemifrån skriker samma 3-åring: ”Ha gummistövlar!” ”Mamma sitta soffan läsa bok!” Så snart mamma slagit sig ner: ”Flytta mamma, inte sitta soffan!” ”Jag vill ha flingor!” När flingorna dukas fram: ”Nej, inte flingor!!!”"
Sigge ändrar sig... Min irritation stiger upp och jag hamnar lätt på "hans nivå" i min argumentation. Jag blir inte den pedagogiska, och förstående och förklarande, mamma som jag egentligen vill vara. Jag blir frustrerad. Men tänk vad jobbigt det måste vara för mitt barn - att ändra sig hela tiden, att inte veta vad man vill, att bli osäker och vackla i sina beslut... Och dessutom ha en mamma som blir irriterad, frustrerad och oändligt trött... Det han behöver är ju förståelse, en mamma som kan klä hans frustration och beslutsångest i ord. Han vill ha varm välling - men ändrar sig när han kommer upp i sängen och vill ha kall. Eller det nya nu - mjuk välling? Vad är mjuk välling? Han tror att han vill gå rundan med Myggan, men ändrar sig när vi har kommit halvvägs och vill cykla...
Ibland, ganska ofta, kan jag också vackla i beslut. Ånga beslut. Och då vill jag ha förståelse... Jag vill att någon klappar på mig och säger att de förstår att jag velar, jag vill att de säger att de förstår hur jobbigt jag har det just nu när jag varken vet ut eller in. Jag vill att någon lyssnar.
Som mamma säger jag ofta något i stil med att "det var du som valde, nu är det för sent att ångra sig..." - kanske hade hans besvikelse kunnat lindrats något om jag visade respekt och förståelse. kanske behöver han ingen förklaring - utan mest förståelse och respekt för de jobbiga känslor som finns inuti honom just nu... kanske lär han sig att benämna, acceptera och komma underfund med sina känslor om jag hjälper honom att sätta ord på dem? Jag vill ju hjälpa honom att på sikt kunna uttrycka sina känslor på mer konstruktiva sätt än att skrika, hota och vägra...
Idag när jag hämtade Sigge på dagis - frågade fröken om han alltid var lika glad. Han är oftast glad. Men vi hann knappt ut från gården innan han bröt ihop för att han inte skulle få följa med på varken Klaras fotboll eller Linus innebandy... Besvikelsen gick dock över ganska fort. Och nu sitter han jämte mig och tränar på att rita S.
Min fot är fortfarande svullen, men den gör mindre ont idag. Ett steg i rätt riktning!

Foten gör nog något mindre ont idag, även om den fortfarande är väldigt svullen  - högläge, vila, och halvvabbdag pga en odefinierbart sliten Sigge - gör kanske sitt... Men hjärnan jobbar på helvarv, och vägrar förstå, två kvällar i rad när både Anders och jag är hemma (inte ens i helgen, varken lördag eller söndag, lyckades vi äta en enda måltid tillsammans...), gör att jag tänker på vad jag kunde/borde/vill göra... Stallet - springa - eller i alla fall gå... Inget är lämpligt. Andas, långsamt, vila, och övertyga en trilsken treåring är det som min tid får ägnas åt... Någon dag till. 

Efterdyningarna av tävlingen - inte så mycket träningsvärk, men en fruktansvärt svullen fot?!

Idag har jag tävlat, 5mil på Nora. Hon skötte sig över förväntan, men enligt plan i sin debut... Ett superjobb av alla inblandade - amigo/yvonnestöd och groomar! Nu sittar jag i soffan och äter upp de sista äggmackorna, tittar på hockey och väntar på familjen som har varit på innebandyäventyr och middag hos farmor och farfar. 

En del dagar är jobbigare än andra. En del dagar är gråare än alla andra. Blåsigare. Stormigare. Regnigare än andra. Tråkigare än andra. Stressigare. Vissa dagar är det svårare att upprätthålla leendet. Vissa dagar är det bara för mycket. För mycket av de gråa nyanserna - det finns inte ens svart och vitt. Bara ett töcken. Tre extra lektioner idag - det behövdes vikarier. Några för många pingisbollar på lektionen. Några för många som inte gör det de ska. Några för många som inte lyckas så bra som de skulle kunna. Några för många hårda ord. Balansen rubbas. Dagen började med att Sigge var sur. Fick lirka. Övertyga. Men lämnade trots allt över en glad Sigge på dagis. Kom till jobbet och fick direkt höra att jag behövdes som vikarie. Det var trots allt rättså kul att träffa nya elever. Lektionerna gick hyfsat, och dagen gick fort. Kom hem 16.15 och lagade mat som vi snabbt åt - jag var hemma totalt fyrtiofem minuter innan jag körde till innebandyn, som börjar 17.30, med tjejerna - där mötte Anders upp. Jag körde hem. Gjorde lite läxa med Linus. Om 29 minuter, kl 18.30, är det föräldramöte på dagis. Min energi börjar ta slut. Idag är en dag som snart borde vara slut. Det vore det bästa för alla... Kanske borde jag ta på mig en annan tröja till föräldramötet - den jag har på mig är - grå... Färga håret? - för mitt är grått...

Igår var en dag - utan en massa planerat, utan en massa måsten. Vi fyllde den ändå. Jag red en långrunda tillsammans med Charlotte, Peder och Madde runt Bergundasjön. 27 km på mindre än 2 timmar. Anders tog med barnen och Agnes och sprang Gummiloppet i Rydaholm. Klara och Agnes sprang 8km på 43 minuter. Vi samlade vid lunch. Och åkte på A-lagsotbollsmatch med ungdomslagen intågandes innan matchstart. På kvällen kom Martina och Henrik. Det var ingen svår dag. Idag började barnen och jag i gympasalen, Anders spelade golf. Sigge, Klara, Agnes och jag åkte in en runda till stan. Linus stannande hemma. Vi fixade lite höstgrejer till klara. När vi kom hem, mötte vi Anders i dörren och jag åkte och red. En skön hösttur på Nora, med sällskap av Amigo/Kim - en energiboost. Anders hade lagat god mat. Läxan var gjord. Anders åkte på innebandy och vi åt. Nu är barnen ute en stund - och snart är det läggdags. Helgen är över. Men solen har skinit på oss i helgen. Batterina är laddade så gott det går.

Jag pratade just med mormor. Otydliga ord. Förvirrade tankar - ändå klar. Dålig hörsel. Och jag känner rädslan - rädslan för att bli gammal. Gammal, svag, hörsel som sviker, ben som viker sig, ögon som är suddiga, tankar som är luddiga... Folk som inte tar en på allvar. Plötsligt räknas man inte riktigt. Plötsligt är man mer en belastning. Från att ha varit ett nav... Det gör mig rädd. På riktigt! Alternativet gör mig å andra sidan skräckslagen - att inte få vara med till slutet. Att inte få bli gammal. Förresten - när blir man gammal?

Ett par rader. Mitt bland lektioner, planeringar och rättningar... Tack själv! Tack för att ni vill engagera er! Tack för att ni talar om för mig att ni gillar det jag gör. Tack! Tusen tack! Tack för att vi kan jobba tillsammans för att mina elever/era barn ska lyckas så bra som möjligt! 

Here er go again... Förra omgången resulterade gympan i ett nytt stall. Vi går se vad som händer den här gången?! 


Då var jag höggravid - nu är han tre år. Full med spring i benen. Men helst ville han ta med sig innebandyklubban.