flisas

Hjärnan är sjuk. Det är länge sedan jag tränade sök. Och ändå letar jag efter sökrutor. Idag hittade jag en när jag körde för att lämna den trasiga sadeln hos en sadelmakare. 

Byxorna hänger på tork. De är inte riktigt torra. Jag lägger dem en stund på golvet på golvvärmen. Sen trär jag på mig dem - det är sen gammalt att de torkar snabbare på. Och sen sätter jag på rumpvärmen i bilen. Såja! 

Idag när jag hoppade upp på blyte kom jag typ två steg innan jag hoppade av igen. Han kändes halt. Kollade alla hovar. Ingenting. Jag satt upp igen. Efter en stund blev det lite bättre. Och sen lite sämre igen.

Myggan och jag stödjer rosa bandet på dagens promenad. 

Jag går med långsamma steg mot jobbet. Benen bär inte riktigt. Jag har ont i ryggen. Tårarna lurar. Munnen är torr. Klumpen växer. Igår naggades tilliten på mig som lärare efter en incident med en elev som blev fysisk. Jag är inte rädd. Jag kände mig ensam och liten. Lite ledsen. Och besviken. En dag till höstlov. Jobb. Lakerscafe. Innebandymatch och speaker. Håll ut. Håll i. Håll om. 

Igår. En scen. Melissa horn. Fem musiker. Strålkastare. Avskalat. Vackert. Bitterljuvt och sorgligt i sviterna av en krossad kärleksrelation och trettioårskris. Svart humor mellan låtarna. 

Idag är det tolv år sedan vi gifte oss - vi drack skumpa igår. Då - hade vi precis tagit oss igenom mitt värsta år. Året efter att min mamma dog. Vi bestämde oss då - att vi inte ville att fler skulle hinna dö innan vi gifte oss, vi hade redan väntat för länge. När vi bestämde datum visste vi inte att svärmor skulle genomgå en bröstcanceroperation precis innan bröllopet. Men vi var med allihop. Och jag minns färgerna. Jag minns musiken. Jag minns glädjen. Och jag såg mamma - eller det är klart att det inte var mamma - men det gick förbi en vithårig dam utanför kyrkofönstret när vi stod framför prästen och sa "ja". Jag såg aldrig ansiktet. Men mamma hade så gärna velat vara med - hon var nog där… Hon var där - hon var nära. Vi la ett hjärta på mammas grav. Och vi dansade och skrattade hela natten efter att tårarna vid graven hade torkat.

Idag red jag förbi platsen där vännerna överraskade mig med möhippa. Älskade vännerna. Jag hade varit så rädd för att det inte skulle bli någon. Men jag hade fel - de gjorde det så bra! Det är samma skog. Men det ser annorlunda ut - de har fällt träd. Jag lever samma liv idag - men mycket har förändrats. Och samtidigt - ingenting. Det är samma saker som är viktigt. Livet. Kärleken. Tryggheten. Men det finns en ton av bitterhet - en känsla som lurar hela tiden. Tomheten. Den där förtvivlan...och ilskan...försvinner inte. Men den kommer mer sällan. Det gör att man överlever. Min mamma var min bästa vän. Ibland när jag tänker på henne så gör det så ont...att jag inte kan få luft. Hjärtat stannar...och varenda cell i min kropp skriker av förtvivlan och ilska...över att hon inte finns här. Jag envisas med att upprepa orden "Något blev fel. Det skulle inte vara hon. Någon gjorde fel!" Mamma...skulle inte dö. Inte då. Inte än… Hon var 59 år. Hon var inte klar. Vi var inte klara. Den där förtvivlan...och ilskan...försvinner inte. Men den kommer mer sällan. Det gör att man överlever. Fortfarande vill jag ringa mamma och berätta saker. Fortfarande minns jag när jag raderade hennes nummer från mobilen. "Aldrig mer". Men jag kommer alltid att tänka, när något händer, att jag måste berätta för mamma. Hon skulle förstå… Hon skulle finnas där. Hon skulle behövas.
Den första tiden kom förtvivlan och ilskan ofta. I varje sak jag gjorde...saknade jag mamma. Allting omkring mig påminde om mamma. Och jag trodde inte att jag skulle överleva. Jag minns att jag kunde gråta så mycket att jag trodde att jag skulle kräkas. När jag väl började tänka och gråta...tog det över hela mig och det kändes som om jag skulle gå i bitar. Jag kunde inte förstå hur jag skulle kunna leva utan mamma...men jag kan ju det. Känslan är densamma idag - men den kommer mer sällan...och jag har lärt mig att inte låta känslorna ta över hela mig. Ibland när jag känner att det är "på väg" kan jag stoppa mig själv och tänka "Nej, jag kan inte bryta ihop idag, jag ska ju på möte imorgon!" Jag har lärt mig känna igen signalerna...och stå emot dem när det inte finns utrymme.
Ibland blir jag lite bitter...på hur livet har blivit. Mamma bodde ett par ifrån oss. Hon skulle njuta av barnbarnen och bli gammal. Hon skulle hjälpa till och hämta ibland på dagis, läsa läxor och bjuda på pannkakor efter skolan. Hon skulle skämma bort barnen med godis och ohämmat med tid. Det fanns ingen som var så närvarande som hon. Och som ville vara så närvarande - det är därför det blev så fel… Det är därför det måste vara ett misstag. Det är därför hon fanns där utanför kyrkofönstret. Hon ville vara med. Det finns så mycket jag vill berätta. Det finns så mycket som jag önskar att jag hade sagt - som aldrig blev sagt. Vi hann ju inte säga hej då. Men själar säger aldrig farväl.
Och nu har det gått ännu ett år. Det finns så oerhört mycket att vara tacksam för. Bitterheten får inte ta överhanden. Tacksam för livet. För kärleken. För oss. För det som har format oss. För det som en gång har funnits. För det som finns.

Jag sitter i ishallen - efter att suttit i innebandyhallen och på hästryggen. Anders är på ekö. 

Living on the edge...

Måndag kväll - med känsla av fredag. Trötthet i kroppen. En sprängande huvudvärk. Direkt efter jobbet åkte jag för att hämta Sigge på hockeyträning. 

Jobb. En extra vik-timme.

Mannen är fast i Riga. 

Idag skulle jag på kurs. Lite mer tid på morgonen. En lite längre promenad med hunden. Men så en skada på katten. Och is på rutan - och ingen skrapa. 

Jag inledde helgen med jobbfest i oktoberfesttema. 

En ridtur - på en alltför beslut häst för vårt bästa. 

Jag har tänkt på det här länge… Diagnosens vara eller icke vara. Diagnosen på gott och ont. "Hen borde utredas." "Har hen någon diagnos?" Ibland finns det en övertro till diagnoser. "Bara man får en diagnos så förstår omgivningen och personen själv så mycket mer." Man söker förklaringar i en diagnos. Men jag anser att diagnosen i sig inte förändrar någonting - om du inte omfattas av LSS eller har rätt till en annan skolform. Jag möter många som jag känner har en övertro på diagnosen.
Barnen och behoven har alltid funnits. Förr förklarades de här barnens beteenden med alltifrån dålig mor-barnrelation, bristande folkvett eller lättja till en förvriden samhällsstruktur och en klassfråga. Nu hör man mer sällan dessa förklaringsgrunder men oftare hur forskare söker efter gener, förändringar i signalsubstanser eller skador på frontalloberna. Forskare letar förklaringar bland nervändar och i hjärnans hemlighetsfulla rum. I avvaktan på svaren, i väntan på de fullständiga förklaringarna får vi nöja oss med att ställa så kallade symptomdiagnoser. Med tillräckligt många symptom av ett särskilt slag placeras man i en särskild kategori. Efter klassificeringen finns den där – diagnosen. På gott - och/eller ont.
En diagnos kan innebära en sorts förklaring både för personen själv och för dess omgivning. En diagnos kan göra att vi får en bättre förståelse för det vi ser och att vi får hjälp att förstå olika beteenden. Vi kan få hjälp att anpassa oss efter barnet. Det är i och för sig sorgligt att det ska behövas en diagnos för det… Men såklart finns det en risk att personen blir sin diagnos. Att omgivningen bara ser diagnosen och glömmer att se hela människan. Diagnoser kan vara stigmatiserande, skuldbeläggande och nedvärderande.
Om man får en diagnos där man innefattas av LSS (lagen ska ge personer med funktionsnedsättning det stöd de behöver för att kunna leva ett så självständigt liv som möjligt och leva som andra. I lagens personkrets ingår tre grupper: personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd, personer med betydande och bestående begåvningsmässig funktionsnedsättning efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom samt personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.) så kan det absolut finnas en nytta.
Diagnosen "intellektuell funktionsnedsättning" kan göra att omgivningen kan börja ställa rimliga krav. Barnet kan få lyckas utifrån sina förutsättningar och slipper leva upp till sina negativa förväntningar på sig själv. Man kan ha rätt att läsa enligt särskolans läroplan.
Så är det bra med diagnos? Jag tror i många fall inte. Och i många fall ja. Det beror på. För många får diagnos. Alldeles för många. För många elever anses vara onormala. Man skulle kunna se det som tre olika kategorier.
1. För de som verkligen har stora problem bör en diagnos vara bra och hjälpa till stöd och förståelse. Så är det inte alltid. För ofta är det inte till hjälp. Och då är diagnosen bara ytterligare en belastning. För en del blir det nyckeln till att förstå sig själv och få rätt stöd och anpassningar.
2. Många har, men borde inte ha en diagnos. De faller bara utanför mittfåran. Men de har problematiserats och vi har ansett oss behöva förklara deras annorlunda beteende. De är inte riktigt som de flesta andra. Men det är väl underbart!?
3. Många annorlunda barn idag får ingen diagnos, de utreds inte ens och det finns ingen anledning. De är bara annorlunda eller har "en släng" av diagnos, de kanske skulle uppfylla några kriterier, men inte alla som krävs för en diagnos. Kanske lite hyperaktiva, lite nervösa för förändringar, kanske lite impulsiva, kanske lite svårt med planeringen…
Men det finns ingen anledning att göra en utredning för "lärarens skull". Skollagen är tydlig. Om en elev riskerar att inte nå kunskapskraven är personal kring eleven skyldig att anmäla det till rektor som i sin tur är skyldig att skyndsamt initiera en utredning och om behovet finns, sätta in åtgärder och utforma ett åtgärdsprogram - om det behövs, oavsett om fet finns en diagnos eller inte. Vi lärare ska möta varje elev utifrån deras förutsättningar, oavsett eventuella diagnoser. Vi ska anpassa undervisningen efter varje elevs förutsättningar och behov. 
Men för att göra det behövs kompetens och förutsättningar och eftersom så gott som 100% av lärarna inte har kompetensen att ta hand om barn med en annorlunda funktionsuppsättning blir det svårt för alla tre kategorierna. När man pluggar till lärare är det inte obligatoriskt att läsa en enda poäng om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (ingen annan heller), inte om psykisk ohälsa, inte obligatoriskt att läsa en enda poäng specialpedagogik, inte obligatoriskt att läsa en enda bok om dyslexi eller NPF, osv.
Kompetens hos lärarna och förutsättningar (när det gäller miljö, gruppstorlek och kunskap) att möta de här barnen - som finns i varje klass - skulle minska mycket lidande, fler skulle passa in och slippa utanförskap och lidande. Det är inte diagnosen i sig som förändrar. Det är inte diagnosen i sig som hjälper oss lärare. Och om den inte hjälper barnet - kan den vara förödande. Låt oss vara olika. Det finns inga rätt eller fel. Men det finns mer eller mindre trasiga människor och ibland en för stor tillit till diagnosen.  Med diagnosen kommer inte en manual eller ett facit över livet - precis lika lite som någon utan diagnos har det. Det finns svårigheter - och lättheter - för alla. Det finns likheter och olikheter. 
https://prestationsprinsen.wordpress.com/2012/04/26/diagnos-eller-inte-funktionsnedsattning-eller-inte-bra-eller-inte-kan-vi-inte-bara-konstatera-att-vi-ar-olika-vi-kommer-med-olika-funktionsuppsattningar/
https://forskolan.se/diagnos-pa-gott-och-ont/
https://www.funktionshindersguiden.se/lagar-och-myndigheter/sol-och-lss-vid-funktionsnedsattning/
https://www.skolverket.se/undervisning/grundskolan/laroplan-och-kursplaner-for-grundskolan/laroplan-lgr11-for-grundskolan-samt-for-forskoleklassen-och-fritidshemmet

Studiedag.