flisas

Jag läser läxan med Linus. Fem stenciler, med små rader. Tre i matte och två i engelska. (Trots att jag har bett om anpassade läxor - där man kan skriva på paddan (t.ex. matteportalen.se som de använde i trean), göra övningar på paddan, anpassade uppgifter... Den här veckan handlade matteläxan om multiplikation och division - jag fick en känsla av att han inte kan tabellerna... Inte från sexan och uppåt... Jag fick känslan av att jag fick Lära honom det... hur ska man tänka vid division? Hur hänger det ihop - multiplikation och division? Hur tänker man på nians tabell - finns det några knep?) Idag var vi vänner. Igår var det kaos. Det fanns inget tålamod. Ingen förståelse. Jag brukar säga till mina elever att man inte ska göra läxan om man blir ovänner... Det är inte värt det. Klart att det får kännas motigt. Och jobbigt. Det är ibland ett jobb som behöver göras. Allt jobb är inte roligt... Jag brukar säga till Linus att "nu hinner jag hjälpa dig med läxan". Det handlar om planering. Om att lära sig ta ansvar. Om han inte tar min utsträckt hand - är det inte säkert att jag hinner när han vill... Men jag tjatar inte. Det är ingen mening. Han måste "vilja" för att kunna. Och han kan lära. När han Vill. När jag har tålamodet, och lugnet. Och inte blir frustrerad... Jag brukar säga till mina elever att en läxa ska vara något man kan - men behöver öva på... Något välkänt. Något man har förstått och arbetat på lektionen med. Det ska vara repetition. Mängdträning. Multiplikationstabellen och glosor är exempel på sådant. Visst finns det andra typer av läxor också (göraklartläxor, förberedelser...)... Men måste det då vara en läxa som han inte kan arbeta med själv? Självklart kan han få hjälp av oss - men vi är i första hand föräldrar, i andra hand är jag lärare. Varför inte ge honom en mutliplikationsapp att öva på? Jag hittade en - och idag har han övat där... Jag visade honom oxå hur man kunde slå på en miniräknare när det kör ihop sig... Det fanns några glosor oxå - som jag skrev in i ett glosprogram på paddan. Varför inte lägga in glosorna i en läxläsningsapp på paddan som alla elever kan få tillgång till (jag har bett om det...)? Varför ger man en läxa som bygger på ett ord (potatoes) - som man ska göra om till en massa andra ord, som man inte kan (en övnings som ter sig ganska oöverligkommlig för en fyra utan något större ordförråd...)... Och sätta in i en look-text (översätta en text, hitta rätt ord, som man kanske dessutom inte kan...)? Vad är meningen med läxan?
Det är nyttigt för en lärare att vara mamma... Nyttigt men frustrerande. Att göra rätt är helt enkelt inte lika enkelt... Det finns så många alternativa möjligheter, redskap och metoder - det finns så många fler anpassningar man kan göra... Likvärdigheten kan vara att göra olika. Lärande kan ske på så många sätt. Det är inte enkelt att vara pedagog. Det är inte enkelt att vara mamma. Det är inte enkelt att vara en pedagogisk mamma. Och det är inte enkelt att vara elev... Speciellt inte när man är en elev som misslyckas mer än vad man lyckas...

Ledig torsdag. Men aldrig så mycket att göra som på torsdagar? Jag ser alla högar - smutsig disk, ren disk, ren tvätt, smutsig tvätt, dammhögar, räkningshögar, återvinningshögar... Jag effektiviserar - gör upp listor i huvudet, kalkylerar, räknar ned, tänker om, tar med mig högen av tvätt upp samtidigt som jag dricker kaffe och ser blomman som behöver vatten... Färgar ögonfransarna samtidigt som jag plockar ur diskmaskinen och dammsuger. Dagarna flyter ihop. Linus har varit snorig i veckan - och varit hemma. Anders har kunnat jobba lite hemifrån, och jag kom hem tidigare igår. Vobar. Och försöker Vara med barnen. Varför är jag föräldraledig? Brottas med tanken - samtidigt som jag svarar på ett mail. Och uppdaterar jobbets hemsida. Får känslan av otillräcklighet. Känslan av att jag behöver jobba mer än vara hemma. Paniksvarar på ett mail och spelar FIFA med Sigge. Plockar in i diskmaskinen. Skriver ihop ett prov - "jag ska vara snabb" - och spelar en period till med Sigge. "Jag ska bara fixa det här...". "Kommer strax..." Jag kan nog göra det senare - när barnen har somnat? Fixar våffellunch. Och slänger in dagens tredje tvätt i maskinen. Klipper klon och tasshår. Samtidigt som jag agerar målvakt på Sigges innebandyplan. Jag och Sigge åker till återvinningsstationen och hämtar Klarar. Tankar. Handlar. Fikar med barnen. Åker och rider. Blyte var inte den charmigaste killen i byn - han kändes stressig. Beror det på att han är pigg - eller att han har ont? Äter taccos. Tittar på hockey. Anders och Klara åker på innebandyträning. Lägger Sigge - läser en bok, klappar honom och berättar hur mycket jag älskar honom. Läser ett mail - svarar på ett annat. Andetagen blir tyngre. Går ner till Linus. Jag försöker svara på Linus alla frågor, tankar och påståenden om hockeyn (Lakers - Rögle) samtidigt som jag "bara ska fixa det här...". Snart börjar prövningskursen i kemin - det är många tankar jag "behöver" styra upp... Jag hinner ju inte på jobbet... Idag är jag ju "ledig" - föräldraledig... För vem? Tänker att jag borde vara mer som katten, hunden och hästen - här och nu, en sak i taget. Titta folk - mina vänner, mina barn och min man - i ögonen - istället för att läsa deras status på fejjan. Jag har blivit en sämre vän efter att FB gjorde intrång i mitt liv. Jag tror att jag har kontakt med folk - att jag vet saker om dem, att vi inte behöver pratas vid - jag "träffar" ju dem varje dag... Men hur många av mina "vänner" på facebook vill jag veta någon om på riktigt? Och hur många skriver något som är på Riktigt och Viktigt? Hur många skulle jag vilja träffa? Livet på fb är en falsk illusion. En sanning med modifikation. Jag är den första att tala om att livet på FB inte finns. Vi ska träffa varandra - dricka kaffe, spå i sumpen, skratta och gråta - tillsammans. Vara här och nu. Det är så lätt att hamna med telefonen i handen, slöläsa vad den ena efter den andra gör, tycker och lagar för mat...

Kommer till dagis och möts av orden "igår skickade vi hem Hur Många Som Helst med Magsjuka...". Min hjärna går på högvarv - från ett till hundra... - hur ska jag göra, ska jag vända? Vad ska jag göra med informationen? Ser lappen "fall av magsjuka på förskolan..." - och jag jobbar för att behålla impulskontrollen för att inte dra ner lappen, och skrika rakt ut: "jag vet att det går magsjuka, hela vinterhalvåret, och oftast ännu längre, fram i maj (eller förresten alla barnen var ju magsjuka i juni...), och så börjar det någon gång i augusti igen... Men jag har inget val? Jag måste lämna mitt barn i smitthärden..." Jag jobbar för att behålla lugnet. Att inte känna efter för mycket. Att inte vara sjuk innan jag är sjuk...
Jobbar. Har utvecklingssamtal. Missar lunchen - eftersom mötet drar ut på tiden. En klass skriver prov. Får höra än den ena än den andra ursäkten för dåliga resultat. Jag rättar. Diskuterar växthuseffekten med Klara som har prov imorgon. Klara berättar att kompisar hoppar över träningen för att kunna plugga inför provet. Och jag tänker att det inte kommer hjälpa. Det som hjälper är planering. Att vara strukturerad. Att vara effektiv - stänga av snapchat och TV:n. Följa med på lektionerna. Renskriva. Sammanfatta. Svara på frågor. Ställa frågor när man inte förstår... Titta på ett youtubeklipp. Plugga lite varje dag...
Kokar ingefärsshot - för att göra vad jag kan mot förkylningar. Riv 200 g ingefära grovt med skalet på och lägg den i vattnet. Värm upp (men aldrig över 60 grader) i 20 minuter. Koka ej då detta gör att delar av allt det nyttiga försvinner.
Sila av ingefäran och blanda i 1/2-1 dl honung medan det fortfarande är ljummet(40 grader).
Låt svalna och pressa sedan i citronerna. Sila och häll i en flaska.
Förvara i kylskåpet och utan problem kan den stå i en månad.
Bakar pizza.
Anders spelar innebandymatch. Klara försvinner iväg på fotbollsträning och ikväll väntar gympa för mig...

Anders lyckades ta ett tidigare plan från Stockholm. Och kom hem tidigare än väntat. Nu har barnen och han åkt för att titta på Vipers. Sitter ensam hemma - det är väldigt sällan jag är det. Och jag känner mig alltid så "slapp" när jag sätter mig i soffan, själv... Jag ser allt som "borde" göras. Jag passade på att jobba lite. Dricker ingefärsshot som jag kokade idag. Tänder ljus. Och sitter under filten. Jag fryser. Kokar citronvatten - och tänker på mamma. Hon brukade göra det till mig när jag var liten och inte mådde bra. Ser ett stjärnfall - och önskar mig, precis som alltid de senaste tio åren (när jag ser stjärnfall, slår en pepparkaka i tre bitar, får en mandarin med elva bitar...), samma sak... Tänk att bara få träffa mamma en enda gång till... Om så för en minut...
I mig finns alla de "sju dvärgarna": Trötter - orken finns inte... försöker... men..., Det är så mycket som är roligt - som jag borde se fram mot - men just nu orkar jag inte. En dag i taget. En stund i taget. Kan det bero på mörkret? En infektion? Utvecklingssamtalen som ligger ovanpå, och slukar lediga stunder. Ca 12 timmar "extra" jobb fördelat på tre veckor... Otillräckligheten... "Blyger": gick i affären idag, Sigges skor gick sönder igår och vi var tvungna att köpa nya... jag orkade knappt möta blickar eller prata med de jag mötte som jag kände... "Butter": orkar knappt le, "Toker": när orken inte finns, rinner det över... "Prosit": jag känner hur det kliar i halsen - jag dricker ännu mer shot, försöker kämpa emot bacillusker som hotar..., är trött i alla celler... "Kloker": försöker vara klok och förnuftig, försöker vila och inte tänka för långt fram... en sak i taget, försöker se det som jag mår bra av, och som ger mig energi, trots att jag inte känner att jag orkar... och sist men inte minst "Glader"! Alla känslor på en och samma gång.

Ni vet känslan - känner igen alla tankar...
Jag ska bara rusa ut med soporna... Det är halt... Jag halkar... Såklart. I slow motion... Och där och då hinner jag tänka: "Varför tog jag på mig Klaras längdåkningsskor? Varför tog jag ingen BH (under tröjan)? Och varför tog jag Anders alldeles för stora jacka? Det kommer se otroligt konstigt ut på sjukhuset... Om jag dör... När jag dör". Och sen det brutala fallet. På den hårda isen. En millisekund i blötan. Man tror för ett ögonblick att alla ben är brutna. Känner efter - snabbt. Och sedan - upp. Så att ingen ska se. Och jag inser att allt som har hänt är att där det gjorde ont i ryggen igår - där gör det inte mindre ont... Men inget är brutet. Jag är bara blöt... Jag skyndar mig in. Tar på mig en BH, byter byxor och fortsätter städa - som om ingenting har hänt.

11 år...
Jag minns första gången jag såg honom. "Hon har snopp". Jag minns hur fin han var. Hur fantastiskt det var. Så spännande. Så otroligt stor känsla att få bli mamma för andra gången. Så mycket kärlek. Så mycket lycka. Så mycket oro som förknippas med föräldraskapet. Vi föräldrar har prövats, omprövats, ifrågasatts, respektetas, testats, analyserats... Så många förhoppningar. Så många sanningar som har reviderats. Så mycket vatten som har runnit under broarna sen dess. Så många lyckorus. Så mycket frustration. Så många stormar som har rasat... Så många känslor som jag har känt för en enda person - har jag nog aldrig känt för någon annan... Så mycket har hänt sen dess.
Han var ett barn som sov sitt första år. Han var ett nöjt barn. Han tydde sig till vuxna. Och barn missförstod honom på dagis. Bet honom. Vuxna förstod inte alltid heller. Tyckte han var fin. BVC-sköterskan såg inte att han var sned. Att han skelade. Märkte inte att han inte hörde. Hade svårt med såväl fin- som grovmotoriken. Vuxna som undrade och försökte få honom att fungera i den värld vi känner. Min Mamma dog. Min värld rasade. Hon som var min trygghet, och som hade varit den bästa för Linus - försvann. För att aldrig mer komma hem... Vi föräldrar försökte stötta på bästa sätt. Gjorde allt i vår makt. Satt i möten. BUP, logopeder, habiliteringen, dagis, BVC, ortopeden, sjukgymnasten, optikern, öronläkaren... Så många frågor. Så få svar... Vi har känt ensamheten och förtvivlan i vårt föräldraskap. Känslan av att inte räcka till, att inte alltid orka bemöta på det sättet som jag vet. Jag förstår, men energin finns inte. Jag har ibland tappat modet, och har fallit i sorg... Vårt föräldraskap har tagit en annan väg, som ibland är mer tröttsam, men ack så mycket mer berikande. Jag är tacksam för den här resan som får mina barn att må så bra som möjligt, och utvecklas så långt de kan. Vem de än är...
Att vara mamma till denna fantastiska son - har lärt mig ofantligt mycket. Jag hade inte varit den människan jag är idag, om inte Linus fanns. Visst önskar jag ibland att vägen kunde vara mindre krokig och snårig - inte för min skulle, men för Linus. Önskar att det kunde få vara enkelt. Att inte bergen var så höga och haven så stormiga. Jag försöker vara kartan, och kompassen, jag ritar om kartan och tar nytt sikte, försöker leda och anpassa, sopa, leda och hitta nya vägar, zoomar in, och ut, undviker svårigheterna, försöker ta oss framåt - på något annat sätt... Vi letar efter styrkor och lättheter - för att ta oss igenom svårigheterna som lurar bakom varje krök. Det har varit stormiga dagar - och födelsedagar som den då vi fick ställa in kalaset pga stormen Per, och dagar och födelsedagar som den här - som är så vackra, att man nästan gråter. Sol. Snö. Vackrare kan det inte bli...
Idag tänder vi 11 ljus i semlorna och hyllar denna lilla hjälte. Som kämpar mer än många andra. Som är tapper, glad och godhjärtad - som får oss att le, som får oss att utvecklas, vidga våra horisonter och se en annan del av världen - an annan värld.

Jag försöker minnas vad jag gjorde förra året... Det är svårt att minnas... I våras, i somras, i höstas? Vilket år var det? Vad har jag tagit mig igenom? När överträffade jag mig själv? Vad har jag uträttat? Vilka möten har skett? Vilka möten har jag mått bra av - och varför? Vad har jag gjort - som jag inte trodde att jag skulle hinna eller klara? Vi är många gånger dåliga på att ge oss själva cred för det som är bra. (Och även att tala om för andra när de är duktiga, när de har hjälpt oss, när de gjorde oss glada..., men det är vi ofta bättre på att tala om... Det är lätt att fokusera på det negatva. Säg det som var bra - istället för det som var mindre bra...)
Många situationer känns övermäktiga... Många gånger får man bita ihop. Plocka upp handduken som man var på väg att kasta in. Hur man gjorde för att klara det är ibland svårt att förstå i efterhand - och vi glömmer ofta bort att vi faktiskt klarade det. Att vi gjorde det vi egentligen inte vågar. Hur löste vi problemet? Vi förminskar vår insats. Men när vi har tagit oss igenom något vi inte tror att vi kan klara - är det ju fantastiskt. Vi borde klappa oss på axeln. Berömma oss själva.
Man borde inte vara så hård mot sig själv... Alla gör misstag - vi borde inte straffa oss själva för det. Vi borde uppmärksamma dem, tänka över dem, lära oss av dem och utvecklas ur dem.

Tiden har kommit för att göra bokslut för året som har gått. Det är dags att ta farväl av det gamla året och börja blicka framåt. Hur har året varit? Vad har hänt dessa tolv månader och vad är jag mest tacksam över? Vad vill jag förändra och göra skillnad med? Hur mår jag, min familj, mina vänner och resten av världen?
I vår lilla familj har det funnits lite av det mesta. Sorgen över mormor. Glädjen i det lilla och det stora. Resor till Idre, Halmstad, midsommarfirande i Däningelanda. Hästresor till Slovakien och NM i Danmark, en fem-milare på Blyte. Laleh med Klara och goda vänner.
2016 har varit ett turbulent år, i världen. Jag hoppas att 2017 blir ett fredligt, öppet och varmt år. Där olikheter respekteras, där egoism och fientlighet byts mot öppenhet och generositet. Och där alla kan känna sig trygga i vardagen.
2017 inleds med vattenkoppor på lilleman. En ridtur på Baron. En promenad med Myggan och Klara - där vi hittade nya vägar att rida på. Det finns så mycket att utforska. Så mycket att vara nyfiken på. Låt oss utvecklas. Låt oss lära oss. Dags att släppa taget av det negativa och öppna hjärtat och tankar till det positiva och till kärleken! Tro, hopp och kärlek. Bring it on.

Jag får nog dela upp det här inlägget i fler... Först vill jag inleda med en dikt skriven ur ett barnperspektiv, av Rach Marett. Ett barn med speciella behov. Och delar av den stämmer så väl i mina tankar... Sorgen som kan komma över mig. För det man kanske missar. För det jobbiga som man slapp att någon behöver stå ut med och uppleva. Dikten får mig också att tänka tvärtom... Det gäller att inte lägga störst fokus på det som inte fungerar utan glädjas åt allt fint! Vad är lycka? För vem? Försök vara nöjd nu - tänk inte så långt framåt. Bara vi är lyckliga nu...
You miss the things I haven’t done,
the goals not scored, or races won.
The steps my feet have never walked,
the words my lips have never talked.
In my wide eyes you know my fear.
You take my hand and hold me near.
In children, all around you see,
the child that I may never be.
Not so able, tough or agile,
often tired and much more fragile.

You see the tears I’ve often cried,
and cried them with me, side by side.
Your heart is heavy for my trials,
but you wear it well, with weathered smiles.
I know that you know, I am enough.
But I know the bad days can be tough.
You thank World for giving me to you,
but you’re sad for all I cannot do.
And not because you feel let down my me,
but you can’t help wonder how I’d be…
…if I could do what others do,
like ride a bike or run to you.
You think of all the things I’ll miss:
first dance, first love, first date, first kiss.
Yet here I am, as I should be,
not missing out on being me.
Do not fret or worry so
and make your spirit tired with woe.
And when those nights are feeling longer,
lean on me until you’re stronger.
Hold my little hand in yours,
peacefully we’ll pass the hours.
For all we have is one another,
special child and care worn mother.
Nothing matters more you see,
than seeing all the life in me.
I don’t need to be able to,
do the things that others do.
See the words I do not say,
in the smiles I give you everyday.
When I’m tired let me rest,
with my little head against your chest.
And for that moment in that peace,
let your loving worries cease.
Look at what I can achieve,
and celebrate me, do not grieve.
Please do not be sad because,
I’m not the child I never was.
Different isn’t less you know,
and you’re the one who told me so.
Some days will be hard to take.
And you’ll feel as though your heart might break.
But we’ll bounce back, we always do.
Because you’ve got me and I’ve got you.