Idag ska jag möta elever som ska börja i 7an till hösten. Och jag läser det som Malene skriver... tänker på hur förväntansfulla några av eleverna är, hur rädda några av eleverna är, vad glada några av dem är och hur in i märgen jobbigt några trycker att det är. Skolan är stor. De kommer möta fler elever, och fler lärare. Vi lärare försöker samarbeta och tänka på vad som är bäst för eleven och hur vi ska kunna hjälpa dem på olika sätt - och förhoppningsvis på bästa sätt. Det kommer sitta 24 elever med olika bakgrund, med olika förmågor och olika kunskaper och redskap i bagaget. Det kommer sitta elever där som vill gå i skolan och kommer vara där pliktskyldigt i tre år, varje dag, det finns elever som vill men inte kan ta sig till skolan, det finns elever som kommer luras av andra att göra saker de själva inte vill. Det finns de som alltid kommer missa en viss lektion. Om vi inte ser dem, om vi inte lyckas... Det sitter elever med och utan diagnos, elever som vi misstänker ha en diagnos... Många känner sig värdelösa och att de har en hopplös situation - för vem vill gå till ett ställe där du känner dig utanför, där du blir mobbad och där du inte får det stöd du behöver?
I en rapport från Skolverket som kom 2010 står det bland annat så här:
"Skolans arbetsmiljö kan i sig motverka eller bidra till att frånvaro uppstår. Undervisningen måste utformas så att den passar elevernas skilda behov. Intervjuerna både med eleverna och med skolföreträdarna visar att ströfrånvaron är störst vid lektioner i idrott och hälsa.
I alla intervjuer – med skolföreträdare, förvaltningar och elever med egna erfarenheter av frånvaro – återkommer bemötandet från lärare och annan skolpersonal som den enskilt viktigaste faktorn för att undvika frånvaro eller få tillbaka elever från frånvaro. Att skolan trots allt fungerar i ett i övrigt trassligt liv hänger ofta samman med att det finns någon i skolan som ser och förstår. Ett positivt samarbete och goda kontakter med hemmet, inte bara vid problem, poängteras av många intervjuade, både i skolor och vid förvaltningar".
Marlene skriver och brinner lite extra för barn med npf-svårigheter - men det hon skriver kan gälla olika svårigheter, och alla människor. När vi skaffar oss redskap och blir duktiga på att förstå/möta en människa med npf-svårigheter så blir vi, per automatik, bättre på att möta alla människor!. Hon vill förmedla hur vi pedagoger (men även socionomer, läkare, sjuksköterskor och föräldrar etc)- hur vi människor - kan göra det lite enklare för eleverna som har de här svårigheterna och för deras familjer. Vi möter ofta barn "utan motor" och "de som har svårt att koncentrera sig" - de är ju inkluderade i skolan. Ofta är det just de här barnen Marlene skriver om - "för barnen med npf-svårigheter, som ju till stora delar befinner sig inom området "svårt att koncentrera sig, få saker gjorda, starta sin motor", finns ju inkluderade i skolan. De finns ju i alla klasser. I hela Sverige. Därför räcker det inte med att man (äntligen) gör en inriktning på specialpedagogutbildningarna i Sverige mot just den specifika inriktningen. Den kunskapen måste varje student som genomgår lärarutbildning, fritidspedagogutbildning, förskollärarutbildning ha, även om speciallärarna har fler verktyg, djupare kunskap. Tanken är ju att barnen skall få sådant stöd att de kan gå i de vanliga klasserna. Och som studien ovan visar så måste alla vuxna som jobbar i skolan ha god kunskap om vad det är som lägger krokben för barn med npf - annars möter man barnen fel. Annars skyddar man inte barnen från allt det de utsätts för, det som gör att de så ofta stannar hemma.
Om vi inte ger kunskapen till alla studenter som har valt ett yrke som handlar om barn, så kommer vi fortsätta att ha barn som inte kan gå till skolan, fast de egentligen vill. Fast de inte är sjuka i de vi brukar kalla "sjukdomar". Det räcker inte med att några ur personalen på en skola är kunniga i npf-problematik och går på vidareutbildningar för att förstå - när inte övriga personalen gör det. Samarbetet kring barnet som så lätt hamnar utanför måste vara grundmurat. Vi måste ha liknande kunskap, liknande förståelse allihopa som befinner oss och jobbar med ett barn med npf-svårigheter. Detta i sin tur innebär att ALLA människor måste sätta sig in i vad neuropsykiatriska funktionsnedsättningar innebär, eftersom ALLA människor faktiskt vid ett flertal tillfällen i livet kommer att befinna sig i närheten, via skola, jobb, kamratkontakter, vänner, släktingar...
Vi måste också titta på betygskriterierna, bedömningen av skolbarn som inte når upp till skolans uppsatta mål, men som inte tillhör särskolan, eller är intellektuellt funktionsnedsatta. Nu finns bara två varianter. Antingen går du i särskola - eller så går du inkluderad i grundskolan. Då bedöms du utifrån de två skalor som finns. Pys-paragrafen finns att ta till, men används för sällan. Det måste gå att vaska fram andra alternativ, tänka lite kreativt. Det kan inte vara meningen att skolan är till för att "slå ut" vissa elever bara för att man har svårt för just de saker man mäter och anser som viktiga i skolan.
Vi måste också titta på alternativa skolformer. Kanske är det så att alla barn inte skall gå i den inkluderande skolan. Kanske behöver vissa barn gå i andra former av skolor. Kanske behöver vi fler alternativ än grundskolan och särskolan?
När vi vuxna förstår och också förmedlar till alla barn att "när ett barn misslyckas i skolan eller hemma, så är det inte barnets fel, det är vi vuxna som, med barnets hjälp måste hitta andra lösningar för ALLA BARN VILL LYCKAS" då kommer också barnen att förstå det och det är viktigt att de barn som barnen med extra många svårigheter möter, får den kunskapen. Annars får barn som går fysiskt inkluderat i skolan, fortsätta att vara psykiskt exkluderade."
Jag tackar återigen Marlene för att hon sätter ord på det som jag går och tänker på. Jag kunde inte sagt det bättre själv - därför försökte jag inte ens idag, jag "lånade" hennes ord.

Jenny är en eldsjäl. Hon är en "vanlig" mamma som verkligen ville förändra utsikterna för barn som föds och bor i fängelser runt om i världen. De tusentals osynliga barnen som ingen riktigt ser har ingenting. Inga leksaker, ingen framtid och ibland är blir de föräldrarlösa och kommer aldrig ut därifrån. Jenny startade företaget Invisible Friends som helt enkelt handlar om att att köpa två dockor. Den ena dockan behåller du och den andra skickas till ett barn någonstans i världen. Dockorna har inga ansikten just för att barnen ska kunna rita dit det ansikte de vill och med dockan följer också en lapp där det står att någon annan har köpt dockan och tänker på barnet. Hemma i köket har tankarna tagit form och sakta växt fram. Dockorna ska göras samt skickas över världen - kankse vill du köpa en, förändra en liten del av världen, för någon.

Hon har gjort en video:

Strax innan start... Då finns det många vinnare. När man har kommit till första grinden - första veterinärbesiktningen - då finns det många vinnare. De droppar av allteftersom. Tillslut står En som offentlig vinnare - men det finns fler. Fler som har nått sina mål. Nått det man har slitit för, tränat för, gråtit för, svettats för, skrattat för...
Att nå hela vägen fram till toppen kräver mycket. Det krävs inte bara träning... Det krävs en besatthet och en vision.
Något som driver dig framåt, något som får dig att ignorera smärta, strunta i att du är trött, och i vad några av de andra säger och lyssna på några. Det krävs människor runt omkring en som kan stötta och hjälpa. Genom åren med hundarna hade vi turen att möta många duktiga människor som brann, som ville hjälpa, som visade att det inte var omöjligt - att vi oxå kunde, åtminstone på träning var vi inte så mycket sämre än dem. Vi såg att vi kan. De gav oss självförtroende och kunskap.
Det krävs att man kämpar för att accelerera när det blir uppförsbacke och får dig att anstränga dig ännu mer när det tar emot.
Varje dags träningspass blir en byggsten som läggs på plats - rätt plats. Ibland hamnar den lite snett - gör om, gör rätt. Varje minsta lilla ansträngning blir en liten del i det hela, men under tiden man lägger den där enstaka stenen, en av väldigt många, är det svårt att hålla fast vid sin vision. Visionen om att bli bäst, att gå ut och göra sitt absolut bästa. Några få lyckas med att härda ut det dagliga slitet för att uppnå sina visioner.
När man dessutom ska samarbeta med ett djur - krävs samspel och talang, förståelse på en annan nivå än den man kan prata om. För att bli en vinnare krävs åtskilda tårar, mycket svett och en del blod längs vägen. Vinnaren har det lilla extra som avgör när det tar emot, den där extra glöden som får kroppen att blunda för smärta och låter visionen ta över.
Jag hyllar vinnaren. Jag beundrar alla vinnare. Jag har respekt för vinnarna. Och har man en gång stått som segrare - uppnått sina mål, besegrat spärrarna - då vill man göra det igen.

Det finns många vinnare - många som kämpar. Många vinnarskallar. Emma är en. Emma kämpar för att få vara den hon är – en enveten vinnarskalle som inte vill bli daltad med. Emma har cancer. Lyssna på henne här.

Jag läste en krönika och delar den med er:

"Lärare sökes akut

Sigge kämpar med en bobbycar - bemästrar, testar nya vinklar, tar efter... Han jobbar på. Han härmas. Försöker. I det tysta - till han vrålar. Av frustration. Av lycka.
Jag läser om föräldrar och ddagispersonal. Jag läser vad Malin Wollin skriver - hon skriver klokt, hon skriver underhållande. Jag nickar och håller med. Innan Linus gick till dagis idag - fick jag ett "bryt" på honom, kände mig som ett barn som ville skrika och rymma... Jag förskte ringa ett samtal, ville ändra en tid och lyssnade på en telefonsvarare, när han kommer och tjatar om vem det är... Finns det något jag tycker illa om så är det barn som avbryter, som inte slutar när de ber dem, som inte kan vänta på lilleturen... Jag är inte stolt över mig när jag blir arg och irriterad - jag hör hur jag sänker mig till sandlådenivån. Linus vill kramas. Och jag har svårt att släppa känslan av irritation, men kramar honom till all frustration är borta. Jag blir aldrig så arg på någon som på mina barn - jag älskar ingen så mycket som jag älskar mina barn...

"En sextioårig förskollärare ruttnar på att tre pojkar leker i torkskåpet och placerar en fot på dörren. Det spelar ingen roll vad som har föregått händelsen eller hur rågat måttet var, barnen var tre år.
Treåringar som leker i torkskåpet hör till. Det är lag på att treåringar måste leka i torkskåpen. Jag har jobbat på flera förskolor och jag har haft tre egna treåringar och vet detta: om man inte hittar en treåring ska man leta i torkskåpet först för det är alltid där de är.
Man kan tycka att foten på dörren inte var så farlig men vad händer nästa gång? Kan man passera en gräns kan man passera flera.
Förskolepersonal ska behärska sig. Deras jobb är inte att älska våra barn och heller inte att bestraffa våra barn, de ska vara fullblodsproffs. Jag ser hellre att min personliga bankman är ett långfingrat stolpskott än att människorna som ansvarar för mina barn är labila och pratar med nyporna när ingen ser.
Det finns människor som ska visa känslor och som får balla ur till en våt fläck av frustration och ilska. De kallas föräldrar och de har världens svåraste jobb.
Ingen kan göra dig så arg som ditt barn och allt beror på kärleken du känner för detta underverk som driver dig till vansinne.
Barn ska inte bestraffas. Aldrig. Dåligt beteende kan få konsekvenser, absolut.
Men barn ska inte bestraffas och de ska inte tröstas med karameller.
De ska kramas till vett när vi plockat ut dem från torkskåpet och sagt till på skarpen."

Jag läser om att dagis kan vara skadligt innan två års ålder, enligt psykologen Eva Rusz.
"Vi måste öka vår kunskap om vad som skapar välbefinnande och psykisk hälsa hos våra småbarn. Brist på prylar utgör inte samma hot mot ett barns hälsa som bristen på känslomässig närhet. Moderna föräldrars självförverkligande får inte gå före barnens grundläggande känslomässiga behov.
Dagens barn har bytt roller med sina föräldrar. Många småbarn måste i dag själva söka upp sina föräldrar för att kunna ”tanka" eller "docka” närhet. De får passa på när föräldrarna kan slita sig från jobbet, karriären eller träningspassen.
Om våra barn inte ges möjlighet till att etablera en trygg och stabil anknytning under de första två levnadsåren riskerar de att drabbas av olika känslomässiga problem, exempelvis oförmåga att skapa och vidmakthålla vuxna kärleksrelationer. Det kan även ge upphov till dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet.
När ett barn har fötts i dag är en av de mest förekommande tankarna hos föräldrarna: ”När kan det börja på dagis”? Vi tänker automatiskt i termer av att vi skall låta andra ta hand om barnet i stället för att fråga oss hur vi som nyblivna föräldrar skall bete oss för att tillgodose vårt barns behov. I vårt land finns sen länge en spridd uppfattning om att barn behöver socialiseras så snabbt som möjligt. Detta är felaktigt: ett litet barn behöver inte socialiseras! Det är först vid tvåårsåldern som den processen behöver starta. För att denna process skall kunna ske på ett tillfredsställande sätt behöver barnet före två års ålder ha optimal tillgång till mamma och pappas trygga hamn. Föräldrarnas känslomässiga närhet, intoning och omvårdnad är avgörande.
Idag kan barngrupper på dagis bestå av 25 småbarn fördelade på 2-3 förskollärare. Förskolelärarna gör ett bra jobb men de kan inte ersätta det känslomässiga bemötande som föräldrar bör ge sina barn. Detta medför att många barn riskerar att lida brist på känslomässig omvårdnad.
Idag lär sig 1-2-åringar att de skall bita ihop, gilla läget och inte bli ledsna när föräldrarna går till jobbet. ”Han/hon vill ju så gärna gå på dagis" och "gråten går över” säger vi. Javisst går gråten över.
Men när barnets känslor trycks undan och nonchaleras vid upprepade tillfällen skapas en inre sårbarhet. Brist på känslomässig närhet hos barn under två år kan ge betydligt allvarligare skador än de som orsakas av barnfattigdom. Vi bör därför fråga oss om barn ska börja på dagis före två års ålder. Barn lär sig att vara andra till lags, många sätter på sig glada miner, fast de egentligen känner sig övergivna. De måste hitta olika överlevnadsstrategier för att passa in i föräldrarnas värld. Då barn anpassar sig och biter ihop tolkar vi vuxna det som att allt är bra med dem. I själva verket kan det vara tvärtom.
Hos det vuxna barnet kan detta få konsekvenser i parrelationer. Det kan få svårt att identifiera sina egna känslomässiga behov och riskerar att få en begränsad uthållighet och problemlösningsförmåga. Det ger upp för lätt, eftersom förmågan att bygga och bibehålla starka band till andra är bristfällig.
Vi behöver stanna upp och tänka några varv till inom familjepolitiken. Varför skall vi socialisera våra barn tidigare än vad som är nyttigt? Vad ska vara vägledande: föräldrars självförverkligande eller småbarns välbefinnande? Vi behöver sätta barnens behov i fokus."

Hjärtat blöder när jag läser - ska mitt barn lämnas på dagis efter sommaren. Var finns mitt samvete? Tror man inte på det hon skriver - beror det nog på att man har dåligt samvete... Jag inser själv att Han inte Behöver dagis. Behöver jag dagis? Kan vi klara oss utan dagis? Kan vi klara oss på en lön? Vi har dagar kvar? Jag intalar mig att det är bättre att han får vara där korta dagar, men börja efter sommaren, istället för att kastas in på dagis vid två års ålder och vara där längre dagar... Många av oss föräldrar går nog ständigt med dåligt samvete för att vi inte hinner hämta tidigare på förskolan och ha mer tid med våra barn, eller för att vi smugit i väg från jobbet tidigare och lämnat kollegorna i sticket. Samvete åt alla håll och kanter... Men många av oss behöver oxå många av delarna - tid med barnen, träning, egenstimulans i form av tex jobb - för att må bra, för att få ihop pengar - för att bli en bättre förälder.
Jag tror absolut att Eva Rusz har rätt. Inget barn mår bättre av att vara på dagis än att vara hemma. Möjligen om föräldrarna skadar barnen på ett eller annat sätt... Alla barn tar säkert inte skada, och barnen slutar säkert att skrika efter de hjärtskärande minuterna när föräldrarna går därifrån - men hur bra mår barnet av att bli lämnad med sin oro och övergivenhetskänsla? Alla tar nog inte skada - men alla har nog det bästa hemma. Alla mina barn kommer att ha börjat på dagis före två års ålder. Och jag har inte speciellt dåligt samvete för det - det finns andra saker som jag mår sämre av... Det är ett val jag/vi gör. Vi har tänkt för och mot. Vi har gjort det vi anser vara det bästa - och det kan vara gott nog?
Jag hoppas på mindre barngrupper - med bra personal som stimulerar och lyckas utmana mitt, och andras, barns, till utveckling och lärande. Som lyckas se alla. Det är i förskolan barnen gör avstamp för det livslånga lärandet. Den har betydelse för vad våra barn lär sig, hur mycket de lär sig och hur de utvecklas. Lärandet i förskolan bygger på att barn lär sig genom att leka, samspela, utforska och skapa. Men jag tror i och för sig att det som de ska lära sig innan två års ålder - skulle de lika väl kunna göra hemma. Att samarbeta och samspela är de för små för i den åldern.
Att känna skuld och lägga skuld på föräldrar och förskolepersonal är ingen lösning... det är ju vi som bryr oss mest. Jag slutar inte älska mitt barn - när jag lämnar det på dagis. Jag hoppas att jag fortsätter att vara en av de allra viktigaste personerna i mitt barns liv - den som barnet kan komma till och knyta an till. En som alltid finns där... även om jag inte alltid håller handen...
Nu ska jag klä på oss - regnkläder - gå ut och gunga, leka och busa innan han somnar gott i vagnen.

Här hittar du samtliga bilder från tävlingen!