flisas

Idag sjunger vi in Våren och tackar aprilvädret - sol, regn, åska, blåst - för den här gången. 

En stund i stallet. En stund av närvaro. I stunden. En stund att landa och få distans till alla tankar om bedömning, planering,  föräldramöten, fotbollsmatcher, prov, prövningar, simskola, träningar, resor... 

Jag har försökt.

Vaknar. Fixar håret - en hyfsat bra hårdag. Klär mig i rosa - försöker hålla kvar känslan av vår - trots att jag huttrar av kyla. Sätter på musik "wake me up" - sjunger med. Flätar Klaras hår. En kelen katt stryker sig mot benet - jag föser vänligt, men bestämt bort den. Jag skär melon i bitar - som Sigge ska ha till fruktstunden. Fram med en påse - nej, en burk - de får inte ha påsar, det prasslar. Hunden ska ha mat. Och katterna. Sätter på kaffe. Frukost. Gammalt, torrt bröd i lådan - någon har inte stängt påsen. Torr skinka - de där självstängande förpackningarna är inte alltid så bra... Slänger ut det som förstärkt frukost till hunden. Linus - är han vaken? Och han ska ha gympa och direkt vidare på fotboll. Måste packa. Allt får inte plats i en väska... Det är trångt i hallen. För trångt. Går på varandra. Stress i kroppen. Lämnar hemmet - efter en snabb puss, och "ha en bra dag". Lämnar på skolan. Kör mot jobbet. Går med snabba steg mot jobbet. För snabba. Försöker sänka farten. Sänka axlarna. Och le. Ny dag. Ny tillkortakommanden. Nya möten. Nya möjligheter.

I helgen hejade vi fram lakers till SM-guld. 

Trots en tidig morgon är dörren öppen. Jag hör fågelkvitter. Jag känner lugn.  Och jag nynnar med "... välkommen hit
Hem till vårt palats
Till den värld som är vår...
Och tänker på att snart rullar Kim och Ville in.

Dagarna har gått. Dagar av alla känslor. Fast också en massa undanträngda känslor. Jag hinner inte riktigt stanna upp. Det drar ihop sig. För summering. Sammanställning. Men först måste analysen göras. Värderingen. I veckan hade Linus samtal. Och niorna nationellt prov i kemi. Vi får aldrig ge upp. Vi måste bli bättre. För varje elev. Varje elev har rätt till de bästa förutsättningarna, det rätta stödet och de speciella anpassningarna. Vi kan aldrig skylla på resurser, schemaläggningar eller andra yttre förutsättningar.
Och så har tandoperationen blivit inställd igen. Lättnad. Men också besvikelse. Nu hinner min högkostnandsperiod gå ut... Inte hela världen, men rättså irriterande - för att tandläakren blev sjuk.
Och så har fästingarna kommit.
Och jag har ridit - det finns ridturer och Ridturer. Igår var en Ridtur. Jag och Blyte tog en lång, rättså lugn runda. Blyte var lugn i sinnet och i perfekt balans när han travade på långa tyglar. Vi kom till ett ställe där vägen var översvämmad - men kunde inte gå vid sidan. Blyte blev orolig och försökte fly, komma undan. Jag klappade honom och hoppade av - tog tyglarna över huvudet och ledde honom genom vattnet, han följde mig som en hund.
Anders har premiärgolfat, Klara har varit på smålandsläger med innebandyn. Däcken är bytta och vattnet i spat.

när det är mycket att stå i...

Plötsligt händer det:

... under den klarblåa himmeln. Där trivs jag. 

Städdag på vallen - Sigge och jag städade omklädningsrummen innan vi drog vidare till innebandyträning. Man gör så gott man kan. Man hinner det man hinner... Och ibland är det lika bra att byta toarullen själv, än att vänta på att någon annan ska göra det...
Man vill så mycket. I så många sammanhang. Man vill passa in. Man vill vara glad. Duktig. Inspirerande. Jag möter det överallt. Människorna med ångesten. Rädslan att inte vara bra nog. Att inte passa in. Att inte duga som man är...
Och ibland - förstår inte ens människan hur bra den är...
Good enough is enough...
Jag möter ångest som måste ut.
När mamma dog - dog mitt skratt. Det där Ohämmade skrattet. Från djupet. Hejdlösa. Det där som vittnar om odödlighet. Jag har gråtit så många gånger sedan dess. Men jag har alltid kvävt det. Alltid torkat tårarna innan jag har gråtit klart. Jag skulle nog behöva gråta ohämmat - för att kunna skratta ohämmat... Jag har alltid "skärpt upp" mig för "någon annans skull, eller för min"... för att inte gråten passar...
Att vara Good enough är svårt - att vara nöjd med Good enough är ännu svårare. Det är lätt att säga - men det gäller ju inte mig? Jag skulle vilja kunna förändra. Jag skulle vilja vara bättre för dem som skolan sviker - gång på gång. Och jag tror jag skulle kunna vara bra. Men jag vet inte var... Finns den skolan? Skulle det vara möjligt? Hur skulle den skolan se ut?
Det är inte lätt att vara tonåring. Det är inte lätt att vara vuxen. Det är inte lätt att vara människa...

Det är mycket att hålla koll på nu... lakers - Malmö. Åmål - haif. Anders och klara är iväg på cup. Tyvärr kan ju inte klara spela. 

Idag mötte jag en resursperson på L:s skola - det väntas utvecklingssamtal. Jag skrev ju att vi fick hans omdöme innan lovet. En difus känsla i magen och bröstet sen dess. Av ångest. Och rädsla. Frustration. Litenhet. Otillräcklighet. Över skolans oförmåga att få mitt barn att lyckas. Samhället som sviker. Skolsystemet som brister. Jag läser berättelserna överallt - om de svikna barnen. Barnen som sakta bryts ner. Blir osynliga och vill dö. Som fråntas sina rättigheter att lyckas.
Skolan har satt in stöd. Skolan har försökt att göra anpassningar. Men om inte anpassningarna och stödet är rätt? Vad händer då? Vem tar ansvaret? Vad behöver förändras? Vad kan förändras? Vad är det som gör att det inte fungerat hittills? Varför tar inte skolan ansvar för att de har misslyckats? Alla elever har rätt till en fungerande skolgång. Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Varje elev har rätt att i skolan få utvecklas, känna växandets glädje och få erfara den tillfredsställelse som det ger att göra framsteg och övervinna svårigheter. Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som till följd av funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika kunskapskrav som finns ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser. Vem tar ansvar att se till barnets rättigheter? Vi ser ju att det går. Han kan lära sig. Han kan lyckas - om uppgiften är väl begränsad, det finns tydliga och korta instruktioner, med bilder. Resurspersonen ansåg att problemet ligger i resurser - och hos rektorn. Att vi måste trycka på. Jag tycker, framför allt, att det handlar om prioritering och förändrade arbetssätt. Välvilja att hitta andra sätt att förhöra och undervisa. Att vända spiralen - från gigantiska misslyckanden till små framsteg.

Idag. En försmak av våren. Vi har handlat skor, tunnare jackor, tvättat bilar, städat ladan och... Nu laddar vi för en ny jobb- och skolvecka och semifinal för lakers mot Malmö. Och gympa för mig.