flisas

På dagens myggantur var det tur att " vi inte var gjorda av socker" som min vän Kim brukar säga. Och att jag hade gummistövlar... Våra vägar ligger mer eller mindre under vatten. 

Tack...

Ibland tänker jag en tanke så många gånger att jag tillslut måste säga den för att kunna släppa den. Ibland låter inte mina tankar likadant när jag tänker dem som när jag säger dem. Ibland säger jag saker utan att tänka. Ibland hör man att tankarna är lika stora utanför huvudet som i. Ibland hör man att man inte borde tänkt dem - än mindre sagt dem. Ibland känns det lättare när man har sagt dem - ibland svårare.   Ibland har man alldeles för mycket tid att tänka - ibland för lite.  Ibland blir det inte bättre för att man tänker... Ibland är det som nalle puh säger: "Ibland, när jag säger vad jag tänker, märker jag att så tycker jag inte". 

En sconesfrukost. Jos. Kaffe. Tillsammans med en son - den späda kroppen är inlindad i en filt. Tända ljus. Utanför går pensionärerna - refexklädda, i par, med stavar i handen. Sämre kan dagen börja. 

Jag går genom skogen - och inser att alla är inte lika lyckliga över att snön har smält.

Fröken. 

Jag sitter och rättar. Och förbereder morgondagens lektion. Letar länkar på studi. Och artiklar på gleerupsportal.se. Och rättar på gleerups. Och förhör Linus på läxan. Och tänker på förutsättningarna vi ger våra elever. Det är alldeles för orättvist  i skolan. Jag märker det ofta när jag läser läxan med Linus. I helgen - då vi vanligtvis gör läxor - skulle en skrynklig stencil med en bokrecension fyllas i. För hand - trots att det inte är så vi har kommit överens om att han ska skriva. Jag skrev av stencilen på paddan - ett google-dokument, och han fyllde i. Och så skulle engelskaläxan göras - den fanns i classroom. Men det fungerade inte att skriva i på paddan - eller det gick, men det var svårt. Jag gjorde om den till ett google-dokument. Och så var det matteläxan. Inklistrade stenciler i ett häfte. Små rutor. Han räknade och jag skrev.
Om jag tänker på mina elever så ser det nog likadant ut - trots att varje lärare är övertygad om att man ger tydliga uppgifter och läxor. Alla lärare gör olika. En del lämnar ut uppgifter i classroom. Andra en stencil. Några har en bok. Vissa har digitala läromedel på ipaden/chromebooken. En snårig djungel för eleverna. Var ska de leta? Var ska de börja?
Som lärare - och mamma - kan jag, oftast, översätta uppgifter och läxor som han får. Jag kan hitta alternativ - när de får en skrynklig stencil med landskapen - hittar jag en övning på nätet, där man kan öva. Och tävla mot varandra. Jag engagerar hela familjen. Jag gör en kahoot för att öva näringsämnen. När han ska lära sig om judendom och svampar - ritar jag bilder och skriver stödord, och hittar ett kort klipp som han kan titta på. När han får glosor lägger jag in dem i en app så att han kan öva på dem. Själv. Med hjälp av spel. Självrättande. Jag loggar in på inläsningstjänst när han ska öva på fysikens gyllene regler. Eller hittar en lämplig film på sli. Med min inloggning - för L kommer ju inte ihåg sin egen... Precis som mina elever har svårt att minnas dina i inoggningsuppgifter till paddan, till gleerups, till Studi, till sli, till classroom...
Jag vill att mina elever ska lyckas - jag vill att min son ska lyckas - jag vill att alla ska lyckas. Men hur ska vi göra? Om inte jag sitter jämte min son - blir det troligtvis ett misslyckande. Precis som det blir för många av mina elever. Vi gör det för svårt - i vår ambition att göra det lätt... När ska skolan bli rättvis? Och jag ställer mig samma fråga som Helena Kvarnsell ställer sig i sitt blogginlägg, https://matteochno.wordpress.com/2018/01/22/det-ar-alldeles-for-orattvist/, "Varför kan inte  digitaliseringens möjligheter komma alla till gagn?". När ska digitaliseringen komma alla till gagn? 

Ridtur. Läxläsning. Hockeyträning. Innebandymatch. Vi fick kalla in såväl mirfar som farmor/farfar för att lyckas med logistiken. Tacos. Och semmelpremiär - en vecka över tiden. Nu är klara på Ikea, killarna ute med myggan och jag hamnade i soffan framför hästhoppning med en katt på bröstet - när hände det en söndagseftermiddag senast? 

Känslan...

Om man är väldigt jobbig/på/kelig - måste man vara väldigt söt. Wilda. Mitt i mascarapåtagningen en tidig torsdagsmorgon.

En dag i teknisk förfall.
Accesspunkter skulle bytas (det visste vi inte om) - vilket innebar att nätet låg nere lite nu och då under dagen.
Skulle köpa lunch och ett par andra saker på ICA. Kortet funkade inte - jag provade flera gånger. Pengar fanns. Jag fick lämna tillbaka några varor och skramla bland mynten för att få ihop till lunch. De andra varorna fick jag lämna tillbaka. Såklart stod det fullt med folk i kö - bland annat elever. Och en otrevlig kassör till på köpet... På SEB kunde man bara konstatera att pengar fanns och att kortet inte ens hade dragits... Nytt kort kommer på posten om några dagar...
Och så var det skrivarna... idag (och igår) fungerade ingen på hela skolan. Och tonern var slut i båda kopiatorerna. Tror det behövs en omstart. ctrl + alt + del Over and out

Gofrukost. 

Efter en trevlig personalfest, körde jag sakta genom staden. Klockan var runt 12. Jag körde förbi Pär Lagerkvistskolan - ut på 23:an. Jag hade gjort ett aktivt val - valde 23:an, för att den var större - det var nollgradigt. Jag körde sakta - var rädd för att det kunde vara halt och jag vet att det är mycket djur på vägen. Jag satte farthållaren mellan 60 och 70 på 90-vägen. Då, från ljudvallen och ut på vägen kom två vildsvin. Jag hann bromsa, så smällen blev inte så brutal. Men jag hann inte bromsa tillräckligt mycket för att inte köra på det ena vildsvinet. Jag satte på varningsblinkis. Sprang ut. Ångrade mig - tänk om det var skadat - tänk om det andra vildsvinet anföll. Jag satte mig i bilen igen och ringde polisen.
Jag gick ut igen när jag pratade med henne - jag hittade min nummerskylt och någon plastdetalj hade gått sönder. Vildsvinen syntes inte till. Jag åkte hem Eftersöksjägaren ringde. Jag tycker synd om vildsvinet och jägaren. Och mig själv.
Om jag hade ört över Teleborg istället. Om jag hade kört timmen tidigare när jag sa hejdå... Om jag hade stannat till ett par sekunder extra och pratat med Anna och Annika. Om jag hade gått på toa innan jag åkte. Om jag hade kört lite fortare. Eller lite saktare. Om jag bara hade bromsat ännu lite hårdare. Om... Men då kanske jag hade träffat kört på något av de andra vildsvinen som stod vid vägkanten några kilometer bort... Eller något av alla de rådjur som stod vid sidan om vägen och som korsade vägen...
Det går så fort - även när det går så sakta. Kanske vakade min morfar för mig i natt - det är hans födelsedag idag... Min älskade morfar - min hjälte. Tur i oturen. Det finns så många värre scenario, men ändå önskar jag att Om fanns... Om inte om fanns... Men om finns. Och om kunde varit så mycket värre...

Lycka och kärlek en morgon - mannen hade gjort två termosar med kaffe! 

Sådär ja. Första jobbbveckan efter lovet är avklarad. Jag påminner mig själv om några regler som jag har satt upp genom åren - tror det var när jag pluggade... Säg inte "jag Måste" - det finns väldigt få riktiga måsten i livet; typ andas, dricka och gå på toa. Ofta är det: " jag vill", "jag behöver", " jag borde"... Och en annan regler är att inte säga "jag är trött" - när jag inte är det. Det får sällan någon annan att bli piggare - och inte mig själv heller... 

Idag fick vi besök av den nya skolpsykologen. Hon berättade om hennes arbetssätt och vi fick lite tips kring en elev. Råden hade jag också kunnat ge - till någon annan. Och det är då jag hör mig: "det har vi redan provat", "vi försöker, så gott vi kan...", "vi skulle behöva fler hjälpjag, mindre grupper...", "vi har gjort extra anpassningar", "... och använt oss av tydliggörande pedagogisk (det mår ju alla elever bra av...", ... Jag är inte den läraren jag vill vara. Som känner att vi redan har "provat allt", som ger upp, som inte är lösningsorienterad... Jag hör mig skylla på organisationen. Och på mig... Alla elever har rätt att lyckas, utvecklas... Jag förstår att eleven skulle kunna lyckas - om jag var ett bättre jag... om jag gjorde annorlunda... - det är en prioritering. Av elever. Vem ska vi offra? Precis som den diskussionen jag hamnade i på förmiddagen - vem ska vi offra, när en elev är rädd för en annan, och eleven som har hotat en annan inte flyttas på... Vem ska vi offra? På vems bekostad? En elev? En annan elev? Mig? Jag vill inte prioritera. Jag vill inte vara good enough - jag vill vara bra, för alla. Jag vill inte vara en lärare som ger upp. Som ser problem - istället för lösningar. Är det dags att byta yrke? Jag kanske inte är byxad...? Jag har lovat mig själv - för länge sen - att inte bli en bitter lärare... Vuxna är ställföreträdande hopp för barn. Om vi ger upp om barn så blir livet farligt. Det hopplösa är farligt. Vuxna som ger upp och resignerar utgör ingen gräns, inget motstånd, inga skratt, ingen ledning, bara uppgivenhet. Jag har inte gett upp hoppet när det gäller eleverna - det gäller tilltron till min profession och framtidstron... Det finns så mycket som står i vägen för den goda pedagogiken - och vi måste arbeta tillsammans för att lyckas, vi måste se framtiden snarare än att prata om det som inte blev, det som inte gjordes, det som inte hanns, det som inte … Idag är det svårt... Kanske blir det lättare imorgon...?

Jag gick en runda när jag kom hem. Solen höll på att gå ner och himmelen sänka sig ner över jorden. Ett rosa skimmer. Drog luften hela vägen ner i lungorna. Jag gick genom den välkända skogen, men efter stormar och beredning av kalhyggen var det svårt att känna igen sig.  En kamp mot klockan. Mot mörkret. 

Snart är jullovet slut - och jag kan konstatera att vi fick den välförtjänta vilan, vi behövde. Min kropp har fått återhämtning - och nu känns ryggen bättre. Den är inte bra, fortfarande strålar det en del ner i benet - men det är bättre! Jag har hunnit rida en del - vilket jag mår bra av. I kropp (även om det faktiskt också gör ont...) och själ. När man hör andra säga "vi har farit omkring och ätit mat" - så kan jag konstatera, och vara nöjd, med att mest ha varit hemma. Hunnit umgås med varandra och en del vänner. Vi har hunnit rensa en del. Ni vet "ut med det gama"... Tänka nytt. Sortera bort. Strukturera. Förändra. Det är sådant sm kommer med det nya året - och ledighet. Ännu ett konstanterande - att när jag städar, vilket jag gör ett par gånger i veckan, och mer rejält en gång i veckan, så räcker tiden bara till att göra det på ytan, det mest akuta åtgärdas, tvätten plockas in, saker plockas undan, golven dammsugs och tvättas, toaletterna städas, speglar putsas - ytan poleras... när Anders städar blir det mer på djupet. Lådor städas, skåpsluckor poleras, det slängs saker, källaren får en struktur, Sigges rum rensas ut... Det händer ju dock inte så ofta... Men på jullovet har det hänt. Återigen kan jag konstatera - att vi kompletterar varandra bra. Jag och min man.
Idag är Anders och Klara på innebandycup i Eksjö. Och jag har fortsatt rensningen - idag av min garderob. Länge - typ 10 år - har t.ex. mina möhippekläder varit en del av min garderob. Idag åkte de ner i källaren... Och jag har fortsatt städningen - dammsugit, plockat in tvätt, tvättat ännu mer... Det är skönt så länge ordningen finns.

Idag red jag blyte, men mina tankar fanns hos baron. Ett samtal. Inget är bestämt... Men bara tanken smärtar. 

Nytt år. Summering av det gamla. Vi satt i badet igår, bubblade och drack bubbel. Pratade om 2017. Vi fokuserade på höjdpunkterna. Det som hade varit bra. Det som är bra är tillsammans. Trysil. Mallorca. Köpenhamn. En tur till fårön. Midsommarfest. 40årsfest. Överaskningsfest. Skaldjursfest. 10årigabröllopsfesten. Uteköket. Familjen. Vänner.
Det är framgångar. På hästryggen. på Baron - 80km i Danmark, på Blyte 80 km och vinst i Göinge, 120km på Blyte i Köpenhamn. SM-silver med Nisse/Yvonne. Göteborg med Baron. Det är golfrundor. Och ihopslagning med HAIF. Vildmarksloppet med familjen.
Men det är också i det lilla. I vardagen. Livspusslet. Som blir helheten. Livet. Att ge och ta. Låta varandra få tid. Ge varandra tid.
Kroppen har känts stark. Tyvärr gjorde sig ryggen påmind framåt hösten och blev riktig kass. Jag tvingades dra ner på tempot och träningen - och i skrivande stund finns det återigen hopp. I den aktiva vilan på jullovet känns det, åtminstone stundtals, bättre. 
Tro. Hopp. Kärlek. Ledord.
Inga löften. Bara förhoppningar.
Gör varandra bra. Hjälp varandra.
Tro att folk gör så gott de kan.
Försöka se glädjen och lyckan i det lilla - i vardagen. I god mat, i frisk luft i lungorna, i hundens värmande päls, i solens strålar, i konversationen med en vän, under filten, framför favoritserien, på hästryggen...
Umgås med människor och träna - även när man känner att orken inte riktigt finns. Men tillåt dig också att ta paus. Att vi ibland ska nöja oss med att vara good enough. Att vi slutar stressa och tävla om vem som är mest stressad - att vi försöker leva vårt liv - på det sättet som vi trivs med. Det finns nästan alltid ett val... Se valen. Se möjligheterna. Acceptera. Eller Förändra. Eller Släpp taget - älta mindre.