flisas

I måndags uppmärksammades Klaras och Lovas insats till cancerfonden på "Fråga doktorn". Farmor hade skickat in. Idag kom Smålandsposten och ville göra reportage.
Precis innan de kom hade jag varit på vårdcentralen med Sigge - han har två stora, hårda knölar på foten. Det ska kollas upp ytterligare på barnkliniken, kanske en röntgen. Och prover ska tas.
I onsdags ringde kommunen och erbjöd mormor plats på Kinnevaldsgården. Vi tackade ja - platsen finns från söndag. Snabba ryck. Lite att göra nu... Och så läste jag det här idag av Micke Gunnarsson (http://mickegunnarsson.com/2015/01/en-aldres-vadjan-till-hemmet/); en äldres vädjan till hemmet:
"Detta lilla brev kommer kanske ifrån en farmor eller en morfar, eller kanske en gammelfarafar eller en syster….
”Detta lilla brev skulle jag bara vilja att ni läser på äldreboendet innan jag flyttar in.
Jag kommer att ha svårt att äta vid bordet. Jag kommer att behöva hjälp att torka mig om munnen för jag märker inte alltid själv då jag dreglar. Det bara blir så. Mina händer skakar och det blir liksom lätt knas, en del mat kommer att hamna på golvet. Jag förstår om ni tycker det ser otäckt ut och att det är jobbigt men jag kan inte rå för det. Hoppas ni har överseende med detta och även torkar min mun med värdighet. Jag är en vuxen människa. Men jag behöver hjälp.
Jag kommer att behöva hjälp på dass. Jag förstår om detta känns jobbigt för er kära vänner men jag lovar att det känns nog än mer jobbigt för mig. Det är inte kul att vara oförmögen att torka sig själv där bak. Jag måste även säga, även om det tar mig emot, att ibland kommer jag inte hinna till dass alls. Och då ber jag er än mer att möta mig med värdighet. Vi kan väl bara se till att få det överstökat utan några direkta kommentarer. Vi kan väl tillsammans hoppas på att det går bättre nästa gång. Och jag vill återigen påminna er om att jag fortfarande är vuxen, säkert så pass att jag skulle kunna vara er egen förälder.
Ibland vet jag inte riktigt vem eller vart jag är. Mina barn har berättat detta för mig, för jag märker inte det själv. För mig är det liksom verkligt då jag plötsligt sitter i en båt i svarta havet och sjunger sånger med Tommy Körberg. När jag befinner mig i denna bubbla så lova att inte förlöjliga mig. Jag vet att det kan tyckas verka fjantigt eller galet, men för mig är det inte det. Min hjärna kopplar liksom bara lite annorlunda nu för tiden. Jag skulle hellre önska att ni möter mig där jag är just då, kanske vill du prata med Tommy. Han är en hyvens karl!
Det var nog allt…
Nej en sak till! Eller två!!
Ibland vill jag vila och ibland vill jag det inte. Jag skulle uppskatta om ni respekterade detta. Kanske har ni vissa rutiner hur det brukar vara, men jag tänker att om jag inte är trött så sitter jag hellre och pratar med mina nya vänner än att ligga själv i sängen. Kan även berätta att jag älskar att dansa, så det vore också snällt om vi kunde ordna någon gång. Vi kan väl i alla fall försöka.
Jo jag ser dåligt också! Så jag skulle önska att ni har lite uppsikt på mina glasögon. Jag minns inte riktigt själv att tvätta de om dagarna. Vore jätte snällt om ni ville hjälpa mig då och då med detta.
Och så till sist….jag är gammal …men inte döv. Prata med mig som ni gör med era andra kollegor. Lagom volym och så på ett vuxet sätt. Jag är inget barn längre. Även om folk runt omkring kan tro detta ibland. Jag kan förstå dem, men jag ber er ändå att tänka på detta.
Så detta var nog allt för nu. Ser fram emot att få flytta in till er alla. Ska bli så kul. Mina barnbarn har skvallrat om att ni som jobbar där ibland skriver på Fäsbok, eller vad det heter, om hur ni upplever att jobba på boendet. Kan tänka mig att det är vackra ord!
Vi ses snart…jag kommer på torsdag!
Tack för mig."
Ett par sammanträffande. Livet knyts ihop. Och nu ska vi slänga i oss lite ugnspannkaka, innan Klara ska rida.

Sigge slår upp ögonen och frågar vilken dag det är. Alltid samma fråga. Jag svarar lördag. Hans nästa fråga är "är det hockey?". 











Nu sitter vi i soffan och tittar på hockey medan Sigge spelar hockey i sin nya lakerströja! 

Han är så söt när han sover... Fridfull. 
Och jag hoppas att imorgon är en somlig dag... När allt går lätt. Solen skiner och att leken är kul... Att det är lite lättare att vara Sigge... 

Ögonblicksbilder från en morgon, en halvtimme, med vår familjen Annorlunda. En hyfsat glad morgon. Men likväl lite kaosartad.
Ena pojken hostar. Han får hostmedicin. Två minuter senare är han "bra". Vi rensar ett avlopp.
Pappan gör äggröra.
En son vill titta på "Bollibonka".
Mamman och pappan löser ett mattetal - diskuterar fakultet, kvoter och differenser mellan tuggorna.
En son vill ha smältostmacka. Mamman hjälper - fast hon vet att han kan själv...
Mellansonen har ätit färdigt och undrar om han hinner leka.
Hunden får gå ut och in och få mat och en droppe i ögat.
På bänken står det lite disk plus frukostdisken - det åker in i diskmaskinen. Dottern har inga trosor i garderoben. Mamman sätter igång en tvätt. Lillkatten lägger sig innanför tvättkorgen. Lillkatten vill ut. Och där någonstans - mellan tuggor, summor, tvättar och katter - kommer mamman att tänka på gammelmormors Smålandspost... Pappan tar genast tag i att försöka säga upp den, vilket inte är så enkelt... Storkatten vill ut. Sen in. För att sedan gå ut igen... Mellankatten hinner både ut och in.
Lillsonen vill också gå till dagis idag. Pappan lägger om schemat för att gå med barnen.
Det letas vantar. Mössor. Skor. Och plötsligt kommer lillsonen med hockeyskydd - på tok för stora för honom, men på ska de... "Kanske i pulkabacken i kväll?!..."
Pappan, grannbarnen, hunden, och de tre barnen går i lämmeltåg till skolan och dagis. Mamman borstar tänderna. Tittar på sina naglar och funderar på om det var så smart att måla dem under frukosten - hon får nog ta med nagellacket till jobbet och bättra på? Eller kanske det kan vänta till i kväll?
Lillkatten och storkatten går ut. Mamman åker, möter pappan i dörren - en snabb puss och hej då. Det sista har inte hänt ännu, vi får se om de hinner mötas. Om det blir omlott eller eller en underlappning. Ett pussel som ska läggas. Ibland saknas en bit. Ibland sitter alla där de ska.
Jag älskar denna familjen annorlunda. Over and out.

Helgen är snart slut. 
Energin på rätt ställe. 18km. 
Och så var vi på vipersmatch - de vann. 

Idag var jag hemma något tidigare - jag vickade och kunde dra ihop ett par lektioner. Fredag. Fika med barnen innan innebandy och ridning. En promenad med Myggan.
Tid för reflektion. Det ebhövs. Jag är nöjd med dagens lektioner. Bra diskussioner. Bra labbar. Men ändå finns alltid tanken på vad som kan förbättras, förändras - trots helgkänslan så är jag inte helt närvarande. När jag är trött så hittar jag ofta en växel till - även om jag ibland får vika ner mig. Landa. Falla ihop. Som en blöt fläck, som förintas av värmen, absorberas och förångas... Det är lätt att vara hård mot sig själv, och även den här veckan när rösten knappt har burit och det inledningsvis var svårt att andas - så tillåter jag mig inte fullt ut att vila. Men det har blivit tidiga kvällar och långa nätter. Det är skönt med början på en termin - tiden känns oändlig. Om man jämför med terminssluten när man knappt håller näsan över vattenytan, då man ska knyta ihop säckar, fånga upp, rädda, släcka, summera - och det formativa ska bli summativt och sammanfattas i en bokstav på 400 betyg... Ibland behöver jag stanna upp och tänka efter vad som fick mig att bli lärare, vad jag vill med mitt jobb, vilken lärare jag vill vara - och jag återkommer alltid till möten med eleverna. Jag vill finnas där för Alla elever, jag vill se varje elev, vare dag - jag vill bekräfta och jag vill entusiasmera och väcka nyfikenhet. Jag vill se mina elever växa. Och gå ut högstadiet med huvudet högt, med självförtroende.
Nu är jag ju inte bara lärare - utan även förstelärare. Det ställer andra krav. Ganska odefinierade krav. Det jag skulle vilja kunna ge mina kolleger är något matnyttigt - något de kan ha nytta av, en infallsvinkel, en övning, inte en massa teorier utan något praktiskt som man kan använda i undervisningen... Något som gör att vi tillsammans utvecklas som lärare. I vårt arbetslag, ja på hela skolan tror jag, så är vi duktiga på att skapa bra relationer till våra elever, det är en trygg miljö och vi vill att alla ska lyckas. Vi hjälper dem på vägen att bli kunniga samhällsmedborgare, vi försöker motivera dem, stötta dem, lyssna på dem. Vi skulle nog kunna bli bättra på att samarbeta, knyta ihop, våga testa nya vägar att mötas på - vi är engagerade i vårt eget ämne och i varje elev, men har svårare för att samarbeta över ämnen... Skolverket pratar mycket om kollegialt lärande som en nyckelfaktor för framgångsrik skolutveckling. När lärare tillsammans med kollegor analyserar och utvärderar sin undervisning leder det till ett bättre resultat hos eleverna. Forskningen antyder att utvecklingsarbete på skolor blir mer framgångsrikt om det bedrivs av lärarna själva. Lärarna träffas vid givna tillfällen och samtalar om sin undervisning, känner sig trygga att lära och lära om samt att vara öppna för att ge och ta emot. På vår skola upplever jag att vi har ett tillåtande klimat i kollegiet. Många är öppna med att diskutera pedagogik i arbetslagen, på raster, i arbetsrummet och så vidare. Men vi kunde bli bättra på att besöka varandra i klassrummen - men för det krävs tid. Jag hade gärna sett att man oftare var två lärare i samma ämne, eller i olika ämnen som var i klassrummet samtidigt - inte för att kontrollera varandra eller fylla i analysscheman för att ha som diskussionsunderlag - utan för att hjälpas åt, fylla i, komplettera, inspirera och lära av varandra. Jag vill inte vara den som bedömer någon annan - jag vill utgöra en del. Jag vill jobba Tillsammans. För Alla.

Jag samlar på bra saker... Bra ord... Och vill dela med mig av några... 

Idag fyller Linus nio. 





Och kyrkotaket...

Jag var ute precis - plötsligt tog Egon tag i trädtopparna, böjde träden över mig, gjorde mig liten mot naturens makter. Ännu vet vi inte hur stormen Egon kommer drabba oss. Alla minns stormen för 10 år sedan - Gudrun som tog oss med storm, strandsatte oss i Tranås och visade hur små vi är...
Morgonen ägnade jag åt en tur på Baron med Kim och Tindra. En snöig tur på pigga hästar - balsam för själen trots att näsa och ögon rann. Trots femtio nyanser av grått...
Ikväll kommer Martina och henke - de har frågat om vi vill med på skidsemester. Och när jag går där i skogen undrar jag bittert om jag är en av dem som har blivit bekväm?! En sån som drar mig för saker. Som tycker att saker är jobbiga. Sånt som jag tidigare har gillat... Vi åkte alltid på skidsemester när jag var liten... Nu har vi inte varit iväg på cirka femton år... Vägen är hal. Snön är kall. Barnen är små. Hinderna har blivit många... Eller är det bara jag som har blivit bekväm? Tanken gör mig skräckslagen - och jag tänker att jag åtminstone måste konfrontera den delen av mig själv och bestämma vem jag vill vara...

Jag är bra på att vara ledig - men jag är faktiskt ganska bra på att jobba oxå! Det är roligt att få tillhöra, att diskutera, att få vara en kugge och en del i ett sammanhang. Jag skulle kunna jobba mindre - inte heltid, men jag är rättså säker på att jag vill ha ett jobb att gå till, och vara ledig ifrån! 

Klara och jag i Stockholm - vi shoppade, åkte buss och tunnelbana. Tacksam att vi tog oss fram och tillbaka samt hittade en massa fina saker på vår mysiga dag. 



Mormor och Linus. 

Nu har jag färdigställt vår fotobok för de senaste två åren - kika gärna i albumet: http://www.onskefoto.se/dela-online-fotobok/0c33b079-4da0-479e-baf2-793cfca77058 

Idag har jag tillverkat vår "tacksamhetsburk" - där vi ska lägga lappar med allt som vi är tacksamma för. I stort och smått under året. Det ska bli spännande att se. Idag är jag till exempel tacksam för, även om jag är väldigt bra på att vara ledig, att jag, efter ett långt skönt jullov, åkte till jobbet i morse för att träffa en kollega för att planera morgondagens studiedag. Jag är kanske inte direkt tacksam för att jag fick bryta min ledighet och ta mig till jobbet dagen innan alla andra (chefen hade för övrigt glömt att säga att vi "förstelärare" skulle hålla i delar av studiedagen och kom på det veckan innan julavslutningen) - men jag är tacksam att jag har ett jobb. Ett jobb jag trivs med. Jag kom hem - och då är jag tacksam över att mina bar hade klarat sig själva hemma en stund, under övervakning av Klara, medan Anders handlade. Och nu är jag tacksam för en fin is där vänner, släkt och familj har samlats för skridskoåkning och hamburgegrillning - denna sista jullovseftermiddag.
Igår fanns tacksamheten i sol. Ridning med god vän. Och en kväll med goda vänner. Det finns så fantastiskt mycket att vara tacksam för...
Men tillbaka till jobbet. Inte för att jag har varit helt ledig under julen. Ständigt hamnar jag i tankar om undervisningen, jag läser en inspirerande blogg, ett inlägg på fb eller en artikel som handlar om skolan, läxor, bedömning... Det finns en stor skillnad i det pedagogiska arbetet och i dialogen som förs om det på min arbetsplats och den som förs på nätet. På nätet blir det snabb återkoppling, feedback, det finns goda exempel och folk som är villiga att dela med sig. På vår skola har ämnestiden fått stryka på foten. Mycket av det pedagogiska arbetet handlar om enskilda elevärenden i arbetslaget, gnat och tugg om det vi redan vet... Jag vet inte vad det beror på - dels tror jag att det kan handla om tid, dels invanda hjulspår, och dels jante... Vi vill göra det vi brukar - inte gå för långt utanför boxen... Jag hoppas att vi under 2015 vågar utmana oss själva, hitta beröringspunkter mellan ämnen och att vi kommer skratta mer på jobbet - att vi hittar tillbaka till glädje och inte fastnar i gnatet...

Nytt år, nya möjligheter, nya utmaningar, nya sorger, nya erfarenheter, nya glädjeämnen och mycket mer... Vi gluttar bakåt - och ser framåt. Börjar om. Avslutar. Tänker efter. Året kommer aldrig mer tillbaka...
2014 har bestått av Livet - högt och lågt. Vinster och förluster. Liv och död. Vi förlorade vår fina Kenzo, och fick en Wilda. Personligen har det varit mer högt än lågt - när jag ser tillbaka på året. Mer utveckling än inveckling, mer vinster än förluster... Trots att jag kanske aldrig tidigare rent fysiskt har vunnit så få tävlingar som i år... 
2015 - nya mål. Om jag känner mig Nöjd nästa årsslut, så är det vinst. Jag lovar att göra mitt bästa för att bidra till en värld som jag själv vill leva i och börjar där jag står. Med mig själv. Låt oss sprida kärlek. Värme. Delaktighet. Gemenskap. Låt oss göra det vi mår bra av - det som gör oss bra. Låt oss göra varandra bra. Vi börjar där. Och ser vart vi hamnar...Okej?