flisas

Jag är besviken på min kropp efter gårdagens träning. Det gjorde ont i ett knä, i en höft, en axel hoppade, en fot somnade och den andra värkte... Min höft gör riktigt ont idag oxå, och den svullna foten... Jag orkar - men kroppen protesterar... 

Och så har jag ridit ikväll. Under sol. Genom regn. Mot regnbågens slut, med Kim och tindra, på älskade baron. 

För en liten stund sedan krockade två av mina avkommor i soffan - en satte tänderna i den andres huvud, och bet sig samtidigt i tungan. Blodvita uppstod. Och höga skrik. Och i mina celler kände jag hur min arvsmassa smärtade - jag tror känslan är på riktigt. Det gör verkligen ont i mig när mina barn slår sig.
För övrigt är det nu påsklov. Jag har i stort sett avslutat mina ansvar som barnbarn, och nu är jag mamma... Det är en tomhet.
Vi har pantat burkar och spelat innebandygolf. Ikväll väntar innebandymatch för Anders, fotbollsträning för Klara och gympa för mig. Undrar bara om jag ska ha skor på min svullna fot... Och varför inte svullnaden ger sig... Den är liksom mitt på. Bland småbenen. Och det gör mest ont om jag försöker dra tårna uppåt...
Tre olika sorters smärta. Så olika. Men ändå - min...

Begravning. Tårar. Sorg. Tomhet.  Oändlighet. Förgänglighet. Meningslöshet. Odödlighet... Det eviga kretsloppet. Men också hopp, kärlek och gemenskap. Jag lånar lite text från psalmerna vi sjöng...
"Den blida vår är inne,
och nytt blir jordens hopp.
Ny fröjd får varje sinne,
nytt liv får varje knopp.
Så livligt solen strålar,
så majestätiskt mild!
För dödliga hon målar
odödlighetens bild.

Förskönad nu naturen
står klädd i högtidsdräkt.
Vad ljuvlig vällukt, buren
till oss av vindens fläkt!
Vad prakt, vad rikedomar
som skiftar tusenfalt!
Se, runt omkring dig blommar
och lever, doftar allt.
I luften kan nu höras
mångtusen fröjdeljud.
Skall ej vår tunga röras
och lova Herren Gud?
Må kölden i vårt sinne
lik vinterkylan fly
och kärleken därinne
lik vårens morgon gry.
Snart våren är förliden,
men, Jesus, här förbliv!
Rättfärdigheten, friden
och Andens glädje giv,
att hjärtats storm må tystna
och själen fylld av ro
till dina bud må lyssna,
på dina löften tro."

"Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.
Lär mig, du fågel, med din flykt
att bryta upp och färdas tryggt
mot obekanta stränder.
När allt är vinter här och is,
jag mot ett evigt paradis
min blick och längtan vänder.
Lär mig, du fjäril, vingad, lätt,
vad Herren ock åt mig berett,
där du mot höjd dig svingar.
I går dig puppan inneslöt,
i dag du glad ditt fängsel bröt,
min själ skall ock få vingar... ..."

Jag är så rädd att missa att leva. Det finns kanske bara en chans... Tänk om man ångrar sig... Inser att man inte har levt det livet man vill... Att man har lagt sin tid på fel saker... 
När jag red baron idag så tänkte jag på det... Och funderade på om jag lever det livet jag vill leva... Och jag konstaterade att jag gör det! Oftast. Baron kändes fin längs grusvägarna när vi galopperade fram. Min kropp kändes okej - även min svullna fot som jag egenbehandlar med voltarensmörja (höften och handleden är bättre). När Anders levererade barnen, för att åka och spela golf, och vi satte oss och fikade i solen innan vår tur med amigo och Sammy - så var jag övertygad om att jag gillar det här livet! 



Jag ser fram mot kvällen med goda vänner. Och morgondagens hockey med familjen. Jag målar naglarna, tittar på Sigge som spelar innebandy, dricker kaffe och sjunger för högt... Life is life...

Jag har alltid gillat att tävla. Att vinna. I tävlingar, spel och idrotter, men också i små vardagssituationer, diskussioner och i skolan - att bli först klar med mattetalen. Vi hyllar vinnare - får guld, pengar och stipendier. Jag har fått stipendier både som idrottare (pingis), i skolan (för gott flit) och som ledare (inom hundar). Jag har vunnit priser. Är det bra att elda på en vinnarskalle, att driva på dom känslorna. För samtidig som vi säger att man ska försöka vinna så innebär det ju i praktiken att man försöker få andra att förlora - går det ihop med att vara en god medmänniska? Är vinnarinstinkten positiv eller negativ? Såklart kan den vara både och - eller...? Det beror på hur vi använder den? Och hur vi mår när vi förlorar och hur vi beter oss när vi vinner... Och hur vi mår på vägen mot vårt mål att vinna - vilken press vi lägger på oss själva, vilken press vi utsätts på från andra... Det fanns dagar när jag var tvungen att träna innan jobbet - för att träningen dagen innan hade gått så dåligt. Det fanns nätter när jag inte kunde sova för att pressen var så hög - inför ett prov, en tävling... Och då var det främst den inre pressen - den från min hårdaste motståndare, den mest kritiske - jag själv. Det ligger något grundläggande livgivande i att vilja vinna - att göra sitt allra bästa och att kämpa. Vi alla har ju faktiskt redan vunnit en tävling när den spermie som innehöll vår arvsmassa kom först till ägget. Att vilja vinna innebär att man arbetar målinriktat. Det för oss vidare, får oss att utvecklas. Gör att man spränger gränser... Får oss att klara olika utmaningar - och vinna segrar. Men på baksidan av guldmedaljen finns risken att vilja vinna så mycket att man kliver på andra. Det finns en risk att man som vinnarskallen tänker att man måste vinna för att bli älskad och respekterad. Vilket inte alls hänger ihop... Men som älskad kan du bli beundrad... utan att ha presterat... Och om man på vägen till att vinna - är elak mot andra - så betyder vinsten ingenting... Då är det kanske inte så viktigt att vinna diskussionen eller matchen? Då kanske man egentligen vinner allra mest på att någon annan får vinna ibland...?
Min lediga dag ägnas idag åt påskutstyrsel för lilleman som skulle ha maskerad på dagis, prästbesök inför begravningen, beställa mat och tårta till begravningen, besiktning av mormors lägenhet - och ikväll ska jag rida. Påskledigheten har inletts. Jag känner mig trött. Lite ledsen. Det är mycket som ska styras med. Men. Natten är vacker. Änglarna gråter. Allt är förlåtet. Och jag blir en vinnare igen... "Hamnar i himlen, där änglarna gråter.
Stan är vaken, allt är förlåtet älskling!
Händerna upp i luften.
Vi ska bli fulla, livet är meninslöst.
Vem bryr sig?
Natten är vacker, du är som natten.
Och jag är en vinnare igen. ..."

Igår, efter en långtur på Blyte - en fantastisk tur i ett vårigt småland, och ett kalas med Sigge - så var det dags... Att sätta kroppen på omstart. Kapitulera. CTRL+alt+del. Jag sov i tolv timmar. Totalt slut. Hjärtat slog dubbelslag. Hoppade över ett annat. Lite tungandad. Kroppen värkte - var det muskelansträngning, träningsvärk eller kroppens sätt att säga stopp? Näsan rann. Huvudet värkte. Jag vakande upp till ännu en fantastisk vårdag. Baron och långpass stod på schemat. Innan Linus ska spela säsongens sista innebandymatch. Jag är snart på väg dit. Alltid på väg.
Två långturer i helgen. Två fantastiska hästar. Som tränar ryttaren på olika saker. Och jag tycker så mycket om dem båda. Jag är så tacksam för möjligheten. Jag nynnar på kents Egoist genom landskapet - tacksam för att vi fick biljetter till en av deras sista konserter:
"Aprilhimlen oskyldigt röd
Vinden bär en doft av rök
Runtom i Sverige glöder bokbålen
På stora torget brinner kors
Nu är hat okej om det riktas åt rätt håll
Inget slår hårt som vänstervåld
Vi ska aldrig bli som ni
Det finns de som säger att kärlek är så enkelt
Antingen har man den eller så har man inte
Och plötsligt står du där övergiven i regnet
En fot i graven bland syrener och studenter
Vi ska leva, leva livet
Vi är drevet, vi har drivet
Vi ska leva, leva livet
Vi tar allt, ja, allt för givet
Du är socker, nyfikenhet
Jag är stark svart kaffe, ambitioner och regn
En monoton vers behöver en stark refräng
Vårt motto var länge "ta ingen skit"
Men du kom på ett bättre:
"Var lite, lite snällare än du måste vara nu"
För vi ska aldrig bli som ni
...
Bered en väg för en ny terrorism
Bered en väg för en ny egoism
Bered en väg för en ny terrorism
Bered en väg för ego, ego, ego
...
Vi ska aldrig bli som ni
..."

Om jag hade skrivit ett inlägg i går så hade det handlat om den blöta trasan jag kände mig som. Urlakad. Trött. Rädd.
Rädd för att bryta ihop. Rädd för att inte orka. Rädd för att inte räcka till. Rädd för att inte vara någon. Att elimineras till Ingen. Ingens barnbarn. Ingens barn. Ingens mamma. Ingens fru. Ingens ryttare. Ingens matte. Ingens lärare. Ingens... Att inte vara Någon. Att inte orka vara Någon. Att inte räcka till som Någon. Klara såg min trötthet. Lagade mat. Bad mig vila. Jag la mig på soffan - men var rädd för att somna, kände oron i kroppen, och tog en runda med Myggan istället innan solen gick ner. Anders byggde en hylla. Jag sjönk ner på golvet. Försökte komma med entusiastiska tillrop, kreativa ideér - men det lät mer som stön och pust när de kom ut... Jag gick till gympan. Drog sönder en vadmuskel - trodde mest att jag höll på att få kramp - men fick nog en bristning. En fot somnade - tror det var något i ryggen som kom i kläm - känner igen känslan från diskbråckstiden. Kände av den onda höften och knät. Vi sprang idioten. I mitt huvud dunkade Kents ord från idioter: "Du sa rädslan den går över. Men den där oron stannar kvar. Den gör mig tveksam när du behöver. Snabba avslut, snabba svar. Du sa rädslan pendlar långsamt för oss. Mellan äkta och falsk. Mellan sanning och lögn. Vi är idioter. Jag tror inte på nånting jag hör. Jag tror inte på nånting jag läser. Jag tror jag aldrig någon gång har trott på att tro. Jag ber en bön när ingen ser mig. Du har också mörka hemligheter. Bäst att vara på den säkra sidan tron. Att gardera sig, att inte bränna broar. Folk är idioter..." Sprang ut en del frustration och rädsla. Sprang mot smärtan.
Idag känner jag livet i mig igen. Jag har vridit ur trasan och rest mig. Jag har vaknat bredvid min man och min lilla son. Jag har skickat iväg två barn till skolan - pussat dem på pannan och önskat dem en bra dag. Jag har varit Lärare. Jag ska ta en runda med Myggan och ett galoppass på Baron. "Just idag är jag stark... Just idag mår jag bra... Jag har tron på mig själv på min sida... Jag har väntat så länge på just den här dan... Jag hör skrattande barn... Måsarnas flykt... Solglittrets dans (idag gick isen upp)... Och ögonens glans. Jag hör inre musik... Just idag..." Och jag påminns om att det gör ont när knoppar brister...

En lördag med vårkänslor! Ridtur. Innebandymatch för klara - vinst på hovmantorp. 
Grillpremiär av egenmald köttfärs i hamburgare och nybakta hamburgerbröd. 




Idag var det kallare. Dagen bjöd likväl på ridtur och premiärfotbollsmatch för klara (med de äldre tjejerna) och killarna var i Karlskrona för innebandymatch. 

Vaknade med "ont i höften", visserligen inget nytt, men jag kände mig gammal när jag klagade på det... 
Och en röjsåg av min far.

och blommor från svärföräldrarna. 

 Städat. Gått runda med hunden. Jobbat lite. Varit på begravningsbyrån. Lagat mat. Spelat fotboll med Sigge. Klara och Anders är på innebandymatch x 2, och Linus på fotbollsträning - snart dags att hämta honom igen. 

"Du fattas mig - det skär i bröstet", "Du har alltid funnits och nu finns du inte mer...".
Sov gott älskade lilla mormor. I natt somnade du - för att aldrig mer vakna. Aldrig mer... Det är så stora ord...
Jag gråter... för att jag saknar dig... för att jag saknar det som var... dina köttbullar... dina goda bullar... din goda kyckliggryta... din goda äppepaj... din varma, trygga, mjuka famn...
Jag fick reda på det på väg till jobbet. Jag har haft fullt med lektioner. Nya elever som ska gå prövningskurs. Elever som labbade med vaniljsås... Elever som skrev prov. Jag höll ihop. Även om jag korta stunder bröt ihop inför en kollega eller ensam på toaletten. När jag kom hem orkade jag inte hålla ihop mer. Fulgråt. Medan jag lagade mat - i ditt gamla hus, i din gamla gryta... Medan jag försökte förklara för barnen. Mellan jag ringde begravningsbyrån och torkade en rumpa...
Jag grät för alla jag saknar. För mamma. För Carolina. För mormor och morfar, farmor och farfar... För alla djur som lämnat oss.
Det är okej. Du får ro. Jag förstår dig. Men du fattas mig. Nu - och för alltid. Aldrig mer...
Döden suger... Livet har hejdat sig en stund...Men ibland är döden lättare att acceptera... Det vill bli bra.
Allt har sin tid. Livet. Döden. Det eviga kretsloppet.

Andetagen blir tyngre.
Färre.
De kommer alltmer sällan.
Till slut kommer det sista...
Idag var du inte vaken. Du var ett skal av det du har varit. Den du vill vara. 

En helg i innebandyns och hästens tecken. Innebandymatch för Linus inledde helgen redan på fredagskvällen. 





Och så åkte vi till Svenssons möbler. Det blev några inköp. Spännande. 

Vardag.
Det går fort nu. Som lärare brukar man säga att man inte hinner något efter påsklovet - då brinner det i knutarna. Det är 4 veckor till påsklovet...
I måndags kväll var vi hos fina Anna som fyllde 10 år - eller 40 år. Född på skottdagen. Vilket härligt initiativ att bjuda in till öppet hus en måndagskväll. Efter sportlovet. Alla behöver mat. Gemenskap. Värme. Kalajs. Även en måndag! Trots att tvätten låg i drivor... Barnen skulle läggas. Och morgondagen kom som ett brev på posten.
I tisdags var det 5årskontroll för lilleman. Jag visst ju att han hade gått ner tre kilo på en månad... Och mycket riktigt pekade kurvan neråt - rättså mycket på vikten. Medan längdkurvan pekar stadigt uppåt i lagom takt... I kombination med att han har ont överallt. Så blir det en omvägning om ett par månader. Och en ny remiss till barn för knölarna... Även denna läkaren talade om misstanke för ehrling danglos syndrom: bindvävsknölar, ledurvrickningar, luxationer. överrörlighet, muskelsvaghet, led- och muskelvärk, överrölighet, svullna leder, ärftlighet...
Igår var det dags för gympaträning i lokala idrottshallen. Det var bara att dra på tightsen och linnet. Trots knäsmärtan. Tröttheten. Den obekväma känslan av att det var länge sedan jag gick på pass... Det var en bra blandning av kondition och styrka - utan en massa svåra kombinationer som slår knut i huvudet på mig och som hindrar mig från att bli trött. Visst hade jag ont i knät. Men känslan av att ändå känna mig hyfsat stark och uthållig är härlig.
Idag är ledig dag. Sigge ska följa med morfar en sväng. Jag ska jobba lite. Städa lite. I lagom takt. Och i eftermiddag är det sjukgymnastbesök för Linus. Innebandy för Klara och Anders i kväll.
Marit Bergman sjunger att hon ibland gråter bara för att tiden går...
"Jag har bott vi en landsväg i hela mitt unga liv
Har sett halva världen rulla fort förbi
I ett flickrum med planscher på Clash och Transvision Vamp
Har jag suttit och väntat och längtat nå'n annan stans
Sara ta mig i handen, du är min bästa vän
Knyt på dina Martens, så drar vi i skymningen
Vi dansar i leran med dimma i ögonen
Vart ska jag ta vägen med all den här kärleken
Ibland gråter jag bara för att tiden går
Ibland gråter jag bara för att tiden går
Och aldrig nå'nsin ska någonting kännas så starkt igen
Alla stjärnor de föll ner på oss ifrån himmelen
Jag är gladare nu, men jag saknade nya val
Det som sker är så klart där jag står, finns det nå'nting kvar?
Finns det nå'nting kvar?
Tisdag morgon i mars, ser dem frysa vid Fridhemsplan
Vi bor på samma linje, men inte i samma stad
Kanske lekte för hårt. Jag har glömt, kanske svek jag dig?
Var det klart redan då, vem av oss som skulle klara sig?
Ibland gråter jag bara för att tiden går
... och tiden går..."