20/3; torsdag
En lärare vet vad som krävs för att skapa lektioner och gemenskap. Det ligger i läraryrket att främja lärandet, skapa gemenskap, se till att eleverna utvecklas både socialt och kunskapsmässigt samt att ge innehållet liv som kan få eleverna att lära sig. Men när vi inte är där… En lågmäld, men pågående oro… om att ständigt vara otillräcklig och alltid kunna göra mer. Att det hänger på oss lärare… Att vi ständigt behöver göra något bättre - ovisst vad… Och idag är jag inte där… Jag är en brist - i en felande länk. Jag kunde gjort mer… Jag kunde varit där?
4/2; tisdag


22/1; onsdag
Jag är trött - jag vet inte vad som är upp och ner, fram och bak eller ut och in. Har jag tappat det?
Jag kommer till kort-infon (lite sent, för att jag hjälpte en elev som behövde en extra genomgång om korsningsschema) som rektorn håller i. "By the way" säger hon. Innan sportlovet ska ni "bara" göra omdömen på samtliga (400) elever - "bara" rött eller grönt i IST. Så att vi har mer att prata om på utvecklingssamtalen… Räcker det inte med bedömningar i IST? Och betygsvarningar? Vad händer om jag bedömer "grönt" v. 7, men inser att jag måste göra en betygsvarning v. 10? Vad gäller då? Ska jag ändra omdömet då? Hur tolkas det av föräldrar?
Och så fortsätter hon - och så ska ni hitta på en aktivitet som gör att läsningen och språkutvecklingen blir bättre, och en aktivitet som gör att variationen ökar. "Bara en". Och så ska den utvärderas.
Vi lägger enorma resurser på att stötta elever. Leda dem. Motivera dem. VI lägger mycket tid på att göra varierade lektioner, tänka nytt, tänka om, pröva - och ompröva - så att undervisningen ska passa så många elever som möjligt. Och vi lägger mycket tid på att delge resultat, varna för varningar, betygsvarna och betygsätta - allt för att ha ryggen fri. Vi anpassar undervisningen, erbjuder läxhjälp, ger alternativa kunskapskällor i olika medier (digitala resurser, text, filmer, böcker) och öppnar upp våra scheman för individuella samtal.
Det händer att elever inte ens dyker upp eller tar del av det som erbjuds. Det är som om det alltid finns en osynlig vägg mellan insats och resultat. Och ändå får vi höra: "Ni måste göra mer." "Lektionerna måste varieras mer." "Lektionerna måste vara roligare." "Ni måste lyfta resultaten." Ansvaret läggs på oss. Vi måste vara roligare. Variera mer. Lyfta mer. Arbeta hårdare.
Motivation är ingen produkt som vi kan ge eleverna, utan en process de måste vara delaktiga i. Vi kan inte konkurrera med dagens snabba dopaminkickar i sociala medier. Att lära är en process. Vårt jobb är att göra lärorika lektioner. Variera så att elever kan ta del av undervisning på olika sätt. Men eleverna måste göra ett arbete. Och allt arbete är inte lustfyllt. Jag vill undvika massa skriftliga prov - men verkligheten ser ut så att jag behöver ett skriftligt prov för att få reda på vad så många elever som möjligt kan. 27 elever/55 minuter i veckan i laborativt ämne. Såklart är inte skriftliga prov det enda sättet att visa sina kunskpaer. Men det är effektivt när klasserna är stora och jag tvingas att ha en kunskapsbild av varje elev efter 4 tillfällen efter senaste betygssättning...
Motivation är inte en enkel mekanism som kan aktiveras med rätt metod. Den påverkas av hemförhållanden, tidigare erfarenheter, sociala miljöer och elevens egen syn på utbildning. Förutsättningar, driv och lust. För mycket stöd kan skapa en passivitet hos eleven. Om vi ständigt löser deras problem eller anpassar undervisningen till det yttersta, hur lär de sig då att hantera utmaningar själva?
Var går gränsen? Ska vi lärare vara pedagoger, mentorer, terapeuter och motivationscoacher samtidigt? Visst är det vårt jobb att inspirera och skapa förutsättningar, men är det rimligt att förvänta sig att vi ensamma ska driva varje elev framåt? Medan våra förutsättningar blir allt sämre. Större grupper - labb med helklass (27 elever), 55 minuter i veckan - och så ska vi ha ett bedömningsunderlag redan v. 7, 4 gånger efter att vi satte (400) betyg. Och så ska det vara lustfyllt… Det rimmar inte. För vems skull - elevernas, föräldrarnas, kollegornas, min?
Skolarbete liknar friidrott. När det är något vi inte klarar av måste vi träna mer på det. Ska vi kunna hoppa högre - måste vi öva. Inte bara sänka ribban. Lärare är utbildade för att ge eleverna strategier och kunskap för att de ska lära sig att bland annat läsa, skriva och räkna. Jag vänder ut och in på mig själv och känner hur tröttheten klappar mig på huvudet… När ska jag "bara" få känna att jag gör nog? Att jag gör bra?
Läs gärna:
https://www.vilarare.se/nyheter/vi-larare-debatt/motivation-inte-en-produkt-som-larare-delar-ut/?fbclid=IwY2xjawH-HUxleHRuA2FlbQIxMQABHcfD4X6sjVZEjfF1CmceWIvdaO0W2JHlNKovWsLbUVkdeoXjFG3qhDZ60w_aem_NGkyX-fDMxyo7IAiN142oA
https://www.altinget.se/artikel/skolverket-forespraakar-dopning-av-kunskapsresultaten?fbclid=IwY2xjawH-HRFleHRuA2FlbQIxMAABHW6nzTKA6EAn64JUoqKwWAKzaUMgBecf52huR_ldAje5sZpF85uRiwGvZw_aem_xtYzz8PUPXRs-j3pP72rAA
Två artiklar på ämnet.
4/1; fredag



Det är tung och upprörande lyssning med stark igenkänning för alla föräldrar och lärare som har larmat om barn som mår dåligt - sm skär sig, som skärmar av sig med luvor och som stannar hemma när stöket, ljudet, springet och pennornas rispande mot papper blir för högt. Vi har fått hörselkåpor och skärmar för att hjälpa dem… Men det räcker inte…
Elinor skriver om kedjan mellan BVC och skolhälsovården som blev elevhälsa och om kommunaliseringen och därpå den följande resursbristen, illa genomtänkta reformer utan kontinuitet samt skolpeng och konkurrens - som skulle kunna vara förklaringar till barnen mår allt sämre. Hon skriver också om att flickorna sällan får diagnoser och därmed uteblir hjälpen. En skola för alla.
Vi i skolan skriker. Gråter. Försöker. Får ögon i nacken. Vänder oss utochin. Knäcks. För mig i skolan behövs inga diagnoser. Vi ser. Vi vet. Vi har kunskap. Men vi saknar resurser. Vi behöver något annat. Inkluderingstanken är i grunden himla fin. Men det räcker inte. En av tankarna bakom inkluderingen är att den är socialt bra för eleverna, skapar en större förståelse mellan olika grupper och gör det lättare för eleverna att utvecklas. Sverige är ett av de länder i världen som har störst andel elever i samma klassrum, oavsett kunskapsnivå. Variationen mellan eleverna har ökat väldigt mycket under de senaste åren. Samtidigt har klasserna blivit allt större precis som antalet elever per lärare. För att inkluderingen ska fungera behöver lärare ha betydligt färre antal elever i sina klasser. Många elever lämnar grundskolan utan att kunna läsa ordentligt, och inte heller klarar behörigheten för att studera vidare - och eleverna i svensk skola mår allt sämre… Om elever i behov av stöd ska placeras i vanlig klass måste det finnas utbildade lärare, stöd, resurser, tid, läromedel, lagom många klasskompisar och ett gediget samarbete med en utvecklad elevhälsa. Det är enda förutsättningen för att inkluderingstanken ska fungera. En del elever behöver vara – enskilt eller i mindre grupper, i alla eller några ämnen, hela eller delar av skoldagen eller kanske bara någon gång då och då – tillsammans med specialutbildade lärare. Många elever hamnar i för stora sammanhang där tempot är alltför högt, där ljudet är för högt, där dagarna är för långa, där de inte blir sedda och får den hjälp som de behöver. Eleverna misslyckas. Det behövs ett mycket mer flexibelt tänkande kring hur undervisningen organiseras och planeras än vad som är fallet i dag. Det krävs både flexibla undervisningsgrupper, ordinarie klasser och specialklasser. Och lärarna har inte en rimlig chans, oavsett om viljan finns och hjärtat bultar för rätt sak. Vi lärare behöver få större frihet och ökade möjligheter att påverka och styra hur klassrumsarbetet organiseras och hur vi fördelar och grupperar elever mellan oss.Vi behöver sätta in stöd tidigare. Ju tidigare man identifierar en elevs behov av exempelvis extra stöd i en mindre grupp, och så klart ger hen det, desto bättre förutsättningar har eleven att klara skolan och på sikt helt och fullt ingå i den ordinarie klassen. Skolan brister i stöd för att vi har ett skolsystem som präglas av resursbrist, brutala nedskärningar, lärare som administrerar lika mycket som de undervisar. Vi behöver börja se över lärarnas dagliga arbetsschema och eventuellt skära ned på mötestiden - att mötas bara för att mötas gör inte vårt dagliga arbete bättre. Vi diskuterar problemen, synliggör problemen, belyser problemen och analyserar problemen. Det blir många gånger bra samtal och bra reflektioner, men oftast stannar det där. Det räcker inte… Vår tid på arbetsplatsen är begränsad och därmed väldigt värdefull. Och en lärares primära arbete är faktiskt att lära eleverna en massa saker under den begränsade tid vi har med de knappa förutsättningar som råder. Skolans värld behöver bli mer lösningsfokuserad - färre samtal och mer handlingskraft. Eleverna mår inte bättre och deras resultat höjs inte för att vi sitter i fler möten. Vi kan inte fortsätta låta tusentals ungdomar år efter år stängas ute från vidare utbildningar samtidigt som vi skär ner på skolan och i samma andetag säger att allt är skolans fel. Allt är inte skolans fel - men ganska ofta känns varje unges misslyckande som ett ok på mina axlar som blir allt svårare att bära för varje dag… Vi måste göra något nu - för min, för alla lärares och framför allt varenda unges skull!
2/1; torsdag




2024 - för världen i stort ett år då "krig" har blivit ett allt vanligare ord i våra vardagliga samtal, naturkatastroferna hopar sig och vi vaknar allt oftare till svarta rubriker om skjutningar i landets alla hörn och gängkriminaliteten som breder ut sig.
2024 - för mig ett år som har präglats av några få större händelser:
- en halkning på en bro, grusade alla förväntningar på SM-framgångar och fortfarande har jag några envisa blåmärken och svullnader - men fick faktiskt fler gånger än ett "annat" år, vara tacksam för livet, att jag kan gå och springa. Att få vara med. Att vi får vara med - blyte och jag.

- med krig i släktingars land och sjukdom bland de närmaste - som påminner oss om vår förgänglighet.








annandag jul; torsdag


Livet är en skör tråd. Det är små marginaler mellan glädje och sorg, mellan lycka och förtvivlan, mellan liv och död. Och livets tråd kan trassla till sig och slå knut på sig. Men, på livets sköra - men ändå livskraftiga - tråd kan vi också trä små glädjepärlor. Samla allt det vackra, allt det goda, allt av kärlek. Glädjas åt och omfamna de vi möter under livets väg - de som ger oss kärlek och glädje. Njuta av stunder som skänker oss glädje och hopp.
Livet är i ögonblick, en kort stund av evigheten och oändligheten. Kärleken och banden är eviga - även när våra hjärtan slutar slå och händerna får släppa taget om varandra - så är våra hjärtan sammanknutna med ett evigt band. Livet är en skör tråd med starka band… i evighet…





20/12; fredag
Nu önskar jag mig en sak - att alla får en fridfull jul och vilsamt lov - det behövs! Att jag får dricka varmt kaffe. Skrida långsammare. Tänka hela tankar och springa i dagsljus.
Och ja - efter att ha roat eleverna på längden och bredden idag, kramat ur det sista och handlat lite mat - hann jag hem och sprang i det sista dagsljuset.

11/12; onsdag
Nattens alla stjärnor tackar dagen.
Nattens alla Stjärnor blinkar och vakar över oss när mörkret sänker sig och tränger sig på och gör sig påmint.
Nattens alla stjärnor ger tröst åt den sömnlöse och påminner om hur oändligt stort livet och rymden är.
Där bland alla stjärnor finns de vi saknar. Där bland alla stjärnor finner vi hopp när mörkret är stort och omger oss.
Nattens alla stjärnor finns där alltid, men syns inte alltid. Så som hoppet och glädjen, det finns där men visar sig inte alltid. Ibland känns mörkret större, utan ljusglimtar. Men stjärnorna påminner oss om ljuset i mörkret. De lyser upp.
Tack alla stjärnor som finns här på jorden och lyser upp och skingrar mörkret runt mig. Tack alla stjärnor som har lämnat mig. Stjärnorna är glimtar av det som fanns - en påminnelse om tacksamhet i mörkret.
Nattens alla stjärnor välkomnar en ny dag.






18/11; måndag


17/11; söndag






3/11; söndag










26/10; lördag

Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör"
Utan mening på jakt efter ruset, genom dunket och bruset"
Det kallas tvivel...
Här står livet i farstun, så nära inpå
Men det är nåt som gnager ändå
Det kallas tvivel..."
15/10; tisdag
Höst och häst.
Andas in. Andas ut.
I det sista ljuset får tankarna vila medan mörkret lägger sig.
För en vecka sedan hade jag en lektion om stamceller, cancer, gränsen mellan liv och död. Då visste jag inte att jag mindre än en vecka senare skulle veta så mycket mer när jag ska hålla lektionen igen - för en annan klass. Att lektionen skulle beröra mig på ett helt annat sätt. Jag funderade på om jag verkligen skulle göra det - om jag skulle orka... Men det här är viktigt. På riktigt.


10/10; torsdag
Jag sprang 5.50 i morse. I regn. Tårarna börjar rinna. Stilla. Jag tänker på bomberna som faller över Libanon och i andra delar av världen, för dem som förlorar sina hem i stormen i Florida., för grannens barnbarn som kämpar mot cancer, på förutsättningarna i skolan som bara blir sämre - större klasser, med fler elever med olika problematik, färre elevstödjare och känslan av att det bara är upp till mig…
Jag ställer mig i duschen.
Sminkar mig.
Åker tidigt till jobbet.
Jag har länge sagt att det inte är någon större skillnad mellan olika kommunala skolor - det är det. På andra skolor har de halvklass under labb. Jag har länge tänkt att det är lättare att förändra där man är - än att förändra om man är ny… Nu vet jag inte…
Jag trollar med knäna, skruvar på planeringar, springer, slår Knut på mig själv och diskuterar med min ämneskollega för att göra varje lektion lite bättre än den förra. För att nå fler - för att fler ska lyckas och bli nyfikna. Jag försöker se, värna, rädda, lyfta, hjälpa, anpassa, kompensera, inkludera, stötta, klappa medhårs, springa fortare, utmana, inspirera och le vid möten med eleverna.
Jag försöker följa anpassningar, skriva i classroom inför varje lektion, göra bedömningar i lärplattformen, och lägga in betygsvarningar. Jag skriver bedömningar, fyller i enkäter och utvärderingar. Jag skriver orosanmälningar, utreder problematisk skolfrånaro, gör pedagogiska utredningar, anmäler till eht och skriver kränkningar i df. Jag anmäler vattenläckor och trasiga dragskåp. Jag jobbar för att få igång nätverk, datorer och skrivare. Jag får en lista med åtta elever i min klass - som jag behöver prata enskilt med. Jag lyssnar på elever som känner sig kränkta, är ensamma och vilsna. Jag avstyr ett bråk.
Jag har blivit bättre. Men Mina förutsättningar har blivit så mycket sämre. Vi har inte tvålärarskap i kemi längre - vi har 27 elever/klass. Nyanlända med tre olika språk i samma klass - utan språkstödjare och elever med milslånga anpassningslistor.
Jag ska skriva färdigt en df-anmälan -trots att jag inte vet vad som har hänt i ärendet, och trots att jag inte vet hur man gör - trots att någon har sett det och kunde gjort det direkt. Någon mellanschef - självutnämd eller uttalad har blivit viktigare än oss lärare. Vad kan vara viktigare på en skola än att undervisningen fungerar? Bra undervisning. Varierad. Strukturerad. Eht- teamet, som i och för sig är väldigt viktigt, känns viktigare än lärarna.
Jag får höra att jag ska göra omvärldsanalyser för att öka motivation, nyfikenhet , närvaro och få Högre måluppfyllelse.
Jag ska djupanalysera.
Jag behöver djupandas. Men kippar bara efter luft.
Vi ska skriva fina ord på ytan - när vi behöver se över botten. Bygga tillsammans - ett stabilt bygge, utan läckande tak. Vi är många som simmar febrilt och desperat mot ytan för att inte drunkna.
Det enda jag vill och strävar efter är att göra varje lektion bättre. Göra rätt. Trots att jag har i stort sett flest grupper, klasser, elever och undervisningstid. Jag vill känna att det är tillräckligt bra!
Idag har mina ögon svämmar över flera gånger - mest av frustration. För varje elev - för eleven som inte förstår, för eleven som inte kan språket, för eleven som inte klarar av att komma till skolan… Gång på gång torkar jag mina tårar för att möta elever. Jag ler.
Jag vill fortsätta brinna för mitt yrke, orka ge, känna driv och omtanke. Jag vill delta i kampen för det goda, för utveckling och engagemang.
Jag åker till stallet efter jobbet. I regn. Tårarna blandas med regn. Jag vill se det vackra i hösten. Andas Häst och höst. Känna Hopp och tro. Jag får kakor från en elev.

Jag kommer hem. Jag ställer mig i duschen och spolar bort mascaran från kinderna.
27/8; tisdag

26/8; måndag
Jag lever med den man som är "mannen i mitt liv". Han kom in som gänglig tonåring i mitt liv och med åren har han bara blivit ännu finare - han är allt det som jag inte är... Han är den som är noggrann när jag slarvar. Han lyssnar när jag pratar. Han tar ansvar när jag är tankspridd. Han är tryggheten när verkligheten och jag själv skrämmer mig, han är perfektionisten när jag är en slarvmaja, han tänker före när jag tänker efter - och han älskar mig mest när jag förtjänar det minst. Min livskamrat. Min bättre hälft. Min trygghet. Min verklighet. Min kärlek. Min idol. Mitt allt...
Ord är onödiga. Du vet redan allt. Vi står så nära varandra att vi nu för tiden kommer på varandra dagligen med att tänka samma tankar. Vi hör orden som inte sägs. Vi talar ordlöst samma språk - och samma tystnad. Lite gråare. Trygga i det vilsamma. 30 år tillsammans. Vi har formats tillsammans av kärlek, lycka, sorg, motgångar och medgångar. Det är en ynnest att få möta livets dagar med någon som man är trygg med . Han finns där i livets skönhet och skörhet, i nöd och lust, i framgång och motgång, i glädje och sorg, i solblekt kalufs och grånat morgonrufs. Alla dagar. Varje dag är en gåva - och livet i den kärlek där man är sedd och älskad för den man är - är tidlös och åldras inte. Och jag hoppas att det blir många fler…
Dagen började med en löprunda och när jag kom hem hade Anders gjort scones. Jag jobbade och kom hem kl 17.30. Lagade mat. Anders kom hem 17.45. Jag och Sigge åkte 18.00. Sigge skulle på hockeyträning och jag fördrev tiden med fotbollsmatch i hovmantorp. Vi löser. Teamwork makes the dreamwork. Ger och tar. Underlappar och överlappar. Lappar och lagar. Håller i hop. Passar på. Finns.

27/6; torsdag
Midsommar - med allt man kan önska sig. Sol, nubbe, Cava, dunkvin, kransbindning, midsommarstång, brännbollsmatch, grill och goda vänner!


Sedan gick vi in i sm- veckan. Vi tappade ett ekipage sent på söndagskvällen. Det blev oro i laget. Vi funderade på om det värt riskerna när chanserna minskar?
På måndagen bestämde sig Sara för att ta sin nyare häst och laget blev komplett. Vi lånade ett släp med frontutlastning. Och Blyte har gått av och på utan problem vid varje körning.
På Förbesiktningen fick han a rakt igenom.

På tävlingsdagen lastade vi och körde ner till centrum för start. Han var så lugn. Många hästar var stimmiga. Jag kände mig trygg. Mannen, myten, legenden, (draken). Han står för musklerna och jag för hjärnan brukar jag säga…
Sedan gick starten.
Genom kravallstaket. På led. Blyte triggar igång. Vill iväg. Vill galoppera när de andra skrittar. Det är trångt och mycket publik. Efter kravallstaketet kommer en bro…
Han blir rädd för ljudet på träbron. Kommer efter hästen före. Vill, men vågar inte riktigt. Blir ännu räddare när han hör sina egna hovslag mot trät. Slår i metallräcket. Han är rutinerad. Vi litar på varandra. Kanske hade det gått bättre om jag gick bredvid honom - men jag hann inte hoppa av… Det går så fort. Hans hjärna försöker ta överhanden. Draken visar sig. Han försöker skydda oss… Han reser sig. Halkar. Går omkull och sätter sig på mitt underben. Vi kommer snabbt på fötter. En funktionär som har försökt hjälpa oss över bron fångar honom - en veterinär finns i anslutning till bron och tar hand om honom. De kör honom direkt för kontroll. Han har några skrapsår. Sjukvårdare kommer snabbt och hjälper mig. Jag körs i en "ambulansgolfbil" för vidare ambulanstransport. Jag röntgas. Inga skelettskador. Jag är svullen och blå. Knät. Underbenet. Foten. Filmen som en i publiken tog och som senare visades på SVT ( Ridsport: Otäckt fall på distansritten på SM-veckan | SVT Sport och på https://www.svtplay.se/lokala-nyheter-smaland) ser otäck ut. (Känd från tv? Jag tänkte att jag skulle bli känd för att jag vann lag-sm, men det blev något annat jag blev känd för…) Det hade kunnat gå så mycket värre… metallräcke. Omkullridning. Häst över ryttare… vissa gör allt för en stund i etern? (Men varför hade jag tappat ett lronhänge och orakade ben?)
Vi fick båda åka brytbuss. Jag fick ett åkband.

Vår målsättning för dagen var en helt annan. Men när förutsättningarna ändrades 50m efter starten, så förändrades även målbilden. Och idag är jag är bara tacksam att vi båda mår bra. När dagen inte slutade som vi hade tänkt - är jag ändå glad att den slutade som den gjorde…
Min första mening efter fallet var: "var är Blyte"? Och "hur mår han?". Sedan "tur att jag sprang i morse". Och "undra om jag kan springa imorgon".
Idag körde vi hem.
Blyte blev glad att få komma ut i hagen. Galopperade och rullade sig!
Jag "sprang en runda" - jag sa till barnen att de var tvungna att springa jämte - de hade kunnat gå snabbare… men jag gjorde det. 1,62km på 20 minuter. Jag vet att jag är knäpp. Men runstreakern lever… #rsd1067. Åtminstone en dag till…
Jag kom hem till Sigge som hade gjort en fin vinbricka och Linus som hade bakat kladdkaka - han bjöd även in morfar och Marianne och vi fikade tillsammans.
Jag är så tacksam för så mycket - alla omtänksamma medmänniskor, familj och groomar (Yvonne, klara och Elin), för att jag "bara är blåslagen" och för att runstreaken lever men framför allt för att Blyte (en av dem i världen som jag har störst förtroende för, som alltid ställer upp och som alltid försöker gå med mig hem) verkar må bra - att vi kom hem… När jag sluter mina ögon ser jag honom komma över mig… mannen, myten, legenden - och draken.
8/6; lördag

Ja, fatta om man på riktigt förstod att spara in på våra barn kommer att bli ofattbart kostsamt i längden.
Tänk om man hade vett att värdera skolan.
Tänk om man också värderade välfärdspersonalens psykiska hälsa.
Om man förstod att vår känsla av otillräcklighet gnager i bröstkorgen långt efter att vi lämnat skolan för dagen. Och att den där känslan av att inte räcka till liksom borrar sig in i djupet av själen och lever sig kvar även på dagar när vi borde vara lediga."
Vi är inga superhjältar och vårt jobb är inget kall. Vi gråter, vrider och vänder oss på nätterna, stångar oss blodiga och skriker oss trötta inför döva öron.
Jag oroar mig -för på natten - över att inte räcka till… för mina barn, mina elever, min man, hästen och hunden. Och vi hann inte upp på Heddas student. Och nästa vecka har vi studentfirande varje dag - mån-Tors. Och revy på torsdagen. Och jobbfest på fredagen. Och fotbollscup i Sölvesborg -fre-sön…
Ingenting jag gör är tillräckligt bra… jag hinner inte tillräckligt mycket. Jag vill fira studenter, träna hästen, vara med på skolavslutningar, måla huset, titta på fotbollsmatcher, heja fram elever, laga vattenledningar, vattna blommor, dricka Cava, umgås med familj och vänner, springa, träna, vila, bygga altan… Idag är det mest ångest och stress i kroppen…
I onsdags sprang jag hem från jobbet - 12km.
I torsdags var vi på ekö. Försökte fixa vattenkranen som läcker - Anders hade beställt ventiler. Det hjälpte inte. Vi får beställa en ny kran. Putsade fönster och klippte gräs. Jag red när jag kom hem.

Igår var vi i Linköping. I klaras lägenhet. På Ikea. Lifehack: låna en kundvagn i släpet när man har köpt garderober.





21/4; söndag


Skottdag 2024
