flisas

Dagarna går i ett... Jag är inte bara mamma. jag är ju lärare också. Och förstelärare. Och ibland ifrågasätter jag det själv. Vad är det som gör att jag har fått det uppdraget? Jag är ju inte bättre än någon annan? Det finns inga tydliga riktlinjer för vem som blir förstelärare. Jag har suttit och rättat ikväll, precis som många andra lärare gör på sin förtroendetid - mellan spättastekningen, bäddning av nerkissad säng, läsning av Linus läxa och lekplatshäng... Lyckas mina elever bättre än andra? För att jag är förstelärare? Eller borde det vara så? Tvivel. Fartblindhet. Att vara lärare - och förstelärare - kräver så mycket, förpliktigar... Jag tvivlar ibland på min egen förmåga och legitimitet. Det är lätt att brottas ner av Jante, tryckas ner... Av mig jälv i första hand - och av andra i andra och tredje hand. Jag rannsakar mig själv, som jag alltid har gjort - när en lektion inte känns bra, när eleverna inte skriver så bra som jag trodde på provet, när eleverna inte är motiverade... Jag tycker att jag har gett dem förutsättningar... Jag tar det till mig. Jag försöker hitta lösningar. Jag är ju kreativ. Effektiv. Lösningsorienterad. Jag vill alla väl. Vill att alla ska lyckas utifrån sina förutsättningar. Läser forskning. Läser vad kollegor runt om i landet, runt om i världen skriver, för att driva min egen utveckling framåt - och på så sätt mina elevers utveckling framåt. Är det tillräckligt? Gör jag tillräckligt? Som lärare? Som förstelärare? Utvecklingslärare? Det är klart att debatten på sociala medier om förstelärare och andrelärare skapar prestationsångest - jag vill visa mig värdig. Samtidigt som jag inte vill vara mer än någon annan. Hur mycket duktigare - hur mycket skickligare ska en förstelärare vara? Vilka förväntningar finns bland kollegor - jag vet ju vilka förväntningarna är i mitt eget huvud... Vi ska arbeta kollegialt. Samarbeta. Varför ska jag då ha mer betalt? Vi ska ju göra det tillsammans?
Jag försöker tänka på att jag har fått tjänsten. För det jag har gjort. Jag vet vad jag vill. Jag vill utveckla. Skapa samarbete. Hitta former. Jag antar att man kan vända på det... Varför skulle jag inte vara förstelärare? Det är inte jag som har bestämt det. Det är någon som tycker att jag gör det bra. Att jag är tillräcklig... Ni som har läst ett tag vet att jag har en del åsikter om försteläraruppdraget - men de behöver jag ju inte skriva igen... Imorgon presenteras de "nya" förstelärarna på skolan. Jag hoppas att försteläraruppdraget ger möjlighet att tillsammans med andra utveckla skolan. Det räcker så. Det vore bra. Det vore kul! Man "blir" inte förstelärare för att någon annan är sämre. Man blir inte förstelärare för att göra någon annan sämre...
Biologiprovet som jag rättade idag - kommer eleverna få titta på igen. Hjälpas åt att förbättra. Lämna in igen. Jag vet att inte många var nöjda med sin prestation - det kan finnas många anledningar till det. De är inte vana vid läxa. Vid prov. De hade fler läxor. ... Jag vill att de lär sig något av provet. Lär sig att det lönar sig att plugga. Förstå. Hjälpas åt. Samarbeta.
Många gånger har jag sett elever stå i korridoren efter ett prov och diskutera frågor direkt efter något prov. Ofta har jag tänkt att det är just då som de lär sig allra mest - de vet vad de borde kunnat och de erövrar det i diskussioner med andra. Just denna formativa process vill jag försöka komma åt när jag låter mina elever göra samma prov två gånger med några dagars mellanrum. De kommer, troligtvis, denna gång att få hjälpas åt vid det tillfället också. Jag kommer dela in dem två och två och jag kommer tala om att de kommer få möjlighet att utveckla sina svar en gång till. De kommer få en penna i annan färg för att jag tydligt ska se vad de har gjort för ändringar. Fortfarande är jag på utvecklingsnivåstadiet i den här tanken, och förfarandet kommer kanske att ändras. Det kommer att utvärderas. Och förhoppningsvis kommer eleverna att lära sig av det...

Klara och lova började baka och sälja ungefär i samma veva som Carolina dog. Till förmån för Cancerfonden. De satte in pengar och fick lotter - och vann presentkort i en mataffär. Och bakade ännu mer... Och idag var det dags av en leverans. 

Det är mörkare nu. Hösten kom. Frost på marken. Regn från himlen. Mörkrets sänker sig. Energin tryter. Det har gått en dryg månad nu. Det börjar kännas. För en del mer än för andra. Många är fulla av ambitioner efter sommarlovet - har tankat energi under sommarens lata dagar. Hoppas på förändring. Hoppas att de ska orka. De möter verkligheten. Den övermäktiga. De har varit med om det förr. Känner igen situationen. Vi ser dem, men lyckas inte fullt upp nå dem. Ser dem kanske för sent. Lyckas inte anpassa eller sätta in rätt stöd i tid. Möter inte deras behov och har inte rätt resurser för att övertyga och hjälpa dem. Mörkret och hopplösheten har redan slagit rot i dem.
Vi kan se tecken. Vi ursäktar oss med att vi inte hinner, att vi saknar resurser, kunskaper, förmåga... Skolans skyldighet är tydlig - varje elev ska genom anpassning klara målen. Det är lätt att skylla på något annat, någon annan. Tidiga insatser och anpassningar kan göra att vi tjänar både tid och pengar - och lidande. En ganska enkel ekvation. Och vi måste hjälpas åt. Det är lätt att döma. Tro att man ser, att man har bilen klar för sig. Men man vet väldigt lite om hur andra har det, hur andra familjer har det. Vi måste utgå från att barn vill göra det bra, att de gör sitt bästa. Att föräldrar vill sina barn väl, att de försöker fatta kloka beslut. Vi måste hjälpas åt att fajtas. Vi måste hjälpas åt att orka. Bära varandra.
Idag vabbar jag - vi fick hämta Sigge igår med feber. Idag är han pigg igen. Spelar bandy, leker med den lilla katten, som vi fortfarande inte har hittat ägaren till, bygger banor... Klara meddelade just att hon kom i mål först på skoljoggen (i helgen deltog hon på musikmilen och sprang på 53 minuter). Linus frågade innan de gick om jag trodde att hon skulle vinna, och om han skulle komma sist... Myggan har varit hos veterinären med sitt öga och jag har hunnit titta på en teater med min nia.Och ätit stekt äggmacka till lunch.

Idag läste jag att det var fler ansökningar till Paradise hotel än till lärarutbildningen... För mig är inte skolan motsatsen till paradiset. Visst finns det plats som jag hellre besöker än skolan, och jag vet att många inte trivs i skolan, men jag vet också att större delen av eleverna gillar skolan. Trivs i skolan. Visst hade jag hellre suttit vid en pool i bikini och druckit drinkar än satt mig på högskolan och fått en massa lån...
Men som arbetsplats är det nog en av de bästa! Möta pedagoger som vill utveckla. Som vill förändra. Som vill se andra människor växa och utvecklas som just människor. Som leder de vilsna själarna, får de vissna att blomstra och fröna att gro. Se barn som blir vuxna med egna tankar, se dem göra val och pröva sina vingar.

Ikväll passade jag på att åka till klubben när tjejerna tränade innebandy. 

För mig är mina vänner - mina vänner. Vi tycker olika. Mina vänner är mina vänner. Jag bryr mig inte om vad de röstar på, eller vilka skäl de har. Mina vänner är människor med bra värderingar - därför är de mina vänner. Jag respekterar valfriheten, demokratin. Jag vill leva i den. Visst kändes det som om världen jag vaknade i var lite mörkare i måndag - lite otäckare... Många pratar om valet. Om SD:s väljare. Säkert många av mina vänner. Det känns såklart konstigt att några av mina vänner, med de goda värderingarna och den fina människosyn de har väljer att rösta på SD, som ofta förknippas med rasister. Men egentligen - de är lika fina som alltid. Skifte - på gott och ont. Nu kan vi bara vara medmänniskor. Vem har sagt att det jag väljer är "rätt"? För mig är det viktigt att alla har ett lika värde. Att alla respekteras. Respektera varandra. Respektera varandras val. Respektera valfriheten. Demokratin. Möt okunskap med debatt och förnuft. Jag hoppas att mänskligheten vinner - ljuset vinner över mörkret, det goda över det onda. Att alla gjorde ett val som de kan stå för. Jag tror inte att den femtedel som röstade på SD är rasister... jag hoppas att det finns andra skäl till att man röstar på SD. Det finns rasister inom alla partier. Jag hoppas det. Jag tror det. Annars är det otäckt... På riktigt.

Igår var det val. Jag ser resultatet med en klump i magen. 19% av mina grannar röstade på sverigedemokraterna. Men jag väljer att hoppas att de gjorde för att de ville något annat. Att de inte gör det för att de är rasister. Jag vill inte det. Jag vill inte bo bland rasister och främlingsfientliga människor. Bland människor som tycker att olika människor är olika värda. Oavsett om det är homosexuella eller invandrare, bönder eller arbetare... Jag hoppas att de har tagit ställning - och tror på sverigedemokraternas politik när det gäller skola, omsorg, jobb, ekonomi... Jag hoppas att de inte bra har missnöjesröstat, utan att verkligen engagera sig. Jag läste ett bra inlägg på facebook från Kajsa Ingemansson: "Det finns de som skyller valresultatet på en oansvarig invandringspolitik, på politiskt käbbel och på partiernas oförmåga att nå ut till landets gräsrötter ... Men varken politik, käbbel eller oförmåga har rösträtt. Idag, och de närmsta fyra åren, håller jag Dig ansvarig: Du, som börjar dina meningar med "Jag är inte rasist, men ...". Du, som missnöjesröstat för att du inte orkar engagera dig på riktigt. Du, som som lagt din unika och allt igenom värdefulla röst på ett parti med ideologi förankrad i vit makt-rörelser och nazism. Du, som tog dig rätten att glömma historien i samma stund som de sista vittnena från nazismens tidevarv dog ut. Du, som låtit dig duperas av en grupp män som gång på gång fått sin rätta identitet avslöjad. Du, som vägrat ta till dig de fakta som media tagit reda på i ditt ställe. Du, som är beredd att se mellan fingrarna när det gäller rasistiska tillmälen, anonymt näthat, förnedrande språkbruk och användandet av järnrör. Du, som valt en partiledare som lagt en halv miljon skattekronor på nätkasinon, och som samtidigt säger att vi inte har råd att hjälpa fattigpensionärer för att vi tar emot flyktingar. Du, som anser att hudfärg definierar en människa. Du, som tycker att jämlikhet mellan könen är en oväsentlighet. Du, som tror att framtiden byggs med röda stugor, midsommarstänger och gärdsgårdar. Du, som har råd att röka, sminka dig och köpa kläder du inte behöver, men som inte tycker du har en krona över att dela med dig av. Du, som aldrig upplevt ett krig, men ger dig själv rätten att döma dem som har det. Du, som lever säkert i ett tryggt land, men inte unnar andra att göra detsamma."

En slags triathlon som km - löpning, cykling, ridning. För att få ihop logistiken med golfrunda samtidigt - då fick klara springa och cykla och jag rida. Klara kom i mål som etta på såväl löpning som cykling! Och jag fick gå ut som etta på ridningen. 

Valtider...
Vi har alltid ett val. Det var en av de första meningarna jag sa till mina elever efter sommarlovet. Det finns många vägar att gå...
Skolan, vårt uppdrag - driver oss lärare. Jakten på meningsfull, intressant, engagerat och individualiserat lärande - jagar oss. Vi vill effektivt kartlägga våra nya elevers kunskaper - för att kunna möta dem där de är, samtidigt vill vi parallellt och integrerat med ämnesundervisningen arbeta med värdegrundsfrågor och bygga relationer mellan och med eleverna. Goda relationer är viktiga för ett livslångt inlärande. Vi vill hitta former för bedömning av elevernas lärande - formativt och summativt, vi vill vara flexibla och lyhörda. Se vartenda barn. Vi vill dela erfarenheter mellan oss lärare på ett effektivt och utvecklande sätt. Vi vill få lägga tiden på vårt uppdrag. Vi vill så mycket. Vi har ambitioner.
Vi möter barn med olika ryggsäckar. Irrationella barn. Barn som vill tänja på gränser, prova sina vingar. Barn som vill bli sedda. Barn som gömmer sig. Barn som litar på oss, ser upp till oss. Barn som svävar på moln, Barn som inte litar på oss - som har blivit berövade sina vingar, sin tro på vuxna. Sin tro på livet. Vi möter barn med tunga ryggsäckar, barn som snavar hela tiden, som aldrig kommer över mållinjen, som har oändligt många hinder att passera...
Vi lärare navigerar, stöttar, hjälper, lotsar, visar, leker, låter, agerar - vi lärare ger aldrig upp. Vi provar nya vägar. Vi vill få med alla på tåget. Vi tar hjälp av andra - kollegor, forskning. Vi lutar oss tillbaka på erfarenheter och söker nytt. Men samtidigt brottas vi med jantelagen. Vi är inte bättre än någon annan... Kanske är jag bäst för någon? Men inte för alla... Jag tror varken på kadaverdisciplin, förbud eller låsta dörrar - jag tror på individen. Jag tror att alla vill göra sitt bästa. Jag kan bli bättre. Skolan kan bli bättre. Vi kan lära varandra - vi kan sprida goda idéer bättre och effektivare, vi kan bli ännu bättre på att möta Alla elever, och vi kan bli bättre på att berätta om det fantastiska arbete som vi gör varje dag i varje klassrum runt om i landet.

Vardag igen. Ja inte riktigt - men jag tänkte att jag är tillbaka i vardagslunken igen. Eller lunken... Dagarna går i ett. Och det gillar jag väl? Lektion, efter lektion, friluftsdag, utvecklingssamtal efter utvecklingssamtal, efter möten, fotbollsträning efter innebandyträning, efter fotbollsträning, en golftävling avlöser en stund på hästryggen, matlagning, läxläsning... Vardag. Men ännu är det en stund kvar på helgen. Idag har Klara spelat fotbollsmatch - en förlust, Anders har spelat golftävling, och så har vi varit i Moheda på vernissage - farfar ställde bland annat ut tavlor med mig och hästarna som motiv.
Igår var en sån där hallelujamomentstund på hästryggen. Pigga hästar, sol, klar luft som gick att dra ner hela vägen i lungorna, fina ridkompisar... Om man bortser från tappskor - så kan det nog knappt bli bättre... September när det är som bäst. En sån där tur som man får minnas när man gör ett av sina prispass - de där i hällregn, snålblåst, isande kyla, bitande vind, hala vägar, tjälskadade vägar och snöstorm...
Ikväll, när Anders är på innebandyträning, tog killarna sina stålhästar och Klara och jag våra apostlahästar och gick en promenad med Myggan. När vi kom hem tränade vi ett uppletande och lite lydnad. Hon är ingen kung - det kan man inte begära med den minimala träning som hon har fått, och ibland kan jag undra varför jag inte lägger ner mer tid på det. Jag Kan ju det. Kanske är det för att jag Vet hur mycket tid det kräver att vara på den nivån som jag i så fall skulle vilja vara på - som jag faktiskt har varit på. Kanske är det helt enkelt Livet som har kommit lite i vägen, andra saker som pockar på uppmärksamhet, andra saker jag prioriterar - vilket allt handlar om...

Fullspäckade dagar. Jobb. Utvecklingssamtal. Innebandy. Fotboll. Jobbkväll för Anders. Idag räckte vi inte till, idag gick pappa rycka in - och få lyckades även gräsklipparen bli fixad....
Mina tankar handlar mycket om vad som är normalt. Diagnoser. Funktionsuppsättningar. Fler får diagnoser. Min grundinställning är, precis som jag läste på SaraClaes blogg, att alla människor är bra på något, men när vi pratar om ”funktionsnedsättningar” hamnar fokus oftast på vad människor inte är bra på, istället för vad de är bra på.
Vad händer med en människa som får veta att hen har en ”funktionsnedsättning”? För en del kan det vara viktigt och befriande att få veta varför jag är som jag är, men frågan måste ju vara jämfört med vad?
Eftersom allt fler människor får diagnoser tänker jag att det kanske är fel på jämförelsematerialet istället för på människorna? Vi jämförs med en norm som allt fler människor inte klarar att leva upp till.
Vi vet att alla människor är unika och att olikheter berikar ett samhälle. Ändå talar vi om olikheter som något negativt. Varför kallar vi det då funktionsnedsättning istället för funktionstillgång. Och utan ”diagnoser” och ”nedsättningar” hade vi kanske haft fler lyckliga begåvningar i vårt land?

Den här dikten säger mycket, tycker jag:
Missförstådd, hånad och skör
du går genom livet och stör,
Koncentrationssvårigheter och DAMP
ger en inre ständig kamp …
Intrycken flödar i aldrig sinande ström.
Trots otaliga försök får du aldrig beröm …
Din attityd kan verka kaxig och tuff,
men är din osäkerhets bedrägliga bluff
Inuti ett vilset barn med ömhetstörst
Söker bekräftelse när oredan är som störst
Se min kreativitet och glöd
istället för att banna mig i min nöd! När ska andra någonsin förstå
De säger: – Du kan bättre än så
om du bara lägger manken till
och försöker sitta still.
Att just detta är ditt problem
ger födelsen av detta poem. Från gryende morgon till slumrande kväll
Du gör ditt yttersta för att vara snäll
Din levnadsram behöver vara stram
din oro lugnas av värmande kram
Missförstådd, hånad och skör
Du går genom livet och stör.

Kalla det inte funktionsnedsättning – kalla det tillgång! Kalla det inte diagnos eller störning – kalla det begåvning!