flisas

Saknar min mamma. Idag. Och alla andra dagar. Men idag blir det påtagligt. Hon hade velat vara här. 

Då - mitt i livet (men det var en dryg månad innan hon dog), mitt i klivet - nu? 

Men det finns så mycket och så många att vara tacksam för! Som bryr sig om. Som gör att jag är en del av allt det här! 

Som omfamnar. I det lilla - i det stora. 

Av Ytterligheter. 

Och Känslor. 

Och väder. 

Men inget vara för evigt. 

Jag kunde rida idag på morgonen. Utan någon större smärta. 

Jag satt på Blyte - efter en stunds galopp - på en Stig genom skogen. Jag tog fram telefonen och kollade resultatlistan på vm i distansritt som går idag. En svensk är med. Kjell. Som jag i höstas red tillsammans med - just på den stigen - då vann jag. Nu är han på vm. Hans häst åkte ut på den tävlingen. Nu håller jag mina tummar för honom idag! Och tänker att inget är för evigt. Blyte och jag var där - nästan. Vi var i utmanargruppen till landslaget. Så nära - och ändå - så långt borta. Idag gjorde vi vårt eget lopp. På vårt sätt. Det viktigaste. Vi är här. Nu. 

Jag tittar upp mot päronträdet. Det är så bländande vackert. Inget är för evigt. 

Och det  slår mig att livet inte är för evigt. Det slår mig oftare än vad jag skulle önska. Jag skulle vilja leva i barnets evighetskänsla. Det slår mig ofta att mamma var så ung när hon lämnade oss. Nyss var det hon som var jag... Mitt i livet. Med små barn. Vardagspussel. Men alltid närvarande. Hon blev inte ens 60... Det är så mäktigt och brutalt smärtsamt på samma gång. Plötsligt ligger framtiden bakom oss, innan vi hinner blinka är vi på en annan plats... så föränderligt, så förgängligt - så vackert, så bräckligt. Inget är för evigt... Björn Natthiko Lindeblad sa det i sitt sommarprat: "This too shall pass". 

Vi är en del av oändligheten. 

Och 3,25/4 av dagens prov är rättade. 

De sa flera gånger att det var så tråkigt att vi inte kunde ses live - men jag bara njöt! 

Jag förbereder mat för att det ska finnas när jag, anders och Sigge kommer hem från ridning, golf och fotboll. Men allt går inte att förbereda... man kan inte rätta prov innan eleverna har skrivit dem (4 klasser har prov imorgon - idag hade jag tid att rätta... Rätta det man oftast redan vet - bekräftelse, svart på vitt - även för eleverna)... man kan inte sätta betyg innan bedömningen är klar, man kan inte planera för avslutningsveckan innan alla lektioner dessförinnan är planerade... 

Ikväll åker jag och rider under de vita bladen som yr från fruktträden. Jag hoppas att jag kan svälja frustrationen och känslan av stress för kommande veckor...

Verklighetsbaserat lärande
Matriser
Värdegrunden
Rörelse på schemat
lässtrategier
Språkutvecklande arbetssätt
GOTD
flippat klassrum
Genrepedagogik
The learning pit
Lärstilar
Förstelärare
En-till-en (IT)
Extra anpassningar
inkludering
Kollegialt lärande
Matte/läs/lärar-lyftet
Pedagogiskt ledarskap
Kollegialt lärarande
Resultaträkning/NP
Likvärdighet
Lärplattform
Systematisk kvalitetsarbete
Tvålärarskap
... Listan kan säkert göras längre...
Och jag kan bara konstatera, precis som Fredrik gör: "Tänk om jag hade lagt ALL denna tid på mina ämnen istället?! Förbereda, genomföra, utvärdera, analysera och omformulera min undervisning. I mina ämnen. På det som ska utgöra innehållet i min undervisning."

Och en insats för bina.

Vi var inte bäst... men kanske snyggast? Skämt å sido - det var en märklig känsla att vara ny - trots att man är så gammal i gemet. Det är svårt när målbilden är oklar. Men jag kunde i alla fall - med god känsla - säga att vi var där för att ha kul. När jag var på ett läger för många år sedan - med en annan hund, i en annan gren och vi var på en helt annan nivå och de andra deltagarnas mål var "att ha roligt" - så sa jag "han behöver inte ha så jävla roligt (han tyckte allt var fantastiskt kul) - han behöver bara göra som jag säger". 

Idag var vi på utflykt. En dag med familjen. På ekö. I vitsippehavet som vi tidigare bara har hört talas om. 

Efter en dag på jobbet. 

Nu fyra dagars ledighet! 

Ridtur. Med fin vän. I sol. På ny Stig. 

Och körsbärsträd i Blom. 

Det är svårslaget. 

"De tankar som vi har svårast att släppa taget om är de som tenderar att göra oss mest illa." 

Jag har distanslektion med nian. De får lyssna på poddar och program om hjärnan. Tanken gnager i ditt inre… tanken som gör dig ledsen och illa till mods. Den snurrar runt i ditt huvud och du får ingen rätsida på "problemet" i ditt huvud. En tanke, en handling, ett ord – den har tatuerat sig fast i din hjärnbalk. Den har blivit en sanning. 

"Tro inte på allt du tänker". Det kommer alltid finnas sorger i våra liv, oförätter och orättvisa. Men jag har makten över mina tankar. Jag har makt att släppa just den tanken, låta den segla iväg långt ut i universum för att sedan blekna.

"Meningen med livet är att hitta sin gåva. Och sedan ge bort den."

"Det finns en resonans i tillvaron. Universum svarar an på avsikterna bakom vad vi gör och vad vi säger. Vad vi skickar ut kommer i längden tillbaka. Världen är inte som den är. Världen är som du är. Så var det du vill se mer av i världen."
Rädsla är inget farligt utan något som räddat oss många gånger från farliga saker. Däremot påverkar rädsla vår hjärna och vårt mående negativt om vi lever med den under en längre tid. Rädsla skapar en stressreaktion i kroppen som gör kroppen redo för att slåss eller springa. Denna reaktion i kroppen gör att viktiga funktioner som vårt immunsystem, matsmältningssystem och hormonella system sätts på vänt, och allt blod går till armar och ben för att du skall kunna aktivera muskler snabbt. Det som också händer är att hjärnan går in i "fokusmode". Den del av hjärnan som står för överlevnad som kallas reptilhjärnan, tar över, för det enda som betyder något i detta läge är din överlevnad. I ett läge med ett riktigt hot är detta en gåva. Att leva med denna typ av rädsla över tid gör däremot din kropp utmattad. Energin som genereras för att du skall springa eller slåss får inget utlopp, utan byggs upp i din kropp. Den energin kommer istället ut som irritation, frustration och ilska. Och även ofta då riktat mot andra. När vår reptilhjärna tar över har vi inte tillgång till viktiga delar av hjärnan som sköter saker som problemlösning, kreativitet och innovation.
Våra tankar - vårt mående - vårt nervsystem - allt hör ihop... Vi går i cirklar. Men får inte fastna i våra tankar och tro på allt vi tänker.

Sushibowl och jordgubbstårta. 

Och pridefärger. 

För Sigge. För mångfalden. För kärleken. 

Och igår hejade vi fram lakers till 3-1 i matcher. 

 Och tredje finalmatchen mellan lakers och Rögle - Lakers leder i matcher med 2-0 - än så länge är det 0-0 i matchen. 

 Och så har jag nog glömt berätta att jag har gjort något väldigt oväntat och märkligt - jag har anmält maxi och mig till en sgilitykurs! Ett plötsligt infall. Med en tränare som jag var tränare för när hon började. Det kan bli kul...

3/3 är negativa! 

Om inget tillstöter är vi fria på fredag! 

Jag firade med frukostpromenad med maxi, mer kaffe och snart en ridtur! 

Blyte blev pappa i natt! 

Nibelle blev mamma. Stort grattis! Vi önskar dem lycka till! 

Dag 9 i karantän...

I regn. 

Lite jobb och planering av jobb. 

En promenad. 

En podd i lurarna. 

Nu hejar vi på lakers igen. 

Dag 7 i karantän. Och klara är fri. Och killarna och jag gör nya test imorgon. En för alla - alla för en...

En liten ridtur. 

Pyssel i trädgården. 

Under en del gammal dött - fanns liv. Finns det liv - finns det hopp.      

Våffellunch.