Skottdag 2024
En extra dag. Att leva, leka, andas och skratta. Att jobba och träffa fina människor. Ett under! Och viktigt att påminna sig om när 5 personer har dött i tågolyckor på endast några dagar, en väns pappa gick bort igår - när allt plötsligt är över
- en väns mamma och en grannes barnbarn är sjuka och kämpar… för sitt liv.
En dag att fylla med liv. Underbart!
5/2; måndag
Ni vet…
En sån där natt när man sover oroligt.
Ni vet…
En sån där dag när man inte räcker till…
När man inte hinner tillräckligt mycket…
När det känns som om man är steget efter…
När det känns som om det är vindstilla - trots att det är stormbyar…eller som om det stormar trots att det är vindstilla?
När inga strumpor passar ihop…
När man gör fel trots att man försöker göra rätt…eller när det som är rätt känns fel…
När lösenorden inte är tillräckligt starka hur konstiga de än är…
När man aldrig blir klar… trots att man har jobbat 14h minus en löptur…
När man oroar sig för allt… när det lilla blir stort och det stora litet.
När man inte ser helheten bakom alla detaljer…
När man sitter på personalmöte och får trista besked om nedskärningar och förlorat tvålärarskap…
När man inte orkar mer trots att man vill… eller vill mer trots att man inte orkar eller när man varken vill eller orkar mer…
Ni som vet - ni vet…
Och förhoppningsvis är det en bättre dag imorgon!
15/1; måndag
Jag är så tacksam för vänner och släkt som har firat vår Linus i helgen! Konfetti, paket, ballonger, presenter och semlor!
Idag steg vi upp tidigt och åt finfrukost och firade våra två(!) födelsedagsbarn - maxi och Linus!
18 år!
Ikväll sprang jag - från mörker in i ljuset. I uppförsbackar och nedförsbackar. Jag sprang på oplogade vägar i minus 10 grader- men från kylan spred sig långsamt värmen i kroppen. Benen gick av sig själva. Jag andades lungt.
Hjärtat slog.
Nu börjar ett nytt kapitel.
Myndig. Men vi är inte klara ännu. Vår resa har inte sett likadan ut som alla andras. Vägen har inte varit lika rak. Kartan och kompassen har ibland varit svåra att tyda. Riktningen har inte varit självklar. Och det finns inget tydligt mål. Vi
får fortsätta att ta små steg. Trevande steg. Ibland vingliga. Vi har gått vilse. Det är nog sällan en väg har gett oss så mycket visdom som den här… det har varit den hårda vägen. Men vi har alltid hittar rätt igen. Försöker se ljuset. Strävar
framåt. Ett steg i taget. Tillsammans. Med släkt och vänner.
9/1; tisdag
Jag vänder och vrider på mig. Kommer inte till ro. Jag har ont i ryggen, foten, huvudet. Jag är varm. Jag sticker ut fötterna utanför täcket
- jag blir kall.
Elverna kommer imorgon. Det är terminsstart.
Igen.
"Det är konstigt
det där med terminsstart.
Man både vill
och
inte vill.
Man är alltid osäker
fast man är säker.
Man har aldrig koll
fast man har koll.
Har jag...?
Gjorde jag...?
Ska jag...?
Kan vi...?
Borde jag...?
Förberedd på allt
och ändå helt oförberedd
på verkligheten.
Tur då att verkligheten finns där
som vanligt
och allt är
som vanligt
när det väl sätter igång.
Ja, just ja.
Ja men visst.
Så gör vi.
Nu är vi igång igen." (Kerstin Dahlin; utmanande undervisning fb)
Dagen gick… bra. Jag har gjort det förut. Jag hade planerat. Jag var förberedd - ändå, en osäkerhet. Men verkligheten fanns där - precis som vanligt.
5/1; fredag
När jag körde Sigge till simhallen på förmiddagen passade Linus, klara, maxi och jag på att trotsa de -12 graderna och sprang en runda i stan.
Och så använde jag några av mina förtroendetimmar (som jag redan har gjort ett par gånger den här veckan) och förberedde nästa veckas lektioner - på mina lediga dagar. Jag har känt pulsen öka. Jag borde såklart gjort det innan semestern
(och gjorde det till viss del, jag påbörjade arbetsområden som jag ska fortsätta efter lovet) - men då satte jag 400 betyg, planerade "roliga, schemabrytande aktiviteter" och jag levde som om det inte fanns någon morgondag, stack huvudet
i sanden och händerna framför ögonen som emojiapan.
Vi har visserligen en studiedag på måndag - men då är det mycket som ska hinnas med: Apt, fackligt möte, planering med kollegor, uppföljning av värdegrundsarbetet Och f
ortsatt arbete med rutinerna för "samverkan med vh och utvecklingssamtalen + Ist" och jag ska kontakta en vårdnadshavare och en handläggare
på socialförvaltningen som har sökt mig under min ledighet… och jag vet att det underlättar både för mig och mina elever om jag kommer väl förberedd och strukturerad. Så jag gör det - precis som de flesta av Sveriges lärare säkert gör de
här dagarna… jobbar gratis eller utnyttjar mina förtroendetimmar - på min inarbetade arbetstid. För min skull - för mina elevers skull.
Och samtidigt njuter jag av friheten, skidskytte på tv och senare sdsm innebandymatcher för Småland. Och så kommer några hockeygrabbar troligtvis hit och kör på Anders skottade, "privata" rink, äter hamburgare och tittar på JVM-finalen.
31/12 2023; söndag
Den sista veckan har vi umgåtts med släkt och vänner - hunnit och orkat. Igår kom martina, ullis, Anja, mira och Alva för bubbel, babbel och hockey när grabbarna åkte med bussen till hv-matchen.
Idag började dagen i stallet. En ridtur - årets ungefär 200:e ridtur - ofta själv, och ibland med sällskap. Och sedan blev det en löptur med Linus och klara. Nu har Linus sprungit Varje Dag i 4 år! Och jag i 888 dagar. Klara har under året
sprungit mer än 2000km (vilket innebär i snitt 5km/dag).
Vi har tagit nyårsbadet och summerat året.
2023.
Under året har vi gjort det vi har behövt och det vi har villhövt - vi är rättså bra på det. Golfrundor, träningar, ridturer och matcher har avlöst varandra och tråcklats in i vardagspusslet. Vi fyller livet. Lever det. Omfamnar det. Det finns många
prestationer att minnas - i det stora och det lilla (lakers sm-guld, blytes sm-silver, avancemang för vd:s damlag, hockey- innebandy och fotbollsmatcher…
Det finns mycket att vara stolt över. Att glädjas för.
Vi har gjort några resor (polen - golf för Anders, Frankrike (vm för Nero), kreta, ekö, Stockholm (50årsfest för humpe)…)
Några tårar har fällts, men det är fler skratt. Torka tårarna. Låt det goda vinna.
Släpp taget om de som skadar dig...
Släpp det som ger dig ångest, gör dig bitter och få dig att känna ilska.
Släpp rädslan.
Släpp alla missade tillfällen som du ångrar....
Låt 2024 bli en ny början...
En nystart...
Nya möjligheter att omfamna...
Skriv nya kapitel.
Bestig berg.
Våga.
Var modig och ta chanser!
Ta inte skit.
Stå upp för dig själv.
Tro på dig själv.
Släpp taget... det vill bli bra.
Det finns mycket att önska - ett nytt år kommer med förhoppningar i det lilla, i det stora.
Jag önskar mig ett år med nya erfarenheter, möjligheter och utmaningar. Ett år då vi utvecklas tillsammans. Skrattar mycket. Hjälper varandra. Ett år då vi är lite snällare än vi måste.
Låt oss lärare få lägga fokus på vårt kärnuppdrag - att undervisa och hjälpa elever att utvecklas. Ge oss tid att reflektera över vår undervisning både före och efter - både med oss själva, med elever och med kollegor. Tro på oss! Lita
på oss!
Jag hoppas att vi ska bygga klart framsidan och måla huset, fortsätta att besegra spöken och vinna över demoner och utvecklas och anta utmaningar, att krigen ska ta slut - att det goda vinner över det onda. För alltid. Mot evigheten.
15/12; fredag
Jag kom ut på andra sidan. Den här gången också. 18 grupper. Ca 400 betyg senare. Och rektorn hade bokat in ett möte med vårdnadshavare som jag blev ansvarig för. Och en annan vårdnadshavare hörde av sig och la ett problem i knät på mig. De sista förhören
och uppgifterna ska rättas och bedömas och formuleras ner i en stelbent bokstav utan nyanser, utan plus och minus. Svart på vitt. "Kan man komplettera?" "Kan jag göra ett omprov?" Jag jagar elever - ett sista underlag inför betygsättning. Och så behöver
jag förbereda lektioner - precis som vanligt. Jag manar på elever att orka lite till när jag själv har svårt att hålla tråden på grund av att hjärnan har snurrat oavbrutet i en vecka. Och vi får mail om extra rastvakt i korridoren. Och så behöver jag
handla inför kemilaborationen på måndag. Och analysera några labbrapporter. Och så ska pysseldagen förberedas. Och så får jag en påminnelse i mailboxen om uppföljning av frånvaroutredningen som är påbörjad.
Jag bortprioriterade min egen sons - och kanske, och troligtvis, barnens sista - luciatåg. Jag lyckades i alla fall hitta ett lucianattlinne till Sigge och en trasig stjärna som vi lagade med tejp. Jag skulle vilja sitta och dricka kaffe och äta en torr
lussebulle med hans klasskompisars föräldrar efter luciatåget. Jag skulle vilja pynta klassrummet och hemmet och handla julklappar utan att få stress i magen. Jag skulle vilja skrida långsamt mot jul. Jag vill hinna trösta den ledsna eleven och förmedla
hopp. Jag vill skingra mörkret. Jag vill se ljusen. Följa det. Jag skulle vilja hinna ner till musikhjälpen och orka engagera mig så att ingen dör av hunger - jag vill sprida ljus, glädje och hopp. Jag vill ha en tro - på att överleva, på att hitta
rätt.
Det är den där tiden på året när det är mörkt hela tiden - både när jag går till jobbet och när jag kommer hem. Kylan borrar in sig i märgen och det stormar klassrummen och i korridorerna. Känslorna sitter på utsidan. Blottar vårt inre.
I den nyligen gjorda undersökningen framkommer det att många lärare saknar rimlig planeringstid. No shit! Även dokumentationsbördan upplevs som tung. No shit!
Tiden rinner iväg. Tar slut. Räcker inte till. Och jag är slut…
Ikväll ska jag på innebandymatch. Annars hade jag nog somnat i soffan typ nu…
16/11; torsdag
Jag sprang på morgonen i mörker.
Jag gick till jobbet i mörker.
Jag gick ut från jobbet i mörker.
Jag åkte till stallet - i mörker.
Det regnar.
Jag är inte speciellt sugen. Jag känner mig trött, kall och sliten. Jag har skrivit betygsvarningar, haft lektioner och varit på ikt-möte. Det har varit en vecka kantat av vikariat, cancerbesked på en liten hjälte i byn, snor
och mörker.
Men jag rider en runda - i mörker.
Men där - i mörkret ser man inte regnet.
Världen krymper i pannlampans sken. Världen känns mindre skrämmande.
Värmen och energin sprider sig från Blyte och fortplantar sig genom kroppen.
Jag vilar i nuet. Det är han och jag. Omvärlden försvinner för en stund. Vi är i stunden. Andas. Njuter av tystnaden.
Min målbild hela dagen har varit kvällens glögg. Under en filt. Med hockey på tv. Under en filt.
Alla helgons dag
En stund av stillhet.
Jag viskar - trots att jag vill skrika ut min längtan.
Jag tänder ett ljus.
Det fanns en tid när jag trodde att du skulle finnas här jämt.
Det fanns en tid när jag trodde att vi var odödliga.
Uppvaknandet var brutalt. Skoningslöst. Jag var inte beredd.
De vi saknar finns där jämt…
Själarna är överlämnade till evigheten.
Själar tar aldrig farväl.
Kärleken blir hemlös.
Vi gick skilda vägar, men är
för alltid förenade av tiden vi delade och de erfarenheter vi hade tillsammans.
Vi är sammansvetsade för alltid, i det förflutna, som bara du och jag delade.
"Vi kommer att dö – och det gör oss till de lyckligt lottade.
De flesta människor kommer aldrig att dö eftersom de aldrig kommer att födas.
De potentiella människorna som kunde ha varit här i mitt ställe, men som faktiskt aldrig kommer att se dagens ljus, är fler än vad det finns sandkorn i Arabien.
De här ofödda spökena inkluderar definitivt större poeter än Keats, vetenskapsmän större än Newton …
Vi vet det här eftersom uppsättningen av möjliga människor vårt DNA tillåter så massivt överstiger uppsättningen av faktiska människor.
I tänderna på dessa fördummande odds är det du och jag i all vår vanlighet som är här."
Ur Richard Dawkins bok Unweaving the rainbow.
Du och jag döden. Du är värd att dö för... Då förenas förlorade själar i evigheten. Jag kommer alltid vara Livrädd för att leva och Dödsrädd för att dö. Då, som nu, som för alltid. I evighet.
30/10; måndag
Höstlov…
Vi lärare har nått ett delmål… Efter sommaren träffades vi härligt solbrända, vi sprang runt i korridorerna redo att möta nya elever och utmaningar. När höstlovet närmade sig, famlade vi oss fram, och chippade efter luft och energi med huvudet knappt
ovanför vattenytan. Vi har sprungit efter så många bollar, besegrat teknikstrul, rättat och bedömt och fyllt i lärplattformar, räddat lektioner när den ordinarie läraren är sjuk, suttit på otaliga möten och hällt i oss massvis av förskräckligt automatkaffe.
Vi övervägde att andas in syrgasen på kemin. Men vi har sett målet. Ljuset i tunneln. Och vi har kravlat mot Andningshålet. Mot höstlovet. Vi har klarat lite till för att vi vet att snart finns det tid att andas, planera resten av terminen, bedöma, sammanfatta,
utvärdera och hinna tänka ett varv till.
När ledningen skickade ut planeringen för våra höstlovsdagar trodde jag - och hoppades - att det var ett skämt. Det fanns ingen tid för egen planering! Där fanns tid för att att sammanställa klassens mål (ihop med sin handledarkollega - det visade sig
att min var föräldraledig utan att ha meddelat mig…) och formulera ämnets prioriterade mål (som ska handla om att få motiverade elever - varför ägnar vi inte tiden åt att faktiskt planera bra/roliga/intressanta lektioner?), planering av värdegrundslektioner
(ihop med sin handledarkollega), planering av föräldramötesstrukturer, utvecklingssamtalsstrukturer och bedömningsstrukturer i lärplattformen, personalmöte med information från HR om vår tid (varför inte kalla förtroendetiden för "tillitstid" som en kollega
föreslog, vår tid blir allt mer kontrollerad, vi får längre luncher - som de flesta jobbar på - för att kunna vara på jobbet hela skoldagen, vi har ingen möjlighet att flexa för t.ex. ett tandläkarbesök på vår planeringstid utan att ta tjänstledigt -
vilket i sin tur leder till att det är bättre läraren att gå till tandläkaren på lektionstid… vilket inte är en fördel för elever och vikarierande kollegor), information från återvändarskolan, ett spel om arbetsmiljön, ett möte med en psykolog angående
en elev… Den mesta tiden ska ägnas åt dokumentation för att ha ryggen fri… Jag önskar få tillbaka tilliten - lita på att jag gör mitt jobb, så att det blir så bra som möjligt för så många som möjligt. Jag vill inget hellre än att mina elever ska
möta en engagerad lärare som gör intressanta lektioner. Jag vill få förutsättningar att vara den. Jag vill utveckla undervisningen tillsammans med mina ämneskollegor.
Idag mötte inte mina kollegor en positiv kollega - precis som det stod i mitt horoskop idag - förlåt för det. Men jag är så inneligt trött på att jobba för att ha ryggen fri ("Jag vill ha ryggen fri. Vad vi har är ett hus av kort…")
- jag vill jobba för att förbättra undervisningen.
Det är tur att jag är ledig (läs: "har inarbetad semester") några dagar snart så jag hinner jobba ifatt…
Ikväll sprang jag i mörkret. Lyktstolpsintervaller. I fullmånens sken. Med tunnelseende. Mot ljuset. Och jag hoppas att mina kollegor kan möta en postivare kollega imorgon...
23/10; måndag
Jag går genom korridoren som sjuder av liv. Jag går fort. Jag är på väg. Men jag kan inte låta bli att le, säga "hej", fråga hur de mår och fråga hur helgen har varit. Jag tar mig tid - trots att tiden mellan lektionerna är kort.
Igår mötte jag en elev på gympan som frågade om jag minns henne. Hon gick ut 2008. Var färdig läkare, var gift och hade två barn. Och för en stund ser jag den lilla människan som har växt upp till en vuxen.
I mitt arbetsrum möter jag kollegor - som även har blivit mina vänner. Som stöttar mig, någon som förstår hur påfrestande men också underbart yrket kan vara. Som delar min oro för eleverna - som också vill dem väl. Som skrattar med mig. Som också ser
brister och nedskärningar som svider, skaver och bryter ner oss och vårt engagemang - de som gör det svårt att vara vårt bästa jag. Som också strävar efter att fånga elevernas uppmärksamhet och ge dem förutsättningar att lyckas.
Jag ringer en vårdnadshavare - för att jag bryr mig. Egentligen finns ingen tid - jag har redan slutat för dagen. Men oron kryper utmed ryggraden. Och jag behöver ventilera min oro.
Det som har hänt med läraryrket är ovärdigt på många plan. Vi hinner inte med det vi brinner för mest. Våra elever och vår undervisning - att få varje elev att förstå och vara motiverad att lära sig mer. Det har blivit viktigare att dokumentera än
att utveckla - skriva utvärderingar, pricka i kunskapsutveckling i lärplattformen, skriva extra anpassningar och åtgärdsprogram, fylla i incidentrapporter, skriva mötesprotokoll och mejla. Skolledningen vill ha ryggen fri (gentemot föräldrar och skolinspektionen)
och kräver ännu mer dokumentering i ännu fler system. Vi får arbetsbeskrivningar - och avprickningslistor och utarbetar mätbara mål.
Kunskaperna blir lägre och betygen högre - och eleverna mår allt sämre och de extra anpassningarna blir allt fler… Vi springer mellan lektionerna i korridoren och mellan eleverna i klasserna som har blivit allt större, vi vikarierar på lunchen och
rastvaktar på rasten. Vi har köpstopp och elevresurserna fick inte förlängt.
Och allt jag vill är att få brinna för varje elev - utan att brinna upp…
12/10; torsdag
Varje morgon vaknar vi upp till skrämmande rubriker om barn som skjuter barn, om hur oskyldiga drabbas - vi läser om hur våldet kryper ner i åldrarna. Det händer inte bara i Stockholm och storstäder - det händer här i Växjö, och i många svenska städer. Och rädslan för vad som håller på att hända kryper in under huden - och den blir ännu mer påtaglig när man står mellan två elever med mörka ögon - för andra gången på mindre än två veckor - och när den danska skallen träffar den andra eleven över mitt huvud och blodet rinner så blir kraften, ursinnet och ilskan påtaglig. (Ett lillfinger och en arm kom emellan, inga större skador, det kunde varit värre:)
Man pratar om att bygga fler fängelser, att tvångsavlyssna utan brottsmisstanke att jaga gängmedlemmar, sänka straffåldern och bura in alla som spränger, skjuter och lockar in våra barn i tung kriminalitet.
Men tänk om man istället satsade på skolan (istället för att göra tvärtom) - om man gav förutsättningar och resurser för att skapa stabilitet, framtidshopp och betyg för att barnen ska kunna få en möjlighet ut i den hederliga världen. "Det krävs ju en by för fostra ett barn" - vi behöver hjälpas åt för att fånga in, samla upp och se alla barn - skolan behöver samverka med polis och socialtjänst, men även med föreningar för en meningsfull fritid.
Klara kom förbi just när jag hade stått mellan de bråkande eleverna:
26/9; tisdag
Septembersmockan. Tandläkartider och nyponbuskar. Föräldramöten, utvecklingssamtal, bränder i papperskorgar. Filtar runt frusna själar. Vissnade blommor och färgglada löv. Släckta bränder och pyrande konflikter. Bakterier och virus som byter värdorganism i trånga korridorer. "
Och det luktar från bespisningen. Halvhjärtad husmanskost."
Plötsligt är jeansen för små. Och jackan är trasig. Luften är kall. Vardagspusslet ska läggas, trots att vissa bitar verkar saknas. De oändliga lediga dagarna trängs undan. Jag saknar ljuset. Jag lyssnar på Winnerbäck. Höstens man. Ny skiva. Jag ser fram mot konserten senare i höst. Jag varvar det nya med det gamla. Nynnar med:
"Nu sköljer luften över sommardamm
Nu landar folk och allting återgår
Nu går passionen och blir allvarsam
Om någon sådan ännu återstår"
Jag reagerar för mycket. På kommentaren som gör mig ledsen. Eller arg. Den kan få mig att skrika orimligt högt. Tröjan som har försvunnit - ska hittas. Nu. Jag saknar det som fanns. Det fattas mig. Mer nu än någonsin. Oavsett om det är en svunnen tid eller en tröja…
Newbodyförsäljningen som ska rapporteras. Nu. Mattan som borde skakas. Nu. Besiktningen som ska bokas. Nu.
Jag hakar upp mig på detaljer när helheten är svår att greppa.
Jag rensar en bänk i panik - försöker få struktur på det yttre - när det inre är kaos.
Istället för att åka på föräldramöte rider jag en runda. Höst och häst. En oslagbar kombination när stressen river i bröstet. Med vinden i mitt hår och med lugna steg, möter jag hösten och andas in nya molekyler. Solen värmer fortfarande och om några minuter möter jag fullmånen. Månspegel i sjön. Jag ylar inte mot månen, jag andas. Drar ner luften långt ner i lungorna. Jag känner doft av höst och ängar. Och ser älvor som dansar över sjön.
Jag andas lite till. Vi går på samma stig som våra förfäder. Jag känner hur de går bredvid mig och kanske består jag av samma materia som de gjorde. Jag möter framtiden samtidigt som historian finns under mina steg. Jag ser framåt. Och bakåt. Blyte omsluter mig. Gnäggar lågt. Jag andas in höst och häst. Jag nynnar vidare:
"Som ett obehagligt allvar
Drar sig hösten in i stan
Det finns en doft av allt i mörket, kallt och blött
Och nästan tyst
…
Ingen sömn och inga svar"
25/9; måndag
Ibland känns det som om mitt liv snabbspolas….
Helgen har gått i ett. Hockeycup. Och klara hade två fotbollsmatcher. En ridtur och fix i stallet. Linus hade dammsugit. Vi rusar runt. Hinner. Men knappt. Sigge "smet" iväg från cupen och spelade en fotbollsmatch. Och när vi kom hem igår
från cupen - hann jag precis till gympan. Ikväll tränade Sigge fotboll - nästan hela - innan jag hämtade honom för hockeyfoto…
Nu sitter jag i bilen och väntar på Sigge. Jag sprang en runda och fick ett par minuter "över".
Jag tänker på ordspråket "Det som inte dödar härdar". Jag säger det ofta. Men det stämmer inte riktigt… Det som inte dödar det skadar en och gör en full av sprickor, nagg och krackeleringar. Det gör en sårbar och skör. Att
min mamma dog gav mig mycket vishet för min ringa ålder. Men det gjorde mig inte starkare. Ångesten har blivit mer påtaglig. Döden har gjort sig påmind. Och livets bräcklighet. Men livet ska levas. En vas ska användas. Inte bara stå i ett vitrinskåp.
Vasen blir kantstött, naggad, repad och hopklistrad - den fungerar. Den används. Vem vill leva ett liv i ett vitrinskåp? Livet är inte en vas som ska lämnas tillbaka i oanvänt skick.
Det som inte har dödat mig - det har inte härdat mig – det har gjort mig extra känslig och sårbar i vissa situationer. Men det har också gjort mig mer medkännande och klok. Livsvisdom kan man bara skaffa sig genom livserfarenhet och av
livserfarenhet blir man kantstött. Det är - livet…
27/6; söndag
Igår var det 29 år sedan Anders och jag träffades.
29 år.
Fortfarande är jag nyfiken. Så lång tid - men samtidigt kort.
Jag minns att jag kände direkt att det var skillnad. Jag har fått höra att jag ska "hålla hårt i honom".
Jag har mest velat hålla mjukt.
Älska dig, hela tiden.
Du är fri att gå vart du vill, när du vill och du får
prata med vem du vill.
Jag vill att du lever ut allt du drömmer om.
Det är kärlek för mig.
-Tack för att du vill leva med mig.
Vi båda vet att vi är fria att gå den dag vi inte vill mer.
Ingen håller hårt. Det behöver vi inte.
Kärlek ska vara mjukt och tillåtande.
Håll hårt sägs det. Men kanske menar de
att man ska vårda kärleken? Hålla fast. Hålla i. Hålla om.
Kväll - tack och godnatt
Ett lås på ett elevskåp har gått sönder - jag försöker laga. Misslyckas - letar upp en annan lärare som får hjälp av en tredje… Försöker få igång projektorn i biologisalen - misslyckas - huvudsäkringen har gått, för tredje gången på en
dag. Letar febrilt efter block - det har missats att beställa. Classroom (där vi lägger in uppgifter) saknas - för ungefär 2/3 av alla elever - ingen vet varför… Vårt läromedel saknas - upphandlingen är inte klar. Jag försöker ringa
en ny elev som inte kom till skolan idag - men telefonnummer saknas. Efter lite arbete lyckas jag få ett nummer till mamman - hon svarar inte. Jag pratar in ett meddelande - hon ringer när jag på väg hem. Jag fixar ett skåp till eleven som inte var där
första dagen. Jag försöker få tag på Linus mentor för att fråga om Linus kan få ett busskort - han vill åka med vanliga länstrafiksbussarna istället för med taxin till skolan på morgonen - mentorn vet inte. Jag samlar in lappar som ska tillbaka till
skolsköterskan. Jag pratar om sorg med en kollega. Han saknar sin pappa - jag min mamma. Mycket är lika - det snabba förloppet, åldern, saknaden… Jag svarar på frågor: när slutar vi (trots att det står på tavlan)? När börjar vi? Hur mycket är klockan?
Vad ska vi göra (trots att det står på tavlan)?
Vad ska man göra när man är klar (trots att det står på tavlan)? Får jag skriva digitalt i stället för på papper? Får vi jobba tillsammans? Får jag gå på toa? Har du en huvudvärkstablett? Får jag byta plats (trots att vi alltid har bestämda platser)?
När jag lägger på luren - efter att pratat med mamman - värker mitt huvud. Alla roller som en arbetsdag består av. Alla beslut som behöver tas i stunden. De gör mig trött. Små beslut - men som kan ge oanade konsekvenser om de blir fel. Jag är sen till stallet. Jag letar upp ett nummer till en annan person på Linus skola för att försöka reda ut vad som gäller. Jag tar en migräntablett. Och ett djupt andetag. Jag åker till stallet. Andas in. Andas ut. Det blir bättre tillslut. Bara andas. Huvudvärken släpper i takt med hovslagen.
Och jag tänker på Neuroforskaren Moran Cerf som har forskat i tio år på hur människor fattar
beslut. Han menar att om vi människor bara begränsar mängden mikrobeslut varje dag så kommer vi att spara energi och bli allmänt lyckligare. Hur ska vi lärare minska antalet beslut? Hur ska vi spara på energin? Hur ska vi bli lyckligare?
Sigge är på hockeyträning och en man skjuts utanför.
21/8; måndag
Jag är så ledsen och besviken. Jag vill se fram mot resan - ännu ett mästerskap, ett spännande äventyr som ska ge energi. Men just nu blir jag bara ledsen - jag känner mig ensam. Jag bokade biljetter igår - och han som skulle åka samma dag/plats och tillsammans
destination skulle boka "samma", men det gjorde han inte. Han bokade en annan resa till (en rutt som Anders och jag tyckte gick för tidigt med tanke på när tåget skulle anlända till Köpenhamn), utan att höra med mig. Vi ska åka från
samma ställe, samma dag - och tillhöra samma team. Men vi jobbar inte som ett team. Egna lösningar. Trots att vi hade bestämt något annat. Varför kan man inte bara göra som vi hade bestämt?Så respektlöst. De kommer få vänta på mig på flygplatsen.
Och jag är rädd attt de inte komma göra det. Jag vill inte åka själv! Det skulle inte behövas!
Nu vill jag kunna fokusera på jobbet och eleverna som kommer imorgon och se fram mot resan - istället har jag hög puls, djup oro och känner mig så ledsen, besviken och ensam. Helt i onödan. Det borde vara kul…
Vi skulle göra det tillsammans…
19/8; lördag
Helg. Som inleddes på vallen. Med vinst för Sigge. Det har varit smått kaotiska jobbdagar med föreläsningar, flytt mellan arbetsrum, överlämningar, lysrör som ska bytas, placeringar och planeringar som ska göras….
Det blir skönt när tisdag kommer - då kommer eleverna. Då får jag den tiden jag har. Äger den på ett annat sätt. Då ska jag välkomna mina elever.
Vi ska tillsammans skapa lärande och utveckling.
Jag ska möta dem - oftast med ett leeende - med tydlighet och struktur.
Jag ska se varje elev, varje lektion.
Jag har förväntningar och tro på dem - precis som de ska kunna ha på mig. Jag vill att de ska lyckas - men framför allt gå hela ur. Att de har möjlighet att göra sitt bästa - det kommer jag att göra. Och jag vill att de förstår att de gör det
för sin egen skull. Jag kommer att visa och förklara och förklara igen. Jag kommer att göra mitt yttersta för att undervisa så att alla elever förstår. Jag kommer förvänta mig att de gör ditt yttersta för att lära sig och försöka förstå. Jag ska försöka besvara deras frågor. Och utmana dem. Jag kommer ställa motfrågor.
Jag kommer vara envis - jag kommer aldrig ge mig, aldrig sluta bry mig och jag kommer envisas om att vi ska ha en positiv attityd - att vi försöker vara intresserade - då blir det roligare.
Jag kommer att stötta dem, guida dem och hjälpa dem - men jag kommer inte ta stegen åt dem.
Men nu är det helg.
Idag har vi hejar fram damerna till brons i fotbolls-vm. Och så har jag ridit - tyvärr kändes inte Blyte helt perfekt - kanske beror det på muggen?
Jag har tvättat, massor, dammsugit, tagit in nya blommor (läs klara)… det märks att vardagen har rullat igång…
Nu rensar jag kantareller till kvällens pasta och dricker ett glas vin.
Imorgon behöver flygbiljetterna bokas - och vm-hästen ridas. Sigge spelar match. Och en del jobb behöver göras. Men det är imorgon…
10/8; torsdag
Regnet öser ner sedan i söndags. Hans har tagit landet i besittning - kanske i samråd med bönderna - som önskade regn i början av sommaren - eller skolministern och rektorerna som nu kallar in oss till skolorna igen.
Vi fick ett mail i början av veckan från rektorerna med en överblick över dagarna innan skolan börjar för eleverna igen. Planeringsdagarna Dagar som jag vill ägna mig åt det som är viktigt för mig och mina elever. Planera arbetsområden. I samråd med mina
kollegor. Förbereda klassrummen och material, kontakta nya elever och sträcka ut en arm till hemmasittare eller de som av någon anledning behöver en kontakt före skolstart.
Men det jag ser i planeringen är möten med olika innehåll - teambuilding (återigen har vår organisation fått ett nytt utseende, med ny konstellation i arbetslaget, ny placering i arbetsrummet - som jag inte har fått välja), diabetesutbildning, synutbildning,
flytt av arbetsrum, möten om nya elever, föreläsning om "hållbar bedömning", föreläsning om "Professionellt förhållningssätt och myndighetsutövning", arbete om " det inre arbete kring skolans prioriterade mål och arbetslagets elevhälsoarbete", genomgång
av skolans "nya" närvaroplan…
Äntligen - under semesterns sista dagar - har den sköna förvirringen kring vilken dag det är - infunnit sig. Dagarna flyter ihop - ikapp med det aldrig sinande regnet utanför fönstret. Och medan stormen bedarrar vill jag väckas varsamt tillbaka till
vardagen. Jag vill välkomnas tillbaka med en tilltro till vår kompetens att själva bestämma vad som behöver göras. Men skolan går åt andra hållet - vi lärare blir mer och mer detaljstyrda, alla ska göra lika. Jag säger som
Maria Wiman:
"Direktiv uppifrån vill gärna berätta för oss exakt hur vi ska göra. Ett tag skulle vi ivrigt uppmuntra alla former av digitalisering. Nu har vi fått veta att det var alldeles fel. Det talas om att det ska införas en litteraturkanon så att vi lärare
inte själva ska avgöra vilka böcker som passar klassen bäst och man vill införa fler diagnostiska prov för att man inte litar på vår bedömning (i ett system där glädjebetygen florerar av helt andra skäl än lärares inkompetens).
Många huvudmän vill bestämma hur lärare inleder och avslutar lektionerna så att det sker på exakt samma sätt. Vi får skolplattformar som tvingar in oss i ramar för hur vi ska redovisa bedömningar, feedback, extra anpassningar och lektionsplaneringar.
Vi har en ramtid som håller oss kvar på skolan även när vi inte har lektioner eller möten.
Nej, när det kommer till lärare så finns ingen tilltro uppifrån. …
Men för jösse namn, jag vill bara ha handlingsutrymme. Jag vill styra min tid. Jag vill inte gå på möten som kan sammanfattas i ett tre rader långt mejl. Jag vill inte diskutera ramar och kramar eller fylla i dokument med floskliga framåtsyftande
målbilder. Jag vill inte administrera mera. Jag vill bara göra mitt jobb.
Dessa dagar böjer jag mina knän och kysser marken i pur tacksamhet över att jag numera jobbar på en skola som förstår vikten av egentid. Samtidigt är systemet riggat och även den mest välvilliga rektor är fast i ett virrvarr av beslut, fattade av
personer som helt enkelt inte litar på lärares kompetens. Men jag vill inte prata mer i bikupor, jag vill inte analysera fler enkätresultat, inte konkretisera några årshjul någonsin igen.
Sluta för bövelen att klappa mig på huvudet! Jag är öm där och det gör ont."
Fortsättning…
Ett sms från banken. Kontakta oss pga oväntade transaktioner. "Har du köpt från…? Och från…? Och…?" Svaret var nej. Kortet blev spärrat.
En ridtur. Tvärnitar. Jag var så nära att falla av - men lyckades kravla mig tillbaka och han tog hem mig…
Hem och laga mat. Inför fotbollsskola och fotbollsmatch. Och därimellan tandläkare. Bäst att äta ordentligt. Sigge upptäckte att hans nya tröja hade blivit missfärgad i tvätten. Där någonstans brast det. Orken tig slut. Trött på semestern som knappt börjat.
Trött på att göra fel. Trött på att laga mat, tvätta, handla, passa tider, diska… trött på att känna mig fet, ful (jag behöver duscha), ilningen i benet och hes - mina stämband sviker mig, jag är tungandad och kan inte ens skrika ut min frustration.
Ungefär som tredagars blues - tre dagar in på semestern. "Tredagarsgråten, är ett mycket vanligt och fullt normalt tillstånd som kan debutera hos nyförlösta mammor 2-3 dagar efter förlossningen. Hormonsvängningar kan göra att du känner dig ledsen, har ångest, eller gråter mycket, men det går att lindra och försvinner oftast av sig självt."
Ångest. Känsla av att inte räcka till. Oro. Förhoppningar. Förväntningar.
Jag vill bara känna mig glad, nöjd, utvilad och lyckad. Just nu ser jag bara berg av disk, nagellack som flagnat, rufsigt hår, tvätt, sopor, ett omålat hus, ett hus som behöver städas, en grusgång med ogräs, fönster som behöver putsas (och stängas) och barn som behöver aktiveras. Jag vill njuta av barnen, enkelheten i sommaren och semester utan krav och tider! Jag vill känna mig pigg, glad, tacksam och utvilad.
Efter lunchen hjälptes vi åt att hänga tvätt, sortera sopor och sitter en stund i skuggan med gammal kaffe från frukosten.
Snart ska jag resa mig igen…
Snart ska jag duscha…
