flisas

Lika vackert nu som då - för fem år sedan - skillnaden är molnet som alltid finns på min himmel... För fem år sedan såg jag min mamma levande för sista gången. Inget blir sig någonsin sig likt igen... Vi är i hennes paradis - njuter av sommaren, varandra och livet. Och fäller en tår i duschen...

Dagarna går utan att den riktiga sommarkänslan infinner sig - barnen och jag skrotar, fixar lite, fikar lite, har fotbollsavslutning... Kanske gör den det ikväll när vi åker till Ekö, när Anders tar semester ikväll, när vi firar midsommar med Helen och Ulf, när solen(?) kommer...
Idag packar jag lite, kammar hundar, städar och tvättar - och väntar. På känslan. På att stolleprovet ska utspela sig - båten ska ner till Ekö, liksom en massa packaning, mat, barn och hund (2 av dem lämnar vi till pappa och Marianne).
Igår kvalade nästan Sigge in i 6kilosklassen. Uppgången hade avstannat något - men han ligger två kurvor över på såväl vikt som längd. Fortfarande är han lite snuvig - men enligt läkaren så sitter det inget rossel i lungorna. Och han äter ju bra.
Nu önskar jag er en trevlig midsommar!

Igår hoppade vi över hundfesten - jag hade sett fram mot den, men när Linus fick så hög feber så stannade vi hemma. Det positiva var att Linus blev snabbt piggare och redan vid lunch var febern borta och Linus pigg?!
Idag var det kalasdags för Linus och då åkte Agnes, Klara, Sigge och jag åkte och shoppade lite. Sedan kom Margareta och Gunnar hit och gräddade våfflor - vi bjöd ner Marianne och pappa oxå. Anders har i tre omgångar varit på tennisbanan och jobbat idag...Sigge har fått bada ikväll - det gillar han. De stora barnen har planerat att sova över hos Jönssons.
(Om ni ska se alla bilder, både från idag och igår, måste ni nog trycka på "juni 2011" i marginalen.)

... blir en bild på blomman vi satte på mammas grav på skolavslutningen. Hon var saknad. Vi pratade om henne. Vi fällde en tår. Vi skrattade. Glädje och sorg går hand i hand - denna skolavslutning blir det tydligt på många sätt... Nya äventyr. Avsked.

Det har varit många känslor dessa fina examensdagar. Olyckan på TC - eleven är fortfarande nedsövd och ligger på intensiven i Linköping och kollegan som körde på eleven finns i mina tankar.
Klara har haft skolavslutning. Mamma saknades. men Marianne och Sandra var där. Barnen var så fina. Solen sken. Och sedan åkte jag in till stan och klippte barnen. Köpte en liten present till vårt gudbarn. Åkte hem (Anders var på jobbfest) - och tog slut. Orkade inte mer. Känslorna var utanpå. Ett litet fel, blev stort. Besvikelse. Ilska. Saknad. Oro. Glädje. Ensamhet. Ledsamhet. Sorg. Tacksamhet. Oerhört många känslor som blandades... Just när jag skulle försöka vända mitt utbrott genom att ta en kopp kaffe från morgonens termos och mikra det - kom grannarna och bjöd på examenstårta. Precis vad jag behövde. I den stunden var de räddande änglar. För mig, för mina barn. Tack.
Och igår var vi hos Owesson. Fikade. Åt mat. Pratade och barnen lekte. På kvällen firade vi skolavslutningen med Klaras önskemåltid: fisksoppa och aiolo, samt marängswisch med jordgubbar. Eric och Elin var här - Sandra kom senare eftersom hon var på jobbfest.
Idag blir det inte som vi tänkt oss... Ikväll skulle Anders och jag åka på hundfest - men Limpan vakande med över 40 graders feber - nu är den lägre. men vi stannar hemma...

Ännu ett pekfingerinlägg/ammningsinlägg - när man mest vill skriva hur söt lille bebben är, och glömma det som känns lite mindre roligt och det som känns lite jobbigt. Och så är det mest nu - i den stund man tänker på det jobbiga tittar man på bebben och blir tacksam... glad...
Imorgon börjar limpans sommarlov, och klara får sommarlov efter avslutning på torsdag.
Stallet kändes bra, och jag längtar till jag kan ta tag i mitt nya projekt! Nu måste kroppen läka, och då framför allt höften...

Jag är tacksam...
... över solen som tittar fram...
... över att ha hunnit sitta i den en stund och läsa en bok i lugn och ro...
... över att ha en fin familj...
... idag fick Anders och jag frukost på sängen av Klara och Linus...
... över att ha fått hjälp i veckan av farmor och farfar som bakat bullar och klippt gräs...
... över fina vänner som har fått mig att skratta - igår var Owesson här, och vänner som har passat Stimma som löper (tack till både Helen med familj och Sandra och Eric!)...
... över att snart vara i stallet igen - om en liten stund ska jag åka för att titta på träning...
... över min lekfulla man som får mig att vilja vara barn igen - spela tennis när andra vuxna rensar ogräs och städar... Och igår överträffade vi oss själva när vi packade in oss i den Lilla bilen, med tre ungar, en stor tub gas, vagn och en termos kaffe efter att ha försovit oss (vi vaknade 40 minuter innan ridningen började) - och åkte till Klaras ridning - bara för att vi kan, och vill...
... över att Hiho klarade rundan i tisdags med bara en nästan-kollaps - jag såg mig själv bära Sigge och stoppa Hiho i vagnen. Han piggnade till efter en lång stund och kunde tillslut dricka och andas normalt...
... över att Sigge växer som han ska - i fredags vägde han 5660g och var 59cm lång!...
... över att barnen har kompisar - just nu är de hos Jönsson och leker, och Anders (mitt stora barn) spelar tennis med Henke...
... över Livet - som trots små förkylningar (som även drabbat Sigge några månader för tidigt enligt mig) och felplacerade pengar och en något trång bil bjuder på... Liv!

Idag blir Sigge 1 månad - 1 månad av kärlek... Så många känslor i en - glädje och tacksamhet, oro och förundran... En gåva - helt överväldigande. Jag kan sitta och bara titta på detta Liv. Förundras och njuta. Se små antydningar till leenden, känna hans varma kropp, höra hans andetag och hans skrik. Jag vill rädda honom och skydda honom från allt ont - men jag vet att det är omöjligt. Jag ska visa honom min kärlek och rusta honom så gott jag kan. Jag ska finnas för honom. För mina barn. Försöka svara på deras frågor om livet och döden. Älska dem.



Mor och barn

En längtan, en lycka, ett barn, ett hopp
en gåva från himmelen jag just har fått.
Två händer, två fötter, ett ansikte så sött
ett efterlängtat litet barn jag just har fött.

Ett skrik, ett skratt, en kropp så varm
ett vackert litet barn jag håller i min arm.
Ett hjärta, en själ, ett helt nytt liv
ett barn som ska ta världen med flera små kliv.

Ensam, vilsen och lite rädd ibland
i mörkret du famlar efter en hand.
Sorgen och glädjen följer dina spår
livserfarenheten är följden du får.

Mamma, barn, två hjärtan bildar ett,
ett starkare band har ingen sett.
Något så stort en känsla så stark
en kärlek som står på stadig mark.

Av: Mona Larsson



Du älskade barn

Så kom du då till oss du älskade barn och grep våra hjärtan med kraft.
Med ens fick allting mera mening, långt mer än det någonsin haft.
Du ler så du strålar, din själ lyser klar, du fångar all ömhet omkring.
Små fötter och fingrar, din hud och din doft, så underbart skapat allting.

Ditt liv skall vi följa och finnas för dig och dela din glädje och sorg.
När skuggorna hotar ditt solsken, är vi din tryggade borg.
Idag vill vi visa för vänner och släkt, den gåva vi fått att bevara;
Ett barn att få älska och skydda från ont, en lycka för stor att förklara

Av: Jessica Marie Nilsson



Lyckans minut

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick
att fjärdarna blixtra och jorden är varm
och himlen utan en prick?
Vad är det för tid, vad är det för år
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst i miljoner år
på denna enda minut.

Av: Erik Lindorm



Önskan

Jag önskar dig inte guld, mitt barn
ej heller pengar och makt.

Jag önskar dig modet att vara dig själv
och stå för det du har sagt.

Jag önskar dig inte en stenfri väg,
men kraften att vägen gå.

Jag önskar dig vänner i rikligt mått
och vänner att lita på.

Av: Peter LeMarc

Det sämsta med långledighet och fint väder är att de tar slut. Men inte riktigt ännu... Men imorgon. Då ska A jobba, barnen iväg - nä inte Sigge (ja,jag tror faktiskt att vi har bestämt oss!) förstås - och jag måste sätta betyg. Vädret vet vi ju inte hur det blir med, men de har sagt att det ska bli sämre... Men än finns tid att njuta. Och vi har njutit!
I fredags var vi på Liseberg - där var vi inte ensamma... men kul hade vi. Sedan har vi mest varit hemma - barnen har lekt, vi har umgåtts, solat, fixat, badat i sjön - bara varit!

Det började egentligen för länge sedan... Redan när jag var liten och upptäckte att jag kunde göra saker med mina höfter som ingen annan kunde... Det blev tre operationer för att få ordning på höfterna. Och så har det fortsatt med axlarna... Och ben som inte håller, benbrott som följd. Med leder i ytterläge. I vintras steg jag snett - den foten gör fortfarande ont... Då trodde jag att det skulle gå över när jag inte var gravid längre... det var nog fel... jag är inte gravid länge - men det gör fortfarande ont... Jag har många teorier - och ibland är de fel... Några symptom försvann ju dock när jag inte var gravid längre - jag har inte längre ont mellan skuldrorna. Fingerlederna började hoppa ur led på slutet av graviditeten, inte så illa som vid de tidigare två, men... långfingerleden gör fortfarande rejält ont och är svullen. Foten som jag stukade för ett tag sedan, smärtar fortfarande i sidled. Igår skulle jag resa mig från puffen med lilleman/Vidar/Sigge och höften vek sig. Jag klarade att hålla kvar bebben - men höften gör väldigt ont. Fan. Jag svär. Det kommer tårar. Vad händer med min kropp? I tisdags var jag på klubben, de behövde ekipage till en domarutbildning. (Inte gjorde Stimma och jag det 10mässigt i alla fall, så nog fick de saker att diskutera...). När jag kom hem, kände jag mig sjuk, fick ont i kroppen. Och brösten stockade sig. Feber på natten. På morgonen duschade jag och tog lite värktabletter och lät liten amma ordentligt. Det lättade lite och det var okej resten av dagen.
Nu sitter jag i alla fall i solen. Får vila mig i form. Liten ligger på soffan, och de andra spelar tennis. Imorgon ska vi troligtvis åka till Liseberg med Jönssons. Och kvällen ska vi spendera på Rydet.
Det börjar bli riktigt jobbigt med namnfrågan. Ingen av oss vill något speciellt. Ingen som strider för något - och vi som alltid brukar ha åsikter om allt. Nu i några dagar har det lutat åt Sigge, precis när jag började inse att han nog heter Vidar. Jag vill ha en uppenbarelse - eller i alla fall en åskit - så jag har något att strida för. Jag brukar alltid veta vad jag vill - även om jag brukar ändra mig eller ångra mig...