flisas

December närmar sig - alltid med ett visst mått av ångest. Borde jag fixat paketkalendrar till barnen? Stjärnor ska upp. När ska de upp? Vad är för tidigt? När är det för sent? Måste man putsa fönstrens först? Funkar lamporna? Ska man sätta upp julgardiner - har folk det nuförtiden? Lussekatter ska bakas, just den detaljen har farmor fixat.  Kommer Anders att braska och julen att slaska - eller blir det tvärtom? Julklappar ska hittas - köpas - slås in. Vad är lagom många? Vad är rimligt? Blir barnen nöjda? Vad vill de ha? Vad behöver de? Om mamma hade funnits hos oss - hade hon skämt bort barnen. Och hon hade älskat det. Hon hade lagt tid på att hitta de onödiga, små prylarna som jag är för praktisk för... och barnen hade älskat det - älskat henne... Ska jag önska mig fred på jorden - eller ska jag börja med "snälla barn"? Och innan jullovet ska alla betyg sättas. Kommer elverna vara nöjda med sina prestationer? Har de haft möjlighet att visa det som de kan? Har eleverna kommit till sin rätt? Har jag gjort dem bra? Vilken jul väntar dem? Jultomtar ska hittas och plockas fram, men när? Julgodis ska bakas? Vem ska äta det? Blir det en vit jul? När kommer julkänslan? När infinner sig Julfriden? Kommer tomten i år? Finns det några snälla barn? Några snälla vuxna? Är barnen lyckliga? Är jag en bra mamma?  Vad är en perfekt jul? Vilken jul kan jag stå för? Adventstider känns som kravtider. På många plan. I en tid när orken är som minst, och kroppen inte är på topp. Julen blir fin om vi gör den det. Den handlar inte om stakar, julklappar, pepparkakor, julgardiner eller betyg. Låt den få handla om kärlek och tid för varandra. Jag längtar efter glögg, ledighet, vila, tända ljus, snälla barn, tindrande ögon och änglar - julfrid.  Jag hoppas att julen gör oss gott - och att vi gör varandra bra. 

Idag har familjen tjänat 1500kr när jag klippte klara och Sigge och klara klippte mig! 

Idag är en sådan dag - när kaffe, en stark värktablett och Voltaren gel får ge mig liv. En dag när jag egentligen bara vill ligga still, kapitulera inför faktumet att kroppen, rygggen, inte vill... Men det alternativet ryms inte i mitt liv... Jag har lovat Sigge och en kompis Leos. Och så ska jag handla inför ett litet tjejkalajs här hemma ikväll. Och städa lite i för densamma. Och hämta klara i skolan. Och lämna henne på innebandy, och killarna hos Malmgren - där sluter ansers upp, han är i Stockholm.

En runda i skogen. Mellan ljus och mörker. En kamp mot mörkret. En liten flicka i den stora skogen. En kamp mot tiden.  

Återigen en för kort helg - eller för mycket på schemat? Innebandy X3, ridtur x2, hockeyträning + j20-match, shopping - och så har det hunnits med ett bad, ett par promenader, lite jobb och bebbemys. Och ikväll är det gympa. 

Ren och skär frukostlycka en lördagmorgon innan ridtur i en gråmulen värld. 

Efter löpturen går jag till brevlådan - där ligger två packet! Från wish. 

Idag... är det Hihos födelsedag. När jag såg datumet kände jag det - jag fick för mig att det var den 15:e... men det är den 17:e...
Solen lyser. Jag är ledig. Dricker kaffe och äter frukost med Sigge. Kollar in gårdagens hockeymatch. Det är bländande vackert - på sjön. Men solen har sina fläckar. Solen avslöjar. Här inne behövs det städas. Det avslöjar avtryck från kladdiga barnfingrar på fönster, ugn, skåp... dammet på bänkar och hyllor, och tassavtryck på golvet... Det blir aldrig så tydligt som när solen skiner. Det är bara att kavla upp ärmarna, höja musiken och sätta igång! Och kanske hinner solen försvinna innan jag är klar...

En mörk, lite dimmig och duggig, kväll. Blyte och jag. Hans hovslag mot asfalten, vidare in på grusvägar och skogsstigar i pannlampans sken. Och jag förstår då, där i lugnet, varför jag behöver ridningen. Varför jag mår så bra på hästryggen. Jag följer takten. Jag är i nuet. Allt annat hade varit farligt. Jag kan inte forcera. Jag kan inte göra massa andra saker samtidigt. Jag kan bara Vara. Och jag gör det bra - det gör mig bra. 

Gör paj, lyssnar på Linus som läser, hjälper klara med ett mattetal, städar ett köksskåp - slänger gamla pepparkakor så vi får plats med nya, brer en macka åt Sigge och klara - klara och Anders ska på vipersmatch... 

Med vick följer oundvikligen hemjobb. Steker farmors köttbullar (djupt tacksam för hemleverensen) med ena handen och bedömer labbar med andra.  Och potatismos med den tredje. 

Medan ljus fanns - klara behövde skjuts hem. Jag hade ingen lektion, och ingen konferens. Vi gick en runda. Hämtade Sigge. Fikade. Kaffe med mjölk. Kärleksmums. 

Jag började dagen i perfekt balans - lite låg energi, men frost, glad hund, genom skogen mot gryningen. Jag gjorde mig i ordning och kom till jobbet - pratade med en kollega.
Sedan ringde tandläkaren och jag skällde ut henne. Trött på deras dåliga framförhållning. Trött på att de har tagit fel röntgenplåtar. Trött...
Sedan kom administratören på skolan och bad mig vicka imorgon - i en klass jag inte känner, i ett annat arbetslag. Jag blev ännu tröttare.
Åt lite lunch. Såg fram emot en kopp kaffe. Mjölken var slut. Trött...
Trött på att inte kunna säga nej. Trött på att ställa upp. Trött på att det är så olika. Trött på spilld mjölk. Trött på att skjuta budbäraren och att skjuta från höften. Trött... i märgen, i själen. Nu ska jag mobilisera energi. Nu ska jag strax möta en klass med yra elever. Och jag kommer att le.

Jag red på morgonen. Ett föl hade rymt. Jag fick laga staket, och jaga in fölunge. Ta ut de andra hästarna. Fixa stallet. Tur att jag fick sällskap idag av Johanna.
Åkte hem. Anders och Sigge var på hockey. Linus, Klara och jag gick en runda med Myggan. Lunch. Kloklippning. En snabb avsugning av golvet. Innebandymatch för Klara - den andra den här helgen. Jag tog killarna och köpte skor till Linus - och så tittade vi på matchen. De förlorade - för andra gången den här helgen... Vi åkte och handlade. Anders åkte på innebandy. Vi åkte hem - stannade till hos pappa med en farsdagspresent. Fars dag. Min pappa. När vi växte upp räckte inte alltid pappas tid till - han lagade båtar, sålde båttillbehör. Åkte på crosstävlingar, lagade hojar. Han ville alltid väl. Det finns ingen som ger så hårda kramar som han. "Stannar ni en stund?" "Nej, vi ska vidare, plocka upp mat, laga mat, fixa utklädningskläder till morgondagen då killarna ska vara utklädda till någon "bokfigur", killarna ska duscha, jag ska träna... och stupa i sängen, igen...". Mental och kroppslig kolapps.

Ledig dag. Jag går en runda med Myggan. Sigge är hos Oscar - och sedan ska vi passa Oscar. Win Win. När det är som bäst. Ge och ta. När jag går i skogen och lyssnar på en pod, tänker jag på medarbetssamtalet igår. Ett "bra" samtal. Där jag gav uttryck för viss frustration stora NO-grupper, dubbelarbete, ändrade förutsättningar, otillräcklighet - men också där jag lyftes av min chef - fick höra att jag gjorde bra. Att jag behövs. Att det är "tillräckligt". Jag kommer nog aldrig landa i den känslan... Det är många dagar jag åker hem med känslan av att "idag kunde jag ha varit så bra, om...". Jag har fått försöka att ändra mitt tankesätt från "hur svårt Kan det vara" - till "hur svårt Ska det vara"... Det gäller att försöka "gilla läget" - med min kapacitet, min tid som begränsning. Det är många gånger jag får lägga en lugnade hand på vagusnerven, andas i cirklar - för att luften plötsligt tar slut, ljuden låter för högt i mitt öra eller försvinner helt, för att jag funderar febrilt vad det var jag skulle göra när jag står där med soppåsen i handen... Jag är snabb i allt jag gör - och allt jag känner. På gott - och ont. På mötet fick jag ge utlopp för tankar. Fick bli bemött i mina tankar. En stund av reflektion. Och så tänkte jag på mötet som vi hade med en specialpedagog igår - som har gjort en pedagogisk utredning av L.
Vi är många som vill förändra skolan. Många "vet"vad som är fel med skolan. En del vill öka kontrollen - sätt betyg tidigare, ge fler skriftliga prov. Inrätta ett nytt betygsystem... Några tror att det är disciplinen som brister - fler regler, fler konsekvenser, fler elevstödjare, fler vuxna... Mer idrott... Mer matte och mer programmering. Ny lärplattform. Skriv dina egna böcker. Skaffa ett nytt läromedel - ett digitalt? Avskaffa datorerna säger en del - medan andra säger "En till en". Alla tycker och tänker - alla är experter - alla har gått i skolan och tycks ha rätt att förändra det viktigaste vi har?
Vi lärare behöver arbetsro. Vi behöver inte en massa förändringar... Elever behöver trygga lärare som vet vad som förväntas av dem, och vad de ska förvänta sig av sina elever. Vi måste få tid att skapa bra förutsättningar - i form av lärmiljöer, struktur och tydlighet. Det är inte individuella problem - det är ofta strukturella. Det måste finnas utrymme att vara människa - och att ibland få stöd när man håller på att falla, när man känner otillräckligheten. Det måste finnas utrymme att ta en paus. Att andas i cirklar. Malena Larsson uttryckte det på sociala medier igår: "Samhället måste börja inse hur viktig skolan och dess personal är, att man behöver stöd istället för skäll när saker inte fungerar. Att vi behöver ha mål och regler för skolan som håller sig under många år, så skolans personal får arbetsro. Jag tror att samhället och dess medborgare måste lita på att lärare, om de fått en bra utbildning, är kapabla att ta hand om eleverna som går i skolan. Utbilda lärare till yrket lärare så att man klarar av att vara lärare för våra viktiga barn. Jag tror att man måste ge nya lärare möjlighet att gå bredvid, inte bara på pappret, inte bara två dagar, utan alla nya lärare borde få ett år då de går bredvid så att de har möjlighet att lyckas hjälpa alla de elever som de faktiskt kommer att träffa under ett yrkesliv. Jag tror att man måste göra utbildningen så att den passar de barn som kommer till den svenska skolan, utbilda naturligtvis i hur man möter barn i särskilda behov. Kan man möta dem, så kan man möta alla barn, precis som om man som förälder kan hjälpa ett barn, uppfostra ett barn med autism och/eller adhd så kan man också uppfostra barn utan diagnoser. Man blir en bättre pedagog, en bättre förälder om man lär sig hur man möter barn med neuropsykiatriska diagnoser."

Aldrig så jobbigt att gå till jobbet som efter en skön ledighet! När det dessutom innefattar huvudvärk och klasskonferenser blir man extra trött. Och ännu mer trött blev jag idag när jag körde till jobbet och en lampa började lysa. 

Jag är ute och går. Det börjar bli mörkt. Jag går utan att veta vart. Någon säger hej. Jag lyfter blicken. Jag är på kyrkogården. Tänder ett ljus. Snyftar högt. Fryser in i märgen. Saknaden är stor. Men inte ny. 

Höstlov när det är som bäst.