flisas

En ridtur som gav energi! Så fina hästar! Trevligt sällskap! Och vatten. 




(Matchreferat: "Efter en lång men nyttig försäsong var det äntligen premiär för 9-manna på A-planen! Frågorna var många: Hur skulle vi hantera de stora ytorna (planen var i det närmaste kvadratisk när målen flyttats fram)? Hur orka hålla uppe tempot med bara tre avbytare? Det nya spelsystemet 3-4-1? Det brukar vara jämna matcher mot Ingelstad men hur står vi oss idag? 
Första halvleken bjöd på avvaktande spel och få målchanser åt båda håll. Spelet kantrade åt vä sida och det blev bitvis lite grötigt. Försvarsmässigt såg det mycket bra ut med den nykomponerade backlinjen i spetsen (Tella, Ellen och Saga). 
I andra tog vi över spelet, var etta på bollarna och skapade lägen framåt - flera gånger efter mönsteranfall! Baklängesmålet kom därför snöpligt och överraskande på en snabb kontring efter hörna. Vi tog det på rätt sätt och istället för att deppa skruvades tempot upp ett snäpp. Kvitteringen kom på ett självmål och Saga står som målskytt i domarens protokoll. Lite försynt jubel blev det av hänsyn till motståndaren men desto större jubel när Klara var först på ett inlägg och satte segermålet! Härlig match och ett stort tack till samtliga tjejer inklusive de inlånade påläggskalvarna Tilde och Thea!")

För en dryg vecka sedan spenderade jag en dag, tillsammans med tre kollegor, på SETT i Stockholm. Montrar, skolfolk, föreläsningar. Samtal. Kloka tanka. Och det slår mig återigen: Vi vet hur vi bör göra, varför gör vi det inte? Vi vet hur vi ska bedriva god undervisning och vilka metoder, verktyg, förhållningssätt som vi bör applicera tillsammans med eleverna i vår undervisning. Det är metoder, verktyg och förhållningssätt för lärande och där igenom utveckling. Vi har hört tankarna om att utvärdera sin egen undervisning, reflektera, kollegialt lärande och observationer av andra. Vi hört om skolledaren viktiga central roll - att de ska hålla i de pedagogiska samtalen, ge feedback till sin personal, precis som vi ska ge formativ på vägen till våra elever. Vi ska anpassa vår undervisning till våra elevgrupper, skapa relationer som grund för lärandet... Vi hört det. Vi vet det. Vad är det som gör att vi inte lever som vi lär - fullt ut? Handlar det om organisation? Tid? Trygghet. Svårigheter att gå utanför boxen? Jag vet inte. Men jag vet att vi gör mycket som är bra. Och en sån här dag är bra. Tid att träffas. Jag tror att vi behöver göra det här tillsammans. Lyft dem som vill utvecklas. Se till att de får utrymme. Tid. Låt det vara okej att göra fel, tänka om. Prova. Vi lärare måste tro på oss själva. På varandra. Förra veckan hade vi en studiedag - för all del, en del intressanta diskussioner fördes. Men mycket tugg som jag har hört förut. Ordbajs. KENT. Vad var det det hette förra gången? SUG? PIM?
Det är mycket som händer nu - Lakers har tagit SM-guld, Linus har haft utvecklingssamtal, idag har jag ridit, Anders spelar golf och jag har städat. Saker avlöser varandra. Kretslopp. Kugghjul. Ekorrhjul... Se till att ha kul på vägen.

Har ingen ro att skriva - så många tankar och ord som väntar på att bli skrivna. Men inte ikväll. Fin kväll som jag tillbringade med fina Helen och myggan. Promenad medan tjejerna tränade. Och så en sväng till klubben. Så hemma och ändå så länge sen... Ingemar. Johanna. Eva. Och lakers vann ikväll! 
Och tjejerna vann i helgen. 

Och Sigge fick rida dn sväng i helgen. 
Och jag också. 

Igår vårvärme. Sol. Vårtecken. Kläder som åker av. Cykling. Skrubbsår på knäna. Blommor. Studsmatta. Bad. 

I natt mådde jag dåligt. Jag kände redan igår att jag inte hade rätta orken. Håglös. Ont i kroppen. Och då i natt... Feberfrossa. Så dåligt att jag ställde in dagens ridtur... Det händer inte! Och mitt dåliga samvete kändes direkt. Jag såg fram mot att Anders skulle komma hem - avlasta lite - även om jag är bättre idag. Han kom hem - klenare än jag. Han bäddades ner direkt. Så det är bara att bita ihop. Jag är inte värst idag heller. Jag får fortsätta vara mamma, tvätterska, städerska, hundrastare... Och hejaklacksledare. Snart första finalmatchen för lakers. 

Klara och Anders är ivägskickade på innebandycup - hela helgen. Killarna och jag är hemma. Solen skiner. "There is a crack in everybody’s life, that is the only way for the light to get in.(/Det finns en spricka i allas liv, det är det enda sättet för ljuset att komma in.)" Den här meningen läste jag tidigare idag. Den säger mycket. Jag har känt mitt liv rasera. Men trygga grund fick en spricka. Jag har hoppat över sprickor. Jag har sett ljuset. Jag har försökt täcka sprickan. Men det är svårt.
I veckan har jag haft förmånen, tillsammans med åttor och nior, att lyssna på en av de sista överlevarna i Auschwitz. De blir allt färre. Människorna som överlevde och fortfarande kan vittna om förintelsen. Livia är en av dem. Livia pratade om civilkurage. Låt oss aldrig glömma. De var rörande att se eleverna gå frå och krama Livia efter föreläsningen. Tacka. Fråga. (Läs om Livia: http://allas.se/manadens-reportage-januari-min-livsuppgift-ar-att-beratta/)

En viktig föreläsning idag. Av en av de sista överlevare i auschwitz. Ord. Som berör. Som är viktiga att berätta vidare. 




Och så hockey, sista semifinalen för lakers. Nu väntar final mot Skellefteå! 

Energiboostad. I form av ridtur på amigo. Full av energi är han den gamle gubben. Älskar att springa. Vi fick sällskap av Kim och tindra. Och solen! 

Det bor en pyroman i oss alla. Trädgårdsarbete när det är som bäst! 

Och så en skrittur i vårsolen. 

Påsklov.