flisas

Barnet som frågar för många frågor.
Barnet som inte kan tyda känslorna.
Barnet som skrattar för högt.
Barnet som pratar för högt. Skriker när något går fel.
Barnet som inte förstår nyanserna i känslor.
Barnet som inte kan sätta ord på känslorna.
Barnet som måste få känslan bekräftad - för att få klarhet.
Barnet som behöver få hjälp med att tolka känslor och förstå tankar.
Barnet som inte förstår ironi.
Barnet som har svårt att få kompisar.
Barnet som inte är "som alla andra" - accepteras inte av "alla andra".
Barnet som spelar ut sig själv - kanske för att få någon form av uppmärksamhet. Från någon.
Barnet som behöver mer resurser för att klara skolarbetet, nå målen, lyckas.
Barnet som behöver mer resurser för att klara det sociala livet.
Barnet som hellre sitter med vuxna.

Vi höll på att bli sena. Jag hörde mig själva tjata på Sigge att äta fortare och undra varför han inte hade klätt på sig... Precis som om det går fortare för att jag tjatar. Det blir snarare tvärtom. Knutar. Trassligt. För då måste vi ju diskutera oxå. Filen åts upp. Kläder fick han på sig. Tänderna blev borstade och mackan fick sparas. Och vi rullade in till Yvonne för planering inför nästa helg - 12 mil med Baron/yvonne - tre minuter efter utsatt tid... Good enough för de flesta - ett misslyckande för mig... Fotbollsmatch för Klara... 0-0 mot Linneryd... En galopptur på Baron. Där jag höll på att rida vilse i hemmaskogen för att de hade börjat skövla... Men sen, ser jag vägen. Hemmavägen. Fika med farmor och farfar som var snälla och passade barnen medan jag red... Och så kom Sigges vän Helga. Lite städning och matlagning, tvättning... Och så är dagen slut... Vips - helgen är över. Ekorrhjulet snurrar. Pusslet ska läggas.
Jag läser om klubbkompisen som vann SM-guld i rapport. Respekt.
Och jag önskar att dygnet hade fler timmar. Att jag kunde låta bli att tjata där det ändå inte leder till något bättre - många gånger handlar det om, och faller tillbaka på, en dålig planering från min sida. Jag måste lära mig, och tillåta mig, att good enough, faktiskt kan vara tillräckligt. Jag måste se vad jag har gjort - och sluta hänga upp mig på det jag inte har gjort. Sluta ha dåligt samvete för att jag inte t.ex. hann måla i stallet i helgen. Jag hann ändå mycket...

Allt har sin tid... Men just idag önskar jag att jag hade lagt mer tid på mygga - och varit en del av bruks-SM. Jag läser om vänner, klubbkompisar och före detta konkurrenter som deltar och presterar. Jag, om någon, vet hur mycket tid det ligger bakom en SM-biljett. 

Idag fyller jag 21.
I 21 år har jag varit hel.
För 21 år sedan träffade jag Anders. Min vapendragare. Min ledsagare. Min bättre hälft.
Undra om jag trodde då - för 21 år sedan - att jag idag skulle skriva detta inlägget? Om jag förstod? Jag tror det. Jag vet att jag från allra första dagen kände hur rätt det kändes. Jag tror att jag visste att jag ville leva mitt liv tillsammans med honom.
Jag undrar vad jag trodde... Visste jag redan då att han skulle bli far till mina barn?
Det händer mycket på 21 år.
Om man läste Micael Dahléns krönika i Göteborgposten igår så kunde man läsa: " På åtta sekunder hinner du springa 70 meter om du verkligen tar i. Eller läsa en haikudikt (du hinner nog rentav med två om du koncentrerar dig, men varför stressa?) Du kan äta tre och en halv varmkorvar med bröd (i alla fall om du håller världsrekordtempo, själv klarade jag en korv plus en första tugga på nästa). Du kan lyssna till saxofonslingan i Icona Pops ”Emergency” två gånger (eller höra Prince sjunga ”Kiss” nio gånger på repeat om du lyckas gräva fram den gamla godingen i Spotifyantikvariatet). På åtta sekunder hinner du ta två riktigt djupa andetag och sänka pulsen med nästan fem slag. Töja dig ner tre och en halv centimeter extra i split (upp emot det dubbla om du anstränger dig hårt, men jag kan inte rekommendera det som något särskilt behagligt). Klappa hunden tio gånger (eller katten, din partner eller någon annan du älskar)."
Om man tänker på det - då är det rättså lätt att förstå att det hände väldigt mycket på 21 år... Ändå känns 21 år som en kort tid. Alldeles för kort tid. Jag vill ha fler sekunder, fler dagar, fler år med Anders.

Att vara den som förmedlar till mig - efter att ha kört in till stan - att man inte får göra en nyckel utan att ha en blå plastnyckel med sig - som jag dessutom aldrig har sett - är nog inte så trevligt. Jag är liksom inte rätt kvinna på rätt plats i det ögonblicket. Jag är inte bra på att hantera sån information. Måste vi byta lås? Killen rycker på axlarna. Jag kokar. Det är regler. Säkert väldigt bra regler ibland. Just idag kändes de väldigt dåliga. Jag vill göra två nycklar till mitt eget hus.
Efter en stund drar jag mig till minnes att barnen har lekt med en grön plastnyckel - den är ju inte blå, men kan det vara den? Jag har ingen aning. Men någon blå har jag aldrig sett. Och för den delen - den gröna har jag ingen aning om var den är heller. Även om jag har sett den åtskilda gånger de senaste åren - så går den inte att finna just idag. När, jag är inte bra på sån information - jag blir ju manisk. Kan leta ihjäl mig. Det är inte en nål i en höstack - men det är en nyckel i ett hus, som kanske är släng för länge sen, som kanske inte ens är rätt nyckel?

Plötsligt händer det. 
Nu sitter jag och äter frukost. 

Äntligen har eleverna kommit - det är mycket roligare att vara lärare då! 

Sitter ute. Solen värmer, även om det blåser. Anders spelar golf. Jag har städat och hälsat på gammelmormor, ikväll spelar klara fotbollsmatch - då åker vi och kikar. Gräset är högt. Jag önskar mig en häst - eller en Skalman - min älskade åkgräsklippare vägrar att starta. Min pappa tittade på den - verkar svårt. Om inte pappa kan laga - då kan nog ingen. Min pappa är bäst på sånt. I helgen har jag saknat min mamma mycket. En sång. En ensamhet. En längtan efter en ridtur - en längtan efter att göra allt enkelt. I det lilla. 

Först ett par tagna av Peter Svensson från tävlingen! Minne att leva på. 





Och några tagna av mig. Minnen att leva på. 

En skön jobbeftermiddag hemma hos Celle i glada, kloka kollegors sällskap. Viktigt. Allvar. Jobb. Skratt. Glädje. God mat och fika. Tack till farmor som skötte logistiken här hemma - dagishämtning, simskola och fotboll i en strid ström. 

Jobbdagarna går. Lite klarhet. Lite stress - men rätt tryggt. Ungefär som vanligt. Några djupa andetag. Mycket tugg. Den långa ledigheten är som bortblåst. Framför oss ligger ett nytt år. Ett viktigt läsår. Som alltid. Nya elever att möta. Några nya kollegor. Jag är rättså lugn - och många gånger har jag uttalat mantrat "det ordnar sig". Jag vet ungefär vad som ska göras. Och tänker att om bara lektionerna kommer igång - så har jag tid. Nu slits jag mellan möten. Input. Jag vill vara där. I stunden. På mattelyftet. Inspireras. Och i dag när vi lyssnade till 3D-föreläsaren som försökte inspirera. Och jag försöker att inte vara den som ser det svart. Inte ens i grått. Men det är svårt, för många gånger har man sprungit på alla bollar. Brunnit. Och trillat ihop i askan. Det verkar bra - spännande, inspirerande, häftigt, engagerande - men in nuläget har vi ingen dator med prestandan för programmet och ingen skärm som kan visa 3D... Det är lite svårt. Man vill komma igång. Använda. Direkt. Nu. Igår. Jag vill fördjupa mina kunskaper. Vill förändra. Kunna möta eleverna med engagemang, nytänk. Jag vill jobba kollegialt. Tillsammans är vi starka. Och vet att det är jag - vi på skolan som måste ge oss förutsättningar och göra det. I år får vi lite hjälp och puttning i och med mattelyftet. Det blir spännande. Samtidigt som jag mest är NO-lärare. En mattelektion i veckan.
Min förstelärartjänst är i NO. I år känns det svårt att hinna med det uppdraget. Här kommer ett av problemen med förstelärartjänsterna. Enligt mig borde man sökt på projekt. Och nu i veckan ombads jag formulera mitt projekt - kunna berätta om det för mina kollegor och för föräldraföreningen. För mig finns inget tydligt projekt. Vilket gör det luddigt. Kärnuppdraget och det jag brinner mest för är undervisningen. Öppen dörr. Delarkultur. Undervisa - Leda - Utveckla - Dela. Jag ska formulera mina kortkurser - det jag redan har gjort. Något måste göras för våra nyanlända. Och förhoppningsvis blir vi NO-lärare inspirerade av mattelyftet. Får igång det kollegiala lärandet. Gör undervisningen transparent.
Man måste jobba för att bli bättre. Det gäller såväl elever som lärare. Man måste känna hopp. Tro. Tillförsikt. Glädje. Man måste våga utmana sig själv och testa något annat än det som finns i filerna på datorn från ett annat år. Man måste våga dela med sig. Vi måste hjälpas åt för att orka. Vi måste försöka le.

Om två timmar börjar jag jobba. Semestern är slut. Mailen börjar trilla in - kan du styra upp den förmiddagen, ta kontakt med den föräldern, och så alla tips från mig själv som jag samlar på mig. Jag vill tänka tioobaka - samla på mig de fina ögonblicken sm jag ska leva på alla kalla höstkvällar. Reflektion och utvärdering av sommaren - då man minns glada fotbollsmatcher, brygghäng, spelhåla, ridturer och framgångsrika tävlingar... Det är inte svårt att minnas. Men mest vill jag se framåt nu. Vart ska vi? Hur ser vägen ut? Hur vill jag att vägen ska se ut? Vilka kommer jag att möta? Vad ska jag utveckla hos mig själv? Hos mina elever? Vad är viktigt? Jag vill se framåt. Jag vill vara nyfiken. Jag vill vara med. Hur ska vi få alla elever att vara med? Alla elever att vara välkomna. Alla elever aktiva. Alla elever att utvecklas... Hur ska vi få deras nyfikenhet att fortsätta brinna - de flesta ser ändå fram mot skolan nu i augusti.

Sol ute - sol i sinne. 

Idag är jag trött. Inte ont i kroppen - ingen direkt träningsvärk, fortfarande kan det bli värre, det inser jag, men jag tror inte att det blir som efter 5milaren. Konstigt? Vad är det som gör att jag en gång får hur mycket träningsvärk som helst, och två veckor senare knappt känner av det? Och då har jag ändå ridit 3 mil längre.
Men jag är trött. Sömnskuld. Och så ett mail, om en provfråga jag hade innan sommarlovet. En diskussionsfråga om rådjur och vargar. Den frågan är bra, jag har använt den flera gånger, och jag anser inte att det finns en allena åsikt och ett enda rätt svar. Det är diskussionen som är viktig. men som samhället är idag - med vargfrågan brinnande, så inser jag att den frågan var bättre förr... Och slutet på semestern. Inte direkt ångest. Men - det är så skönt att vara ledig... Och så många frågor som hänger i luften. Och hur ska vi lösa simskolan de här dagarna? Och dagis och fritids? Och på tal om simskolan - efter dagens simskola kom ledaren fram och ville att Linus skulle byta grupp. Han har svårt med arm- och bentag... Nähä... Varför kan han inte bara få ha det enkelt? Varför måste allt vara svårt - sånt som han ändå "kan"? På sitt sätt. Han kan simma hur långt som helst på djupt vatten - på sitt sätt... Varför måste den här diskussionen komma idag - när jag redan innan är trött och låg? Jag blir så ledsen, och ser problemen och svårigheterna, istället för lättheterna. Ser för långt fram - framtiden. Jag gräver en grop och sjunker där jag står. Faller. Man hör hur mattor dras undan under personers fötter - får fartygen att stjälpas. Vad är ett värdigt liv? vad är en värdig sysselsättning? Var finns meningsfullheten? Sammanhanget? Jag ser föräldrar som kämpar dag ut och dag in - för sina barn, sedan kommer framtiden... Den brutala verkligheten. Jag våndas och sjunker allt djupare ner i hålet av ovisshet. Jag är livrädd för framtiden - vem ska stötta, vem ska kämpa, vem ska bry sig, vem ska älska, vem ska trösta, vem finns där - om inte föräldrarna finns?
Jag tvingar mig tillbaka. Klättra upp från hålet. Tillbaka till nuet. Verkligheten. Tryggheten. Enkelheten. Hoppet. Försöker se en ljusnande framtid.

Bröllopet var fint! Roligt. Vackert. 


Två timmars sömn, och två timmars vila innan 80km på dackeritten med fina nonan. Första slingan gick perfekt. Bra flyt. 


Bra början på andra sträckan - till tappsko. Hovslagaren fick rycka ut. 

Fyra ryttare passerade mig. Och Jenny och blyte seglade iväg på egna vingar i fortsatt, och nu ensam ledning. Vi kämpade på. Ömsom irriterad, ömsom frustrerad, ömsom sugen på att kasta in handduken - en känsla av att loppet var kört, ömsom full av fighting spirit. En halt på banan. En åkte ut, två gick vi om i grind. Nu tvåa inför sista sträckan. 15 minuter efter Jenny. Baron tragglade på. Jag sjöng. Gott hopp. Tog in. Och kom in ca 5 minuter efter Jenny. Min kropp höll. Och barons. Det räckte till en andra plats och best condition! Tack till groomar, hästägare, hovslagare, barnpassare, hundpassare, funktionärer, alla som hjälpt mig...! 

En oro i kroppen.
Odefinierad.
Darrig.
Kanske beror det på gårdagen?
Kanske en känsla av otillräcklighet?
Kanske av förväntan?
Morgondagen?
Framtiden?
Plötsligt kommer en dag när man, efter en lång sommar med få göromål - ska få ihop allt. Rodda. Planera. Ha kul - gå på bröllop. Rida 8 mil.
Dagen idag som har bestått av lek med Sigges kompis, handling av kostym, hämtning av Klara från fotbollsläger, hämtning av barnen av farfar, en macka, packning inför imorgon, äggstekning till morgondagens mackor... Och en pingismatch - det ordinerade min man. Ett skratt. En rörelse. Och nu sitter jag still - låter naglarna torka.