flisas

Nu tar jag en kopp mickrad kaffe till - och hoppas att humöret blir lite soligare. För trots att solen faktiskt skiner lite idag, och mina fina pojkar är hemma, och jag vet att dammsugaren kommer hem idag och jag troligtvis ska rida ikväll - så känner jag mig inte på topp. Lotta snurrar på DVD:n, men Linus tittar inte, han leker med sina gubbar, Sigge har somnat i babysittern, jag har klippt klorna på hundarna, lagt in tvätt och plockat undan frukosten. Linus är snorig. Jag är trött på att höra mig "akta lillebror", "försiktigt med hans huvud", "nu sover han - låt han sova", "du får gärna leka - men inte så högt" - han är försiktig, han försöker akta, han tycker så mycket om sin lillebror - och det blir ju inte bättre för att jag tjatar... Så sluta! Dagen har bara börjat.
Igår var farfar här och passade Sigge när jag tog en ridtur på förmiddagen - tack farfar. Enligt rapport hade det gått bra! Mia kom förbi på kvällen - det var så kul att träffa henne.
En konversation från Linus nyss: "varför måste blommorna ha vatten?", "Så att de inte dör... Så att de inte vissnar." svarar jag. "Som mormor gjorde en gång?!"

Helgen har gått - vardagen är tillbaka. Men idag packade jag in Sigge i bilen och åkte till Grand Samarkand för att träffa två kollegor och deras bebbar. Vi pratade och fikade - och då kom en före detta kollega förbi med sin bebbe oxå. Kul att träffas! Tack Jenny för initiativet. Sedan hämtade jag barnen samt grannbarnen, bakade kaka till eftermiddagskaffet och ikväll var det fotboll för K. Vi har haft en mysig eftermiddag. Barnen har lekt och badat. Men något grusade skimret - Linus var besviken och jag kände det i hela mig. Hans besvikelse. Det var så att mina tårar brände... Ikväll har han och jag gått en promenad med hundarna. Nu väntar vi hem K och så blir det sen kvällsmat.
Helgen har annars gått åt till golftävling, ridning för Klara och mig, fotbollscup - där Klara gjorde mål! - gräsklippning, svampplockning, giftemål mellan Anja och Linus (de var Så söta och idag berättade de för dagis!), middag med Martin och barnen, bad (för barnen) i sjön... Lediga dagar, lyckliga dagar...

Idag spelar jag Uffe. Idag har Anders och jag varit tillsammans i 17 år. Halva mitt liv. Nästan hela. Och ändå - så nytt... Idag är det inte som det var för 17 år sedan. Idag har vi tre hundar, tre barn, vi har rest runt halva jorden, vi har gift oss, vi har älskat - men aldrig tvivlat. Kärleken förde oss samman...

Solen står högt över fälten
Vinden går lojt genom säden
Värmen vilar och väntar
Det susar oss över i träden

Idag är det bara du och jag
Idag är det bara vi två
Du är min
Och jag är din
Och kärleken förde oss samman...

Vi gick ofta genom natten - de där nätterna på gymnasiet. Sjöng Uffe...

Handen på höften som i alla tider och
som alltid vill jag ha dej.
Handen på höften och håret som en
flagga på ditt kvinnoskepp.
Jag vill ha dej!
Får jag komma ombord, jag måste närmare,
det här rummet är som oceanen.
Det där tunna tyget över höfterna.
Jag måste ut och hämta luft på altanen,
och jag sa:

Oh la la Jag vill ha dej!!!

Jag vill ha dej trots allt.
Jag vill ha dej ändå.
Jag vill ha dej utan sans.
Jag vill ha dej just nu,
utan väntetid,
utan förklaringar och helst utan dans...

Vi har funnits där, genom vått och torrt. Lärt om livet tillsammans. Det har inte alltid varit lätt, men egentligen aldrig svårt. Vi har varandra. Trygga i det.

Låt inte dom djävlarna ta dej!
Dom som talat vitt och brett om en enda väg
Dom skriker framåt och hugger din fot
så att senan går av i ditt steg
Det kan hända så mycket på bara några år
Du kan tappa den där blicken som är så klar
Tappa dina drömmar, tappa alla svar
tappa allt du har

Han är så fin. Den bästa. Min trygghet. Min älskling. Så sällsamt vacker.

Min älskling är så sällsamt vacker
som om hon skapats
av en lycklig gud
Hon håller facklan högt i natten
tills lågorna bränner hud

Min älsklings ögon får mej att gråta
för jag kan aldrig
komma där innanför
Hon dyker djupt ner i sin gåta
och lämnar mej utanför

Min älskling är mina ord och sånger
Hon vet att jag dör
om jag inte kan skriva och sjunga
och dämpa min ånger
och dikta att jag är man

Min älskling går till sina vänner
och glömmer allt som jag har sagt
om vad jag vill
och om vad jag känner
Hon bor i en annan trakt

Min älskling vill
att jag bränner skeppen
men frågar sen var båtarna är
Jag står där och biter blod i läppen
men min älskling hon är kär

Min älskling,
din vänliga gud är en gåta
och min gud han river
min blick med rasp
Det blommar hos dej
och barnen leker
Hos mej dör allting i en hast

En natt minns jag speciellt - vi gick mot öster, vi sjöng... Skyll på stjärnorna...

Hon tog min hand och sa:
Din livslinje är av
Jag sa: Jag vet
Jag ser stormar över piskat hav
Utan barmhärtighet
Jag gich därifrån
Och tog en drink i en bar
Och såg dom komma par om par.

Strax efter tolv
Var jag trött på allt
Och ville gå
Jag kände hennes hand
Runt min arm
Hon sa: Nå?
Vill du stanna här?
Jag har min bil
Vi åkte uppåt kusten
Satt tysta flera mil.

Sen sa hon:
Skyll på stjärnorna
Skyll inte på mej
Skyll på stjärnorna
Som vakar över dej
Skyll dej själv
Som lever dessa underliga dar
Skyll på stjärnorna
Så stannar jag kvar.

Vi gjorde upp en eld
Nere vid bryggan
Natten tyst och sval
Lanternor långt därute
Hon bredde ut sin sjal
Runtom våra axlar
Upp i skogen skrek en räv
Hon sa: Du vet ändå hur det är
Vill du leva så lev.

Skyll på stjärnorna...
 
Skyll på stjärnorna...

Älskade vän - 17 år, lång tid. halva livet. Men inte tillräckligt länge. Jag hoppas att det blir många fler! Tack för de här åren.
Mycket är sig likt - men mycket har förändrats. Idag tänker jag inte bara på kärlek, jag hoppas fortfarande på evig kärlek -
men idag hoppas jag även att dammsugaren ska börja fungera igen. Den la av. Inte riktigt samma tankar som för 17 år 
sedan... Redan då vågade jag tänka framåt, kände känslan av att det var Vi. En härlig känsla. 

Igår på Linus och min lediga dag - gick vi på torget (vilket resulterade i en redd grönsaksoppa med fantastiskt goda grönsaker) och fikade. På kvällen skulle vi lämna tjejerna på fotboll och då hälsade vi på i stallet. Linus fick rida på Baron. Han var så lycklig, han var så duktig! Det kändes bra att få prata med Ia. No hard feelings.
Sigge har precis vaknat, min tanke var att ge honom lite mat och sedan gå en runda - men nu ösregnar det, så jag ändrar nog planerna lite... Ikväll väntar nog lite ridning för mig. Allt för att förbli en trevlig mamma.

När jag träffade Anders - det är nästan exakt, om inte exakt - för 17 år sedan, alltså halva mitt liv sedan, vi belv sedan tillsammans den 26/8. Så visste jag Ingenting. Nästan ingenting om mig själv, Inget om honom, och ingenting om framtiden. Han är nästan allt jag kommer ihåg. Nästan allt jag behöver. Han är så mycket mer än vad jag kunde ana och drömma om - även om jag där och då kände att denna kille vill jag dela mitt liv med. Vi har inte prövats så hårt, inte i jämförelse, men vi har funnits för varandra. Så självklart. Kärleken prövas genom hela livet, för vissa prövas den betydligt mer än för andra. Se och lyssna på Chris Medinas öde.

När dagarna flyter ihop och när en liten sak, som egentligen gör mig väldigt gott men som blir lite fel, får mig att må dåligt, vända ut och in på mig själv, bli ledsen och orolig - då vet jag att jag har lite att göra... Eller kanske inte lite att göra - men lite som verkligen berör mig (berör är fel ord - hela mitt liv Berör mig) och kräver av mig. Något som jag kanske inte direkt kan påverka, men ändå gör till mitt fel... Eller kunde jag påverka? Sådär kan jag hålla på... Olustkänslan sprider sig i kroppen. Och det är nog bara ett tecken på att jag bryr mig...
För att ni ska få en inblick i en "vanlig" mammaledig dag kommer en beskrivning av gårdagen som såg ut ungefär så här: frukost, avvinkning av Klara, frukost till Linus, påklädning och amning av liten, lämning av Linus, promenad med hundar och Sigge, kaffe, städning, amning, Sigge sover, byte på bajsig S - blöjan har såklart läckt, lunch, tvätta och hänga tvätt, kamning av hundar (hundarna och jag fäller ungefär lika mycket), bad av Hiho och Kenzo, Klara och Agnes kommer, Linus hämtas tillsammans med Stimma, Klara och Agnes går vi till sjön för sommaren sista bad?, hem och fika, amma, Anders kommer, ridning i padocken på Allegria (och det var där incidenten hände - Yvonne hade bett mig rida A, Kim skulle rida D och så kom Ia och Esther och eftersom två hästar redan hade gått på dagen, så räckte inte riktigt pållarna... Kanske var det jag som skulle sagt att "ni kan rida"? Men troligtvis låg inte det på mig... mer än i min hjärna... Och allt löste sig - vi red och det blev en promenad med två hästar. Men jag kände besvikelse och kanske irritation. Olustkänsla av att kanske var det jag som gjort fel... Nog med grubblerier- Stopp till hjärnan!), lite Tv, matintag, amning, läggdags för att vakna dels av hungrig Sigge, dels av att en hund trippar utanför (Hiho hade glömts ute), dels av en stank (Stimma hade bajsat ner sig - hon äter på tok för mycket frukt...)... Och idag är en ny dag - den ser nog ut ungefär likadan - kanske inget bad (solen skiner inte idag), troligtvis inte riktigt lika mycket städning men mer av Linus eftersom det är hans lediga dag, stallet hoppar jag nog med över (jag har ridit tre dagar i rad), det blir fotboll för Klara, det blir nog inte heller lika lång promenad eftersom Linus är hemma - men ungefär lika många amningar och blöjbyten, kaffepauser (term,osen är laddad med 6 koppar)... Same, same but different...
Jag bjuder på en story från en vän:
Oj,oj,oj !.... Jag var på en offentlig toalett i dag - jag hade knappt hunnit sitta mig ner när jag hörde en röst i det andra båset: "Hej, hur mår du?"
Jag: generad, "Bra!"
Det andra båset: "Så vad håller du på med?"
Jag: "Öh, bara sitter här."
Det andra båset: "Kan jag komma över?"
Jag: (attityd) "Nej, jag är lite upptagen just nu!"
Det andra båset: "Du, jag måste ringa tillbaka till dig. Det finns en idiot i den andra toan som håller på att svara på alla mina frågor!

Sommardagarna har gått. Sommarlovet - som låg långt och härligt framför oss alldeles nyss - ligger nu bakom oss. I mitt liv har det aldrig funnits något annat än sommarlov - aldrig semester. Vi lärare växer nog aldrig ifrån det. Och i år blev det ju liksom inte sommarlov heller på allvar - i år var det mammaledighet, som gick vidare i sommarledighet och vidare i mammaledighet - verkligheten har skjutits lite framför mig. Och jag kan sitta här och blogga och dricka kaffe efter en skogspromenad med svampplockning trots att klockan har ringt in. Jag försöker att njuta och ta dagen som den kommer inte bara väntar på något annat - jag försöker skjuta undan AlfonsÅbergskänslan "skaBara" - och istället vara i nuet. Snart nog är mammeldigheten över, en besvikelse kommer infinna sig... Sommaren gick ju så snabbt. Svenssonlivets vedmödor tar lätt över och den härliga känslan av livsbejakande, sprudlande och naiv oändlighet får ofta stå tillbaka. "En gång var vår sommar en evighet lång. Vi strövade i soldagar utan slut, en gång." (Karin Boye) Barndomens rum att leva. Rum att andas och känna lungorna fyllas av frihet. Dagar av: hav, grillning, båtliv och glada människor i 70-talsrätta byxor av velour med hög linning. En himmel utan ett enda moln. Jag vill återerövra barndomens heliga hemlighet.

Linus har varit på kalas idag, jag har tagit en tur med Allegria och gräsklipparen, Anders har spelat golf och barnen och jag har gått en svamppromenad i kväll. Nu är det sovdags för barn som förväntansfulla väntar på skolstart imorgon. Jag inser med stolthet, men även med lite vemod att sommaren är slut och att Klara nu ska börja trean och Linus påbörjar sitt sista år på dagis.

Stort tack för en fin eftermiddag och kväll! När jag är på bröllop minns jag mitt eget... Minns glädjen, kärleken - jag njöt av hela dagen! Hos frisören, när Frida sminkade mig, hos fotografen, i kyrkan och på festen!

Under hela den trevliga och roliga festen skötte sig Sigge exemplariskt! Vi var hemma halv tre i natt.

Carolina strålade ikapp med solen!

Det är kväll. Alla tre barnen ligger i sina sängar. Anders är i Köpenhamn. Ensam. Klara och jag diskuterade lite tidigare ikväll. Hon tänkte på mormor och ville skicka upp en risballong (var kan man köpa dem?) med ett meddelande till henne - hon ville berätta om oss. Om bebis och Linus... Alltid så omtänksam. Mamma sa alltid att Klara var speciell. Och det är hon. Alltid en tanke till andra. Alltid ett vakande öga på mig. Alltid redo att hjälpa till. Sätter inte sig på tvären som Linus kan göra ibland - just nu är han nog inne i en frustrationsperiod, som han tror att man kan skrika sig ur... Jag tror att hjälpsamheten ligger i hennes natur och ibland kan jag få dåligt samvete över att jag har utnyttjat hennes välvilja lite för mycket och tagit hennes assisterande roll som självklar. Det har aldrig funnits någon svartsjuka eller missunnsamhet från hennes sida gentemot bröderna (även om jag minns några gånger då hon frågat om jag älskar henne lika mycket som jag då älskade bebben Limpan), utan hon har nog mer sett det som vårt gemensamma ansvar att hålla dem nöjda. Ibland kan jag nästan känna mig glad när jag ser att hon kan säga ifrån och säga nej. Hon är godheten själv och hon har en ovanligt stor förmåga att leva sig in i andra människors känslor. Hon skulle kunna bli en stor diplomat eller terapeut. Just nu vill hon bli ridlärare. Hon är dålig förlorare (kan inte alls se mig själv i detta...). Jag tror att det är en bra drivkraft att ha med sig ut i livet - kanske ännu viktigare för tjejer? Bra senare, men inte alltid just nu för det går inte att spela spel "på låtsas". Hon suger i sig kunskap, hon vill lära sig och spelar gärna tennis eller fotboll med pappa A. Hon saknar sin mormor mer än vad många kan förstå. Men hon tyr sig till många människor. Hennes erfarenheter har gjort henne mognare än många jämnåriga. Mormor visste vad hon pratade om!
Nu ser man henne allt mindre. Det är en skön känsla att de klarar sig själva mer nu. Men samtidigt blir tidens gång så uppenbar. Från att ha varit små och varit helt beroende av oss, är de plötsligt som bortblåsta. Barnens faser byter av varandra. Deras självständighet ökar och lika mycket som jag har längtat efter det, så skär det i mitt hjärta att inse att de snart kommer att vara borta mer än hemma...
Älskade KlaraFina!

Åh, varför kunde jag inte bara låta bli?! Jag gick in på jobbmailen, jag hittade ett mail med arbetslagsfördelningen - de andra mammalediga NO-lärarna fanns med, de hade vikarier, de hade en plats att komma tillbaka till, de tillhörde, de räknas. Jag fanns inte med... kanske inte så mycket att bry sig om, men det kändes. Precis som det har gjort de andra gångerna - det har varit Jag som har blivit flyttad, mina känslor och behov som blivit åsidosatta - ibland för elevernas bästa, ibland inte... Gråter inombords, fast jag kanske inte borde.
Ensam hemma - Anders är i Köpenhamn. Linda har varit här idag. Stimma har haltat fram. Ömsom regn, ömsom sol - i hjärtat och ute...

1. Blanda till deg med de valiga elvisparna.
2. Rulla till längder.
3. Platta till längderna med en gaffel på bakplåtspapper.
4. Grädda 5min, håll koll på dem sista minuten, de bränner fort!
5. Skär dem i sneda bitar när de är heta.

Det här blev det till fika idag! Gillades av barnen! Och av mig.
Och Mia, JA till fika! När?!

Regnet det öser ner - men vad gör väl det? Jag dricker en kopp kaffe till. Anja och Linus tittar på film, och Annie och Klara pysslar. Sigge sover. Vi har varit en runda på stan. Och sedan hämtade vi grannabarnen. På måndag börjar skolan - det blir nog bra. Barnen har inte så mycket att göra - det flesta andra familjer har ju börjat jobba och barnen är på dagis/fritids. Ibland kan jag känna mig avundsjuk på deras vardag - inte bara passa barn, städa, tvätta och laga mat. Men jag kommer snabbt tillbaka till den härliga känslan att få vara hemma - leka med mina barn, göra utflykter, fika. Pussa på min bebbe. Årstiderna är fantastiska. Jag älskar sommaren - när den är som finast. Med sol och bad. Grilla. Umgås. Men jag älskar även hösten. Lugnet kommer. Ljuset blir dovare. Trädgårdarna är fyllda av färger och dofter som jag njuter av. Nu är tid att njuta av det som naturen har odlat fram under sommaren. Det är något speciellt när man får ta på sig en extra olle, regnjacka och en mössa och njuta av långa höstpromenader. Värma sig under en filt. Få BaraVara på ett annat sätt än under sommaren. Aktiviteterna rullar på.
Ikväll väntar en ridtur. Imorgon åker Anders till Köpenhamn. Kvar finns känslan av mamma i mig - att jag mötte henne. Att hon fanns hos oss. Hon var så verkligt. Det är häftigt, men mest skrämmande. Att möta henne.

I natt kom hon. I natt stod hon framför mig - osjälvisk, modig och Levande. Så verkligt. Hon rullade upp i den grå bilen när jag ringde efter henne. Mamma. Mamma! Jag vakande och trodde för en stund sedan att allt var som det var. Men förstod snart att det var en dröm. Saknad. Tänk om...
Jag skulle vilja visa henne Sigge. Denna glada lille kille som förgyller vår dag. Han skrattar högt nu - liksom gurglar av skratt. Han rullar från rygg till mage.
Snart åker vi in till kusinerna på Teleborg där barnen stannar - jag ska fortsätta för att uträtta lite ärenden. Igår red jag en runda - jag trivs i stallet, njuter av ridturerna och av de goa tjejerna i stallet. Av att tillhöra. Av att ha ett intresse.

Margaretas våffelrecept

2,5dl vatten
2 dl mjölk
1 1/2dl smör
3 1/2 dl mjöl
2 tsk bakpulver
1 krm salt


Eftersom Linus och jag var ensamma hemma så passade vi på att ta våffellunch - Klara gillar inte våfflor. Mina med gräddfil, rödlök och kaviar - Linus med ömsom socker, sylt och gräddfil...

Ännu en söndag som inte känns barabra i kroppen... Klara är hos en kompis. Anders spelar golfKM, Linus och jag skrotar/städar/leker och Sigge sover. Vädret är inte sommarlikt som det "borde", utan mer höstlikt. Jag önskar att det varit fler baravaradagar vid sjön i sommar. Det hade varit enklare då. Tiden går så vansinnigt fort, det har jag sagt tidigare men ibland blir det så tydligt att man inte kan värja sig. Och en del går långsamt. Jag får ingen riktig energi i kroppen. Snart är det ett år sedan testet visade ett blått plus. När jag tidigt på morgonen smög in till Anders och visade och man sakta började vänja sig vid tanken på att kanske få vara med om det magiska ögonblicket då det lilla skrynkliga knytet ligger på magen och blinkar sådär nyvaket mot omvärlden. Jag började känna bebben. Och mot slutet kände jag en städmani, en spänning - det är storslaget. Ett lugn. Trötthet. Svullnad. Hormoner sänker stressen - man vet att födseln närmar sig. Att föda gör ont men är en upplevelse som inte går att beskriva med ord. Naturen gör sitt och det är lätt att bara låta sig styras av dess gång. Det är ett magiskt ögonblick som inte kan överträffas av något. Det kom. Nu är det tre månader sedan. Vi fick vara med om det för tredje gången. Jag tittar på mina underverk - för de är inte mindre än så - med glädje men också rädsla. För allt det onda som finns i världen. Det är ingen lätt väg att vandra som människa. Genom livet. Framför allt om man tänker på det på det sättet. Att det ska vara jobbigt och svårt att leva. Oftast tänker jag inte så - att det är svårt, att det finns mycket ondska, men ibland kommer tankarna... Och rädslan. Framför allt är jag nog rädd att inte räcka till. Det är rädslan som får det fina, roliga och mysiga, att bli lite solkigt i kanten och det gör mig både ledsen och arg. Jag vill inte leva så, det är inte sådan jag egentligen är. Det mörka kan få slå till ibland, det gör inget utan kanske till och med kan bidra till en sundare inställning och tacksamhet. Jag tittar på mina barn och undrar vad de ska göra när de blir vuxna, vilken värld de kommer leva i och vilka barriärer - av utanförskap och mobbing - de måste ta sig över innan de är där. Jag vill hjälpa dem över barriärerna, hitta vägar förbi. Ge dem verktyg. Lära dem att se det goda.
Igår firade vi Libanonkusinerna, och tackade för den här sommaren. Jag red en morgonrunda. Dagarna går - vare sig man är på topp eller inte, vare sig om kroppen är full av energi eller inte... Nu ska jag laga lunch.

Redan torsdag. Klara är med Marianne Persson i Malmö. Tacksamhet. De shopar och hälsar på Hanna. Linus är lite avundsjuk - och vi har försökt komma på något spännande för honom. Men planerna stupar... Men han är ändå nöjd. Leker med sina grejer. Pussar på lillebror. Går en runda. Pallar frukt - som vi sedan erkänner för Niklas. Vi bakar äppelkaka - mormors äppelkaka. Vi har pusslat och pysslat. Jag känner ändå en liten sorg över Linus. Klara får ofta vara Stor. Får göra saker. Samtidigt som man säger att Hans tur kommer. Gör den det?
Jag har ridit ett par gånger den här veckan. Det är bra. Igår var vi på Leos med Owesson. Nu väntar vi på Anders. Kanske blir det en tur på gräsklipparen.

... och jag med, Känner mig lite trött, tråkad och inte på topp... Liksom lite sorgsen, det känns som om det roliga har varit... Semesterns sköna dagar är slut. Gästerna har åkt hem - alla fina som var här på sigges dop. Anders spelar tennis. Och vädret är grått... Lite lite sömn i natt. Men det blir bättre. Säkert. Efter regn kommer sol...

Jag är glad att du kom
jag har längtat att få dig som lillebror
jag ska stå på din sida
jag ska trösta dig när du är ledsen
jag ska visa dig vägen om du inte kan den
Även om du drar mig i håret
biter mig
och blir sur älskar jag dig
Jag är glad att du kom

Pytteliten börjar bli stor, han vände aig från rygg till mage vid 2,5 månader. Om två dagar blir han tre månader. imorgon får han sin 3månadersspruta, och igår var han på sin första och troligtvis sista möhippa och idag var det dop. Det går snabbt... Ett helt liv framför sig. En hel sommar... Och imorgon tar Anders semester slut...

Vi har fått några riktiga sommardagar. Och idag tog vi oss till Ronneby brunnsbad. Både jag och Sigge tog oss ett dopp! Owesson var oxå där, och plötsligt stod Lina med familj framför oss! Världen är liten. Tyvärr är Stimma dålig i magen, och riktigt låg, så vi tog oss snabbt hem, när Eric ringde och berättade att hon inte var bättre. Jag hade dessutom bokat en ridtur - så det blev det ikväll. På Agil. En riktigt fin häst. Tyvärr hade jag riktigt ont i ryggen fortfarande visade det sig... Stötarna är inte att leka med... Nu sover killarna. Anders fiskar. Klara sover hos Agnes. Och jag? Jag ska duscha, och vänta på att Sigge vaknar - han hade fått en flaska av Anders, så han sover kanske gott några timmar till.

Ögonkoll på Linus: check. Han behöver dessutom inte använda lapp nu! Bra, för det har vi ju ändå slarvat med!
Sol: check. Med tillhörande bad (för övriga familjen): check
Lek: check. Klara hade tre klasskompisar här.
Gräsklippning: check. Tyvärr gick det sämre för mig än vad jag trodde - mediteringen ett par timmar på gräsklippningen gick om intet pga att ryggen är riktigt kass fortfarande.
Muffinsbak: check
Tennisspel för anders: check. Igår var det tennisturnering i Värnamo. Hela familjen var med och hejade på Klara, som trots idel förluster spelade en del riktigt bra bollar.