29/4; måndag
"Kan någon ta lektionen med c71, ordinarie lärare är sjuk?" Det är ingen fråga, egentligen. Jag kan inte - jag har planering gstid med mina kollegor, jag behöver kopiera ett prov och... "Jag kan inte - men jag löser det...". Det är problem med skrivaren
och nätet, och några elever saknar sin dator som har varit på lagning... Jag löser skrivarproblem, hämtar vaktmästaren som lämnar ut datorerna, planerar snabbt och samtidigt. Jag löser det. På vems bekostnad?
Och så är det en projektor som jag inte får igång, efter lite trixande går det. Jag löser det.
En konferens som plötsligt förstelärarmöte ska hålla i. Jag löser det.
Idag var det på min bekostnad. Min energi.
Imorgon är det en bättre dag? Ibland kan det bara bli bättre!
Nu sitter jag i solen och tittar på sigges fotboll.
28/4; söndag
Helgen lider mot sitt slut. Liksom ett liv som jag har tackat idag. Han stod redan i körsbärsdalen under de vita blommorna idag och åt gräs. Han har inte många dagar kvar - ibland bara vet man det. Han stod vid muren. Gnäggade lågt när jag kom. Det är
svårt att ta farväl...
Vi har tittat på fotboll och djur. Varit parkeringsvakter på gården och klara har jobbat på gårdens café.
22/4; måndag
Jag har ridit en runda och plockat undan efter gårdagens kalajs med tennisgänget. Jag dricker en kopp kaffe i solen, hör fåglarna, ser knopparna brista och förundras över naturens under. Dess evinnerlighet och förgänglighet. Liv och död. I ett kretslopp.
Det som dör blir till liv. Det gör ont när knoppar brister. Det är vackert. Det är skört. Det är här. Och nu. En kort stund. I evigheten. Vi är en del av symbiosen.
17/4; onsdag
Fröken - när det är som bäst. Påsklov. Blå himmel. Varm sol. En laduvägg. En kopp kaffe.
Påsk.
Det är verkligen så. Ett mischmasch av allt. Liv. Och död. Glädje och sorg. Ledighet - mitt i stressen att "hinna allt" och efter påsk hinner man inget det är en gammal devis och beprövad sanning i lärarkåren. Påskkärringar. Påskharar. Kvastar. Och
Blåkulla. Kycklingar och fjädrar.
Och våra påskar har varit allt det där genom åren. Djur har dött. Skador - en bruten fot. Ett sytt lillfinger och ett skadat knä. Missfall. Iskalla vindar. Och värmande sol. Tid att träffa vänner. Att bara vara - innan ska bara.
Jag älskar påsk. Den är lite som vi! Lite av allt!
16/4; tisdag
En stund med blyte!
Det är sann och innerlig kärlek! Energi. Och en Lisa för själen.
Vi är inte där vi var och vi har inte samma mål, men vi ser ljus. Idag fanns lyckan i det lilla!
15/4; måndag
Påsklov.
Barnen och jag inleder med en tur till Ikea.
Det går bra.
Vi kommer hem.
Jag plockar upp.
Börjar stryka gardiner.
Ungefär då tar min Ikealust slut.
Känslan när man orkar nästan hela vägen.
Gardinerna är för långa. Men jag väljer att vika kanten istället för att sy. Lite typiskt mig. Att göra det nästan.
Och så går jag ut och springer en runda i stället medan klara lagar mat - innan hennes fotbollsmatch.
Jag hittar tillbaka till skönkänslan och finner lyckan i det gula.
Jag väljer var jag lägger min tid. Hittar lusten i det lilla. Lägger kraften på det som betyder något för mig, på dem som ger mig energi. Allt går såklart inte att välja - jag gör även det jag inte alltid vill. Men jag är effektiv och skapar tid för det
jag villhöver.
Ikväll åker jag och tittar på fotbollsmatch, men först ska jag hänga upp tvätt och duscha.
Idag
Idag kom jag hem till doften av en nybakt kaka (Sigge hade för första gången bakat själv).
Den var nog god!
Snart väntar gympa - och det snöade idag- därav raggsockor!
Det kom hem ett oväntat besök för en stund sedan - när jag lagade mat, slängde in en tvätt och hängde upp en annan samtidigt - då såg jag innebandyklubban som låg innanför dörren, skolväskorna som var slängda, jackor och skor omvartannat - med ena handen
slängde jag bort klubban, med den andra hängde jag upp en väska samtidigt som jag föste bort skor och jackor med fötterna och försökte säga något artigt...
10/4; onsdag
Vem är jag? Hur fungerar jag? Vad är viktigt för mig? Sista halvåret går inte till historien som mitt bästa. Det har kantats av besked och diagnoser på barn, hästar och människor i olika tappning. Då ställs man för existensiella frågor - det handlar om
berättigande, om liv och död - men framför allt liv. Ibland orkar jag glutta lite. Ibland inte. Jag är tacksam för människor som bryr sig. Som frågar hur jag mår. Som faktiskt bryr sig om det. Men ibland orkar jag inte förklara. Ibland vill jag inte.
Ibland är inte läget rätt. Var ska man börja? Att bara ta en liten del, av allt - blir så orättvist. Jag vill berätta hela historien.
Jag ser mig som en social person. Men jag har insett att jag, oftast, inte är en telefonpratare - och jag har blivit det allt mindre. Jag gillar inte att ringa personer - jag får alltid känslan av att jag stör. Och när någon ringer passar det sällan - det är alltid mitt i något annat - ett barn som behöver hjälp, en klass framför mig, en lektion som planeras, mat som ska lagas, en häst som rids, en lugn stund i soffan.... Kanske skulle jag behöva öva på det? Jag är ofta väldigt kort i telefonen - vill få fram ett budskap eller fråga något - och glömmer bort allt: "vadgjordeduihelgenvadåtdutillmiddaghurmårduvadgörduvadskadugöravilketfintväder...". Men jag uppskattar ett mess. Jag kan välja när jag svara. Men jag inser att vi är olika. Någon svarar alltid med ett samtal på ett SMS, någon tycker nog att jag är osocial som inte "orkar" svara utförligt på frågor som skulle ta alltför lång tid att besvara. Ibland svarar jag "bra" för att slippa fler frågor när någon frågar hur jag mår. Trots att mitt inre är i uppror. Jag minns att jag ofta fick höra att jag skulle "ringa om jag ville prata" när mamma dog - det är lätt att säga, men sanningen är den att när jag behöver prata som mest orkar jag ringa som minst... Jag uppskattar en fika, ett besök. Men jag är dålig på att veta när. Det spontana är bäst.
Men - jag mår bra - jag bearbetar lite i taget, genom att skriva och prata. Jag bryter ihop. Kravlar mig upp. Anpassar mig. Hittar vägar. Hittar sätt att förhålla mig till saker. Jag ser nya perspektiv. Ibland måste det bara få ta lite tid.
Jag ser mig som en social person. Men jag har insett att jag, oftast, inte är en telefonpratare - och jag har blivit det allt mindre. Jag gillar inte att ringa personer - jag får alltid känslan av att jag stör. Och när någon ringer passar det sällan - det är alltid mitt i något annat - ett barn som behöver hjälp, en klass framför mig, en lektion som planeras, mat som ska lagas, en häst som rids, en lugn stund i soffan.... Kanske skulle jag behöva öva på det? Jag är ofta väldigt kort i telefonen - vill få fram ett budskap eller fråga något - och glömmer bort allt: "vadgjordeduihelgenvadåtdutillmiddaghurmårduvadgörduvadskadugöravilketfintväder...". Men jag uppskattar ett mess. Jag kan välja när jag svara. Men jag inser att vi är olika. Någon svarar alltid med ett samtal på ett SMS, någon tycker nog att jag är osocial som inte "orkar" svara utförligt på frågor som skulle ta alltför lång tid att besvara. Ibland svarar jag "bra" för att slippa fler frågor när någon frågar hur jag mår. Trots att mitt inre är i uppror. Jag minns att jag ofta fick höra att jag skulle "ringa om jag ville prata" när mamma dog - det är lätt att säga, men sanningen är den att när jag behöver prata som mest orkar jag ringa som minst... Jag uppskattar en fika, ett besök. Men jag är dålig på att veta när. Det spontana är bäst.
Men - jag mår bra - jag bearbetar lite i taget, genom att skriva och prata. Jag bryter ihop. Kravlar mig upp. Anpassar mig. Hittar vägar. Hittar sätt att förhålla mig till saker. Jag ser nya perspektiv. Ibland måste det bara få ta lite tid.
9/4; tisdag
Livet pågår. Det fortsätter. Ögonblick efter ögonblick bildar sekvenser. Skapar liv.
Inga metastaser på pappas scanning. Galoppass på travbanan.
Härifrån mot evigheten.
Hela tiden.
