31/10; lördag
Man ska ju aldrig vara förutseende... packat ombyteskläder och fyllt dunk i bilen till tävlingen imorgon - gissa vad som hände sen? Tur att jag skulle ut i bilen och leta efter en hovkrats...
30/10; fredag
Vi är hemma! Från Göteborg - med god mat, bubbel, drinkar, shopping och spa!
29/10; torsdag
Höstlov. Läslov?
Igår när jag handlade gick jag förbi böcker. Jag tog en i farten. Konstigt. För jag läser inte längre. Tar inte mig tiden. Kan inte konsentrera mig. När jag sätter mig ser jag tusen och en saker att göra - så jag läser inte. Dessutom har jag en påbörjad
bok och en som väntar.
Idag öppnade jag boken när jag åt frukost.
På andra sidan av boken (myntet)...
En brunare nyans av den forna svarta skuggan.
Idag väntar en tripp till Göteborg för klara och mig med martina och Alva.
Jag hinner inte sitta här och läsa...
28/10
Höstlov. Lifehacks för att frigöra måbrahormon.
En ridtur.
En promenad med maxi. Genom höstlöv. Om ett halvår är de jord... som ger nytt liv.
Bakom oss på cykelvägen går pensionärer med stavar. Ihärdigt knackande mot asfalten. Mitt ben blir allt svårare att få med. Jag vänder inte mig om - allt för medveten om att vändningen kommer göra ont, liksom varje litet snedsteg. Ett steg i taget. Långsamt.
Jag inser att "om jag klarar att rida 10 mil på söndag" så är det nog mest huvudets förtjänst...
Jag sätter mig i soffan med en kopp kaffe och tar en smärtstillande tablett och hoppas den värsta smärtan snart har klingat av. Jag vill dammsuga och tvätta bort blodspår (löp). Det är frustrerande att sitta och titta... Jag vill gå och duscha. Och packa
inför imorgon. Laga mat. Hänga upp tvätt och plocka upp diskmaskinen....
Men imorgon är jag nog helt smärtfri!
Varje dag blir jag förvånad av smärtan. Varje dag tror jag att det ska vara bättre imorgon! Min familj ser inte lika förvånade ut när jag säger att "idag har jag Så ont i ryggen"... typ varje dag...
Ps pensionärerna kom inte ifatt...
27/10; tisdag
För någon vecka sedan upptäckte sigge att han hade två lösa tänder - någon minut senare hade han tagit ut dem. Han ställde dem i köket till tandfen...
På morgonen konstaterade han att tandfen nog var en tanTFe - hon hade lagt gamla pengar som inte går att handla för.
Idag var det dags att dra ut två tänder hos tandläkaren.
Tantfen fick inte förnyat förtroende - istället fick pappa köpa ny hockeyklubba.
Igår hade Linus sprungit 300 dagar i sträck - idag har han sprungit 301! Respekt!
25/10; söndag
Tänk vad en timme kan göra. Dagen har varit lång, längre än de flesta. En ridtur. Mockning med precision. En promenad med Martina och Yoggi. Med efterföljande fika! Träning.
Jag gillar extra timmar!
Även 2020.
Och när jag Googlade på tiger Woods ålder verkade det som om tiden står still!
Det fanns en tid...
...då man mockade varje box som om det vore salongen på ett slott. Inget spår av bajs eller kiss fick finnas. Och spånet krattades till en perfekt vågrät matta.
Jag saknar det... Jag saknar tjejerna i stallet. Jag saknar tiden.
Idag lämnade jag ansers på whiskygolf vid åtta och fortsatte till stallet. Klara tog sigge till hockey när hon körde till jobbet. Jag tog ut hästarna och fordrade, mockade och red - för att hinna köpa presenter till kalasen som sigge är bjuden på, innan
det var dags att hämta honom från träningen. Vi handlade lite till... När vi kom hem behövde vi lunch. Och en kopp kaffe. Snart dags att städa...
Uppdatering...
Medarbetarsamtal. Skratt och tårar. Jag vill så mycket. Men jag hinner inte...
Lektioner. Bra lektioner med klargörande.
En snabb lunch.
En lektion till...
Och så ligger det en medalj på min plats.
Jag Fyller i bedömningar. Läser och begrundar eht-planen och skickar synpunkter till rektorn.
Hittar en godisskål.
Betar av högar.
Kör hemåt.
Går en runda med hunden.
Jag ser färgerna. Känner lugnet sänka mina axlar.
Ikväll väntar match och speakeruppdrag.
Helg.
Höstlov.
En fördel med att vara Lisa är att det går fort åt alla håll. Ett samtal, lite tid, en medalj, en godisskål, en runda och en stundande helg - då finns det hopp om att se, känna och vara.
23/10; fredag
Återigen vaknar jag alldeles för tidigt. Långt innan klockan skulle ringa.
Orationella tankar virvlar runt bland rationella och kloka. Hjärnan går på högvarv.
Kroppen är spänd.
Jag blev inte färdig med gårdagens förväntade jobb. Datorn skulle uppdateras. Ist låg nere. Och systemet och kontrollhysterin tvingar mig att göra kunskapskontroller som jag inte tycker är "för verksamhetens bästa". Det stressar eleverna. Det stressar
mig.
Idag har jag medarbetarsamtal på den lilla planeringstiden som finns. I onsdags blev det ett extra möte med skolledningen inför planen som skrivs. Och så vikarierade jag. Det är inget problem Att sitta på bra möte och att vikariera - utan bli
av med tiden. Det är förödande och sårbart. I år har jag väldigt lite tid åt planering, efterarbete och utvärdering. Jag har ännu mindre tid med mina ämneskollegor. Jag vill ju göra det tillsammans. Utvecklas.
Jag vill kunna sova...
Men snart är det dags att stiga upp.
Just nu äter jag utan att känna smaken, andas utan att känna luften, cyklar i ösregn från gårdagens ridtur utan att känna att jag blir blöt i sken av pannlampa, jag rusar utan att komma fram, jag lyssnar utan att höra, jag tittar utan
att se, jag ligger i sängen utan att sova, jag är - utan att vara...
Det fanns en tid...
... när man kunde sitta i timmar och fika med en kompis... smutta på en kopp te... diskutera livets lilla och stora.
Jag saknar det.
Jag saknar mina fikakompisar...
21/10; onsdag
Onsdag.
Mitt andningshål.
Dagen som gör att jag klarar ett par till...
Men så kom mailet med dagens vikariat. Jag skulle vikariera 70min i so. Utan tid att förbereda. Utan ställtid till nästa lektion - en kemilaboration. Nollbyte.
Efter en so-lektion och två kemilektioner hann jag gå och kissa. Och äta.
Jag gick förbi studierektorns rum, där en annan lärare satt. Och så kom rektorn. Det blev ett långt, informellt, kreativt möte.
En liten stund att kopiera, rätta, bedöma och förbereda innan nästa möte med ämneskollegorna.
Jag kom hem. Lagade mat - palsternacka, sötpotatis och morötter i ugnen. Rödbetor med getost och en köttskiva. Tryffelaioli. En stund med familjen. Innan innebandyträningar. Jag ska köra klara till stan och hämta sigge. En oro - en stress i kroppen.
Good enough är inte tillräckligt bra.
Men som jag brukar säga till mina stressade och pressade elever - vi ska gå hela ur det här.
Jag ska gå hel ur det här.
Som LeMarc sjöng:
"...När demoner rider mej, och förlamar mej
Jag kryper på golvet, jag försöker stå upp
Jag förstår inte varför
Det är som om jag vill gråta ut
Nåt måste ut, ut ur min kropp
Dom ljus som jag tände, dom har brunnit ner
Jag måste söka ett nytt ljus, så jag kan se
Jag förstår inte varför
Det är som om jag vill gråta ut
Nåt måste ut, ut ur min kropp
Dom ljus som jag tände, dom har brunnit ner
Jag måste söka ett nytt ljus, så jag kan se
Men jag ska gå hel ur det här, jag ska gå hel ur det här
Till varje pris, jag ska gå hel ur det här..."
Till varje pris, jag ska gå hel ur det här..."
20/10; tisdag
Bröllopsdag.
Efter en ridtur i skymning och lite smådugg kom jag hem till gomat och rosor. Bästa hälften. I vått och torrt.
Det är ingen bra kroppsdag, men själsligt.
Jag tänker på...
Jag tänker på…
elev A som inte kan sova.
elev B som inte kan läsa.
elev C som flydde ensam från Afghanistan.
elev D som alltid är glad.
elev E som inte kan ett enda ord svenska.
elev F som gör fler misslyckande än lyckanden.
elev G som mest tänker på fotboll och drömmer om att bli proffs.
elev H som klarar de svåraste utmaningarna utan någon vidare ansträngning.
elev I som bor i fosterfamilj.
elev J som har diabetes.
elev K som har en döende pappa i cancer.
elev L som tar medicin för att dämpa sin ångest.
elev M som miste sin farfar i helgen.
elev N som har brutit armen.
elev O som har en sjuk lillasyster.
elev P som kom från Somalia för ett par år sedan.
elev Q som behöver bildstöd.
elev R som såg sitt huvud på en naken kropp spridas på snapchat.
elev S som aldrig kommer till lektionerna.
elev T som är född i "fel kropp".
elev U som inte har några kompisar.
elev V som har myror i benen.
elev W som har nyskilda föräldrar.
elev X som får utstå glåpord och blickar som skulle kunna döda.
elev Y som aldrig vågar säga vad hen tycker.
elev Z som har en mamma som sitter i fängelse.
elev Å som sjunger i kör.
elev Ä som var full i helgen.
elev Ö som aldrig är tyst…
Detta är en av mina klasser. Jag träffar ungefär 12 klasser i veckan. 12x29 öden. 12x29 individer med behov och känslor.
elev A som inte kan sova.
elev B som inte kan läsa.
elev C som flydde ensam från Afghanistan.
elev D som alltid är glad.
elev E som inte kan ett enda ord svenska.
elev F som gör fler misslyckande än lyckanden.
elev G som mest tänker på fotboll och drömmer om att bli proffs.
elev H som klarar de svåraste utmaningarna utan någon vidare ansträngning.
elev I som bor i fosterfamilj.
elev J som har diabetes.
elev K som har en döende pappa i cancer.
elev L som tar medicin för att dämpa sin ångest.
elev M som miste sin farfar i helgen.
elev N som har brutit armen.
elev O som har en sjuk lillasyster.
elev P som kom från Somalia för ett par år sedan.
elev Q som behöver bildstöd.
elev R som såg sitt huvud på en naken kropp spridas på snapchat.
elev S som aldrig kommer till lektionerna.
elev T som är född i "fel kropp".
elev U som inte har några kompisar.
elev V som har myror i benen.
elev W som har nyskilda föräldrar.
elev X som får utstå glåpord och blickar som skulle kunna döda.
elev Y som aldrig vågar säga vad hen tycker.
elev Z som har en mamma som sitter i fängelse.
elev Å som sjunger i kör.
elev Ä som var full i helgen.
elev Ö som aldrig är tyst…
Detta är en av mina klasser. Jag träffar ungefär 12 klasser i veckan. 12x29 öden. 12x29 individer med behov och känslor.
19/10; måndag
Kämpa!
17/10; lördag
My kind of triathlon- ridning, cykling och promenad.
Söt som socker. Vänlig som få. Mitt hjärta har smält.
13/10; tisdag
En tisdag. I oktober. Klockan är fyra. Jag går ut från skolan. Och nynnar på winnerbäcks låt:
"Så som himlen ser ut en tisdag över skolans kommunala korridorer
Klockan fyra i oktober, strax innan det mörknar
Och det luktar från bespisningen av halvhjärtad husmanskost
Och löven ligger klistrade mot marken
Gråvita skyar, tandläkarväder
Nån grävmaskin som sliter upp en cykelväg vid fotbollsplan
Och nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar
Ser jag när jag blundar och nånstans där så blev jag den jag är nu..."
Lycka en hösttisdag. Att hinna ut från den kommunala skolbyggnaden, innan mörkret faller. Strax efter fyra.
Att komma ut i ljuset. Andas den klara luften. Se färgerna. Och älgen. (Och älglopporna.) Se förnimmelsen av sommaren i vägkanten - blåklockor, röllekor, lupiner, fibblor och baldersbrå. Tillsammans med höstens nypon och färgglada
löv.
Lycka.
11/10; söndag
I huvudet, på morgonpromenaden, gör jag upp listor för att klara det jag vill och behöver.
Tvätta.
Byta i sängar.
Städa.
Plocka in tvätt.
Rida.
Byta/köpa skor till Sigge.
Gå promenad.
Träna.
...
Jag har en plan - vi får se om den håller?! Om ryggen håller...
10/ 10; lördag
En lite längre tur på blyte.
Min tanke och förhoppning just nu är att det kanske inte gör ondare att rida tio mil än två?
Sigge fick hjälpa mig på strumporna.
I eftermiddag har jag suttit i sekretariatet och sett haif förlora.
Och nu sitter jag i soffan och tittar på lakers. Tvätten, dammsugaren och diskmaskinen får vänta. För nu behöver kroppen vila och medicinen få kicka in!
5/10; måndag
Vi försöker få ihop dagarna.
Livspusslet.
Försöker få alla nöjda. Försöker hinna allt.
Vi hade lyckats.
Men våra planer blev ändrade planer.
Vi trodde att sigge visste och var införstådd.
Med allt.
Han fick betala priset idag.
Han skyndade sig ut, för att möta upp mig. Men jag skulle hämta honom i Torpa. Han stod länge utanför med en död telefon. I mörkret. Tills den andra pappan som skulle ta hem honom - kom ut.
Ikväll har jag gjort mackor. Klappat. Pratat. Kliat på ryggen. Tröstat. Haft dåligt samvete.
Imorgon tar vi nya tag med kommunikationen och kommuniceringen - tänker ett varv extra.
Fler söndagsfunderingar...
Tacosen känns lyxigare en söndag än en fredag...
Hur ska jag kunna måla naglarna när jag skar mig på maskburken så mycket att det krävdes plåster för att stilla blodbadet...?
4/10; söndag
Det snurrar mycket i huvudet.
Det handlar om att göra rättvisa bedömningar. Om betygsvarningar. Det handlar om att jag pressas att göra kunskapskontroller även om det inte passar just nu och att jag tvingas anpassa min undervisning för att kunna få underlag för bedömning långt innan betygen ska vara satta… Som att jag ska sätta betyg fyra gånger per år… För att ha ryggen fri. För att göra föräldrar, skolverket och rektorer nöjda. Betygsfokuset gör undervisningen tråkigare och jobbet tyngre. Eleverna får inte göra "det roliga" - om det inte är mätbart. Och enskilt. Det är svårt att bedöma rollspel, lekar och inlämningsuppgifter och grupparbeten. Jag måste kunna visa upp "formella" bedömningar. Och jag kan inte sluta tänka på - för vems skull vi gör det? Vem tjänar på det i längden? Kan jag stå för det här? Och jag tänker ofta att det är extra svårt i "mina ämnen" (biologi och kemi) - jag träffar dem 50 minuter i veckan - om man jämför med en matte/svenska/engelska- lärare så har jag träffat eleverna lika mycket vid jul i åttan som de gör på en termin i sjuan. Det är inte rimligt att jag ska lägga lika mycket fokus på bedömningar, feedback, feedforwards, samtal, varningar - som de gör… Jag måste kunna stå för min undervisning - och mina bedömningar. Därför rättar jag inte in mig fullständigt i ledet. Jag gör lite på mitt sätt. Min betygsvarning kan komma nu, men den kan lika gärna komma ett par veckor innan betygssättning. Det får vara så. För om jag inte tror att det jag gör är bra för eleverna - så kan jag inte göra det…
Och så tänker jag på lappen jag fick av en vän idag - hon har fått kontakt med mamma. Hon hade tecknat ner bilder. En sten - slipad av havet… (Om det var något hon skulle prata om så var det stenen, hade mamma sagt.) )En liten terriehund… Och så hade hon sagt att "hon ville kramar mig"... Jag skulle göra vad som helst för att få krama henne igen - prata med henne... Men jag är glad att hon har "tagit kontakt"... Och att min vän vågade berätta!
Och i huvudet finns också vad som hände förra veckan. När Linus, utan anledning och utan föraning, hade blivit nedbrottad av en kille i skolan. Han hade tagit strypgrepp och sparkat honom. Fyra vuxna hade dragit isär dem… Det finns förklaringar - det
finns diagnoser - men är det okej? Linus har inte varit i skolan sedan dess pga förkylning… Hur känns det att komma tillbaka dit? Vad utsätter vi våra barn för?
Det handlar om att göra rättvisa bedömningar. Om betygsvarningar. Det handlar om att jag pressas att göra kunskapskontroller även om det inte passar just nu och att jag tvingas anpassa min undervisning för att kunna få underlag för bedömning långt innan betygen ska vara satta… Som att jag ska sätta betyg fyra gånger per år… För att ha ryggen fri. För att göra föräldrar, skolverket och rektorer nöjda. Betygsfokuset gör undervisningen tråkigare och jobbet tyngre. Eleverna får inte göra "det roliga" - om det inte är mätbart. Och enskilt. Det är svårt att bedöma rollspel, lekar och inlämningsuppgifter och grupparbeten. Jag måste kunna visa upp "formella" bedömningar. Och jag kan inte sluta tänka på - för vems skull vi gör det? Vem tjänar på det i längden? Kan jag stå för det här? Och jag tänker ofta att det är extra svårt i "mina ämnen" (biologi och kemi) - jag träffar dem 50 minuter i veckan - om man jämför med en matte/svenska/engelska- lärare så har jag träffat eleverna lika mycket vid jul i åttan som de gör på en termin i sjuan. Det är inte rimligt att jag ska lägga lika mycket fokus på bedömningar, feedback, feedforwards, samtal, varningar - som de gör… Jag måste kunna stå för min undervisning - och mina bedömningar. Därför rättar jag inte in mig fullständigt i ledet. Jag gör lite på mitt sätt. Min betygsvarning kan komma nu, men den kan lika gärna komma ett par veckor innan betygssättning. Det får vara så. För om jag inte tror att det jag gör är bra för eleverna - så kan jag inte göra det…
Och så tänker jag på lappen jag fick av en vän idag - hon har fått kontakt med mamma. Hon hade tecknat ner bilder. En sten - slipad av havet… (Om det var något hon skulle prata om så var det stenen, hade mamma sagt.) )En liten terriehund… Och så hade hon sagt att "hon ville kramar mig"... Jag skulle göra vad som helst för att få krama henne igen - prata med henne... Men jag är glad att hon har "tagit kontakt"... Och att min vän vågade berätta!
Och jag är glad för mitt nya armband. "Fuck cancer", rosa månad...
Och idag såg jag ännu ett tecken...
Jag har missat det förrut. Men idag såg jag det!
Tidigare har jag sett det i den här bilden:
Ser ni dem?
Och idag är det kanelbullens dag.
Njure, testikel...
"Fel,fel,fel..." förslagen var många... men rätt svar är Makdous. I hallomirulle.
Något som var mer rätt var svaret på Linus covidtest, efter mailet vi fick i torsdags.
Något som återstår attt se är hur rätt det var att anmäla till 10mil...
Jag red två mil idag. Det kändes hyfsat att rida. Men jag kunde inte sitta vid bordet att äta. Jag fick vältra ner mig i soffan. Och nu samlar jag mig för att städa.
3/10; lördag
Vad åt vi igår?
