24/2; tisdag
Ett par dagar hemma... Skidglasögon mot mascara, underställ mot jeans, ledighet mot jobb...
Jag minns inte exakt vad jag gillade med skidåkningen när jag var yngre - kanske var det att semestra med pappa, hela familjen. Kanske farten. Jag gillade att åka skidor nu också - men mest gillade jag att se barnen. Våga. Utmana sig. Lära sig. Glädjen hos barnen.
När det kom en magsjuka på mira kände jag mig inte övertygad om att det bara var roligt... Dagen efter sken solen. Och alla andra höll sig på benen. Tvivlet skingrades. Min kropp höll bättre än förväntat - även om det gjorde ont i en fot, ett knä... Jag gillar den aktiva semestern - samtidigt som vi lever ett hektiskt liv med jobb/träningar/hem... och då hade det faktiskt kunnat vara skönt med en vilande semester...
Tack till malmgrens för att ni fick med oss!
18/2; några bilder från dagen
Som började i längdspåret. 
Och dom fortsatte i backen.
Och dom fortsatte i backen.
17/2; tisdag
Barnen lär sig så snabbt. Fiskar i vattnet. Afterski. 
16/2; måndag
Vi drar till fjällen - fest hela...
4/2; onsdag
Ikväll har jag ridit på ridbanan för rn ny tränare, Sandra. Det är lite nervöst. Man går ut hårt. Försöker så mycket. Vill så mycket. Hon bryter ner. Rubbar cirklar. Vänder utochin på invanda mönster. Jag funderar ett slag på att bli förbannad - på henne. Eller på mig? Jag blir inte arg. Ler. Biter ihop. Försöker. Men så slappnar jag av. Gör inte så mycket. Typ ingenting. Och hittar känslan, i alla fall vissa steg. Får igång bakbenen. I alla fall ibland...
Imorgon ska Sigge och jag åka till läkaren för att ta prover. Nu har han somnat med sin lakerströja på, och sin hand i min, benen över mina och det är dags att försöka kravla sig ur...
1/2; söndag
Innebandy för Linus. Innebandy för Klara. Innebandy för Vipers. Och så därimellan ett stallmöte. Lite rättning, och så hoppade faktiskt Linus och jag över Vipersmatchen ikväll och åkte hem med Myggan, lagade lite mat... Och kikade på Lalehrogrammet från igår...
Det är så mycket i hennes texter som berör... Jag har nog alltid haft en känsla, en rädsla för att dö ung. Och när Carolina dog, kändes hennes ord i mig... de var viktiga - jag ska berätta din historia om du dör... Jag minns hur hon kämpade - hur mycket hon ville bara med, när vårens första dag kom... Och sommarens och höstens... Hon kämpade varje dag det året för att få vara med. Hoppades så mycket. Vi var här en stund tillsammans. Vi såg skrattande barn, glimmande hav, skenande hästar. Jag minns inte hur många gånger hon sa att hon inte var beredd att gå ännu. Men jag minns sista dagen, när hon tackade, när hon sa farväl. Jag minns hennes lugn, och jag minns att jag var imponerad. Mitt inre höll på att slitas sönder. Och det var ändå inte värst för mig... Men hon slickade på sin glass. Vi såg. Vi var. En stund på jorden... Och fortfarande går det knappt en dag utan att jag tänker på henne, hennes familj - inte en dag som jag inte saknar. De kloka orden. Visheten. Omtanken. De pigga ögonen...
"Jag kommer att berätta din historia och hålla dig vid liv
Det bästa du kan
Jag kommer att berätta för dem att barnen
Om vi har lite, om vi har några
Att jag har alltid känt en känsla som vi skulle dö ung
Vissa dör unga, en del dör unga
Några dör unga
Det är så många saker som jag behöver säga till dig
...
Jag kommer att berätta din historia om du försöker
Men hur länge kommer dina tankar dalar bo grönt
När världen du är född i förändringar med årstid
Kommer du att köra med strömmen eller kommer du köra ensam
Eller kommer du köra mot och slutligen avslöja
Varför vissa dör unga, varför vissa dör unga
Varför vissa dör
...
Hon går med huvudet i sanden
De kommer aldrig att dö
vårens första dag
och jag vill va' med
och jag vill va' så med
så att jag kan se
att jag är en del av allt
vårens stora dag
och jag vill va' med
låt mig leva längre
nu när jag kan se
kom våren, kom skratten
kom tårarna om natten
låt mig vara, låt mig vara lite till
jag är, jag är inte beredd att gå än
låt mig finnas, låt mig finnas lite mer
jag är, jag är inte beredd att dö än
inte än
nä
jag är, jag är inte beredd att gå än
inte än
nä
jag är, jag är inte beredd att gå
på din stora dag
ville jag va' med
jag bad
låt mig leva längre
men genom dina ögon
såg jag barnen, jag såg skratten
jag var tårarna om natten
jag såg barnen, jag såg skratten
jag var tårarna om natten
låt mig vara, låt mig vara lite till
jag är, jag är inte beredd att gå än
låt mig finnas, låt mig finnas lite mer
jag är, jag är inte beredd att dö än
inte än
... "
"Jag såg hur vi var stjärnor
Som landat i havet
När vi tog första stegen
ifrån oceanen
Det slog mig den gången
När vi vadade fram genom vattnet
Jag la mig på marken
och tackade himlen
att vi fick stiga på land
att vi fick känna på sanden
nu kan vi säga
att vi har varit på jorden
ja, jag var där
hur underbart var det
hur underbart var inte det
jag var nära, jag var nära,
jag var nära, jag var där
en stund på jorden,
en stund på jorden
jag var nära, jag var nära,
jag var nära, jag var där
en stund på jorden, en stund på jorden
jag vann över bergen
jag delade på havet
jag var den starkaste av oss
men den svagaste ändå
jag fick hålla dig i handen
när du fick lämna dina drömmar
och försonas sen med tiden
jag fick se dig tacka livet
trots allt
nu kan vi säga
att vi har varit på jorden
säga, jag var där..."
Det är så mycket i hennes texter som berör... Jag har nog alltid haft en känsla, en rädsla för att dö ung. Och när Carolina dog, kändes hennes ord i mig... de var viktiga - jag ska berätta din historia om du dör... Jag minns hur hon kämpade - hur mycket hon ville bara med, när vårens första dag kom... Och sommarens och höstens... Hon kämpade varje dag det året för att få vara med. Hoppades så mycket. Vi var här en stund tillsammans. Vi såg skrattande barn, glimmande hav, skenande hästar. Jag minns inte hur många gånger hon sa att hon inte var beredd att gå ännu. Men jag minns sista dagen, när hon tackade, när hon sa farväl. Jag minns hennes lugn, och jag minns att jag var imponerad. Mitt inre höll på att slitas sönder. Och det var ändå inte värst för mig... Men hon slickade på sin glass. Vi såg. Vi var. En stund på jorden... Och fortfarande går det knappt en dag utan att jag tänker på henne, hennes familj - inte en dag som jag inte saknar. De kloka orden. Visheten. Omtanken. De pigga ögonen...
"Jag kommer att berätta din historia och hålla dig vid liv
Det bästa du kan
Jag kommer att berätta för dem att barnen
Om vi har lite, om vi har några
Att jag har alltid känt en känsla som vi skulle dö ung
Vissa dör unga, en del dör unga
Några dör unga
Det är så många saker som jag behöver säga till dig
...
Jag kommer att berätta din historia om du försöker
Men hur länge kommer dina tankar dalar bo grönt
När världen du är född i förändringar med årstid
Kommer du att köra med strömmen eller kommer du köra ensam
Eller kommer du köra mot och slutligen avslöja
Varför vissa dör unga, varför vissa dör unga
Varför vissa dör
...
Hon går med huvudet i sanden
De kommer aldrig att dö
vårens första dag
och jag vill va' med
och jag vill va' så med
så att jag kan se
att jag är en del av allt
vårens stora dag
och jag vill va' med
låt mig leva längre
nu när jag kan se
kom våren, kom skratten
kom tårarna om natten
låt mig vara, låt mig vara lite till
jag är, jag är inte beredd att gå än
låt mig finnas, låt mig finnas lite mer
jag är, jag är inte beredd att dö än
inte än
nä
jag är, jag är inte beredd att gå än
inte än
nä
jag är, jag är inte beredd att gå
på din stora dag
ville jag va' med
jag bad
låt mig leva längre
men genom dina ögon
såg jag barnen, jag såg skratten
jag var tårarna om natten
jag såg barnen, jag såg skratten
jag var tårarna om natten
låt mig vara, låt mig vara lite till
jag är, jag är inte beredd att gå än
låt mig finnas, låt mig finnas lite mer
jag är, jag är inte beredd att dö än
inte än
... "
"Jag såg hur vi var stjärnor
Som landat i havet
När vi tog första stegen
ifrån oceanen
Det slog mig den gången
När vi vadade fram genom vattnet
Jag la mig på marken
och tackade himlen
att vi fick stiga på land
att vi fick känna på sanden
nu kan vi säga
att vi har varit på jorden
ja, jag var där
hur underbart var det
hur underbart var inte det
jag var nära, jag var nära,
jag var nära, jag var där
en stund på jorden,
en stund på jorden
jag var nära, jag var nära,
jag var nära, jag var där
en stund på jorden, en stund på jorden
jag vann över bergen
jag delade på havet
jag var den starkaste av oss
men den svagaste ändå
jag fick hålla dig i handen
när du fick lämna dina drömmar
och försonas sen med tiden
jag fick se dig tacka livet
trots allt
nu kan vi säga
att vi har varit på jorden
säga, jag var där..."