flisas

Ikväll kom jag hem - med andan i halsen - för att hinna få i äg Sigge till kvällens fotbollsträning. (Vi hoppade hockeyträningen för att det skulle bli svårt att hinna och när det ändå var fotboll... och Anders är i Stockholm.) Sigge skulle ta sina innegympaskor - då insåg han att de nog hade glömts på måndagens innebandyträning inne i stan. Tur man har många barn, och har sparat på innegympaskor. Vi hittade ett par i källaren. Utan snören. Vi strippade ett par fotbollsskor. Fixat. Iväg på cykeln! 

Imorgon är det dags för det vi hade behövt för tio år sedan. Då när våra frågor var många och kunskapen var liten. Nu - är vi välkomna. Nu har när vi redan har sökt och letat efter svaren själva och skapat våra egna vägar och sanningar. När vi har skapat rutiner och en fungerande vardag. När vi behövde någon att fråga - fanns det ingen. Vi var inte välkomna. Då fanns inga svar att få, inte ens någon att fråga. Imorgon är vi välkomna på föräldrautbildning - för föräldrar till barn med intellektuell funktionsnedsättning och autism. Om tydliggörande pedagogik och vardagsfungerade.
När jag tänker på det är det inte så konstigt. Jag gör mycket på den krångliga vägen. Kanske är det för att bevisa för mig själv - och för andra - att jag kan. Kanske vill jag ha utmaningar? När jag sökte jobb och fick jobb i Växjö och Halmstad - valde jag/vi Halmstad. Trots att vi behövde flytta och projektet blev större. När jag skulle operera en axel - valde jag högern - trots att det kanske inte alltid var den jag hade mest problem med, men det är ju jobbigare att inte kunna använda högern... Jag har ofta fått de lite stökiga hästarna. När jag skulle rida på Melbystrand på islandshästar fick jag en som vanligtvis inte gick på tur för att den helt enkelt inte var riktigt lämpad för det - men den var menad för mig. Varför ta den enkla vägen - när man klarar den svåra?
Jag vill inte säga att jag är färdiglärd. Jag vill och kan lära mig mer. Jag kan bli bättre. För fler.

Jag vill inte tillbaka till tiden då jag inte kunde gå och jobba när ett träningspass hade gått dåligt. Jag var tvungen att stiga upp tidigare dagen efter och träna innan jobbet. Jag vill träna för att jag vill. För att jag mår bra av det. Utan press. För att eliminera stress inte tillföra. Jag vill inte tillbaka till tiden då jag mätte mitt värde i resultat. Ridningen har alltid varit mitt andningshål. Min ventil. Min livlina. Min källa till återhämtning. Det ställe där jag mår som bäst. Jag vill att det förblir det - något annat är inget värt. Jag vill inte analysera varje steg. För mig är resultat viktiga.stundtals för viktiga. Jag har mål med allt jag gör. Och jag ser till att nå mina mål. Jag måste påminna mig om det yttersta målet med ridning - att jag mår bra. Resultat får inte bli så viktiga att jag glömmer bort vad som verkligen är viktigt - och roligt och varför jag gör det och vill det. Jag hoppas att jag lyckas. 

Sanning från dagens barn: "jag har flest kompisar jag inte känner."

En surrealistisk känsla. 

Särskola. Vilket dumt namn. Men jag väljer att tänka på det som SÄRskild. Där kan man få särskilda anpassningar för barn med särskilda förutsättningar. Ett ställe där man får vara särskild. Med särskilda behov. Där det särskilda är normen. Den som ger särskilda förutsättningar för barn att lyckas. Med särskilda rättigheter. Där kan man få särskilt stöd...
Att få en diagnos - en etikett... som ger särskilda rättigheter. Motstridiga känslor - förkrossad av oro inför framtiden, samtidigt som man måste bestämma sig för att det inte är någon livssorg - man kan inte vara ledsen över sitt barn. Dess egenheter, lättheter och svårigheter. 

En lycka som typ bara en annan ryttare kan förstå - en orörd skogsväg med trettio centimeter snö, en glad häst, en kompis och hennes höst och en galopp... Trots mörkret. Ren och skär Lycka. En tisdagkväll utan stjärnor på himmeln. 

Jag hann städa (och vi hann skita ner igen).

Det är rättså sjukt när man på fredagsmorgonen ser fram mot helgen för att hinna röja upp i huset?!