30/10; söndag
Det lurar under ytan. Sipprar fram i stress. I motgång. Mitt dåliga humör.
Igår red jag en fin tur på blyte. Allt enligt min kvinnliga list. Trav på utgång och mindre på väg hem - det är så lätt att han faller in i galopp då.
Och så hade vi läst att det var 20% på stadium - vinterkläder behövde inhandlas. Jag drog iväg. Trots att det hade lovats att baka till stundande ystning. Anders skulle på innebandymatch. Vi lyckades shoppa, och nästan grädda färdigt pajarna innan vi åkte.
Anders och klara skulle på innabandycup idag. Man ställde tillbaka klockan och tjänade en timma - det borde man göra oftare... jag hann bädda rent i sängarna, dammsuga, tvätta, plocka i diskmaskinen innan det var dags för Sigges hockey.
Handlade lite. Städade lire till. Lagade mat. Och sen kom farmor och farfar och skulle räfsa. Jag skulle få loss traktorn. Men hittade inte nyckeln. Rådfrågade Anders.
Provade några nycklar.... " det skulle vara en an nycklarna", men hittade inte rätt. Irriterad... då kommer Anders på att han hade lagt nyckeln på ett "bättre" ställe... får liss traktorn. Men den går inte att köra framåt. Irritationen växer... Tänker att det nog inte är meningen med traktor och ställer tillbaka den, och låser fast den igen. Då säger Anders att det finns en spak... som han nog har lossat... testar igen. Det funkar! Iväg. Ett varv. Två. Sen är det soppatorsk. Åtgärdar. Och sen är jag nöjdare. En stunds meditation. Höstsol. Gillar hösten. Men önskar att det inte var så mörkt. Så tidigt.
Ikväll blir det träning. Behöver nog det. Behöver få ut lite frustration. Irritation. Vi har höstlov, med allt det innebär...
26/10; onsdag
Morgonpromenad med hundarna - strax efter att mörkret gett vika.
Jobb.
Och en lapp i facket - jag hade inte tilldelats lärarlönelyftet.
Inte så konstigt kanske. Jag har ju ett lönepåslag i och med försteläraruppdraget. Det kan ju inte skapas ännu större klyftor... A och b-lärare. Förste- och sistelärare... Men ändå. Jag hade hellre fått lönelyft än ett uppdrag med en massa förpliktelser... Det blir konstigt. Det blir oro. Det blir spekulationer. Funderar allvarligt på att säga upp mig som Förstelärare... Vi som är förstelärare fick en väldigt liten summa i våras också... Säkert för att jämna ut... Men hur blir det sen? När de är ikapp? Ska vi fortfarande ha "extra uppgifter och uppdrag" för att få samma lön? Mer ansvar, ämnesansvar osv trots att lönen är lika... Försteläraren blir sistevalet. Förloraren. Det är nig dags att bli den förste försteläraren som säger upp sig...
25/10; tisdag
En bra jobbdag.
En skön promenad med killarna och hundarna.
Läxläsning med Linus.
Matlagning.
Gick ut med soporna - och botten på avfallspåsen gav vika. Matrester över grusgången...
Och sedan ett mail från en uppgiven förälder vars barn hade blivit utsatt för practical joke - och ville lösa det på sitt eget sätt.
Och ett annat om vårt inbrott.
Och där någonstans blev jag trött, orkeslös, och mitt i det blev det ett sms för mycket av Linus till en person som inte ville ha ständiga lakersuppdateringar. Ett snack om att respektera nej, och stopp. Samtidigt som mitt hjärta bara vill gråta - jag vill inte att någon blir irriterad och trött på honom. Jag vill att han förstår. Jag vill att alla blir respekterade. Att alla får vara som de är. Att det som är mitt - får vara mitt.
Jag vill ha en mamma att ringa. Jag vill att Linus ska ha en mormor att sms:a hur många gånger han vill. Om allt - och inget. En mormor som aldrig tröttnar. Som älskar förutsättningslöst. Villkorslöst.
Nu ska jag jobba med målbilden: snuffa på gosig, sovande Sigge, snicksnacka lite klara och Linus, tända ljus, hockyvinst, äta upp resterna av äppelpajen, Dicte i sängen, John blund... det vill bli bra.
24/10; måndag
Regn. Höst. Måndag. En dag som aldrig blev ljus...
En fot som svullnade upp. Utan synlig anledning.
Och Anders åkte till Paris.
Och redan saknar jag den lilla välkomnande pussen. Det snabba samtalet. Stunden vid matbordet... Det där lilla och självklara. Tvåsamheten.
Men likväl har barnen och jag haft en skön kväll.
En promenad med hundarna. Killarna på cyklar. Reflexvästar.
Tomatsoppa. Krutonger. Pasta.
Och en knackig äppelpaj och glass.
Lite biokemiläsning med klara.
Och nu läggning av Sigge.
23/10; söndag
Vi får ganska ofta läxor hem som han inte kan göra själv. De är inte anpassade till honom. Små rader att skriva på. Han behöver skriva på ipaden. Han skriver på ipaden - och så skriver vi ut, klistrar in. Jag har bett om matte på nätet - de fick det förra året - han kunde göra läxan på ipaden. Men det har vi inte fått ännu. Ibland skriver jag. Jag har påtalat olika glosprogram som finns på nätet - det blir mer lustfullt, barnen kan träna mer själva... Jag bad dem visa alla. Det kom i ett veckobrev. Ett tips. Då blev det mer accepterat av Linus. Jag vet att skolan har tillgång till inläsningstjänst och inlästa böcker via legimus. Jag har legat på. No-prov. SO-prov. Läsning varje dag. Linus läser ganska bra nu - men jag vet inte om han alltid förstår vad han läser. Kanske hade det varit bra att lyssna på samma bok som han läser? Hitta strategier för ökad förståelse? Han får stenciler inklistrade i en bok om svampar, lavar, förr i tidens samhälle kontra nutidens... Finns det att lyssna på någonstans? Självklart är mitt svar - men jag tycker inte att det är mitt jobb att leta upp... Föreslå. Jag letar upp youtubeklipp om svampens olika delar... Jag gör sammanfattningar. Ritar bilder.
Vad gör man som förälder om man inte själv har kunskapen? Hur gör man för att veta vad som är rätt? Hur behåller man ett tålamod? För sitt barn? För skolans okunskap - eller ovilja? hur gör man som lärare för att alla elever ska klara av läxan? För att den ska vara meningsfull, lärorik och hyfsat självgående? Hur gör man för att ta reda på vad alla elever kan? Varför ger man läxor? Oftast är väl svaret för att befästa kunskaper - men om det saknas massa kunskaper är det svårt att tillägna sig dem... Ofta ges samma läxa till hela klassen - lärare har ju sällan tid att verkligen individanpassa läxorna... Ibland bryter nog läxor ner eleven mer än vad det bygger... Ibland skapar det bråk i familjen som är svåra att laga - och det är det aldrig värt...
22/10; lördag
En ridtur på finaste blyte fick inleda dagen.
Sen kom pappa. Han skulle hämta hem en massa verktyg som vi använde vid bygget. Kartongerna var tomma... Jag tänkte att Anders hade lagt det någonannannstans och skickade ut honom i ladan. Allt var borta. Verktyg. Sågar. Röjsåg. ... stulet... inbrott...
Det fanns ingen gräns mellan mitt och ditt.
Där någonstans tappade jag lite av tron på godheten. Jag tappade farten i dagen. Ville liksom inte mer. Fick lite nog... Men jag klippte lite gräs och samlade lite löv, medan gula löv virvlade ner som snö... städade lite ute och inne. Läste läxa med Linus. Och tittar nu med ett halvt öga på lakersmatch som lakers ligger under i efter första perioden med 2-0 mot Färjestad.
Guldkant
En ridtur. I det grå. På den fina, vita Springaren. Med Kim och tindra.
Och så kommer jag hem till tända ljus. Oxfilé. Bubbel - alkoholfritt eftersom två femtedelar av familjen ska iväg på innebandyträning. Och ett paket. You. Me.
Och så äter vi på tallrikar av guld - det sätter guldkant på det grå.
I det gråa...
Och där - bakom det gråa i grått - finns det hopp och liv.
20/10; torsdag
Igår när jag kom hem, och inte visste vilken mat jag skulle laga, när mjölken var nästan slut och Sigge skulle torkas - höll jag på att bryta ihop, rösten höjdes, hjärtfrekvensken ökade... Klara försökte rycka in - min bättre hälft... Mitt bättre jag... Sådan jag var innan barnen, innan pressen på att vara duktig, innan tvånget att städa innan det oanmälda besöket, innan jag behövde hålla in magen, innan jag bad om ursäkt för att disken inte var undanplockad, innan jag fick dåligt samvete för att det roliga i livet gick före det vi kallar "måsten"... Igår lyckades jag vända det - ugnspannkakan blev stuvade makaroner och biffar (som fanns i frysen - för jag orkade inte göra köttbullar av köttfärsen i kylen).
Och så är det vår dag idag - vår bröllopsdag - min andra bättre hälfts och min. Dagen som rymde så mycket glädje, så många skratt - så mycket kärlek och vänskap. Som delades av fina vänner.
Idag betar jag av en del på todo-listan - i maklig takt. Försöker minnas det som är viktigt. Jag blandar upp de grå tonerna. Gör det jag "måste" - och det jag vill...
Bilden...
Ny promenad...
Jag tänkte på inlägget igår - det var tre år sedan vi hämtade henne i Halmstad. Tre år sedan jag träffade våra älskade vänner - Anders och Annica. De som vi tillbringade oändliga timmar med i skogen, vid matbordet, på lydnadsplanen. Diskuterande. Ältandes. Filosoferande. Så kloka tankar. Så mycket kunskap. Mina gurus. Som inte bara har sänkt mig fina hundar - i Stimma och Myggan - utan också oändlig vänskap. Jag saknar dem. Men jag inser att allt har sin tid...
Jag ser Myggan och tänker att jag "slänger bort" en fantastisk tävlingshund - och väldigt mycket kunskap när jag inte ägnar mig åt hundträning... Men kanske kommer den tiden som hundförare tillbaka. Jag kan sakna teamet. Känslan av att vara ett med hunden. Jag kan minnas halleluja moments. Jag kan sakna dem.
Men om jag hade fortsatt med hundarna på den nivån vi faktiskt var - så hade jag missat många fotbollsmatcher, innebandymatcher och många hästupptåg. Stora. Och små.
Jag ser myggan - jag ser lyckan. För henne spelar det ingen roll. Kanske kommer jag återuppta den karriären en dag - med en annan hund. Och till dess blir jag lycklig av att se henne. Och det kan kännas skönt att inte behöva oroa sig när barnen "inte gör rätt". Hon är en del av vår familj. Hon gör oss lyckliga.
Jag sa ju att jag hade många funderingar...
För ett tag sedan blev vi uppmanade, så där i förbifarten, att med kort varsel ansöka om lärarlönelyft... Jag hade inte tänkt göra det - jag skulel precis påväg till VM och kände inte att jag hann. Men mellan tummen och pekfingret skrev jag ihop en ansökning. kriterierna var återigen luddiga - kunde gälla för alla. Det gjorde nog typ alla... När förstelärarreformen infördes hade jag inte heller tänkt söka - det kändes som om det inte var för mig. Vi är många som är bra. Och tillsammans är vi allra bäst. Men att jag inte ansöker - gör ju inte det bättre? Reformen skulle igång. Jag blev ombedd att söka - jag sökte - och jag fick... Visst har jag ibland skämts, visst har jag ibland haft en klump i magen... Det är få glädjescener som har utspelat sig när någon har blivit "utvald"... Istället går tystnaden att ta på. Samtidigt som den skapar klyftor. Slår i spikar i kistan. Punkterar...
Vad jag vet har vi inte fått reda på vilka som fick lärarlönelyftet ännu - men det jag vet är att jag hellre skulle få lyftet än att vara förstelärare. Att vara förstelärare förpliktigar. Att få lyftet genererar bara pengar... Upp till 3000 kr i månaden - utan att göra något extra. Vi får pengar - men ingen tid för utveckling... Och vi måste redovisa. Stå till svars. Leda. Utveckla.
Får jag lyftet skulle jag kunna avsäga mig förstelärarskapet... Någon annan kan få gå med klumpen i magen, det dåliga samvete, ovissheten och den missunsamma känslan som sitter i väggarna.
Vi lärare behöver mer samarbete - inte fler grupperingar. Vi behöver kunna prata med varandra - vi behöver kunna blotta vår okunskap och ta del av andras kunskap utan att känna att det är till en nackdel för oss och vår löneutveckling.
Självklart vill jag att lärarlönerna ska upp. Visst vill jag att vi ska ha individuella, rättvisa löner - visst vill jag att lärare ska ha karriärmöjligheter. Men det borde räcka med de individuella lönerna?
Promenad
Med Sigge. Med myggan. Genom ett höstigt Sverige. På min lediga dag. Utmed snygga häckar.
Ikväll väntar föräldramöte. Föräldramöten som har spelat ut sin roll i detta informationssamhälle - med mail, Facebook och hemsida. Det är i te skolans roll att föreläsa om hälsa, internet eller droger - för föräldrar. Låt dem bli behovsmöten. Idag är dessutom en dålig dag för mig. Anders är i Stockholm. Låt mig kalla till möte när det passar mig och när det behövs.
Låt utvecklingssamtalen bli behovsmöten - inte ett ställe att bekräfta det vi redan vet... Möts så ofta det behövs - om det behövs.
Nu blir det våffellunch.
13/10; torsdag
Jag tänker ofta på hur vi pratar om våra elever. Jag vill inte säga så mycket om hur de är - snarare hur de blir i olika situationer... Hur vi kan undvika de svåra situationerna. Hur vi kan få dem att växa. Hur vi kan få dem att klara skoldagen...
Vi måste bli mycket bättre på att anpassa undervisningen efter varje barns behov, oavsett om de har en diagnos eller inte. Jag minns dagen - jag minns var jag var - när telefonen ringde... Det är några år sedan. En fröken ringde. Och tyckte att det hade varit så mycket lättare om Linus hade en diagnos... Hur kan man säga så? Vi kan väl inte hitta på en diagnos - för att det skulle vara lättare för henne? Vid denna tidpunkten hade han redan gjort två utredningar. Vi, och skolan, hade fått vägledning. Vad mer önskar man sig?
Jag träffar kollegor som uttrycker samma sak. Att en diagnos hade varit enklare. För vem? Ibland är det så. Och jag förespråkar också utredningar. För att få svar. Utesluta. Men svårigheterna finns där ändå. Oavsett om man hamnar inom en diagnos eller inte... En diagnos får inte bli en förklaring. En diagnos kan bli en självuppfyllande profetia. En diagnos kan ge stöd till rektor och lärare för vilka insatser som kan göra skillnad, men den ska aldrig vara avgörande för om eleven får det stöd den behöver. Motsatsen gäller också. Det finns all anledning att vara tydlig när det uppstår debatter som gör att den som har en neuropsykiatrisk funktionsdiagnos möts av ifrågasättande. En diagnos är ett redskap till rätt anpassningar och särskilt stöd. Förstår inte nuvarande miljön det, är det inte eleven, barnets, individens fel eller ansvar att förändra… Många föräldrar till barn med svårigheter berättar att de upplever att de behöver slåss för sina barns rättigheter. Om rättigheter bara förverkligas när man kräver det, så upphör de vara rättigheter. Man ska inte behöva mötas av stelbenta system, byråkrati eller invänta medicinska utredningar för att barn ska få stöd. Skollagens viktigaste skrivning är att ”Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt.” De lärdomar vi får i det arbetet handlar inte bara om den som har en neuropsykiatrisk diagnos. Det är samma individualisering, relationsbyggande och lärande organisation vi behöver när vi arbetar med elever som är med om något svårt under sin skoltid, med elever med ett annat modersmål, med elever som blir sjuka, med elever som skyller sina egna misslyckanden på andra, med elever som inte får rätt uppbackning hemifrån, med elever som använder skoltrötthet som ett skydd mot att göra det arbete som krävs.
Egentligen, om vi tänker efter, så har väl alla barn - alla människor, särskilda behov och att vi har ett ansvar att möta dessa behov.
Att människor är olika - att det berikar. Det är så lätt att säga… Alla barn, oavsett funktionsvariationer, har rätt att få med sig de kunskaper man behöver för livet. Det är en rättighet som utgår både från vad eleven behöver med sig i livet, och vad vi som samhälle behöver. Kunskaperna och färdigheterna varje elev har rätt att erövra i skolan behöver man sedan för att kunna skaffa sig ett jobb, bygga sin framtid, ta makten över sitt eget liv. För att vi som samhälle ska fungera är den minsta gemensamma nämnaren att vi kan förstå varandra. Vi måste kunna läsa samma nyheter, källkritiskt granska information som sprids, beskriva våra egna erfarenheter eller bara räkna ut ett kassakvitto. Vi måste kunna känna tillit till andra människor – det är grunden för demokratin – och för att känna tillit behövs kunskap. människor emellan är grunden för demokratin och tilliten bygger på att vi delar vissa kunskaper och färdigheter. Idag finns det elever som inte kan ta del av undervisningen för att man har andra förutsättningar för lärandet än de andra eleverna i klassen. Ibland har skolan har så svårt att möta funktionsvariationer att eleven redan i skolåren hamnar i ett utanförskap, antingen på skolan eller för att man hamnar i långvarig frånvaro. De mänskliga kostnaderna för eleven och alla runt eleven blir stora. De samhälleliga kostnaderna riskerar på sikt bli ännu större. Det ska aldrig accepteras…
Vissa elever möter större utmaningar och hamnar av olika orsaker i svårigheter av olika slag när vi på ett eller annat sätt inte räcker till. Det finns vissa generella strategier som fungerar för de flesta men det finns ingen generallösning. Det närmaste man kan komma den är att ha goda relationer och att man byggt upp ett förtroendekapital i förväg så man kan samarbeta när svårigheter uppstår. Vi har en rad olika åtgärder på skolan, allt från anpassningar i form av annat material, padda, inläst material, elevassistent, anpassad studiegång, särskild undervisningsgrupp... Hela tiden får man utvärdera om det är "rätt åtgärd" - och där finns många som ska tycka. Eleven, läraren, rektorn, föräldrar, politiker...
Jag hoppas och tror att de flesta som arbetar i skolan vill elevernas bästa. Vi vill ge våra elever förutsättningar att lyckas. Utvecklas så långt som möjligt. Vi vill alla göra rätt. Vi vill skapa möjligheter - utifrån våra erfarenheter och kunskaper.
Jag möter vänner och kollegor som uttrycker att ”barn gör rätt om de vill” och så möter jag dem som menar att ”barn gör rätt om de kan” – detta skapar olika förutsättningar. Kanske skapar det till och med två helt olika möjligheter för ett samhälle att skapa sin framtid? Vuxnas förväntningar krockar med barns förmågor… Förlorade barn blir också vuxna… Och precis som barn gör vuxna så gott de kan, och kan på precis samma sätt hindras av saknade eller outvecklade förmågor: som empati, som att se saker ur andras perspektiv, som att bli glad över att göra en annan människa glad och som att förstå att det överhuvudtaget finns ett samband mellan vad jag gör och vad andra känner. Skillnaden är att konsekvenserna av att inte ha fått utveckla och träna de här förmågorna som barn sannolikt blir ännu värre för den som blir vuxen. Och för dennes omgivning. Jag tänker på Ross Greenes synsätt ”Barn med problemskapande beteenden vet i allmänhet skillnaden mellan rätt och fel, är motiverade att göra rätt och har gissningsvis redan alldeles för många gånger blivit bestraffade för handlingar som har sina rötter i barnets bristande färdigheter. I stället för att fokusera på barnets beteende och hitta på konsekvenser.”
Jag tänker också på framtiden. Den skrämmer mig - men där finns också hopp. Egentligen har jag fullt upp med att fokusera här och nu, samtidigt som ett tänk framåt är nödvändigt. Med den kunskap jag har så vet jag att det krävs mycket av barn med olika funktionsuppsättningar att få ett självständigt och meningsfullt liv. Barn med sina helt unika egna förutsättningar för vad som är möjligt med vad de vill! Kommer det finnas personer som backar upp, som ger förutsättningar, finns det kärlek att hämta – vad kommer livet att bjuda på? Det vet vi inte. Men vi måste försöka att ge dem förutsättningar. Skapa mening. Se möjligheter. Få dem att behålla självkänslan, självförtroende och hopp. Få dem att gå hela ur... För allas skull…
http://www.svt.se/opinion/gustav-fridolin-om-skolan
https://principalpersson.com/2016/07/28/nar-vi-brister-i-omsorg/
http://www.gp.se/n%C3%B6je/barn-g%C3%B6r-r%C3%A4tt-om-de-kan-1.127707
12/10; onsdag
Och nu är Anders på innebandymatch och Klara på fotboll - jag fick hoppa över min gympa ikväll för att vi skulle få ihop det. Men med ljus och kladdkaka på bordet. Lakersmatch på TV:n (lakers leder efter första med 2-0 mot Karlskrona), och en löprunda. eller två, i benen - så känns det helt okej.
11/10; tisdag
Ja minns dagen. När jag ser bilderna. Det är 6 år sedan...
Mycket har hänt sen dess...
10/10; måndag
17.01 loggar jag ut från jobbet.
Åker hemåt.
Byter kläder.
Läser engelskaläxa med Linus.
Anders kommer hem ca 17.30. Han talar om att det är en dålig ridvecka och undrar om jag inte ska åka till stallet.
Det hade jag inte tänkt...
Men jag ändrar mig och tar på mig ridkläder.
Rider en runda på finaste blyte.
Tar in några hästar efter att ha fixat klart stallet.
Åker hem. Får mat och äppelkaka.
Och hinner lägga Sigge... 20.14. Over. And. Out.
9/10; söndag
Återigen saknas energin för att samla tankarna till ett välskrivet, underfundigt och tänkvärt blogginlägg...
helgen inleddes med sconesfrukost.
Vildmarksloppet - 8km - för klara och emmie.
Lite läxläsning.
Förfest. Innan pubkväll.
Hockey för liten. Ridning för mig. Mer läxläsning. Wallenbergare. Promenad i regn. Innebandy för Anders. Och snart gympa för klara och mig. Sedan är helgen återigen slut...
7/10; fredag
Jobb. Promenad. Äppelmuffins. Bad. Soffa.
3/10; måndag
Satan i gatan vad det kliar. Någon form av allergisk reaktion antar jag... händer. Och fötter. Det har kommit lite då och nu. Nu är det lite bättre efter hydrokortisonsalva. Men satsn vad det kliar.
Senare...
Efter. Raggmunkar. Rårörda lingon. Knaperstekt fläsk.
Efter. Voltaren.
Efter ett bubbelbad.
Börjar kroppen kännas bättre. Och jag vågar hoppas på samarbete på kvällens corepass.
Jag låg i bubbelbadet. Tittade upp mot den grå himlen. Såg fåglarna. I flock. Jagande. Flyende. Och tänkte på alla människor i världen som jagar. Jagar efter andra. Jagar efter en bättre plats. Jagar efter byten. På alla som flyr.
Plötsligt kommer det en ensam fågel. På flykt. Jag tänker på alla ensamma själar. Kanske på flykt.
En bit bort hör jag mina barn, och grannarnas barn. De klättrar i träd. Utmanar sig själva. Skrattar. Tidigare idag läste jag om barn som lever i krig. Föräldrarna lät dem gå ut - "de skulle ju ändå dö...".
Vi ska alla dö...
Men först ska vi leva.
Först ska vi leva!
2/10; söndag
Sju var det dags att gå upp. Då hade jag somnat. Jag skulle följa med Sigge på hockey. Sedan red jag en runda med Kim. Förhörde Linus läxa. Under en filt. Dammsög för att få upp värmen. Jag har så ont i ryggen. Jag är trött. Jag fryser. Snart är det natt. Då hoppas jag John Blund kommer.