28/4; tisdag
Dagens väder symboliserar min värld och mina känslor idag.
Sol. Regn. Regnbåge. En slingrig väg. Jag har fått svårlösta dilemman att fundeta över. Där få rätt och fel finns...
Min kropp samarbetar inte. Och ändå - jag vägrar att ge upp. Igår sprang jag och idag red jag... kanske borde jag inte - min kropp säger nej, men mitt huvud säger ja... Ambivalensen i kropp, själ och väder...
26/4; söndag
Det kollegiala lärandet är nödvändigt för mig. För andra är det ensamarbetet som är en del av deras läraridentitet - och det kollegiala lärandet anses mest vara merarbete, läskigt och blottande…
När jag pluggade till lärare var det eleverna och mina ämnen som jag såg framför mig. Jag skulle ha kollegor också. Vi skulle stötta och hjälpa varandra. Skratta och gråta ihop. Hjälpas åt att härda ut. Då visste jag inte hur viktiga mina kollegor skulle bli… Inte bara för min egen trivsel - utan för mitt och mina elevers lärande. Då - när jag började som lärare - träffades matte/NO-lärarna en gång i veckan på ämneskonferenser. Då diskuterade vi mest läromedelsinköp och andra inköp.
Vi lärare får ofta höra, i rapporter från Skolverket, att vi samarbetar för lite. Vi auskulterar sällan. Vi gör bra saker - var och en för sig. Men vi ger sällan återkoppling på lektioner, bedömning och provuppgifter. Jag gillar inte enstaka auskultationer eller lektionsbesök - jag vill vara två på varje lektion. Tvålärarskapet är fantastiskt - för såväl lärarnas som elevernas lärande. Det kollegiala lärandet är för mig en självklarhet - inget påtvingat - utan kompetensutveckling, varje dag.
Jag anser att vi lärare behöver mer av varandra. Under de senare åren har vårt ämneslag blivit ett väl fungerande ämneslag. Vi delar allt. Från planering och innehåll, till att vara två lärare på samma lektion, som delar ansvaret för såväl ämnesstoff som lärande och bedömning. Vi analyserar varje lektion, försöker ständigt utveckla och tänka nytt. Vi samarbetar strukturerat över tid och får nya kunskaper och färdigheter för vårt dagliga arbete. Vi gör det med fördel genom att utgå från identifierade utvecklingsbehov i undervisningen. Sedan söker vi nya kunskaper att kombinera med befintliga inom utvecklingsområdet. Vi prövar nya undervisningsgrepp, dokumenterar, analyserar hur det gick, innan vi reviderar och prövar igen - precis det SKolverket efterlyste på vår skola när de gjorde insepktion i höstas. Det handlar alltså inte om att bara dela material, berätta vad som hänt på någon lektion, ge enstaka undervisningstips eller life hacks. Allt det där fyller sina funktioner, men det kollegiala lärandet både kräver och ger mer. Lärarens förmåga att undervisa och vårt engagemang är de största undervisningsrelaterade faktorerna för elevers lärande. Både vår förmåga och vårt engagemang stärks genom ett väl fungerande kollegialt lärande. Jag vill utvecklas som lärare - och det är svårt att göra det själv… Ett väl fungerande kollegialt lärande leder till att vi känner oss uppskattade, får ett erkännande och bekräftelse på att vi mer än duger som lärare. Det synliggör både vad vi kan och vad vi kan utveckla, tillsammans.
I år har en no-kollega och jag haft fördelen att "råka" sitta i samma rum, vilket har gjort att vi diskuterar, analyserar och planerar i stort sett allt tillsammans. Vi gör allt mindre dubbelarbete. Men nu ska vi flytta runt igen. Byta platser. Sätta oss i EHT-spår - jag kommer inte sitta med någon ämneskollega, däremot med de som undervisningar en del av mina elever. I ärlighetens namn - hur ofta (per dag) diskuterar vi, löser och utvecklar vi en pedagogisk situation i arbetslaget? Vi kommer inte längre att få möjlighet att samarbeta i den utsträckningen som vi gör… För mig - för oss - är detta ett steg bakåt i utvecklingen av undervisningen. Självklart har vi våra stunder då vi vill och behöver jobba på egen hand. Samarbete kan dessutom kännas mer energikrävande än ensamarbete för många. Därför behöver samarbetet finnas inbyggt i skolans struktur, ges utrymme i schemat, så att man inte måste jaga nya tider att ses varje gång. Vi har alla suttit på alltför många meningslösa möten. Varje möte vi har i ämneslaget är viktigt - varje gång funderar vi på hur vi ska få riktigt bra undervisning med våra elever. Vi sitter inte bara av tiden och väntar på att få börja jobba… Vi gör det vi behöver. Vi gör det som vi tror och tycker är viktigt. Och vi gör det tillsammans för att lära oss - för att bli bättre - för att våra elever ska lyckas i större utsträckning.
Jag är så ledsen och besviken på att de som "inte tror på det kollegiala lärandet" återigen har fått göra sin röst hörd. Att vi som har ett fungerande samarbete ska få stryka på foten. Att vi ska tvingas arbeta själva igen… när vi äntligen är en bit på väg mot det som forskningen säger är viktigt för den svenska skolan. Varför kan jag inte bara få arbeta med dem som jag behöver det mest med?
(https://www.skolverket.se/publikationsserier/rapporter/2016/timss-2015.-svenska-grundskoleelevers-kunskaper-i-matematik-och-naturvetenskap-i-ett-internationellt-perspektiv?id=3707
http://www.oecd.org/education/school/Sweden-TALIS-2013-Swedish-report-p%C3%A5-svenska_sv.pdf
https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning-och-utvarderingar/forskning/kollegialt-larande---individutveckling-eller-skolutveckling
https://www.skolverket.se/getFile?file=3415
https://skolvarlden.se/artiklar/varannan-larare-skulle-inte-valja-yrket-igen
https://www.skolverket.se/publikationsserier/rapporter/2016/timss-2015.-svenska-grundskoleelevers-kunskaper-i-matematik-och-naturvetenskap-i-ett-internationellt-perspektiv?id=3707
https://skolvarlden.se/bloggar/david-haas/tid-kollegialt-larande-sa-kan-du-komma-igang
https://skolvarlden.se/bloggar/david-haas/7-steg-sa-skapar-du-mer-meningsfulla-moten
https://skolvarlden.se/bloggar/david-haas/kollegialt-larande-ar-inte-skrap-men-fallgroparna-ar-manga)
När jag pluggade till lärare var det eleverna och mina ämnen som jag såg framför mig. Jag skulle ha kollegor också. Vi skulle stötta och hjälpa varandra. Skratta och gråta ihop. Hjälpas åt att härda ut. Då visste jag inte hur viktiga mina kollegor skulle bli… Inte bara för min egen trivsel - utan för mitt och mina elevers lärande. Då - när jag började som lärare - träffades matte/NO-lärarna en gång i veckan på ämneskonferenser. Då diskuterade vi mest läromedelsinköp och andra inköp.
Vi lärare får ofta höra, i rapporter från Skolverket, att vi samarbetar för lite. Vi auskulterar sällan. Vi gör bra saker - var och en för sig. Men vi ger sällan återkoppling på lektioner, bedömning och provuppgifter. Jag gillar inte enstaka auskultationer eller lektionsbesök - jag vill vara två på varje lektion. Tvålärarskapet är fantastiskt - för såväl lärarnas som elevernas lärande. Det kollegiala lärandet är för mig en självklarhet - inget påtvingat - utan kompetensutveckling, varje dag.
Jag anser att vi lärare behöver mer av varandra. Under de senare åren har vårt ämneslag blivit ett väl fungerande ämneslag. Vi delar allt. Från planering och innehåll, till att vara två lärare på samma lektion, som delar ansvaret för såväl ämnesstoff som lärande och bedömning. Vi analyserar varje lektion, försöker ständigt utveckla och tänka nytt. Vi samarbetar strukturerat över tid och får nya kunskaper och färdigheter för vårt dagliga arbete. Vi gör det med fördel genom att utgå från identifierade utvecklingsbehov i undervisningen. Sedan söker vi nya kunskaper att kombinera med befintliga inom utvecklingsområdet. Vi prövar nya undervisningsgrepp, dokumenterar, analyserar hur det gick, innan vi reviderar och prövar igen - precis det SKolverket efterlyste på vår skola när de gjorde insepktion i höstas. Det handlar alltså inte om att bara dela material, berätta vad som hänt på någon lektion, ge enstaka undervisningstips eller life hacks. Allt det där fyller sina funktioner, men det kollegiala lärandet både kräver och ger mer. Lärarens förmåga att undervisa och vårt engagemang är de största undervisningsrelaterade faktorerna för elevers lärande. Både vår förmåga och vårt engagemang stärks genom ett väl fungerande kollegialt lärande. Jag vill utvecklas som lärare - och det är svårt att göra det själv… Ett väl fungerande kollegialt lärande leder till att vi känner oss uppskattade, får ett erkännande och bekräftelse på att vi mer än duger som lärare. Det synliggör både vad vi kan och vad vi kan utveckla, tillsammans.
I år har en no-kollega och jag haft fördelen att "råka" sitta i samma rum, vilket har gjort att vi diskuterar, analyserar och planerar i stort sett allt tillsammans. Vi gör allt mindre dubbelarbete. Men nu ska vi flytta runt igen. Byta platser. Sätta oss i EHT-spår - jag kommer inte sitta med någon ämneskollega, däremot med de som undervisningar en del av mina elever. I ärlighetens namn - hur ofta (per dag) diskuterar vi, löser och utvecklar vi en pedagogisk situation i arbetslaget? Vi kommer inte längre att få möjlighet att samarbeta i den utsträckningen som vi gör… För mig - för oss - är detta ett steg bakåt i utvecklingen av undervisningen. Självklart har vi våra stunder då vi vill och behöver jobba på egen hand. Samarbete kan dessutom kännas mer energikrävande än ensamarbete för många. Därför behöver samarbetet finnas inbyggt i skolans struktur, ges utrymme i schemat, så att man inte måste jaga nya tider att ses varje gång. Vi har alla suttit på alltför många meningslösa möten. Varje möte vi har i ämneslaget är viktigt - varje gång funderar vi på hur vi ska få riktigt bra undervisning med våra elever. Vi sitter inte bara av tiden och väntar på att få börja jobba… Vi gör det vi behöver. Vi gör det som vi tror och tycker är viktigt. Och vi gör det tillsammans för att lära oss - för att bli bättre - för att våra elever ska lyckas i större utsträckning.
Jag är så ledsen och besviken på att de som "inte tror på det kollegiala lärandet" återigen har fått göra sin röst hörd. Att vi som har ett fungerande samarbete ska få stryka på foten. Att vi ska tvingas arbeta själva igen… när vi äntligen är en bit på väg mot det som forskningen säger är viktigt för den svenska skolan. Varför kan jag inte bara få arbeta med dem som jag behöver det mest med?
(https://www.skolverket.se/publikationsserier/rapporter/2016/timss-2015.-svenska-grundskoleelevers-kunskaper-i-matematik-och-naturvetenskap-i-ett-internationellt-perspektiv?id=3707
http://www.oecd.org/education/school/Sweden-TALIS-2013-Swedish-report-p%C3%A5-svenska_sv.pdf
https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning-och-utvarderingar/forskning/kollegialt-larande---individutveckling-eller-skolutveckling
https://www.skolverket.se/getFile?file=3415
https://skolvarlden.se/artiklar/varannan-larare-skulle-inte-valja-yrket-igen
https://www.skolverket.se/publikationsserier/rapporter/2016/timss-2015.-svenska-grundskoleelevers-kunskaper-i-matematik-och-naturvetenskap-i-ett-internationellt-perspektiv?id=3707
https://skolvarlden.se/bloggar/david-haas/tid-kollegialt-larande-sa-kan-du-komma-igang
https://skolvarlden.se/bloggar/david-haas/7-steg-sa-skapar-du-mer-meningsfulla-moten
https://skolvarlden.se/bloggar/david-haas/kollegialt-larande-ar-inte-skrap-men-fallgroparna-ar-manga)
25/4; lördag
När man får oväntat besök på morgon - och springer ut i trosor och bh, och fågeln sätter sig i håret.
"Allting kanske kommer bli bra"...
"Vi lämnar massor av spår
Har du tänkt på allting du säger
Alla fåglar som får bygga bo i ditt hår" (laleh)
Idag har inte min kropp - rygg och höft -samarbetat. Jag höll på att få ge upp ridturen. Och fick hoppa över långpromenaden.
Ikväll kortspel med grannarna - som är sedan gammalt i coronatid. Allt kommer bli bra...
24/4; torsdag
"I'll make a cup of coffee for your head"
...
"I tried to do my best
But you know that I'm not perfect"...
Låten är sorglig när man lyssnar på texten.
Var rädda om er! Jag dricker min kopp kaffe och laddar för en ny dag.
20200423
Det här är ju min "dagbok" - jag har skrivit dagbok länge, ända sedan Frida sa till mig att göra det... Jag vet inte om jag någonsin kommer läsa detta igen, jag skriver mest för att bearbeta och rensa mina tankar.
Nu är det en tid som vi aldrig har levt i tidigare - det här läste jag, delvis på Fb, igår. Och bara så att jag aldrig glömmer det, så finns det här.
"22 April 2020.
- Gymnasier och universitet undervisar sina elever på distans.
- Så många som möjligt anmodas jobba hemifrån.
- Socialt avstånd och isolering är det nya normala. Social distansering det nya modeordet.
- Tejp på golven i butikerna för att hjälpa till att hålla avstånd. Handsprit och trasor för att torka av kundvagnarna.
- Begränsat antal personer i butikerna.
- Plexiglas i kassorna.
- Restauranger får coronamenyer och förvandlas till Take-Away restauranger.
- Massor människor permitteras och många varslas.
- Äldreboenden skyddar sina boende genom att förbjuda besök.
- Hela sportsäsongen är inställd.
- Konserter, teater, festivaler, musikfestivaler - inställda.
- födelsedagar, bemärkelser, semester, studentfiranden och sammankomster är inställda.
- Inga sammankomster på 1000 eller fler, sedan 500 eller fler och sedan 50 eller fler.
- Brist på skyddsutrustning för vår vårdpersonal.
- I början bunkrade folk toalettpapper och jäst men det börjar lugna sig.
- En kort stund var det tomma hyllor i butikerna.
- Företag som lägger om produktionen till att göra handsprit, visir och munskydd.
- Privatpersoner hjälper till genom att 3D printa visir och handla till okända äldre personer, för alla över 70 är i riskgrupp och ska vara försiktiga med sociala kontakter.
- Regeringarna stänger gränser över hela världen och i många länder har man infört karantän. Sverige sticker ut då vi inte har karantän och för- och grundskola är igång.
- Regeringen uppmuntrar oss att stå tillsammans genom att hålla distans.
- Älvsjömässan blir fältsjukhus och vi har en mobil enhet utanför sjukhuset i Helsingborg (oanvänt än så länge).
- Alla håller andan och ingen vet hur farligt det egentligen är. Många har blivit hobbyepidemiologer och googlar sig till total förvirring.
- Alla uppmanas att stanna hemma och Skistar stänger efter hård kritik tidigare på säsongen (redan före påsk).
- Jorden mår prima av alla minskade utsläpp.
-Anders Tegnell statsepidemiolog på Folkhälsomyndigheten håller presskonferens kl 14 varje dag. All makt åt Tegnell.
Detta är den nya Covid-19 (corona) pandemin."
Varmt hjärta, kallt huvud och renskrubbade händer! 2020.
23/4; torsdag
Låg energi efter ett par trista besked på jobbet - bakåtsträvande och merjobb. Ett par samtal till Linus skola om kränkande beteende - inte direkt något dom innefattar mitt barn. Men vuxenansvaret fick tas. Mail om bråk. Stress för att köpa
ett par fotbollsskor till Linus. Anders hade plötsligt fått frågan om en golfrunda. Sigge till hockey. De två äldre på fotboll och jag till stallet. Rodda med hämtning från hockeyn...
Och så - en ridtur. En puss.
Och klara hade fixat pasta när jag kom hem.
22/4; onsdag
Med fågelkvitter som musik. Och limpan och myggan som sällskap på dagens löparrunda - samlar jag kraft och energi.
En sida kvar att rätta på en klassuppsättning prov. Kanske hinner jag det ikväll? Efter att jag har lagat mat...
21/4; tisdag
Idag fick blyte vara mitt sällskap på den energigivande promenaden - under solen och körsbärsblomningen. Älskade vår. Kanske finns det energi - efter matlagning - att rätta en uppsättning prov?
20/4; måndag
En långsam promenad utmed sjön. En måndag. Efter en lång jobbdag. Tid för lugn. Tid för mig. Vitsippor och vår. Vårskriket har tystnat. Andas in. Andas ut. Ett lugn sprider sig i kropp och själ...
19/4; söndag
Jag kan jobba hur mycket som helst. Jag blir aldrig klar. Och jag kan jobba varifrån som helst. Till och med på hästen. Framför TV:n en sen kväll eller på promenaden. Jag har en agenda och försöker följa den. Försöker begränsa mig. Försöker stoppa tankarna när de kommer den tidiga morgonen, mitt i natten eller vid matbordet. Jag prioriterar och stryker på listan. Jag försöker vara ledig när jag ska vara ledig. Försöker jobba klart på jobbet. Det är viktigt att få känna sig ledig. Nu är det svårare än någonsin.
Varje morgon samlas vi lärare tillsammans med rektorerna. Vi löser dagens lektioner genom att vikariera för de lärare som är borta. Det har varit en lång lista varje morgon. Ett svårt pussel att lägga. Skoldagen ska rulla på som vanligt - trots att inget är som vanligt... Vi ska stanna hemma vid minsta symptom - restriktioner som vi alla behöver följa. Vi tjänar på att inte ställa in lektioner - för elevernas skull, för lugnet i korridoren. Men det äter upp oss lärare. Äter upp vår planeringstid. Vår rättningstid. Vår tid för reflektion och utvärdering. Naggar oss i kanten. Vi orkar. Nätt och jämt. Kippar efter andan. Löser det. Näsan över vattenytan. Good enough har fått en ny innebörd för Sveriges lärarkår. På bekostnad av oss själva.
Vi tvättar händerna och ser till att eleverna gör det. Vi dricker kaffe och baddar ansiktet. Vi ger eleverna uppgifter på classroom - några elever har varit borta länge nu. Några arbetar hemifrån. Andra inte. Jag behöver underlag för bedömning. Många elever har jag underlag för då de varit på plats, andra elever saknar jag helt underlag för då de helt enkelt inte varit i skolan. Våra nationella prov blev inställda. Nu gör vi egna. Summativa bedömningar som blir viktigare för en del elever - helt enkelt för att jag knappt har sett dem den här terminen. De tillfällen jag i vanliga fall har att samla underlag har, under rådande omständigheter, helt enkelt inte funnits.
Fler och fler saker som läggs till på att-göra-listan utöver de ordinarie saker som alltid finns. Vi ska vara förberedda för att inte vara på plats, vi ska se till att det finns uppgifter om vi inte är där - eller om det blir fjärrundervisning, och till elever som är på plats eller som är hemma. Nya erfarenheter att reflektera över och nya uppgifter att ta sig an utan att för den delen ta bort några av de gamla. Det har blivit ännu svårare att bli "klar". Ännu svårare att begränsa. Ännu svårare att känna sig nöjd...
Så här sitter jag - som jag gjorde i fredags kväll, i går och på morgonen idag (och på natten när jag vaknade) - och försöker hinna ikapp. Visserligen i solen. Efter en ridtur. Livet är inte som vanligt.
Varje morgon samlas vi lärare tillsammans med rektorerna. Vi löser dagens lektioner genom att vikariera för de lärare som är borta. Det har varit en lång lista varje morgon. Ett svårt pussel att lägga. Skoldagen ska rulla på som vanligt - trots att inget är som vanligt... Vi ska stanna hemma vid minsta symptom - restriktioner som vi alla behöver följa. Vi tjänar på att inte ställa in lektioner - för elevernas skull, för lugnet i korridoren. Men det äter upp oss lärare. Äter upp vår planeringstid. Vår rättningstid. Vår tid för reflektion och utvärdering. Naggar oss i kanten. Vi orkar. Nätt och jämt. Kippar efter andan. Löser det. Näsan över vattenytan. Good enough har fått en ny innebörd för Sveriges lärarkår. På bekostnad av oss själva.
Vi tvättar händerna och ser till att eleverna gör det. Vi dricker kaffe och baddar ansiktet. Vi ger eleverna uppgifter på classroom - några elever har varit borta länge nu. Några arbetar hemifrån. Andra inte. Jag behöver underlag för bedömning. Många elever har jag underlag för då de varit på plats, andra elever saknar jag helt underlag för då de helt enkelt inte varit i skolan. Våra nationella prov blev inställda. Nu gör vi egna. Summativa bedömningar som blir viktigare för en del elever - helt enkelt för att jag knappt har sett dem den här terminen. De tillfällen jag i vanliga fall har att samla underlag har, under rådande omständigheter, helt enkelt inte funnits.
Fler och fler saker som läggs till på att-göra-listan utöver de ordinarie saker som alltid finns. Vi ska vara förberedda för att inte vara på plats, vi ska se till att det finns uppgifter om vi inte är där - eller om det blir fjärrundervisning, och till elever som är på plats eller som är hemma. Nya erfarenheter att reflektera över och nya uppgifter att ta sig an utan att för den delen ta bort några av de gamla. Det har blivit ännu svårare att bli "klar". Ännu svårare att begränsa. Ännu svårare att känna sig nöjd...
Så här sitter jag - som jag gjorde i fredags kväll, i går och på morgonen idag (och på natten när jag vaknade) - och försöker hinna ikapp. Visserligen i solen. Efter en ridtur. Livet är inte som vanligt.
Att vara - eller inte vara
"Grupptillhörighet är livsviktigt för människor och vi är beredda att göra nästan vad som helst för att få vara med i grupper och slippa vara ensamma." Det har alla som har läst och lyssnat på psykiatern och läkaren Anders Hansen blivit medvetna om.
Vi lever i en tid då vi för första gången i historien kan lyfta på locket och blicka in i det organ där våra tankar, minnen och känslor skapas. Och när vi lär oss mer om hjärnan lär vi oss mer om oss själva, säger han.
Människor vill tillhöra en grupp. Och inte bara vill, utan måste. Ensamhet är faktiskt till och med farligt för oss människor. Människans behov av att tillhöra en grupp är otroligt starkt och vi är beredda att haka på så gott som vilka grupperingar som helst för att få känna tillhörighet. Det kan innebära livsfara att inte höra till en grupp eftersom risken var större att bli anfallen av djur, andra människor och att svälta.Det här gör att vi är benägna att försvara gruppen och gruppens åsikter, till nästan vilket pris som helst. Vi är hellre med i gruppen - än utanför. Oavsett pris… Att få känna tillhörighet gör att vi reflexmässigt slår ifrån oss saker som hotar eller går emot vår grupp och den gruppens åsikter. Oavsett om det går mot vår egen åsikt… Man kanske säger saker man aldrig hade sagt om man var själv och man kanske gör saker man inte skulle gjort om man inte kände grupptryck...
Solen skiner. Jag är aldrig beredd. Obarmhärtigt ljus. Rakt igenom mig. Genom flottiga glas, fingeravtryck och smutsiga lager. Igenom rustningar. Och in mellan revbenen, till hjärtats trånga rum.
Skrapsår. Och skavsår. Huggormar och mygg. Svidande hud. Vitsippor. Smutstvätten på golvet i drivor - lager efter lager efter vinterns kyla. Jag hann inte tvätta smutstvätten, sminka mig, putsa fönster eller städa. Jag försöker ursäkta mig, att jag inte kommit längre, inte vet bättre eller hunnit mer. Jag blottar min gråbleka vinterkropp. Naken och obekväm. Jag hör vrålet som kommer ur min strupe. Vårskriket. Det här är min kvinnas vårskrik. Jag skriker för alla röster som inte hördes och inte hörs, för de som inte kan eller hann göra sin röst hörd.
Orden kommer mot mig. En liten pojkes chans att få lov att vara sig själv. Den lilla pojken i den stora kroppen. Ifred från snärtar med handdukar i ett sunkigt omklädningsrum. En pojke som vågar kramas när de andra börjar ryggdunka. Pojken får inte vara ifred. De utnyttjar honom. Får honom att vara någon annan. Han biter ihop. Han vill så gärna tillhöra...
Jag skriker. Det gör ont. Jag skriker sällan. Jag släpper ut de känslor som jag bär åt andra. Smärtan. För livet. För barnen. För frihet. För all kärlek. För all förståelse och värme. För all klokhet och skarphet. Moderligheten ända in i döden.
Det här är mitt okontrollerade primalskrik. Samma skrik jag skrikit när jag fött mina tre barn. Samma skrik som jag skrek när min mamma dog, för att vi aldrig hann säga hej då. Som drakhonan Katla i bröderna lejonhjärta, när ingen längre kan fjättra henne i sin håla. När Tengil tappat sin lur. Död och födelse i samma ljud. Som fåraherden som vaktar sin får. Som lejonhonan som försvarar sina ungar. Som urmodern med instinkterna som fått arten att överleva. Och skriket övergår i våldsam gråt. Och gråten stillar sig till tysta tårar som rinner om kvällen.
Jag vill krama dig - men du håller avstånd och föser bort min hand. Jag vill hjälpa dig. Skydda dig. Bevara dig - när andra försöker förändra dig. Förgöra dig. Förstöra dig. Lilla pojken min. Jag kan inte skydda dig. Men jag kan skrika.
Jag gråter. Det gör ont när knoppar brister. När man blir vingklippt, och fästena blir blodiga. Jag skriker. Jag kommer resa mig igen. Jag kommer strida tills jag har tappat luren. Jag kommer inte ge upp för rätten att Vara. Sig. Själv. Jag kan förstå - men aldrig acceptera att man utnyttjar någons svaghet för sin egen vinning. När man gör någon utanför - för att själv höra till.
Vi lever i en tid då vi för första gången i historien kan lyfta på locket och blicka in i det organ där våra tankar, minnen och känslor skapas. Och när vi lär oss mer om hjärnan lär vi oss mer om oss själva, säger han.
Människor vill tillhöra en grupp. Och inte bara vill, utan måste. Ensamhet är faktiskt till och med farligt för oss människor. Människans behov av att tillhöra en grupp är otroligt starkt och vi är beredda att haka på så gott som vilka grupperingar som helst för att få känna tillhörighet. Det kan innebära livsfara att inte höra till en grupp eftersom risken var större att bli anfallen av djur, andra människor och att svälta.Det här gör att vi är benägna att försvara gruppen och gruppens åsikter, till nästan vilket pris som helst. Vi är hellre med i gruppen - än utanför. Oavsett pris… Att få känna tillhörighet gör att vi reflexmässigt slår ifrån oss saker som hotar eller går emot vår grupp och den gruppens åsikter. Oavsett om det går mot vår egen åsikt… Man kanske säger saker man aldrig hade sagt om man var själv och man kanske gör saker man inte skulle gjort om man inte kände grupptryck...
Solen skiner. Jag är aldrig beredd. Obarmhärtigt ljus. Rakt igenom mig. Genom flottiga glas, fingeravtryck och smutsiga lager. Igenom rustningar. Och in mellan revbenen, till hjärtats trånga rum.
Skrapsår. Och skavsår. Huggormar och mygg. Svidande hud. Vitsippor. Smutstvätten på golvet i drivor - lager efter lager efter vinterns kyla. Jag hann inte tvätta smutstvätten, sminka mig, putsa fönster eller städa. Jag försöker ursäkta mig, att jag inte kommit längre, inte vet bättre eller hunnit mer. Jag blottar min gråbleka vinterkropp. Naken och obekväm. Jag hör vrålet som kommer ur min strupe. Vårskriket. Det här är min kvinnas vårskrik. Jag skriker för alla röster som inte hördes och inte hörs, för de som inte kan eller hann göra sin röst hörd.
Orden kommer mot mig. En liten pojkes chans att få lov att vara sig själv. Den lilla pojken i den stora kroppen. Ifred från snärtar med handdukar i ett sunkigt omklädningsrum. En pojke som vågar kramas när de andra börjar ryggdunka. Pojken får inte vara ifred. De utnyttjar honom. Får honom att vara någon annan. Han biter ihop. Han vill så gärna tillhöra...
Jag skriker. Det gör ont. Jag skriker sällan. Jag släpper ut de känslor som jag bär åt andra. Smärtan. För livet. För barnen. För frihet. För all kärlek. För all förståelse och värme. För all klokhet och skarphet. Moderligheten ända in i döden.
Det här är mitt okontrollerade primalskrik. Samma skrik jag skrikit när jag fött mina tre barn. Samma skrik som jag skrek när min mamma dog, för att vi aldrig hann säga hej då. Som drakhonan Katla i bröderna lejonhjärta, när ingen längre kan fjättra henne i sin håla. När Tengil tappat sin lur. Död och födelse i samma ljud. Som fåraherden som vaktar sin får. Som lejonhonan som försvarar sina ungar. Som urmodern med instinkterna som fått arten att överleva. Och skriket övergår i våldsam gråt. Och gråten stillar sig till tysta tårar som rinner om kvällen.
Jag vill krama dig - men du håller avstånd och föser bort min hand. Jag vill hjälpa dig. Skydda dig. Bevara dig - när andra försöker förändra dig. Förgöra dig. Förstöra dig. Lilla pojken min. Jag kan inte skydda dig. Men jag kan skrika.
Jag gråter. Det gör ont när knoppar brister. När man blir vingklippt, och fästena blir blodiga. Jag skriker. Jag kommer resa mig igen. Jag kommer strida tills jag har tappat luren. Jag kommer inte ge upp för rätten att Vara. Sig. Själv. Jag kan förstå - men aldrig acceptera att man utnyttjar någons svaghet för sin egen vinning. När man gör någon utanför - för att själv höra till.
15/4; onsdag
Idag, när vi körde hem från träningen, möttes vi av beskedet att Adam Alsing hade avlidit av Corona. En del av min morgonrutin försvann. Jag sätter mig i bilen varje morgon för att lyssna på "vinn Adams pengar" - och jag såg alltid till att nrj var på
kvällen innan. En duktig, allmänbildad och rolig mediaprofil - en pappa och man. Jag har läst om Corona, jag har läst om tusentals döda i Italien, USA och ins och några hundra i Sverige. Nu blev det på riktigt för mig. Adam blev 51 år. Han kommer vara
saknad av många - av mig... jag kommer inte behövs sätta mig i bilen strax innan 730 varje morgon och bli irriterad om jag är sen... eller ta på mig mina AirPods för att lyssna klart när jag är tidig. Vila i frid.
Tänker på...
klara bjuder på citronpaj - och jag tänker "den här skulle svärfar gilla".
Och så värmer jag libanonbröd i ugnen - och tänker på familjen i Libanon.
Jag tänker på våra påskar genom åren som har bjudit på halsböld, ett sår som behövde sys, ett missfall, en bruten fot... osv. Påskarna har inte alltid blivit som planerade - den här påsken bjöd på social distansering i Corona-time. Den här påsken går
mot sitt slut. Den blev annorlunda. Men bra på sitt sätt.
13/4; måndag
Idag fick vi tillämpa "social distansering" här hemma - när killarna inte kunde vara nära varandra utan att vara vänner... eller åtminstone kunde det inte låta som om de var vänner. Jag sa till och med att skollan nog kunde ta emot dem redan idag...
Strax efteråt åkte jag och red. I stormbyar, hagelskurar, duggregn och sol. Allt i ett. Som mitt liv är mest. Ömsom vin - ömsom vatten, ömsom sol - ömsom regn... Allt på en gång.
Påsklovet går mot sitt slut. Tid. En känsla av att ha mycket att göra, men inte veta vad man ska göra. Vad har vi att vänta?
11/4; påskafton
Lycka för en ryttare: en ny, bra väg! (Visserligen fick jag vänta på en annan - men 50% bra överväger allt det dåliga - även det ryggonda som nästan fick mig att kasta in handduken idag.)
Lycka för barn/tonåringar/nästan vuxna: påskharen arrangerade påskäggsletning.
8/4; onsdag
Igår planerade malmgrens en afterskidag för grande. I ställda resor blir andra äventyr i närmiljön. Alla ska med! Cykling. Våfflor. Geochashing. Afterski. Kycklinggryta som sig bör på skidresa. Singstar.
Idag red jag - blyte steg på en sten och Anders fick leta reda på oss och bända bort den. Nu - en äggmacka i solen.
5/4; söndag
Kent från högtalaren. Kent på tröjan. Kent i huvudet...
"Stockholm ligger öde och världen håller andan"
"Sommarn kommer långsamt...
Tänk om du kunde se
lilla Sverige ändrar form.
Husen och gatorna är tomma...
Semestertid är landet i undantagstillstånd"
"... En tid i karantän,
långt från lust och fägring
Du ser alltid sammanhangen,
jag, jag ser,
jag ser en himmel utan moln
Jag ser en evig långsam sommar
Du ser en stad utan moral
Du ser en sjuk version av frihet...
Tänker alltid på mig själv
Vad jag gör här
Vad gör jag här nu
Tänker alltid på mig själv
Ska jag dö här
Ska jag dö här nu
... Himlen röd, orange,
under svarta döda palmer
Så jag ökar i volym,
för allt finns i musiken
Det är den som integrerar fantasin med verkligheten"
"Sverige, Sverige, älskade vän
En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt?"
"Man lär sig att det ordnar sig
man lär sig att man klarar sig
på nästan ingenting tillslut lever man sitt liv långtifrån alla andras..."
"Jag tog en roll när du blev sjuk
En roll som krävde hårdare hud
Min kraftreserv den tar snart slut
Som min tro på en ingripande gud... "
"Jag ser en himmel utan moln
Jag ser en evig långsam sommar
Du ser en stad utan moral
Du ser en sjuk version av frihet... "
"Aprilhimlen oskyldigt röd
Vinden bär en doft av rök
Runtom i Sverige glöder bokbålen
På stora torget brinner kors... "
""Morgondagens fester är historia nu,
exakt liksom gårdagens tester..."
"Jag såg inte sammanhangen,
Du, du såg evigheten... "
"En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem... "
"Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov... "
"Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling vi ska alla en gång dö... "
"Moderna tankar om varandra
och Du liknar ingen annan
Antika löften som Vi blandar
tills Vi båda slutat andas
luften omkring…
Är Du lycklig nu?
Har Vi tid
innan allting tar slut? ..."
Kent talar till oss - nu som då. Visste de vad som skulle komma? Associationerna är oändliga. Lyssnar och älskar.
"Sommarn kommer långsamt...
Tänk om du kunde se
lilla Sverige ändrar form.
Husen och gatorna är tomma...
Semestertid är landet i undantagstillstånd"
"... En tid i karantän,
långt från lust och fägring
Du ser alltid sammanhangen,
jag, jag ser,
jag ser en himmel utan moln
Jag ser en evig långsam sommar
Du ser en stad utan moral
Du ser en sjuk version av frihet...
Tänker alltid på mig själv
Vad jag gör här
Vad gör jag här nu
Tänker alltid på mig själv
Ska jag dö här
Ska jag dö här nu
... Himlen röd, orange,
under svarta döda palmer
Så jag ökar i volym,
för allt finns i musiken
Det är den som integrerar fantasin med verkligheten"
"Sverige, Sverige, älskade vän
En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt?"
"Man lär sig att det ordnar sig
man lär sig att man klarar sig
på nästan ingenting tillslut lever man sitt liv långtifrån alla andras..."
"Jag tog en roll när du blev sjuk
En roll som krävde hårdare hud
Min kraftreserv den tar snart slut
Som min tro på en ingripande gud... "
"Jag ser en himmel utan moln
Jag ser en evig långsam sommar
Du ser en stad utan moral
Du ser en sjuk version av frihet... "
"Aprilhimlen oskyldigt röd
Vinden bär en doft av rök
Runtom i Sverige glöder bokbålen
På stora torget brinner kors... "
""Morgondagens fester är historia nu,
exakt liksom gårdagens tester..."
"Jag såg inte sammanhangen,
Du, du såg evigheten... "
"En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem... "
"Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov... "
"Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling vi ska alla en gång dö... "
"Moderna tankar om varandra
och Du liknar ingen annan
Antika löften som Vi blandar
tills Vi båda slutat andas
luften omkring…
Är Du lycklig nu?
Har Vi tid
innan allting tar slut? ..."
Kent talar till oss - nu som då. Visste de vad som skulle komma? Associationerna är oändliga. Lyssnar och älskar.
Jaha...
... då var godiset slut...
... och det har börjat snöa...
Men - det är i alla fall påsklov... (... då hinner jag kanske jobba ikapp?).
Och julen varar än till påska?
3/4; fredag
Solen är tillbaka! (Även om det fortfarande blåser...)
Och skolledningen kom med pepp!
Det finns hopp om lov! Håll ut!
2/4; torsdag
Våren var kort i år. Höst idag. Blåst och regn.
Blyte, som just nu, är väldigt pigg, fick inte mindre luft under vingarna idag. Jag trodde jag såg en tromb komma mot oss - jag höll i mig och tänkte att jag kanske skulle få ett tecken på att han är en riktig unicorn - men vi lyfte inte.
Kom tillbaka våren! Vi behöver dig...