3/8; måndag
Idag är jag trött. Inte ont i kroppen - ingen direkt träningsvärk, fortfarande kan det bli värre, det inser jag, men jag tror inte att det blir som efter 5milaren. Konstigt? Vad är det som gör att jag en gång får hur mycket träningsvärk som helst, och två veckor senare knappt känner av det? Och då har jag ändå ridit 3 mil längre.
Men jag är trött. Sömnskuld. Och så ett mail, om en provfråga jag hade innan sommarlovet. En diskussionsfråga om rådjur och vargar. Den frågan är bra, jag har använt den flera gånger, och jag anser inte att det finns en allena åsikt och ett enda rätt svar. Det är diskussionen som är viktig. men som samhället är idag - med vargfrågan brinnande, så inser jag att den frågan var bättre förr... Och slutet på semestern. Inte direkt ångest. Men - det är så skönt att vara ledig... Och så många frågor som hänger i luften. Och hur ska vi lösa simskolan de här dagarna? Och dagis och fritids? Och på tal om simskolan - efter dagens simskola kom ledaren fram och ville att Linus skulle byta grupp. Han har svårt med arm- och bentag... Nähä... Varför kan han inte bara få ha det enkelt? Varför måste allt vara svårt - sånt som han ändå "kan"? På sitt sätt. Han kan simma hur långt som helst på djupt vatten - på sitt sätt... Varför måste den här diskussionen komma idag - när jag redan innan är trött och låg? Jag blir så ledsen, och ser problemen och svårigheterna, istället för lättheterna. Ser för långt fram - framtiden. Jag gräver en grop och sjunker där jag står. Faller. Man hör hur mattor dras undan under personers fötter - får fartygen att stjälpas. Vad är ett värdigt liv? vad är en värdig sysselsättning? Var finns meningsfullheten? Sammanhanget? Jag ser föräldrar som kämpar dag ut och dag in - för sina barn, sedan kommer framtiden... Den brutala verkligheten. Jag våndas och sjunker allt djupare ner i hålet av ovisshet. Jag är livrädd för framtiden - vem ska stötta, vem ska kämpa, vem ska bry sig, vem ska älska, vem ska trösta, vem finns där - om inte föräldrarna finns?
Jag tvingar mig tillbaka. Klättra upp från hålet. Tillbaka till nuet. Verkligheten. Tryggheten. Enkelheten. Hoppet. Försöker se en ljusnande framtid.
Men jag är trött. Sömnskuld. Och så ett mail, om en provfråga jag hade innan sommarlovet. En diskussionsfråga om rådjur och vargar. Den frågan är bra, jag har använt den flera gånger, och jag anser inte att det finns en allena åsikt och ett enda rätt svar. Det är diskussionen som är viktig. men som samhället är idag - med vargfrågan brinnande, så inser jag att den frågan var bättre förr... Och slutet på semestern. Inte direkt ångest. Men - det är så skönt att vara ledig... Och så många frågor som hänger i luften. Och hur ska vi lösa simskolan de här dagarna? Och dagis och fritids? Och på tal om simskolan - efter dagens simskola kom ledaren fram och ville att Linus skulle byta grupp. Han har svårt med arm- och bentag... Nähä... Varför kan han inte bara få ha det enkelt? Varför måste allt vara svårt - sånt som han ändå "kan"? På sitt sätt. Han kan simma hur långt som helst på djupt vatten - på sitt sätt... Varför måste den här diskussionen komma idag - när jag redan innan är trött och låg? Jag blir så ledsen, och ser problemen och svårigheterna, istället för lättheterna. Ser för långt fram - framtiden. Jag gräver en grop och sjunker där jag står. Faller. Man hör hur mattor dras undan under personers fötter - får fartygen att stjälpas. Vad är ett värdigt liv? vad är en värdig sysselsättning? Var finns meningsfullheten? Sammanhanget? Jag ser föräldrar som kämpar dag ut och dag in - för sina barn, sedan kommer framtiden... Den brutala verkligheten. Jag våndas och sjunker allt djupare ner i hålet av ovisshet. Jag är livrädd för framtiden - vem ska stötta, vem ska kämpa, vem ska bry sig, vem ska älska, vem ska trösta, vem finns där - om inte föräldrarna finns?
Jag tvingar mig tillbaka. Klättra upp från hålet. Tillbaka till nuet. Verkligheten. Tryggheten. Enkelheten. Hoppet. Försöker se en ljusnande framtid.
Kommentarer
Trackback