29/7; torsdag
En form av triathlon idag - ridning (3mil, Nero och Nisse/johanna), golf och löpning (rsd3).
Ryggen blev inte superbra efter ridningen - men jag var med, jag gjorde det. Och vi hade kul!
28/7; onsdag
#rsd2 såklart inte den första… Jag skulle så gärna vilja vara en av runstreakarna. En som säger "jag springer varje dag, oavsett väder, inte alltid så långt -men aldrig kortare än 1,61km, eller snabbt. Och jag mår bra av det."
Idag kunde jag springa för att kroppen var okej, tyvärr vet jag ju inte om den är det imorgon.
Jag skulle så gärna vilja skriva klart inläggen - som ligger påbörjade…
…Om "rätt förutsättningar" - oavsett om du är en nyutbildad lärare som har gått in i väggen, en hund som anses vara en problemhänder, en elev - ett barn - en människa eller en häst som ska springa ett lopp… Att skapa förutsättningar för att individen faktiskt kan lyckas är oerhört viktigt. Inte bara när det gäller problemhunden, utan även för individer generellt. Det är tydlighet som gäller, inte småtjafs om struntsaker. Och en ärlig och god relation som bygger på förtroende för varandra. Det här pratade bland annat Fredrik Steen om i sitt sommarprat. Och jag tänker på det ofta. Att skapa förutsättningar - ge möjlighet att lyckas… Förutsättningarna för de grundläggande livsvillkoren. Förutsättningarna som ska minska klyftorna så att gapet minskas…
…Om att kunna stå för det man sagt och gjort - eller det man inte gjort, eller sagt. Det man har sett. Att man måste ta ansvar
- för sig själv och andra. Och kunna leva med det man har sagt och gjort eller inte sagt… oavsett om det gäller att hindra någon från att prova narkotika, köra rattfull eller begå något annat brott
. Jag pratar ofta med mina elever om det - och mina barn. Det handlar nog inte alltid om att hindra- men att kunna leva med att man försökte om det värsta skulle hända. Där är inget grupptryck, vänskapsband eller blodsband viktiga - inte när det handlar om liv, och kanske död… Kanske är det någon annan, oskyldig, som drabbas av kompisens beslut. Det är inte ditt ansvar. Det gäller att välja sina
strider. Men ibland får man inte kompromissa…
…Om att fasaden inte är så viktig för mig. För mig är det viktigaste att vi har det bra. På riktigt. Att det är viktigt att vara nöjd nu… Att min bästa tid är nu - alltid. Kanske inte varje dag…
…Om att Villkorslös kärlek är vårt uppdrag. Att älska våra barn, att respektera deras beslut och vara tacksamma över att få vara en del i deras liv. Vi måste gå till oss själva. Till våra förställningar om världen och våra drömmar om vad våra barn ska vara och bli. De är redan. Om vi spelar våra kort rätt längs vägen fortsätter vi att vara betydelsefulla personer i deras liv när all vår vuxenmakt är borta.
… Om att välja att inte hata.
…Om att inte måsta. Utan vilja och behöva.
…Om att det är svårt att våga älska när man mist någon - och är rädd för att älska för att det gör så ont att förlora. Om att kunna älska lika mycket. Förutsättningslöst. Villkorslöst.
…Om saknaden - för två dagar sedan borde mamma fyllt 75, hon fyllde aldrig 60…
Men det är svårt att tänka klart. Det blir mest lösryckta delar utan helhet.
Idag hämtade vi hem grålle från björkudden.
Lite senare…
Det fanns en lång lista i mitt huvud - med det jag "behövde göra", och det jag ville göra. Jag var ganska nöjd med listan. Och ganska entusiastisk.
Frukost.
Liten promenad med maxi.
En tvätt.
En ridtur.
Lunch.
Fläta klara.
Dammsuga.
Klippa hundens klor.
En tvätt till.
Ta bort nagellack - senare finns det "måla naglarna".
Martina frågade om vi vill följa med fika på osaby. Jag ville. Jag gillar ju mer att vara med - än att inte vara med. Men fick inte riktigt ihop det. Då hade vi fått stressa… Jag bestämde mig för att baka en hallonpaj istället.
Plockade hallon.
Och skulle blanda ingredienserna. Jag började smälta smör.
Och insåg att det saknades havregryn. Och socker.
Det fick bli mer mjöl.
Och muskovardosocker.
Någonstans där - i den utplockade baklådan- sjönk entusiasmen.
Ny tvätt.
Hallonpaj. Och den fick godkänt av killarna.
Vi får se vad som betas av mer på listan. En promenad. En Dusch. Matlagning. …
24/7; lördag
Då är det återigen dags att summera en ekövecka. Den sista för den här sommaren. Jag för det med tacksamhet och glädje - men också vemod. Sommaren går mot sitt slut. Jag beskriver med bilder!
Grande familia. 19-årsdag.
En dag på tärnö - som överträffar det mesta den här sommaren. Löpning. Skumpa. Franks kabyss. Och sedan tävlingar och tequila. Grande - när vi är som bäst!
En dag på torkö!
Och besök av pappa och Marianne.
Älskar sommaren. Skratten. Värmen. Solen. Vännerna. När man för länge sedan har tappat räkningen på dagarna.
Nu har anders åkt på golftävling. Klara ska jobba. Jag tänkte ta en ridtur och tvätta ikapp!
Före och efter.
När dagen startade såg det ut så här.
Jag skyfflade. Anders kom hem och Calle kom!
Nu ikväll ser det ut så här!
Tack Calle!
Tack Sandra och eric för bad och glass!
Tack Henke och mira för bad!
14/7; onsdag
Jag tog en tablett när jag vaknade. Nu dricker jag kaffe och äter en rostmacka och väntar på att tabletten ska kicka in. Så att jag kan påbörja dagens arbete. Sten för sten.
Anders spelar golf. När han gjorde det i förrgår - och jag försökte jobba själv, höll jag på att få panik. Det pendlar mellan hopp och förtvivlan och så undrar man vad man har gett sig in på. Gör vi rätt? Blir det bra? Det är när tankarna får vandra iväg.
Fritt. Utan att kunna ventilera de stora och små frågorna. Precis då - när det kändes som oöverstigliga berg och murbruket satt hårdare än vad jag trodde - kom persson. Vill ni följa med och bada? Jag pressade undan paniken. Vi badade. De
har hjälp oss med maxi och bjudit på skumpa! Heja er!
Vi är tacksamma för glada tillrop, aktivering av hund eller barn, skumpa eller hjälp av att flytta Sten. Sten för sten. Murbruk som är flyttad är flyttad. Tegel som är bortknackat är bortknackat!
När anders kom hem ringde han ett samtal till en kär gammal vän som lovade att komma med sin traktor och hjälpa oss att få bort all murbruk. Anders lugnar mig. Vi tar Sten för sten. Hög för hög. En sak i taget. Han är lugn. Löser. Fixar. Är stark. Även
när jag panikerar. Vi gör så gott vi kan. Alla hjälper till. Linus är en stor tillgång. Upp och ner. Sten för sten. Och även sigge i sin litenhet. Det är så vi jobbar. Sträcka för sträcka. Lyfter varandra. Heja oss!
Och så badar vi mellan varven. Det är en varm sommar. Och vi ska inte bara minnas den som "sommaren vi bara jobbade". Igår spelade vi minigolf, åt lunch och badade på Everdahl hela familjen - klara som mest jobbar på slottet var ledig på förmiddagen.
Vi hann även med att klippa gräset, rida en sväng och ta ett kvällsbadet. Det är då vi är som bäst. Vi löser det.
11/7; söndag
Eködagar med Perssons.
De fyra elementen - jord, eld, luft och vatten. Mäktigt.
Och sedan har vi landat i hemmahuset och jobbat på!
Ovh ett par rundor golf och två ridturer har vi hunnit med. Och ett bad i den ljumma sjön.
7/7; onsdag
När det är dimma - är det så tyst och stilla. Inga fåglar som kvittrar. Inga båtar.
Och sedan spricker det upp. Livet återvänder. Linus, klara och jag hade väldigt fina dagar på ön.
Sedan väntade plikten för klara. Ett par ridturer för mig. Och så kom byggställningen och vi började knacka tegel.
Och så har vi fått vaccin. En av oss fick plåster.
3/7; lördag
Vi njuter vidare.
Vi sprang en runda och åt en glass!
Varken mer - eller mindre.
Det är "levanes grannt" som mamma hade sagt och så hade hon fortsatt "denna dag till detta".
I natt vaknade vi av att linus gick i sömnen - eller spang hysteriskt brölande som en ko - han drömde att han blev jagad av en tjur. Jag lovar att vi alla var klarvakna på en millisekund med bultande hjärta när han i panik rusade mot trappen!
1/7; torsdag
Den tunna blå linjen.
En polis blev dödad i natt i Göteborg.
En 30åring som nyss blivit polis.
En tunn linje mellan liv och död.
En tunn linje.
Jag tar in Blyte. Han kommer mot mig. Det har regnat och jag tänker att han kan få stå inne medan jag mockar. Han kan bli lite kall och stel när han är blöt.
Han reagerar inte när jag ryktar honom. Men när jag har tagit på honom sadel och träns så ser jag att han drar upp näsborrarna.
Det syns kanske inte så mycket för den som inte känner honom.
Men jag ser det. Och känner det.
Jag leder ut honom.
Eventuellt är han lite stapplig.
Jag kollar hovarna, för säkerhets skull.
Leder honom till stenen. Och sitter upp.
Han knäar direkt. Det känns som om något är i kläm. Och jag slänger mig av.
Går lite med honom. Konsulterar yvonne. Och jag sitter upp igen.
Det går bra. Lite spänd. Men inte mer. Han slappnar av. Känns fin.
Rundan går bra. Dock en brall i galoppen. Det var länge sen. Är den ett tecken?
Den tunna linjen.
När man känner varandra så väl. Att en näsborre kan avslöja.
En tunn linje mellan honom och mig - oss.
För ett par dagar sedan kände jag att kroppen skulle klara att göra en runstreak. Viljan finns alltid… rygggen hade känts lite bättre ett par dagar. Jag skulle dock vänta - inte börja "idag". Två dagar gick. Nu vet jag inte ens hur jag ska sätta
ena benet framför det andra efter promenaden (som bjöd på några kantareller), hur jag ska få ut tvätten ur maskinen…
Den tunna linjen mellan gott och ont är hårfin… skillnaden mellan hopp och förtvivlan. Liv och död.