flisas

Jag läste en krönika (http://www.aftonbladet.se/a/npzl5)av Janne Alm idag - den träffade mig rakt i hjärtat. Vi är så många som gråter för våra barn... Ofta i det tysta. Ibland skriker vi högt. Vi är så många som får det ena löftet efter det andra av olika instanser. Vi har berättat vår historia så många gånger - för så många okända - som varje gång ger oss hopp. Varje gång tror vi att någon verkligen hör, förstår och har förmågan att förändra. Vi är många som har hoppats - när man blottar sig själv, och sitt barn - att de, skolan, vården, kommunen, BUP och habiliteringen ska kunna arbeta tillsammans för en helhet - för ett helare barn. Det låter som om vi är överens - hjälp och stöd, bemötande, vilka starka sidor som finns - som vi ska bygga vidare på...
Det finns en gräns - som vi föräldrar är så rädda för. Dagen då varje dags misslyckanden har lagts på hög. Dagen då kraven blir övermäktiga. Och barnet bryter ihop... Vill inte leva mer... Finner ingen mening. Ingen samvaro. Ingen glädje. Den oron har fått oss att ligga sömnlösa många nätter... Dagen då våra kramar, våra lugnande ord och kärlek inte räcker till. Dagen när vi - som känner barnet bäst - står handfallna. Vi kan inte rädda dem längre. Våra råd är slut. De behöver professionell hjälp och antidepressiva medel för att ta sig igenom dagen. Den dagen kan vi inte längre vara starka för våra barn - utan att tårarna kommer. Vi har förlorat den hopplösa kampen - trots att vi alltid lovat att vinna striden. Lovat att aldrig ge upp.
Jannes barn hade brutit ihop - fullständigt uppgiven och trasig... Tårarna rinner. Han skriker. Ångest. Det ska inget barn behöva vara. Ingen förälder ska behöva ha ett barn som mår så dåligt... Ingen ska behöva misslyckas - gång på gång. Ingen ska behöva se sitt barn tappa livsgnistan och ge upp. Vi är många föräldrar som försöker. Försöker vara starka, lovar att det kommer bli bättre - samtidigt som vi tvivlar.Vi är många som ser våra barn brytas ner av kraven - som ser livsgnistans akta försvinna från barnet som inte passar in... Vi är många som kämpar - så som andra inte behöver kämpa. Och de som inte har behövt leva i det - kan aldrig förstå... Kampen är oändlig. Sorgen likaså. För allt som inte blev som man trodde...Rätten till ett liv som är så normalt som möjligt... Trots att vi inte vet vad som är normalt...
Vi kommer, precis som Janne, att resa oss igen. Det gör vi föräldrar. Vi accepterar aldrig att människor har olika värde. Alla är unika. Vi ger aldrig upp.

Alla elever har rätt att nå målen med sin utbildning. Så står det i Skollagen. Når följaktligen inte varje elev godkända betyg så har skolan misslyckats med sitt uppdrag. Är det så enkelt? Som lärare har jag många gånger känt att det är ett omöjligt uppdrag. En omöjlig ekvation. Som mamma känner jag "självklart ska alla kunna nå målen".
Pedagogiska utredningar - hur lär sig eleven - barnet - bäst? Vad krävs för anpassningar och stöd? Självklart ska alla få stöd, extra anpassningar, skräddarsydda uppgifter... Självklart ska vi bygga upp individer - inte bryta ner dem. Självklart ska alla få anpassade uppgifter som eleven kan lösa och klarar av. Alla elever - alla barn, oavsett funktionsuppsättningar. Man kan alltid göra mer. I slutet av terminen märker vi det vi nog har sett - det är ett glapp mellan förmågan och kraven. Det ställs höga krav på eleverna - barnen - idag. Språkliga och analyserande förmågor. Man ska dra slutsatser och utveckla sina resonemang. Har vi gjort tillräckligt? Har eleven fått visa vad den kan - på det sätt som passar den bäst? Med vilket stöd och med vilka verktyg skulle eleven kunna? Hur ska man göra bedömningen rättvis, likvärdig och efter reglerna? Räknas de kunskaper eleven visar upp trots att eleven får hjälp med sitt skolarbete och anpassade bedömningssituationer? Både i undervisningen och i bedömningssituationerna ska skolan så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser (Skollagen,3kap3§). Undervisningen, och bedömning, kan ju därför inte göras lika... Den kommer alltid att se olika ut beroende på den enskilda elevens behov och förutsättningar.
Skolans rykte står på spel. Elevens framtid. Om eleven inte får betyg - vad händer då? Om eleven får ett betyg på lösa grunder - vad händer då? Om den faktiska förmågan inte svarar upp till betyget. Vad händer med självbilden om man misslyckas - trots att man har försökt? Vad gynnar eleven - barnen mest? Vad gynnar samhället mest?
"Tänk om livet är större än skolan. Tänk om det är så att det finns andra saker som spelar större roll. Kanske att vår glob befolkas av så många hela, inombords starka människor som möjligt? Människor som känner sig själva och kan omsätta sina individuella styrkor i ett givande yrkesliv och en hållbar livssituation? Individer som ser sin egen del i den större bilden och vet att uppskatta olikhet? Trygga, intakta ungdomar som med tillit kliver över tröskeln och ut i det självständiga?!" (Pia Rehn, rådgivare på SPSM https://www.spsm.se/om-oss/spsm-bloggar/2015/later-vi-alla-elever-finnas/)
Ekvationen är inte enkel. Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur vi lyckas med uppdraget. Men jag vet att vi måste försöka.

Jag sätter mig vid datorn, pustar lite. Tittar ut. En del blad börjar bli gula och röda. Det regnar lite. Hösten närmar sig. Jag vet inte var jag ska börja. Det händer så mycket hela tiden... Den här veckan blev jag student igen. En distansutbildning inom IKT. Vi skulle presentera oss... "Eleverna har sedan några år tillbaka egna datorer/paddor/cromebooks. Vi har precis fått tillgång till google classroom. Under några år har vi använt oss av digitala läromedel. Ibland har frustrationen varit stor. Hos mig, och hos mina kollegor. Vi hinner inte med. Vi sitter med en PC, och senare en mac - eleverna fick PC, bytte till ipad, och nu har en årskurs cromebook... Vi vet inte hur de fungerar... Vi hinner inte med. Jag har försökt lära mig vilka program, appar och tjänster som finns, vad man kan göra med dem, hur man kopplar ihop pedagogik och IKT. Och hur man använder programmen och apparna - som ett pedagogiskt verktyg och som ett kompensatoriskt - men framför allt som ett naturligt - hjälpmedel. Jag vill få verktyg som underlättar för mig och eleverna - vid bedömning - såväl formativ som summativ - och kunskapsinhämtning. I skolan kommer tyvärr ofta elever undan genom att vara tysta och inte erkänna att de inte har förstått tills det ställs på sin spets och det är dags för de summativa betygen. Jag behöver hitta vägar för att synliggöra, framför allt, den formativa bedömningen. Jag vill försöka hitta strategier för att synliggöra lärandet i klassrummet ännu tydligare – försöka få eleverna att förstå att de är ägare av sin lärprocess genom att lägga tid och fokus på den feed-back som de får av mig och andra. Jag vill hitta vägar att samarbeta med kollegor på och utanför den egna skolan. Jag vill att digitala verktyg inte ligger utanför själva lärandet utan bör finnas som en naturlig del i undervisningen. Det är en del av vår tid... Vi kan inte längre välja. Jag vill få en inblick i tidsenliga lärverktyg som kan användas som en naturlig del av lärande, för formativ bedömning och för att skapa struktur i undervisningen. Jag vill fortsätta att utveckla möjligheterna och användandet av modern teknik som verktyg för kunskapssökning, kommunikation, lärande och bedömning. För att göra undervisningen mer tillgänglig, roligare och för att öka måluppfyllelsen hos eleverna. ..."
Föreläsaren var tyvärr inte speciellt bra. Men det är spännande att höra andra erfarenheter. Och få testa själv. Få lite input. Få lite tid. Lite inspiration.
Och så pågår livet - träningar, lektioner, ridturer, tvätt, städning, utvecklingssamtal... Väntade och oväntade händelser avlöser varandra... Möten i klassrum, på fotbollsplaner, i affären... Allt som hör hösten till - slöa huggormar i vägkanten, loppor i håret, springmask, virus, basillusker, regn, höstgråa dagar, färglada löv... Sanningar möter hypoteser. Omprövar. Skapar resultat och slutsatser. Reviderar. Tro möter vetande. Känslor mot naturvetenskap. Okunskap skapar frustration, hopplöshet, uppgivenhet. Gamla erfarenheter möter nya och skapar nya insikter. Jag försöker tänka nytt - utan att direkt förkasta det gamla, beprövade. Jag påminner mig om att människor vill göra rätt om de kan... Elever. Lärare. Föräldrar. Jag möter föräldrar som är "jobbiga", ifrågasättande, otillräckliga... Och jag påminner mig då om att föräldrarna skickar det finaste de har till oss i skolan. De vill väl. De vill det bästa. Jag väljer att se den otillräckliga föräldern som en som kämpar och försöker men ändå kanske inte når ända fram. Det synsättet skapar en mjukare relation till både förälder och barn. Jag dömer inte, vi gör alla så gott vi kan. Utifrån det förhållningssättet kan det vara lättare att både ta och ge råd och tips och skapa de bästa förutsättningarna för varje elev. Jag väljer att se den "jobbiga" föräldern som den som gör det alla föräldrar borde göra - nämligen säkerställa att skolan fungerar för deras barn. Ofta känns det jobbigt för att jag vet att det ofta ligger något korn av sanning i förälderns sätt att se saken också. De här mailen och samtalen ska sporra oss att bli bättre...
Jag beundrar de föräldrar som kämpar i vardagen med att fostra sina barn och som dessutom ibland får kämpa mot en oförstående skola. En del föräldrar orkar inte - det vet att skolan gör fel... Att barnet skulle behöva något annat... Men vet inte hur de ska gå till väga... Ibland har skolan det svart på vitt - men jobbar inte efter det ändå... Jag dömer inte föräldrar för att de inte orkar, förmår eller gör... Jag ser det själv - jag vet hur svårt det är att förändra en skola, att stå upp... Och då borde jag ändå kunna... Föräldrar är experter på sina barn och det måste skolan ha tillit till - oavsett om föräldern orkar eller inte. Oavsett om föräldern har kunskap eller ej, oavsett om föräldern har svårigheter eller ej, utbildning eller ej, är engagerad eller ej... Vi måste se till att alla elever får det stöd de har behov av och att kunskapen kring olika funktionsnedsättningar ökar. Klimatet i samhället måste vara så att bägge parter ser varandras kompetens och respekterar denna.