flisas

Jag har inte ens hunnit reagera på att året är på väg att ta slut. Jobbet är intensivt i december. Luciatillställningar. Förberedelser inför julen. Släkt och vänner. Man glömmer bort att året går mot sitt slut. Man gör en massa saker - en sista gång - det här året. Och hoppas att det kommer ett nytt som bjuder på vardag, fest och äventyr. Det passerar dagar. Vi har tagit oss igenom vardagen. Planering av hämtningar, lämningar, jobbet, träffar med vänner, träning och livet i allmänhet. Man vill hinna med så mycket och man ska vara överallt. Och helt plötsligt är året slut. Ett år där kartor har ritats om. Nya stigar har utforskats.
Vi har kommit i tid. Vi har hunnit med massor. Vi har haft kontroll. Vi kommer hem. Vi äter ordentlig mat - varje dag. Vi planerar igen. Vi vill inte missa något. Vi vill att alla ska få sitt. Vi vill att alla ska ha det bra.
Och många dagar glömmer vi att njuta. Vara tacksamma. För vardagen. Den som är den viktigaste. Och så här på årets sista dag påminner jag om det som är det viktigaste - att stanna upp, att hinna njuta av vägen. Av livet. Vi har påmints så många gånger om livets förgänglighet och bräcklighet. Av det inte finns någon rättvisa. Att det finns ont och gott. Att vi inte kan vinna eller förlora. Att det finns ett öde, som vi inte alltid rår på. Jag hoppas att 2019 ska bli ett år där vi är stolta över dem vi är. Där vi gör andra och oss själva lyckliga. Ett år då vi minns vardagen - där vi inte bara planerar morgondagen utan även hinner vara i nuet. Tack alla som har fått mig att skratta i år! Tro, hopp och kärlek - glitter, glamour, vardag och äventyr - åt er alla!

Dagar i kaos. Med extra allt och lite till. 

Ett par timmar i ishallen. 

På http://www.overlevnadsguiden.se/inspirationmotivation/nar-morkret-sanker-sig-over-kanslorna/?fbclid=IwAR3tJcB4EFYGw5JZp0DpTkpz2jQDnKn2ReifGj1Ol9JZN-6rc37MV-fBiqk läser jag: "Julen är ljusets högtid, men också mörkrets. Julen är också gemenskapens och familjeumgängets högtid, men även ensamhetens och tomhetens. Av alla våra svenska högtider är julen den som är förknippad med mest förväntan och glädje men också med mest ångest och sorg. Känslan inombords blir som mörkast just för att den borde vara som ljusast.
I juletid är det traditioner och förväntningar som styr, tryggheten i att fira jul med samma människor och på samma sätt som man alltid gjort binder samman dåtid, nutid och framtid. Men om året som gått har kommit med stora förändringar som gör att allt inte längre är sig likt kan julen bli svår att uthärda.
Om man dessutom kanske redan mår dåligt sedan innan och är ledsen, deprimerad och ångestfylld så blir julens krav och förväntningar ytterligare en börda att bära. En börda av att låtsas att allt är bra, att försöka fungera trots att det känns som om man ska gå sönder och att orka en dag till.
Julen infaller under den mörkaste tiden på året, den tid när naturen vilar, när djuren sover dygnets flesta timmar och vi människor också är inställda på att varva ner, komma i kontakt med oss själva och vårt ursprung och ta hand om vårt inre.
Men i vår moderna livsstil har den återhämtningen helt försvunnit, den meditativa stillhet och kontemplation som mörkret inbjuder till har förbytts i hetsig överkonsumtion och stressade möten med människor som borde stå oss nära men som vi egentligen knappt känner längre. I alla fall inte känner på djupet, för ingen har tid att prata med varandra tillräckligt länge för att nå dit.
Mörkret och kylan leder oss inåt i värmen och inåt i oss själva för att utvärdera, läka och ladda om. Kroppen och själen ropar efter frid, ro och stillhet, och efter att återknyta kontakten med oss själv och vårt ursprung. När vi inte lyssnar till de ropen utan går tvärtemot våra instinkter förstärker det känslor av stress, överbelastning, hopplöshet och ensamhet.
Ensamhet inte bara från varandra utan allra mest från oss själva. Ingenting känns så ensamt som när man har övergett sig själv och sina mest grundläggande behov. Det vi behöver är inte mer prylar, mer stress, mer reafynd, mer ytliga konversationer eller mer påklistrade leenden. ..."
För mig har julen - framför allt sedan mamma dog känts jobbig. Jag har fått ta djupa andetag för att kunna kontrollera mina känslor. Saknaden av den som är den personen som gav mest, utan förbehåll, som älskade packet och att ge blir så ofantligt stor. Jag har många älskade människor runt mig, ändå blir saknaden den som tar över.
Och julen kommer verkligen i en mörk tid - när jag många gånger känner att jag inte orkar mer - just då ska man vara glad och orka umgås - trots att man knappt orkar ta hand om sig själv. Jag har svårt att hantera förväntningarna, de tindrande ögonen och glädjen när jag slåss mot känslorna av orättvisa, stress och överkonsumtion.
Men julen har gått bra - trots kraven , stressen , saknaden och mörkret. Vi har umgåtts. Vi har ätit gott. Barnens ögon har fått tindra. De har varit glada. Jag har varit glad.   Och Anders och jag har hunnit laga diskmaskinen - igår tog vi oss tiden, vände och vred - det kändes som de vuxnas labyrint, fast på riktigt. Det kändes som om vi kom ett steg närmare pappa - utan att ringa honom, vi la ner vår själ och vår tid, istället för att direkt ringa honom eller köpa en ny när felkod efter felkod dök upp. Nu är Klara på innebandyläger.

En snabbvisit i Stockholm. 

Jag hann ut i ljuset idag. Ingen lång stund, mellan jobb och hockeyträning - men ack så viktig. Utan mål, planlöst - axlarna sjönk, och jag kunde se det som är viktigt.

På kollegans skrivbord två dagar innan jullov.

Jag önskar mig...
... en god jul och snälla barn.
... förutsättningar för alla elever att lyckas...
Tanken med inkludering kan väl inte vara att elever dag efter dag kommer till skolan och misslyckas? Att elever går till skolan livrädda för sina utåtagerande klasskompisar? Vi offrar klassen för den enskilde eleven som också offras och blir exkluderade och misslyckade i klassen, framför klassen. Att någon arbetslös ungdom ska agera assistent åt elever som behöver all expertis kommunen kan uppbringa?
Vi lärare behöver mer än handledning från en skolpsykolog eller en kurator från BUP, glada tillrop från rektorn eller en kvällsföreläsning om NPF. Vi behöver inte fler "utmaningar". Vi behöver stöd vid fronten och absolut inga glada tillrop, banala råd eller hjälp med att dokumentera ryggen fri. Inkludering är en vacker tanke som mals ned av en grym verklighet. Jag önskar mig förutsättningar att ge elever möjlighet till små studiegrupper, specialutbildade pedagoger och en studieplan som är möjlig att ta sig igenom. Lärare har ett - i det närmaste - oändligt uppdrag. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. Elevers behov och föräldrars krav minskar inte när resurserna gör det. Just nu knäcks lärare runt om i Sverige, samtidigt som vi leker med människoöden - läraren som inte klarar av barn i behov av särskilt stöd kritiseras. Om eleverna misslyckas måste den enskilde lärare ändra sin undervisning - strukturera och individanpassa - så att den passar alla elever oavsett behov och oavsett om det saknas resurser och förutsättningar. När uppdraget beskrivs som en utmaning blir slutsatsen att ansvaret för att leva upp till skollagen ligger på den enskilde läraren. Om vi lärare förbereder oss tillräckligt bra, strukturerar undervisningen och tar i tillräckligt hårt kan vi klara utmaningen. Om man i stället använder ordet problem landar ansvaret på huvudmannen. Problem löser man genom ändrade förutsättningar. Jag är så trött på att varje dag möta elever och deras klasskamrater som misslyckas pga misslyckad integrering. Jag önskar mig förutsättningar för alla elever att lyckas - varje dag. (En del ord är lånade från skrivbordspedagogen, för en bättre arbetsmiljö på FB.)
... lister i hallen.
... ett nytt sovrumsgolv och en säng - kanske nya tapeter...
... en skön ledighet...
... Jag önskar mig Tro, Hopp och Kärlek. Jag Hoppas att jag kommer kunna fortsätta Tro på Kärleken. Jag vill fortsätta tro, hoppas och känna kärlek.

Veckan med oändligt betygsättande, flera luciafirande..

Jag väntar på att tvättmaskinen ska blir klar - på att värktabletten ska kicka in - på att gå och lägga mig - så att jag kan sova/vila mellan att jag vaknar av den onda axeln. Det är så svårt att kontrollera axeln när jag sover. Jag ligger väldigt stilla när jag sover - vis av erfarenhet. Så fort jag rör mig riskerar jag att en axel hoppar ur. Och just nu är en dålig period, en dålig dag, en dålig natt - och då får man se till att natten blir längre. Vilan behövs. I betygstider. Bedömningar. Det formativa ska bli summativt. Och förmedlas med tro, hopp och kärlek. 

Idag fick jag stå över alla undanflykter (ont i en axel, lite halsont till och från, trötthet, läggning sv Sigge...) och ta mig i kragen och gå på kvällens träning. Varje gång det var en övning som gjorde ont blev det plankan. 

Ni vet en sån där dag... 

Vi fick i uppgift att skriva hur vi vill omorganisera på jobbet - jag skrev så här:

Jag är en effektiv person…

Jag gillar inte att ha möten för att ha möten…

Jag vill att möten som är behovsmöten. Jag behöver få möta dem jag behöver möta - oavsett om det gäller mina kollegor, elever eller föräldrar (utvecklingssamtal och föräldramöten). Kanske behöver alla som undervisar i t.ex. en klass, eller en årskurs, eller alla c-klasser mötas… Alla som undervisar i F12… Alla som undervisar i FBG… Det är ändå ett problem att alla lärare som undervisar en klass ändå inte tillhör samma arbetslag. Kanske är det alla som brinner för en speciell fråga som ska mötas eller alla som behöver utbildning i en viss fråga...

Vi behöver effektivisera skolan. Vi behöver vara rädda om vår tid.

                  

Självklart ska eleven stå i centrum, men det är även dags att inse att ämnena behöver få ta mer tid. Kvalitéten på elevens skolgång avgörs i klassrummet, inte i arbetslagsrummet. Det som avgör hur väl elever trivs, hur väl de presterar och hur de mår, handlar mycket om kvaliteten och struktur i just undervisningen. För att utveckla oss själva i ämnet, för att våga prova nya saker, för att utveckla ämnet, för att höja kvaliteten av undervisningen, för att vi ska kunna lära av varandra och våga mer (kollegialt lärande) -  för att få en högre måluppfyllelse hos våra elever - behöver vi träffa våra ämneskollegor mer. Vi behöver sitta tillsammans med våra ämneskollegor. Vi behöver få utvecklas tillsammans i ämnet!

Vi behöver satsa på ämneslag istället för arbetslag.

           

Vi behöver skapa fler särskilda undervisningsgrupper, med kompetent personal och lokaler som är väl anpassade för uppgiften. Det finns många elever som skulle behöva möta en mer avskalad miljö och ett färre antal personer.

Jag tror inte på att bryta handledarparen eller blanda runt i arbetslagen bara för att göra det. Och då tänker jag framför allt på alla lärarbyten och nya relationer som måste skapas. Relationen mellan lärare och elev är mycket viktig för att skapa en god stämning och en förutsättning för högre måluppfyllelse.

Vi behöver sätta tillbaka eleven i centrum.

       

Dagen är vacker. 

Julen - all in - för alla.

Anders slaskade - då ska julen braska.