flisas

Klockan är 19.30. Jag älskar ljuset.

När Sigge tränade innebandy, försökte jag springa en runda. Det gick bra! I typ 3 km, sedan är knät Så dåligt. Men men... 

Jag bestämmer mig för att baka en kladdkaka till killarna och mig - de andra är på innebandy. Jag sätter mig och ska leta upp ett recept - tänker på carolinas kladdkaka. Jag tänker ofta på Carolina - och i stort sett alltid när kladdkaka kommer på tal. Älskade fina vän. Hon lovade att hon skulle baka en kladdkaka när vi skulle iväg på en agilitytävling. Hon bestämde att den skulle vara nyttig - hon tog suketter istället för socker... Samtidigt som jag tänker på Carolina - sätts låten "en stund på jorden" igång... 

När man tror att man tar värmesprayet i håret - men upptäcker att det var städsprayet. Man hoppas att ingen känner äppel- och citron-doften. 

Såja. Under blå himmel -som sakta skiftar över i rosa toner. Mot solnedgången.  Under fullmånen - och luftballongen. 

En promenad med ett par hästar och en kompis. Idel regn. 

Jag kom hem till fyra kompisar som hade fixat brunch. Värme. Gemenskap.

Ett hockeypoolspel för Sigge. Iskall arena.

En innebandymatch. 

En promenad med myggan. Och det slår mig att April kom tidigt i år. En  Nyckfull vän. Vädret ändrar sig lika snabbt som jag byter känslor. Värmande solstrålar. Iskalla kastbyar. Regn och hagelskurar som kommer lika snabbt som de försvinner. Färgglada regnbågar med lyckligt slut. Översvämmade vägar är lycka för en flatt. 

"Faller regn över stan igen...April är en kall och nyckfull vän ... Dom säger att det finns en regnbåge i smärtan ..."
"Utan tårar fanns den inte där
Kommer maj står allt i blom
Kommer maj är snart sommaren här
Vem slåss för Gud idag
Vem slåss för kvinnan, för dom svaga
Allt det där det låter som en gammal riddarsaga
För mycket folk överallt, skogarna dör, haven dör
Allt rusar in vidare i mardrömmen och ingen tycks veta varför
Och förändringarna dom tar hundratals år
Det går långsamt, så långsamt ..."
"Vacker är den som reser sig, som vågar tro... Vacker den som är sårbar, vacker den som ser ..."
"Ser du långt där borta, ser hur det ljusnar
Det går en spricka i natten ifrån öst till väst
En strimma av hopp för alla trötta och frusna
Kom ut så ska jag skriva den här sången till dig
Det är vad jag gör, det är vad jag kan
Hör du hur fåglarna sjunger?
Snart står morgonen i brand!"

Efter en dag - när kroppen sa ifrån, när alla celler värkte och mitokondrierna var oförmögna att ge dem energi - börjar kroppen återhämta sig. Jag arbetar långsamt idag. Diskar för hand - felkod e24 på diskmaskinen, självklart har jag försökt fixa genom youtubeklipp,  men utan framgång - jag har klippt myggan - sittande, rensat ut skogardroben, tvättat, gått en långsam promenad, dammsugit och vattnat blommorna.

Jag sitter i soffan. Om jag sluter ögonen och tänker på dig vet jag exakt hur hela din kropp känns. Jag vet hur du luktar.

Jag känner dina rörelser. Dina rörelser var vackra, energiska och spänstiga - fulla av energi. Jag har nog aldrig uppskattat att rida någon å mycket som jag har älskat att rida dig. Mil efter mil. Och jag vet hur du ska kännas - och inte kännas. Hela min kropp har sagt att det är fel. Jag känner dig - som ingen annan gör. Jag har letat orsaker, sanningar och anledningar. Gissat. Försökt få svar. Tårarna har stigit i ögonen när jag har känt din plötsliga smärta. Du lärde du mig hur ett smärtorsakat beteende vid ridning kan se ut...

Jag har dig att tacka för mycket. Jag hoppas och tror - att våra äventyr inte är slut ännu - även om våra mål ser annorlunda ut nu än för ett par månader sedan. Det jag hoppades på då - är långt ifrån det mitt hjärta vill nu. Vi har fått några svar. Men inte alla. På ett sätt är det skönt. Nu ska jag landa i det här. Vi har något att utgå ifrån. Jag ska gråta ett par tårar. Bryta ihop. Och komma tillbaka. Idag har jag ont i hela min kropp - jag har tagit över en del av din smärta. Och jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du ska få mindre ont.

Överraskningsfest igår som avslöjades i sms - men inte mindre trevlig för det! 

På dagens promenad gick vi från ytterlighet till ytterlighet - genom sol, regn, hagel, snö och i idel blåst.

Jag vaknar med huvudvärk. Jag äter frukost. Jag åker till stallet. Lolla kände igenom Blyte. Jag kommer hem med huvudvärk. Jag äter lunch med familjen. Klara och Anders ska på innebandymatch - Sigge följer med. Linus går till grannarna och staplar vet. Jag lägger lite färg i håret - bara lite grått idet gråa - dammsuger, och hela tiden gnager det som jag läste i ett brev, som inte var för mig. Jag ringde och kollade. Sanningen befarades. Jag fortsätter dammsuga. Frenetiskt. Jag ställer mig i duschen. Låter kroppen slappna av. Känner vattnet. Och vet inte om det är tårar. Ur högtalen sjunger Timbaktu:
"...Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt,
som en efter en har ta'tt slut.
Då såg jag en bild av en flicka,
med en skadskjuten kråka i famn.
Hon springer iväg genom skogen,
så fort som hon bara nånsin kan.
Hon springer med fladdrande lockar,
hon springer på taniga ben.
Och hon hoppas och tror och hon bönar och ber
att det inte skall vara försent.
Och flickan är liten och hennes hår är så ljust,
och hennes kind är så flämtande röd.
Och kråkan är klumpig och kraxande svart,
och om en stund är den alldeles död.
Men flickan hon springer för livet,
med en skadskjuten kråka i famn.
Hon springer mot trygghet och värme,
för det som är riktigt och sant.
Hon springer med tindrande ögon,
hon springer på taniga ben.
För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt,
att finns det liv, är det aldrig försent.
Och jag började darra i vånda och nöd,
jag skaka av rädsla och skräck.
För jag visste ju alldeles tydligt och klart,
att det var bilden av mig som jag sett.
För mitt hopp är en skadskjuten kråka,
och jag är ett springande barn,
som tror det finns nå'n som kan hjälpa mig än,
som tror det finns nå'n som har svar.
Och jag springer med bultande hjärta,
jag springer på taniga ben.
Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet,
att det redan är all'es för sent."
Jag tänker på det som pappa har sagt - att finns det liv - är det aldrig försent. Jag känner hur jag darrar av vånda och skräck. Jag känner mitt bultande hjärta, jag bönar och ber att det ska vara sant, det som pappa har sagt - att det inte ska vara försent... Huvudet bultar fortfarande.   Ikväll ska vi på fyrtioårsfest. Jag ska skåla för livet. Hylla åren som går.  Idag behöver jag det. Stunden på jorden varar inte för evigt.