flisas

Härligt ändå! Hopp om ljus och spirande liv! Trots en kylig inramning. 

Nu en eftermiddag i soffan framför hockey- Sigge spelar mot Oskarshamn och Lakers mot Frölunda! 

Go lakers! 

- skolledningen tog till sig, och tackade mig, för den konstruktiva kritiken (i form av ett långt mail) angående omdömena som plötsligt skulle skrivas. De backade! De pudlade! Och axlarna sjönk på oss lärare. Vi kan fortsätta att undervisa, planera och göra intressanta lektioner! 

- det var ljust när jag red ut från stallplanen idag! Det är stort. Jag fick visserligen slå på lampan direkt när jag kom ner på vägen. Men ändå! Det blir ljusare igen! Vi går mot ljusare tider! 

Troligtvis stiger de inte upp innan åtta. De äter nog en långfrukost eller äter brunch istället för att slänga i sig en tallrik fil och inta en snabb kopp kaffe? 

Jag var i stallet tidigt, för att hinna rida och springa en runda samt duscha av mig innan Sigges hockeymatch. 

I eftermiddag tittar jag på lakersmatch, med datorn i knät - jobbar lite, förbereder veckan lite samtidigt som jag följer klaras gamla innebandylag, Sigges innebandylag och även hans hockeylag i appen. 

Jag minns många av dem från åren som gått. 

För 19 år sedan kom han  Linus,  - superhjälten - med ena armén framför huvudet, mitt i semmelkalaset. 

Ettårskalaset när stormen Per rasade utanför fönstret och slet med sig en björk i trädgården mitt framför ögonen på oss semmelätande människor. 

När han fyllde fyra firade vi med bamsekalas till frukost på hotellet i Thailand - popcorn och godsaker. Innan vi åkte ut till en paradisö och jag blev stucken av en lionfish och fick tillbringa eftermiddagen och kvällen på sjukhus, medan Anne och Olof fick äta födelsedagsmiddag med barnen. 

För fyra år sedan - under pandemin - firade vi med semlor, som alla andra år, men få åt vi ute. 

Förra året överraskade vänner med kalas. 

Ikväll blir det semlor - som sig bör. 

Och vi firar två av de vackraste själarna - som fyller år samma dag! 

Vi är tacksamma för det, framför allt efter gårdagen när Maxi fick för sig att öppna en säck med hundmat och ta för sig. 

Jag fortsatte till stallet för en ridtur i underbart vinterväder. 

Samma valör då som nu! Silver! 

Killarna har överträffat sig själva flera gånger om och vunnit två matcher på straffläggning - i konkurrensen av ca 60 lag! De förlorar den första matchen - och den sista…

Jag brukar sammanfatta året - men det blir allt svårare. Allt blir viktigare. Allt går ihop. Allt är en del av helheten. Alla dagar och år - det är ju liksom livet…
2024 - för världen i stort ett år då "krig" har blivit ett allt vanligare ord i våra vardagliga samtal, naturkatastroferna hopar sig och vi vaknar allt oftare till svarta rubriker om skjutningar i landets alla hörn och gängkriminaliteten som breder ut sig.
2024 - för mig ett år som har präglats av några få större händelser:
- en halkning på en bro, grusade alla förväntningar på SM-framgångar och fortfarande har jag några envisa blåmärken och svullnader - men fick faktiskt fler gånger än ett "annat" år, vara tacksam för livet, att jag kan gå och springa. Att få vara med. Att vi får vara med - blyte och jag. 

- Klara som provade sina vingar genom att flytta till Linköping. Så självklart. När jag klev in i hennes första lilla etta för första gången - flimrade fragment av 22 år förbi. Jag har aldrig velat hålla för hårt i mina barn. Min uppgift är att ge dem vingar, inte att för alltid hålla dem under mina. Men då såg jag den lilla flickan som höll min hand eller en innebandyklubba i handen. Jag såg henne springa på fotbollsplanen, klä upp sig för att gå på fest, trösta en vän… det har gått så fort. Hon pratar om sina nya vänner, vänner som jag aldrig träffat, som jag inte kommer lära känna, vars föräldrar jag aldrig kommer veta vad de heter och småprata med utanför skolan, i innabandyhallen eller på fotbollsplanen. Främlingar - för mig, som nu kommer att vara en viktig del av min dotters liv. Vi satt en kväll i hennes vita soffa - hon var orolig för fläckar och jag minns kräket och chokladfläckarna i vår nya soffa - då för 20 år sedan… Och jag kan längta tillbaka till en tid då min oro för henne mest rörde löss, magsjukor och skrubbsår på knäna. Hon kommer alltid vara min dotter - jag kommer alltid vaka över henne och oroa mig för henne - men jag vet att hon klarar sig. Hon är förståndig och klok och vi har förberett henne för det här. Men det finns en känsla av glädje och sorg - det är så det ska vara. Glädjen finns där när jag ser hennes tindrande ögon och hör hennes ord om utbildning och fest - oron för världsläget i stort och kanske finns det anledning att på allvar oroa oss för våra barns framtid? Är framtiden ljus i fred och frihet, i demokrati och jämställdhet? I en värld för alla?
- med krig i släktingars land och sjukdom bland de närmaste - som påminner oss om vår förgänglighet. 

2024 - många fina ögonblick att minnas. 

Här kommer några av mina favoritbilder från 2024 som påminner om det goda, det fina, det viktiga…

Vi går in i 2025 med förväntan, oro, tacksamhet och hopp. Det finns mycket att upptäcka och se på med förväntan. Med tacksamhet och hopp får vi möta det som skrämmer och oroar. En dag i taget, med tillförsikt mot livet, så möter vi nya dagar!

Julen 2024 går mot sitt slut. Tiden för tindrande ögon, förväntan, levande ljus, julefrid och lycka - men också en tid av otillräcklighet, sorg och saknad. En skör tråd. Att finnas för dem som finns - här och nu - och sakna dem som lämnat och det som varit.
Livet är en skör tråd. Det är små marginaler mellan glädje och sorg, mellan lycka och förtvivlan, mellan liv och död. Och livets tråd kan trassla till sig och slå knut på sig. Men, på livets sköra - men ändå livskraftiga - tråd kan vi också trä små glädjepärlor. Samla allt det vackra, allt det goda, allt av kärlek. Glädjas åt och omfamna de vi möter under livets väg - de som ger oss kärlek och glädje. Njuta av stunder som skänker oss glädje och hopp.
Livet är i ögonblick, en kort stund av evigheten och oändligheten. Kärleken och banden är eviga - även när våra hjärtan slutar slå och händerna får släppa taget om varandra - så är våra hjärtan sammanknutna med ett evigt band. Livet är en skör tråd med starka band… i evighet…

Kapitulera eller hänga i? Kastar in handduken när tärningen är kastad. Jobbar stilla i soffan. Lunkar sakta fram i joggingspåret utan att bli andfådd. Slår in några julklappar. Ett enklare liv på SVT play. Ett par godis bitar långt ner i påsen. Vilar. Julsånger. 

Snart ska jag hämta Klara. 

Kippar efter andan. Andas. Håller igång undervisningen. Analyserar. Summerar. Skyndar i korridorerna. Förmedlar. Håller ihop. Håller om. Går på julbord på slottet.skrider mot lucia. Går i pannlampans sken. Mörkret krymper och skingras. Under stjärnorna. 

Jag blickar mot dem. Följer dem. Några lyser starkare än andra och de leder mig sakta framåt. 

Nattens alla stjärnor tackar dagen. 

Nattens alla Stjärnor blinkar och vakar över oss när mörkret sänker sig och tränger sig på och gör sig påmint. 

Nattens alla stjärnor ger tröst åt den sömnlöse och påminner om hur oändligt stort livet och rymden är. 

Där bland alla stjärnor finns de vi saknar. Där bland alla stjärnor finner vi hopp när mörkret är stort och omger oss.

Nattens alla stjärnor finns där alltid, men syns inte alltid. Så som hoppet och glädjen, det finns där men visar sig inte alltid. Ibland känns mörkret större, utan ljusglimtar. Men stjärnorna påminner oss om ljuset i mörkret. De lyser upp. 

Tack alla stjärnor som finns här på jorden och lyser upp och skingrar mörkret runt mig. Tack alla stjärnor som har lämnat mig. Stjärnorna är glimtar av det som fanns - en påminnelse om tacksamhet i mörkret.

Nattens alla stjärnor välkomnar en ny dag.  

 

Och så kom humor, Marianne och pappa på lunch. 

Hockey i lenhovda - vinst mot Oskarshamn. 

Och en ridtur. Ni som vet känslan - ni vet - när man kom till ridskolan och fick D E N hästen.  Blyet fick prova sina vingar igen. Han var lycklig - jag var lycklig. Vi var lyckliga. Enade. 

Och varit på tantgympa - och jag tror jag vann! Ikväll igen (om man nu kan vinna när ingen annan vet att det är en tävling?)…

Och firat in första advent med glögg, lussekatt och pepparkaka - hopp och ljus. 

Ibland behöver man fundera på vad som är viktigt. Hur man ska prioritera. Vad man mår bra av. Landa. 

När jag kom hem insåg jag att det troligtvis var punka på lilla bilen - klara hade inte tänkt på att lampan lös. Klockan var kväll, vi skulle äta lite gott på fars dag. Så däcket fick vänta. På morgonen gick Anders ut vid 6.30 och hittade en stor spik i däcket och bytte till vinterhjul. 

Kärlek. 

Vaknade upp till en vacker tavla. 

Hämtar Sigge. Handlar. Kör förbi "gubbens" hus som brann ner i onsdags. 

Jag sprang en runda i pannlampans sken. Rsd2101. 

Jag lyxar till de stuvade makaronerna, köttbullarna och plattkorven med tända ljus och vin. 

Farmors tinade frallor och croissant till frukost. 

En löptur och en ridtur i dimma. 

En innebandymatch i Alvesta innan fika hos farmor och farfar. 

Och när vi kom hem hade våra fina vännervarit inne och lämnat skumpa och chili! 

Bowl. Och gympa. 

Tacksamhet för dagen. Åren. Familjen. Livet. Vänskapen och vänner.  Kärleken. 

Målbilden för rundan: ett glas vitt på altanen, i den ljumma kvällen. 

Jag skulle kunna ta tag i tvätten eller dammsuga, byta i sängarna eller börja med maten… 

Men efter fem lektioner, handling och en sjukilometersrunda - behöver jag sitta här. Andas in och ut. 

Sakta.