flisas

Ny telefon.
Ännu en fin morgon. 

Magisk morgon. Lisa för själen. Idag en bättre balans, trots ett hektiskt schema... Fiskmiddag, Fotbollsavslutning, innebandyträning, packning i stallet inför helgens tävling, kemitesträttning, utvecklingssamtal... 

Lektioner. I strid ström. Lite handling på lunchen - Apoteket och frukost. 

Förutsättningarna för finalen var välregisserade! Vår taktik var att ligga nära motståndaren och hålla bollen på marken med snabbt passningsspel. Detta lyckades mycket bra första kvart-tjugo minuterna och vi skapade flera farligheter. Hovshaga verkade handlingsförlamade och efter lite flipperspel i försvaret kom den ut till Johanna som distinkt sköt 1-0 via en HAIF-fot. De försökte med sitt tuffa fysiska spel och långa bollar i djupet men vi stod emot mycket bra. Speciellt minns vi Maja som fick ett par riktigt tuffa smällar men reste på sig och kämpade vidare, det är såna takter man vinner serier på! 2-0 var ett riktigt vackert fotbollsmål. Selma fick en boll ut mot högerkanten där hon genom ett par snabba steg var först på bollen och petade den framåt till Johanna. Hon utmanade en back, två backar och tryckte sig förbi, kom rätt långt utåt höger men placerade in bollen i bortre krysset utom räckhåll för målvakten! Jubel på bänken och bland alla våra supportrar (hur många var ni egentligen, kändes som flera hundra! :)
35 långa minuter kvar på säsongen men vi hade ett härligt lugn i laget och jag tror de flesta bar på känslan att det här grejar vi... Det var jämnt spel och vi drog oss omedvetet något tillbaka men inte utan att vi kunde hota framåt. Nellie Karlsson var ytterst nära att göra 3-0 efter ett fint inlägg från Klara och Alma hade ett bra skottläge med vänstern. Hovshaga slog långbollar och en utspark höll så när på att resultera. Reduceringen kom till slut efter ett friläge. 5 min kvar, kusligt spännande! HAIF mäktade inte med mer än någon halvchans. Bra press på mittfältet och bra kommunikation mellan samtliga backar och Nellie i målet gjorde att vi höll ledningen. En mycket välförtjänt seger och vi kan konstatera att det bästa laget vann serien till slut! 
11 insläppta mål på 18 matcher talar sitt tydliga språk hur starka vi varit bakåt. Offensiven har vi utvecklat alltmer under säsongen och de sista fyra matcherna har bjudit på strålande anfallsspel och inte mindre än 10 mål.
Fantastisk säsong tjejer!! Njut nu riktigt av seriesegern för det är ni värda!"

En strid ström av aktiviteter har avlöst varandra den här helgen... 













Barnen överraskade oss med att våga testa det mesta! 










Det slutade med vinst (1-2)! De vann serien! 

Hem och fixade maten och medan gratängen stod i ugnen skrevs skrivläxan. Och då mat. Bad med Sigge. Lite jobb. Och nu - lägger jag Sigge. Det känns som om det är första gången den här helgen jag vilar... Men energidepåerna är påfyllda av annat än vila. Familj. Skojigheter. Vinst. Pållar. Sol. 

Ibland behövs det inte så mycket för att känna sig glad, tacksam och nöjd:
- en vacker rosbukett

"Regnet det öser ner, men vad gör väl det...?" För efter regn kommer solsken, efter måndag kommer tisdag... Efter svårt kommer lätt... Fortfarande är skärmen sönder, och käken gör fortfarande ont - även om den är bättre. Idag finns det både Tro, Hopp och Kärlek. 

Måndag - hela dagen. 

Tävling igår - rökullaritten. Blye/Peder, amigo/Yvonne. Jag groomade tillsammans med juni, Johan och Emily. Uppdraget genomfördes. Hästarna blev etta och tvåa. 












Jag hann hem gör firande av farfar. Linus spelade fotboll igår - vann och förlorade. Klara spelade idag. Vinst mot Urshult - nu väntar ett avgörande i stats matchen. De leder serien tillsammans med Ingelstad och hovshaga. 

Ett spår med myggan. Och jag känner att jag nästan har glömt känslan av lycka när hunden tar ett klockrent upptag. Känslan när jag känner draget i linan. När jag bara kan följa efter. När hon plockar de två föremål som finns. När svansen går. Lyckan. Att lyckas. Jag har nästan glömt hur häftigt det är. För en sekund kändes det som min fantastiska stjärna, stimma - men myggan leverade. Presterade. Visade. Att vara ett med en hund. Är en fantastisk upplevelse. 

Jobbat klart för den här veckan. Hämtat Linus och Sigge. Och myggan hos pappa - Sigge stannade där. Jag väntar på klara. Mellanmåla lite innan det är dags för ridskola för klaras del. För en kort stund övervägde jag att åka till stallet. Packa inför tävlingen imorgon eller kanske rida en liten sväng? Sigge är ju hos pappa och de andra klarar sig själva en stund... Och jag har ju trots allt ungefär en och en halv timme "över". Till vilket pris? För vems skull? Min rygg gör väldigt ont idag. Nu  hinner  jag plocka upp ur diskmaskinen, städa en toalett och klappa katten samt fika med barnen innan det är dags att fara iväg igen... Och kanske hinner jag sätta mig i lugn ett par sekunder? Om kroppen och sinnet får ro... Fuskar jag då?

Ledig dag.

Kom hem något efter fyra. Innan fem satt Linus, Sigge och jag och åt panerad spätta och potatismos. Och vid halv sex lämnade jag Linus på fotbollen. Strax efter satt jag på traktorn och klippte gräset. Jag lyssnade på Sanna Lundells sommarprat. Så många kloka tankar om hästar och barn, kärlek och medberoende. Sigge somnade i soffan. Klara och Anders kom hem från innebandyn och Linus hämtades från fotbollen. 

Dagis ringde, precis när jag hade avslutat förra blogginlägget. De ville ta kort på alla barnen. Vi skulle mötas på lekplatsen. Efteråt förlängde Sigge och jag turen. Vi går långsamt genom skogen. Bakom huset. På välkända stigar. Hand i hand. Vi har gått där många gånger. Så många gånger att jag har tappat räkningen. Sigge frågar vilken väg vi ska ta - den långa eller den korta. Jag tänker på de tusentals människor som går genom Europa i dessa dagar. Flyr. Till något annat. Vi går för att komma Hem. För att vi vill. De går långt. Hur länge orkar man? Hur länge orkar man bära sitt barn? När man måste... Vad händer när man inte orkar mer? Vi har nog alla sett bilden av pojken på stranden - pappan som tappade taget.
De har inget svar på hur långt det är kvar. Eller vart de ska. De kan inte välja. Vi går för att vi vill. Vi fick till och med en muffins av dagis. Deras vandring är på liv och död.
Jag minns ett samtal med en kvinna för ett par veckor sedan - hon ville att jag skulle stödja Röda Korset. Jag behövde bara betala - inte göra något. Och min känsla var - att jag verkligen skulle vilja göra något. På riktigt. Om jag inte behövdes här hemma med, och för, min familj - så hade jag nog åkt för att hjälpa människor i nöd.
Många gånger, och säkert har jag sagt det själv någon gång, hör man att vi inte ska "ta hit fler flyktingar än vi klarar av". Vadå klarar av? Så länge det är bättre här än där? Vem har rätt till Världen? Vem flyr - som inte behöver det? Vem vill leva i ett krig...

Igår hade TC besök av politikern Malin Lauber. Hon sa det, som jag har sagt många gånger, att hon inte känner igen sig i den bild som målas upp av svenska skolor. Dagligen möter jag engagerade högstadieelever, skolledare, lärare och andra vuxna på jobbet. Ha skrev: "Allvar blandas med skratt. Lektionerna präglas av nyfikenhet, spontanitet och ömsesidig respekt. I personalrummet diskuteras pedagogik, fotboll och vardagsbestyr." Det är högt och lågt i en salig blandning. Det pratas jobb, blandat med samhällsdebatter, väder, privatliv... - en salig blandning av Livet. Vi skrattar ihop med eleverna, skojar, vägleder, hjälper, stöttar. Malin inser att hon ser en liten del av Verkligheten - att det finns mycket mer. Att vi ständigt jobbar för elevernas bästa - vi "ägnar tid åt planering, för- och efterarbete, dokumentation, reflektion, elevsamtal, föräldrasamtal, genomförande. De försöker utveckla sig och hitta inspiration, förnya sig och hänga med på den senaste forskningen. Jag vet att skolledaren sliter sitt hår för att få budgeten att gå ihop, vara pedagogiska ledare, inspiratörer och utveckla skolan tillsammans med övrig personal. Jag vet att eleverna kämpar för att nå målen, men också för att passa in och samtidigt hitta sig själva. Jag vet att det finns de som längtar till skolan för att träffa sina kompisar men också att det finns de som går till skolan med en klump i magen, eller inte alls. Det är mycket jobb kvar för att nå "en bra skola för alla" och kanske kommer vi aldrig riktigt i mål. Min dag idag ingav dock hopp. Så många är så engagerade och så många vill. Vi politiker måste ge de bästa förutsättningarna för att de ska lyckas." Hon menar att det behövs pengar och menar att deras "budget hade gått igenom i kommunen i år hade Växjös skolar haft ytterligare 48 miljoner kronor till satsningar. Om vår budget hade gått igenom för 2016 hade skolan haft 13.5 miljoner mer än vad majoritetens budget ger. Det hade Växjös elever och lärare behövt."
Jag vet lite om budgeten. Men jag vet att jag är är lärare och jag trivs med det! Trivs är kanske inte rätt ord. Jag tycker det är riktigt, riktigt roligt! Det är ett omväxlande jobb, där man dagligen får möta en massa människor och se dem utvecklas. Det är utmanande, stimulerande och kreativt. Visst måste det ges förutsättningar - såklart i form av pengar - men vi måste också få rätt förutsättningar - måste få tid att planera, undervisa och följa upp sin undervisning. Vi måste gå kontinuerlig fortbildning. Vi måste samarbeta. Kollegialt samarbete - dela med sig, hjälpas åt. Lära av varandra - det kanske är det viktigaste, och enklaste formen av fortbildning? Kunskapen finns överallt. Den ägs inte längre av kyrkan eller staten eller ens av skolan. Lika lite som tron kan ägas av kyrkor och präster. Alla är olika. Lärare är olika. Elever - barn - är olika. Skolor är inte, och kan inte vara mekaniska fabriker. Det finns så mycket nytt. Hur använder vi det i undervisningen? Många av oss kan väldigt mycket mindre än eleverna. Laptopen, plattan och smartphonen används som en skrivmaskin, räknedosa och för att visa en powerpoint, skriva ett worddokument eller visa en film på. Hur tar man makten över mediet och hur använder man det i kreativitetens tjänst som ett sömlöst stöd i klassrumsinteraktionen? Hur använder man de magiska möjligheter som digitala tjänster för kommunikation och interaktion som plattor och smartphones och laptops erbjuder? Det finns så mycket mer... Så mycket vi inte kan. Istället hävdar vi att alla behöver kunna skriva med en penna. Alla behöver en bok. Vi skulle kunna använda moderna kommunikationstjänster, interaktiva spelupplevelser och andra moderna möjliggörare på samma sätt som de flesta av oss gör idag i verkliga livet utanför skolan. Vi skyddar oss själva - genom att leva i det gamla, och vara rädda för det nya - det vi inte kan. Vi måste få hjälp. Fortbildning. Vi kan inte längre säga att "datorer är inget för mig". Det är en självklar del av 2015. Barn är kreativa - och de har tillgång till all världens kunskap. Jan Bidner beskrev i somras att "Skolornas ansvar är att lära barnen tänka, vara källkritiska, att resonera, sätta ihop och se samband. Det hjälper man barnen med genom att ställa frågor och vara intresserad. Att göra barnen till passiva drönare som uppfyller mallen är inget som vare sig skolan eller barnen vinner på. Det är en utmaning att öppna upp för besvärliga frågor och mångfald men nödvändigt för att skapa jordmån för individualism."
Det går att förändra och påverka i skolan - som lärare kan man börja i det lilla. Med sig själv. Sitt klassrum. Sprida det utanför - öppna dörren till klassrummet. Som lärare finns det många tillfällen att prova något nytt - varje lektionstillfälle innebär ett nytt försök. Det kräver en del ansträngningar, och mod, men behöver inte ta jättelång tid.
Nu vaknade Sigge. Nu är det dags att ta tag i Mammaledigheten. Fixa picknickkorgen till utflykten som jag har lovat, hjälpa till att knyta halsbandet som han ska pärla, dammsuga, hämta Klara, köra till fotbollsträning...

En Lisa för själen. 

När jag är föräldraledig hinner jag göra sånt som jag vanligtvis prioriterar bort, så som:
vattnar blommorna (har bara orkidéer så de bli inte så ledsna om det går ett par tre veckor i mellan)
klipper Sigge
klipper myggan
äter långfrukost med rostat bröd
leker båt med Sigge
städer filtret i torktumlaren
städar filtret i diskmaskinen
pärlar med Sigge
tvättar filtarna i soffa
spelar fotboll med sigge
rakar benen
plockar ögonbrynen
åker med Klara för att fixa inlägg till skorna - så att vi kanske kan få bukt med hennes benhinneinflammation
fixar ärende på banken...
samtidigt som jag njuter av det. För att jag hinner.

Det är inte så dumt...
... att kunna leka med barnen - leka båt och köra bilar
... att kunna gosa med Liten mitt på dagen - bara för att han vill
... att kunna klippa gräset mitt på dagen
...och dessutom kunna dra upp byxorna för att solen värmer gott
... och sitta med ett sommarprogram i lurarna
... att kunna fika med barnen
... att kunna spela en runda kort
...att hinna tvätta och sortera in en massa ren tvätt
... att kunna läsa en bok i solen - både för egen vinning och om ankan och kaninen för Liten
... att kunna få möjlighet att se hur Liten formar de första siffrorna och bokstäverna
innan man egentligen ens skulle varit hemma. Allt medan försäkringskassan betalar lönen. Imorgon är det ännu bättre då kallas det "föräldraledighet" istället för "vab". Och på fredag är jag tjänstledig pga tävling med Baron. Det blev en kort vecka. Och frågan i luften är - är allt förberett till på måndag? troligtvis inte, men jag kan inte göra så mycket åt det just nu... Jag vabar - är föräldraledig och tjänstledig... Och då får man väl inte jobba? Snart blir det pizzabak och en runda med Myggan.

Att jag aldrig lär mig. Det blir sällan som man har tänkt sig. Det blev ingen god natts sömn. Linus blev dålig. Och faktumet stod skrivet - någon måste vara hemma idag. Pappan skulle på tjänsteresa, och lotten föll därmed på mig. tankarna snurrade. Var har vi numret till sjukanmälan? Vart ringer jag för att tala om att jag måste vabba+ Hur ska jag få tag på föräldern - som jag var tvungen att byta samtalstid på för andra gången den här veckan? Ska jag avboka sjukgymnasttiden imorgon? Är det någon som kan ta mina lektionen - och vad ska de i så fall göra? Mina lektioner var planerade. Introduktion till genetik för två niondeklasser - vilket inte är så lätt för någon annan att ta. Och 120 minuter matte i en klass.
Även om beslutet kände lätt och rätt - så blev det jobbigt. Jag blev sur.
Men sen. Efter att jag hade fått styra upp. Ringa. Fixa. Ordna. Flyttat samtalet. Avbokat Linus sjukgymnasttid. Börjat avverka tvätthögen, sorterat kläder. Uppdaterat skolan hemsida. Druckit kaffe. Påbörjat matteuppgiften som ska göras till måndagens mattelyft. Då känns det lättare. Eleverna saknar nog inte mig. Skolan löser det. Lektionerna som jag har planerat kan jag ta nästa vecka. Jag är hemma med mina barn. Jag. Är. Hemma. Med. Mina. Barn. Det blir sällan som man tänker sig - men det kan bli bra ändå?

Första september och i natt var det ett åskväder värt namnet. Omslag mot höst? Något som är säkert är att det är höstkänsla - mörkret sänker sig, energihalten sjunker, halsen gör ont (4/5 i familjen är snoriga, eller jag är inte snorig men har ont i halsen). Klara och Anders åkte på innebandy, Linus var på fotboll, jag lagade mat. Och då kom samtalet som sänkte mig ännu mer - fick mig att tappa ork... Kinnevaldsgården. Mormor var tröttare och behöver ett matbord och en stol som får plats i ett pyttelitet rum. Letade i ladan - hittade inget perfekt, men tog ett och en stol. Gick dit. Fel stol. Det behövs en karmstol - såklart. Hinner inte fixa. Vad ska jag fixa? Jag kan inte det här. Vill inte kunna? Otillräcklig. Frustrerad.